Himmelsdalen

Daniel ska hälsa på sin enäggstvilling Max, som bor på det som Daniel tror är ett privat vårdhem för psykiskt sjuka. Väl där vill Max att de tillfälligt ska byta plats, så att han kan ta sig ut från området och göra några skumraskaffärer som brådskar. Daniel är inte så pigg på idén, men blir inlurad i arrangemanget och finner sig efter ett par dagar övergiven av brodern. Nu tror alla, både boende och personal, att han är Max.

Det så kallade vilohemmet visar sig heller inte vara ett vilohem, utan ett stort forskningsprojekt, där dömda förbrytare med psykopatisk läggning hålls fångna och ingår i forskning för att försöka göra dem friska. Plötsligt är hemmet inte längre en trevlig plats, utan skrämmande och farlig, och det verkar vara en omöjlighet att komma därifrån.

När jag läste den här boken svängde jag lite fram och tillbaka i min åsikt om den. Först och främst var jag inte så peppad på att läsa den eftersom min mamma redan hade påbörjat den och inte ens tyckt att den var värd att avsluta. När jag började läsa slogs jag av att mycket i den känns sökt och konstruerat. Bara en sådan sak som att boken handlar om tvillingar som skiljts åt i barndomen och gått åt olika håll, känns som en saga. Efterhand så drogs jag dock med i berättelsen. När jag hade släppt det irriterande kring att Daniel helt enkelt inte åker därifrån eller att personalen på stället inte kollar upp enkla saker i stil med data från folkbokföringen, för att konstatera att Max har en tvilling, så kunde jag faktiskt tycka att boken var riktigt spännande. När ca 100 sidor återstod hade jag egentligen tänkt släcka läslampan för kvällen, men kunde plötsligt inte sluta läsa, för att den var så kittlande och jag ville veta hur allt hängde ihop. Det är sällan jag sträckläser en bok, men Himmelsdalen är en ovanligt skrämmande spänningsroman.

Egentligen tror jag att största felet med den här boken var min egen inställning. Man måste redan från börja läsa den som en science fiction och inte försöka se den som en vanlig roman, så att säga. Det här är en skruvad och knasig bok, särskilt ballar den ur mot slutet, men om man köper grejen och tänker bort att allt faktiskt är orealistiskt och överdrivet så är boken riktigt spännande.

Några andra som läst och skrivit om Himmelsdalen: SvD, Annika Koldenius och hyllan. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.


Kommentarer

2 svar till ”Himmelsdalen”

  1. […] kändes den så absurd och knasig att jag förväntade mig att boken skulle ta en vändning likt Himmelsdalen eller Shutter Island/Patient 67… Men det gjorde den ju inte… […]

  2. […] sedan hade vi Picket & pocket-möte, där vi inte bara drack glögg, utan också diskuterade Himmelsdalen. Vi hade lite olika åsikter, som vanligt.. Och som vanligt var det kul att höra vad andra hade […]

Kommentera & diskutera gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.