På bokfronten kommer det så mycket nytt hela tiden att det är svårt att hinna med… Idag bloggar jag om några titlar som har kommit ut under året och som jag tänkte hålla i minnet framöver och förhoppningsvis läsa så småningom.
I november kom en ursnygg bokversion av radioprogrammet Allvarligt talat i P1. I programmet samtalar några programledare om existentiella frågor från lyssnarna. Lena Andersson har varit en av programledarna i de två senaste säsongerna. Ärligt talat ( :p ) så slutade jag lyssna på Allvarligt talat inför Lena Anderssons första säsong. Det berodde absolut inte på Lena Andersson, utan det berodde på att jag gjorde en rensning bland mina podcastprenumerationer och prioriterade bort just det här programmet. Så många podcasts, så lite tid, ni vet… Men även om jag inte har lyssnat på Allvarligt talat på några år så tror jag nog att boken kan vara nog så läsvärd och intressant.
Alice Munro är lite av en favorit hos mig. Jag har läst flera av hennes novellsamlingar och imponerats över hur hon komponerar sina berättelser. Tidigare i år kom en ny samling med noveller som berättar Munros släkthistoria. Utsikten från Castle Rock heter den. Låter läsvärd!
Den tredje boken i den här listan är kanske inte en bok som jag kommer att kasta mig över, men ändå. Den hyllade amerikanske författaren Jonathan Franzen är aktuell på svenska med en ny roman: Renhet. Den kom ut i oktober i år. Av Franzen har jag tidigare läst Frihet, som jag, minst sagt, tyckte var ”sådär”. Men… En sådan här hyllad författare måste väl ha något? Kanske är det meningen att jag ska ge honom en ny chans?
Och slutligen: deckardrottningen Gillian Flynn är aktuell med en novell, som kom ut i början av december. Den heter En sån som du och lär vara lite mer åt skräckhållet än deckarhållet. Tröttsamt nog så marknadsförs den med en text, nästan lika stor som titeln, om att boken är av ”författaren till Gone girl”. Hur ska man tolka det då? Att den här novellen är skit och inte står för sig själv? Jag är så trött på all marknadsföring i stil med ”nya Gone girl”, ”bättre än Gone girl” och så vidare. Kan vi sluta tjata om Gone girl? Jag gillade Gone girl, både boken och filmen, men SNÄLLA. Kan inte deckargenren rycka upp sig och sluta vara så ängslig och rädd för något nytt..?
Kommentera & diskutera gärna!