I helgen tog tydligen bandbredden slut på min webbplats. Det är, som jag har förstått det, den datamängd som kan laddas upp och ner under en viss tid. Eftersom jag inte har en speciellt välbesökt webbplats så kan jag inte tänka mig att detta beror på ett stort antal besökare, utan snarare beror det nog på spam eller annat skit. Hur som helst har min blogg legat nere i någon dag eller så, vilket några av er eventuellt har märkt. Men nu (eller igår, rättare sagt) är bloggen tillbaka! Jippi!
Själv har jag varit på festival i helgen och sett t.ex. Hello Saferide och Amason. Trevligt! I glappet mellan några spelningar läste jag dock nyheten att Tomas Tranströmer gått ur tiden och då stack det till lite i hjärtat på något sätt och jag blev lite mindre glad för en stund. För visst känns det tråkigt att Sveriges nobelprisbelönade poet har gått bort. Jag minns så väl den dagen det tillkännagavs att Nobelpriset tilldelas Tranströmer. Vid det laget hade jag inte ens läst Tranströmer, men jag spratt till av glädje ändå. Alla andra var ju så glada att jag rycktes med! Jag blev så rörd av att höra om journalisterna som i åratal väntat utanför hans port för att vara på plats om, utifall att, kanske det ändå skulle bli Tranströmer denna gång… Och scenen när Tranströmer, med sin vid det laget ganska begränsade kommunikation , tar emot Nobelpriset fick mig också att fälla en tår (ja, jag är mer lättrörd än de flesta). Det gick inte att ta miste på glädjen. Åh. Det var så fint.
Sedan dess har jag läst hans samlade verk. Under en lång tid bar jag omkring på en samlingsvolym. Vid den tiden veckopendlade jag till Uppsala och av någon anledning prioriterade jag att ha med mig denna. Underligt, kan jag tycka, såhär i efterhand.
Nu plockar jag upp den igen. Läser, berörs.
Kommentera & diskutera gärna!