Vad är det med gubbar och att skriva alldeles för långa böcker? Jag tyckte det var mastigt att läsa Fågeln som vrider upp världen (ca 700 sidor) tidigare i år, men i höst kan den som känner sig manad sätta tänderna i Knausgårds Min kamp 6 och Lars Noréns En dramatikers dagbok 20052012. Båda har ett sidantal kring 1400… Var tog redaktören vägen? Och varför tror en författare att någon orkar läsa 1400 sidor? Hur intressant får man tro att ens liv är, liksom?
Det där lät kanske lite hårt, men jag kan inte riktigt förstå hur 1400 sidor skulle kunna vara tight och intressant och jag kan verkligen inte föreställa mig att någon, utöver litteraturkritiker, läser en sådan tjock bok (självbiografi, eller nära självbiografisk dessutom!) från pärm till pärm. För min del hade de där 2800 sidorna gärna fått vara 10 intressanta och koncentrerade böcker istället.
Kommentera & diskutera gärna!