Johannes och du är en självbiografisk roman av Per Hagman. Efter många år utomlands har Per återvänt till den stad han knappast trodde att han skulle återvända till: ett Stockholm som genomgått stora förändringar sedan hans yngre år i huvudstaden. Ett och annat har passerat sedan senast, bland annat en personlig konkurs, men nu är han där, i en hyresrätt vid Johannehöjden, på Norrmalm. Hagman har hittat sina favoritkrogar och en godisaffär som har något genuint över sig, men runt omkring honom breder kedjor och bedrövlig copy ut sig och gör staden mer och mer själlös (”Välkommen till Mood District, ett levande gaturum mitt i hjärtat av Central Business District”). Det är kanske inte självklara kvarter att hitta hem i. Hagman strövar omkring och han läser det han kommer över om omgivningarna: Tunnelgatan, David Bagares gata, Sveavägen, Malmskillnadsgatan, platser som för gemene man främst känns igen som från mordet på Olof Palme, platserna där Christer Pettersson hängde med sina svårt missbruksmärkta polare och gatuprostitution.

Nu är detta Hagmans gator, där han lever sitt liv med dotter på deltid, odlar på balkongen och festar på ostron (dotterns favoritmat) när ekonomin tillåter. Levebrödet består i att översätta porr, som Hagman själv väljer att kalla romance. Det är en timanställning som inte direkt medger stora extravaganser. Kanske är det oundvikligt att Hagman vid den här tidpunkten börjar reflektera över det som varit. I boken funderar han över uppväxten och de föräldrar han inte längre fixar att ha någon kontakt med. Ständigt återvänder tankarna till kvinnan som han haft ett slags förhållande med i decennier, utan att de någonsin blir ett par på riktigt (hon är gift). Så puttrar boken på, som en lågmäld återblick över ett liv som blev vad det blev och en berättelse om en plats, ärligt talat en ganska tom sådan, som trots allt blir ett hem. Över hela boken skimrar det viktigaste: den älskade dottern.

Jag är yngre än Hagman, men jag är mitt i livet och det fanns mycket i hans roman som verkligen gick rakt i hjärtat och som jag någonstans kunde känna igen mig i. Livet går så fort: man lever och plötsligt har livet blivit någonting. Kanske har det rent av blivit något väldigt bra.

Min första bekantskap med Hagman var Att komma hem ska vara en schlager – en roman som jag, där och då, tyckte var en helt överrumplande läsupplevelse. ”Att komma hem ska vara en schlager” minns jag som en drabbade bok om en vilsen själ som flyttar hit och dit i jakt på en plats att kalla hem. Jag vill absolut inte ge sken av att ha levt ett liknande liv som Per Hagman, men det fanns någonting i ”Att komma hem ska vara en schlager” som verkligen talade till mig och satte fingret på något som jag tror att många unga vuxna känner, en slags rastlöshet som jag själv upplevde när jag var i den åldern då jag läste boken. Det har hunnit passera cirka 15 år sedan dess och under tiden har livet blivit. Det var fint att dela Hagmans berättelse om att, ja, hitta hem.

Per Hagman

Per Hagman är en svensk författare.