April: funderar över det digitala och har väldigt mycket fritid

Aprilväder
Det här är en bild från helgen. Det kändes väldigt mycket aprilväder för att vara mars. Får se när våren kommer på riktigt!

April är snart här! Tiden bara rusar fram, trots att nästan ingenting händer. Eller, det är klart att det händer ett och annat, men visst blir det mycket hemmasittande. Jag tänker ofta på det nu när pandemin har pågått i över ett år. Livet var verkligen helt annorlunda för ett år sedan. Jag brukade ta danslektioner flera gånger i veckan. Vi var på minst någon konsert eller föreställning varje månad. Bion hann vi vi med kanske 2 eller 3 gånger under samma tid. På helgerna var vi i princip alltid nere på stan och/eller spanade in någon utställning. Vi träffade vänner var och varannan vecka: hade spelkvällar, cocktailkvällar, åt goda grejer. Jag träffade mina bokcirkelkompisar regelbundet. Sedan brukade jag ju vara i Öregrund kanske varannan månad eller så. Det är stora kontraster. Idag innehåller en typisk helg att vi tränar lite på varsitt håll och sedan dricker kaffe. Så mycket mer brukar vi faktiskt inte göra på helgen. På fredagskvällen kollar vi kanske på TV. Jag som inte ens brukade vara speciellt road av att titta på TV (nu är jag mer road). Sedan förstår jag såklart att man är oerhört priviligierad om det enda man har att klaga på är att man går på bio för sällan och kollar för mycket på TV. Hahahaha. Ja. Vad ska man säga?

Det har varit ett år med pandemin, hur som helst. Något jag inte har passat på att göra i någon större utsträckning under det här “digitala året” är att ta del av det enorma utbud som faktiskt uppstått när det gäller digitala alternativ till förställningar, författarsamtal, museibesök etc. etc. etc. Det har helt enkelt inte lockat mig. Det har ju alltid funnits ett stort utbud av filmade föreställningar på SVT, men jag har nästan aldrig haft lust att se. Det är såklart sällan föreställningen i sig som är grejen. Går jag på operan är det ju hela paketet som är kul: att man kanske tar en liten drink i baren med sina vänner, att man ser föreställningen tillsammans, att allting sker prick där och då och kan gå hur fel eller bli hur fantastiskt som helst, att man pratar i pausen och sedan träffas efteråt och diskuterar vad man precis har upplevt. Hela det paketet vill jag ha och ingenting av det vill jag ha på Zoom, om ni förstår.

Fast en del digitala och virtuella grejer har jag faktiskt velat ta del av. Den oändliga friheten man får när saker och ting sker digitalt har dock paradoxalt nog lett till att jag inte har prioriterat dem. Jag tänker t.ex. på alla virtuella lopp, som man hade kunnat springa när man ville, men som blev så lätta att haka på att jag helt enkelt aldrig kom till start. Förra året hade också kunnat bli mitt första år med Bokmässan, som ju för första gången gick digitalt. Tog jag mig tid? Nä.

Jag vet inte vad det säger om mig. Jag känner mig som en riktigt kass kulturkonsument, måste jag säga. Jag är faktiskt väldigt glad åt alla som har ansträngt sig för att ställa om och erbjuda kul grejer i en tid när det mesta annars är rätt trist. Jag menar det verkligen!! Men på ett bakvänt sätt är det som att det digitala också gör att man blir lite extra påmind om allt det digitala inte är: verkliga möten, verkliga sociala sammanhang där man träffas, liveupplevelser som känns här och nu på riktigt. Och då tappar jag liksom sugen. Jag önskar verkligen att jag såg det digitala som någorlunda fullvärdiga alternativ; Jag skulle gärna vilja ge alla arrangörer den minimala uppskattning det innebär att någon faktiskt kollar. Men nja.

Jag vet inte vad jag hade tänkt komma fram till med den här långa texten. Jag kände bara för att reflektera lite över vad pandemin har inneburit för mig när det kommer till kultur.

Sedan kan jag ju också göra en liten övergång till några grejer som faktiskt hände på riktigt i mars 2021: Bokveckan och Littfest. Under den förstnämnda medverkade jag i en livesänd bokcirkel! Och det kändes ju otroligt roligt att få vara med om det!! Jag menar det verkligen! Jag hade kul och jag hoppas att någon mer uppskattade det och att arrangörerna blev nöjda. Kanske är det så alla kulturutövare alltid känner, oavsett om det är digitalt eller ej. 🙂

