Bokblomma

Idag bloggar jag om böcker som fått mig att skratta högt. Det finns ju en hel del roliga och härliga feel good-böcker där ute, men jag tänkte fokusera på de kanske lite mer oväntade böckerna som fått mig att skratta till. Böcker kan ju locka till skratt genom fyndiga formuleringar och inte bara genom tokroliga episoder. Ibland kan böcker vara roliga, trots att de egentligen är tragiska.

Typexemplet på det tragikomiska är Tjuven av Göran Tunström. Det är ingen skrattig feel good precis, men i några av de första kapitlen finns en hemsk bröllopsskildring som verkligen fick mig att skratta på riktigt; för att det är så jäkla sorgligt på sitt sätt.

”Med orden ”Det trängde på” inträdde Fredrik Jonson Lök till sin bröllopsmiddag, och när han märkte att det utsagda inte framlockade någon dialog klev han fram till bordet och slog sig ner på ena hörnet:

– Nu ska det smaka med lite käk.

– Det var nog tänkt… sa den sorgsne skohandlaren och tog ett steg framåt. Det var nog tänkt att du och Ida skulle sitta i mitten…

Han svalde ”på hedersplats” och drog med fingret över de prydligt textade placeringskorten som låg omgivna av olyckliga nejlikor.

– Ja, jag är inte så noga, sa Fredrik.

Han löd dock och sjönk ner i den absoluta tystnaden på sin rätta plats. Kurt Pripps hårt slutna läppar arbetade för högtryck, och han vände sig undan sin systers blick när hon med ett blygt leende sökte Fredriks ögon, ty hon låtsades ännu inte om något som hade med smärta och skam att göra.

– Du ska inte vara nervös. Det här är inte så märkvärdigt. Det är snart över, viskade hon och lutade sig mot honom så att alla kunde se hennes tapperhets lycka.

– Då ska vi ha oss ett ligg, det är i alla fall mitt tips, sa Fredrik.”

Jag ryser lite av citatet! Det är så dråpligt och sorgligt och snitsigt formulerat och allting. Sådant kan få mig att brista ut i skratt (faktiskt!).

En annan formulering som fick mig att skratta till var ett litet stycke ur Leif GW Perssons biografi Gustavs grabb.

”Samma år som jag konfronteras med mitt första verkliga brott – det handlar inte om att ”panga doror”, ”snatta på tobiks”, ”palla äpplen” eller ”planka in” på Stadion eller Grönan, vilket det var fler än Sune som gjorde – så slog Snoddas igenom med dunder och brak i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Året var 1952 och Snoddas gjorde ett mycket djupt intryck på mig. Kanske min roll som detektiv även gick att kombinera med sång? Att jag blir en sjungande detektiv? Idén slår mig med drabbande klarhet…”

En sjungande detektiv? Haha. Det är så sjukt härligt tycker jag. Dessutom är det roligt när man vet att Leif GW Persson i och för sig inte blev en sjungande detektiv, men han har ju faktiskt lyckats kombinera både en framgångsrik karriär inom polisväsendet med att vara en folkkär TV-personlighet.

Det finns fler barndomsskildringar som fått mig att dra på munnen. Morgan Allings Kriget är slut handlar inte direkt om en alltigenom lätt och ljus barndom, men det finns delar som är så himla fint och värmande. När man vet hur framgångsrik karriär Alling har fått på scenen (och i TV-rutan) i vuxen ålder så är det verkligen kul att läsa rader som:

”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”

Åh. En del är liksom gjorda för det de sysslar med!

Fantasy är en genre som kanske inte bjuder på jättemycket humor alla gånger, men Magikerna hör till de fantasyromaner som verkligen är rolig på riktig. I boken gör Lev Grossman kärleksfulla blinkningar till kända fantasyromaner och driver på ett roligt sätt med typiska väsen från sådana böcker:

”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.

Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”

Kerstin Ekman är inte en författare som jag kanske i första hand förknippar med humor, men humor saknas verkligen inte i hennes romaner. Särskilt inte i Grand final i skojarbranschen, där hon skojar med sig själv och skriver om en framgångsrik författare och hennes spökskrivare. Men även hennes mer allvarliga berättelser har humorfyllda stråk (ibland insprängt i djupt sorgliga texter). Hennes böcker om kvinnoliv i det framväxande Katrineholm runt förra sekelskiftet är sådana böcker (jag har förvisso bara läst den första, Häxringarna). Kvinnors slit och deras erkännande alltså…

”Detta var Sara Sabina Lans:

grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.

Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:

Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote

Johannes Lans

* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902

och hans maka”