Här om veckan bloggade jag om intetsägande deckarframsidor. Jag konstaterade att ”alla” deckare har framsidor i mörka färger och att det är extremt populärt att pryda omslagen med fotomontage, pålagt ”blurr” (gärna regn!) och att ha titel och författarnamn i stela typsnitt och med stor text. Jag påpekade också hur svårt det kan vara att ens se skillnad mellan de här böckerna, särskilt om de är del i en serie.

Finns det några alternativa framsidor? Ja, faktiskt! Idag tänkte jag blogga om några deckarframsidor som jag faktiskt gillar (eller åtminstone tycker bättre om än framsidorna till dussindeckarna!). Och självklart är det här min smak det handlar om. 🙂

Feelgooddeckaren

Det finns en hel rad underkategorier till deckaren. En sådan kan man kanske kalla för feelgooddeckaren. Det är lite lagom läskiga böcker med stort inslag av humor eller allmänt mys. Hit skulle jag räkna t.ex. Damernas detektivbyrå-böckerna, Israel Armstrong-böckerna, Les gens du Balto (Sista beställningen på Balto) av Faïza Guène och Katarina Mazettis Tyst! Du är död!. Såhär förhållandevis glada och knasiga kan de se ut:

Det är något helt annat än dussindeckarens mörka färger.

Deckare light (roman med lite deckarinslag)

Det finns en uppsjö av böcker som inte är ”traditionella deckare”. Det sker kanske ett brott och/eller så kanske det är några personer som sysslar med någon form av privatspaning, men böckerna är ändå inte direkt ”polisromaner”. Sådana böcker kan mycket väl se ut som vilken roman som helst, så att säga. Hit räknar jag t.ex. Nattfilm, Fröken Smillas känsla för snö och Dödskänd.

”Tjejdeckaren”

Det finns en viss typ av deckare som inte på något sätt ”måste” läsas av just kvinnor, men som på något sätt ändå känns tydligt riktade till kvinnor. Det är något med typsnitt och bilder som gör att t.ex. Livets och dödens villkor känns lite mer ”mjuk” än ”action”. Samma sak med Mörka platser av Gillian Flynn och Mörk jord av Belinda Bauer. De snirkliga teckensnitten i titlarna leder inte alls tankarna till ”typisk deckare”. Och jag gillar det (fast önskar såklart att lika många män som kvinnor lockas att läsa!).

Till den här genren måste man också räkna in de lite mer ”oblyga” tjejdeckarna, om man får säga så, t.ex. Unni Drougges Berit Hård-deckare, som skulle kunna passera som ”chick lit”. Fasligt tjejiga är också de våldsamt snygga framsidorna i Norstedts nyutgåvor av Maria Langs deckare. Jag älskar de här ljusa, pastelliga och stiliserade framsidorna! Obs: det finns till och med en katt på en av dem och det är alltid pluspoäng. 🙂 Skulptrisen av Minette Walters känns förresten också rätt ”tjejig”, kanske för att även den här framsidan är ljus glad i färgerna.

Helt vanliga deckare som har belönats med framsidor som sticker ut

Ja, det finns faktiskt ”typiska deckare” med framsidor som sticker ut (mer eller mindre). Hur snygga är inte de lite art deco-doftande framsidorna (eller okej, det kanske bara är ögonen på framsidan till Farlig sanning som leder mig lite ditåt, men ändå! 🙂 ):

Camilla Läckberg är ingen favoritförfattare hos mig. Jag tyckte faktiskt att Isprinsessan visade prov på sällsynt dålig gestaltning… Men framsidan! Det här fotot och de ljusa färgerna tycker jag är helt förtrollande. Och det ser så kallt och hårt ut. Bravo!

Paradisoffer är också snygg. Till skillnad från den stora massan så hittas inget ”blurr” på den här framsidan. Här finns tvärtom både titel och författarens namn i en prydlig ruta. Det klart blå känns heller inte speciellt deckaraktigt, utan som en färg som skulle kunna pryda framsidan till vilken roman som helst.

I tystnaden begravd och Mördare utan ansikte är två exempel på deckare med ljusa framsidor. Någonting så enkelt kan verkligen få böcker i den här genren att sticka ut. Snyggt!