Littfest då? Jo, jag köpte biljett dagarna innan. Det i sig är ju lite udda, för biljetterna säljer under normala år slut innan det ens finns ett program. Nu kunde i princip alla få vara med. Sympatiskt, måste man säga! I vanlig pandemiordning hade jag dock absolut noll ro att sitta och stirra in i en skärm medan det hela skedde live. Jag minns inte ens vad jag gjorde istället (tränade och drack kaffe, skulle jag tro). Däremot gick det att kolla på det mesta i efterhand. I en hel vecka kunde jag ha Littfest på i bakgrunden som en podd när jag pysslade där hemma. Och där måste jag säga att jag verkligen uppskattade det! Jag har lyssnat på jättemånga fina samtal, med intressanta författare. Samtidigt som jag har städat, lagat mat, tränat och lagt upp gardiner. Så blev Littfest något helt annat än den fest den annars är, men den blev ändå något som verkligen gav mig något. Det är väl just det: det digitala kommer aldrig bli fullvärdiga ersättningar till evenemang som sker IRL, men de kan fylla en annan funktion. Just Littfest tycker jag också hade lyckats så bra med att (nästan) allt var inspelat i studio med programledare och författare på plats. Det var snyggt gjort och kändes lyxigare än om det t.ex. hade varit videokonferens style och författarna hade dykt upp i muggiga webbkameror i olika rutor.

Två grejer hände alltså i mars. Det är något ändå! Annars har det mest varit jobb. Jobbelijobb mer än 40 h/vecka. Men det är otroligt nog också något att uppskatta under pandemin: 1) att man alls har ett jobb, 2) att man har ett jobb som bedöms samhällsviktigt och omöjligt att utföra hemifrån och att jag således kan träffa min lilla bubbla med kollegor! Jag är faktiskt superglad över att träffa lite folk. Hur mycket jag än tycker om min sambo så kan det ju vara bra för alla inblandade att man någon gång umgås med någon annan. Antar jag.

Läst har jag naturligtvis gjort också, i vanlig ordning, och det lär jag göra även i april. I början av april ska jag se till att läsa det sista ur Fiskarmännen av Chigozie Obioma som är månadens bokcirkelbok (mitt val, till och med). Jag vill också läsa Föda utan rädsla av Susanna Heli. Den flaggade jag för redan för flera månader sedan och faktum är att jag påbörjade den, men sedan gick min Nextory-prenumeration ut och jag la boken på hyllan ett tag. Nu börjar det bli dags att ta upp den. Den finns att låna på biblioteket som e-bok, så den ska jag låna hem så fort som möjligt! I april ska jag också påbörja nästa bokcirkelbok. Det är Annas tur att välja bokcirkelbok, så jag förväntar mig någonting läskigt. 🙂

Några av böckerna jag tänkte läsa i april: Dan Anderssons samlade dikter, Stöld av Ann-Helén Laestadius och Jakobsböckerna och Olga Tokarczuk. I läsplattan finns Fiskarmännen.

Vill du läsa något nyutkommer i april har jag några tips:

  • Jag skriver över ditt ansikte av Anna-Karin Palm. Palm gjorde succé med sin hyllade Selma Lagerlöf-biografi för några år sedan (den ska jag läsa någon dag). Nu är hon aktuell med en väldigt personlig berättelse: en bok om att förlora sin mamma i Alzheimers sjukdom och ett försök att förstå hur mammans livshistoria har påverkat familjen. Jag är övertygad om att det är en stark berättelse. Kanske är den lite för tung läsning. Jag har själv förlorat både min farfar och farmor i Alzheimers.
  • Vår kokbok student är inte en bok som känns särskilt aktuell för mig, men den låter som ett bra presenttips till den som snart ger sig ut i studentlivet. Vår kokbok är en riktig klassiker och nu för tiden finns det en hel serie med kokböcker på olika teman. I student-varianten är fokus på billig och god mat.
  • Fastnade du också för janakippotrilogin av Karin Smirnoff? Då kanske du också är nyfiken på nästa roman av denna oerhört produktiva författare: Sockerormen, en bok om tre vänner som växer upp på 80-talet och svetsas samman tack vare deras musikbegåvning. En musiklärare tar dem under sina vingar och de ska ut på turné. Man anar att musikläraren kanske inte är så skön som man vill tro…
  • Mats Strandberg har skrivit ett par skräckromaner som utspelar sig i miljöer varje svensson kan relatera till: äldreboendet (Hemmet) och finlandsfärjan (Färjan). I den nya romanen Konferensen har han tagit sig till konferensanläggningen. Jag ser redan hur bra den miljön och den stämningen funkar tillsammans med skräck… Om jag har fattat det rätt är Konferensen snarare en thriller än skräck, i och för sig, men det blir nog riktigt bra det med!

Och med det sätter jag punkt för det här onödigt långa inlägget. Pandemin har gett mig alldeles för mycket fritid att spendera på ungefär det här: författandet av alldeles för långa blogginlägg! Snart misstänker jag dock att det kommer att finnas alldeles otroligt lite tid till just det. Jag kanske i mitt undermedvetna passar på att göra sådant som knappast görs om bara någon månad. Det sägs att bebisen kommer snart.

Inte enbart glass och popcorn byggde denna kropp!

av Bokblomma

Läser och bloggar om böcker!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.