Det är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!
Engelsforstrilogin har en stor fanskara och fansidan på Facebook är välbesökt och uppdateras också ofta. Var och varannan dag postas t.ex. fanart, d.v.s. läsarnas bilder med tolkningar av berättelsen. Att författarna nu tillsammans med serietecknarna Kim W Andersson (som har tecknat framsidorna till Cirkeln och Eld), Karl Johnsson (som har tecknat kartan som finns i Eld) och Lina Neidestam har gjort det här seriealbumet känns otroligt kul och nästan som en present till alla fans.
Här finns 8 serier som utspelar sig före Cirkeln eller efter Eld (men innan Nyckeln, såklart). De första utspelar sig under niornas vårbal, när Rebecka och Gustav träffades. Där får läsaren också chans att lära känna Elias lite bättre, vilket säkert många har önskat eftersom han försvann ur handlingen så snabbt i böckerna. Mot slutet blir det också några hintar om vad som kommer att komma…
Berättelser från Engelsfors är en riktigt trevlig liten bok för den som är fast i trilogin. Jag skulle vilja påstå att den förutsätter att man har läst böckerna, faktiskt, men för oss som har gjort det så är boken verkligen godis. Den är fantastiskt snyggt tecknad och på något sätt har tecknarna lyckats pricka in precis hur jag föreställt mig karaktärerna. Färgerna i bilderna är fantastiska och kompositionerna perfekta. Uppslag efter uppslag är en explosion i dramatiska färger och bilderna är fulla av snygga detaljer. Såhär snyggt kan det vara:
Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är med en design som känns tilltalande eller inte tilltalande. Ibland är det väldigt enkelt… Jag dras till allt med söta djur på (obs: absolut inte arga djur eller ormar). Det gäller tavlor. kuddar, kläder och, nu för tiden: böcker. Den här framsidan sammanfattar verkligen ALLT som tilltalar mig:
Den har inte bara en skönt stiliserad inramning och snygga färger, den har ju framför allt en talgoxe på en gren. Underbart fint! (Jag har sett några inlagor också och de är minst lika fina).
Själva boken är alltså en fågelskådarbok som kommer ut i maj. Den riktar sig till barn 9-12 år och vuxna som har fler kläder med söta katter/kaniner/pudlar/ponnys på än jeans. Eller något sådant! 🙂
Jag planerar att börja springa igen inom kort, så nu har jag laddat upp med ett gäng nya ljudböcker. Jag lyssnar ju mest när jag springer (och när jag hänger tvätt, men det inträffar inte särskilt ofta, hehe). Jag ser särskilt fram emot att lyssna på Marguerite Duras Älskaren. De andra böckerna känner jag inte till särskilt väl, men jag tänkte att det var dags att läsa något mer av Marianne Fredriksson nu, så jag lånade Evas bok. Mordets praktik, av Kerstin Ekman, handlar, om jag har förstått det rätt, om Doktor Glas (en av världens bästa böcker!). Otroligt vad många böcker det har kommit ut som kretsar kring Doktor Glas.. Men det är väl fler än jag som fascineras av Hjalmar Söderberg. Helt enkelt.
Påsken är här! Tematrio handlar i veckan om ”påskkrim”: Berätta om tre favoritdeckare! Det är lite av en kluring för min del, för jag läser inte deckare så ofta, och det är inte så ofta jag fastnar för dem heller..!
Den senaste deckaren jag läste var MankellsMördare utan ansikte. Jag tyckte att den kändes lite långsam, men jag gillade det faktiskt. Det kändes som att följa en riktig utredning.
En annan deckare från årets bokskörd är Jadeögat. Det är också den första kinesiska bok jag läst(!). Den kanske inte är så intressant som deckare betraktad, men jag gillade att läsa en bok som utspelar sig i Kina.
Förra året lyssnade jag på min första Agatha Christie, Mordet på Orientexpressen. Inte heller denna är en deckare med mycket action, men jag gillade pusslandet och blev sugen på att läsa fler Christiedeckare.
Som ni kanske vet så går jag forskarutbildningen och nu är jag ungefär halvvägs. Det innebär att jag måste skriva och försvara en licentiatavhandling såhär i halvtid. Det är ingen jättestor grej. Det är dessutom en sammanläggning, så det mesta av arbetet finns redan sammanfattat i delarbeten. Men ändå. Man sitter där med sina typ 100 artiklar man vill referera till och sina, ibland lite spretiga, resultat och man vill sätta allt i ett begripligt sammanhang. Tvärvetenskapligt är det också. Och runt omkring har man ju annat jobb att göra, manuskript att revidera och skicka in och kurser att lägga tid på. Lite stressad blir man ju, men det är ok.
Vad som har slagit mig är dock det här med själva skrivandet… Jag gillar att skriva (även om jag ofta känner mig helt blockerad när jag måste skriva på engelska!), men jösses vad jag inte skulle vilja bli författare. Om det är såhär det är att skriva ett litet häfte som ramar in ett projekt, ja.. hur skriver man då en hel, jäkla bok? Det där är ingenting för mig! Att skriva tar typ tusen år och jag är alldeles för rastlös. På en hel dag kanske jag har fått ihop ett litet avsnitt i avhandlingen. Håhå, jaja. Nu för tiden är jag extra medveten om vilket jobb som ligger bakom en bok och jag är full av beundran inför författare som får ihop tighta berättelser.
Tur att det finns andra som orkar lägga det arbetet på att skriva. Jag vill bara läsa. När avhandlingen är färdigförsvarad planerar jag att ta några dagar semester och jag tror att jag bara ska läsa. Hela dagarna.
Sedan får jag väl skriva vidare på fler artiklar och, så småningom, själva doktorsavhandlingen… Men det är långt dit, säger vi…
Bodil Malmsten skriver om titlar i sin bok Så gör jag och hon tar bland annat upp den där kastanjeboken ni vet… Det är Malmstens första roman och den kanske inte har en konstig/knäpp titel, men den är rätt ovanlig och lång. Och omöjlig att komma ihåg…
Så det är väl kanske inte odelat positivt att ge som bok en knepig titel.
Idag är sista dagen att fynda e-noveller för 1 kr hos Dito. Jag har inte handlat hos Dito förut, men gjorde ett försök igår. Jag slogs ganska snabbt av att det kändes krångligt att handla. Först laddade jag ned appen och där gick det inte att skaffa ett konto (eller: det ges sken av att man kan det, men när man har fyllt i alla uppgifter så kommer det upp ett felmeddelande). När jag väl hade skaffat konto på datorn och loggat in på appen så insåg jag att den tydligen bara fungerar som e-boksläsare(?). Jag trodde ju att man skulle kunna handla direkt till mobilen via en smidig app. Hemsidan är nämligen inte ett dugg anpassad för små skärmar, om man säger så… Så då fick jag återgå till datorn igen och där irriterades jag av att man hos Dito, till skillnad från alla andra webbutiker jag känner till, inte lägger sina varor i en varukorg som man sedan betalar. Neej. Man ska tydligen köpa en grej i taget och först måste man registrera ett kontokort. Och att man ska registrera ett kontokort, det får man bara reda på om man klickar i en meny med ”Mina sidor” och läser på rätt ställe. Om man inte har aktivt sökt info om hur man betalar så möts man bara av orden att det har uppstått ett fel. Sedan gav jag upp. Det går ju alldeles utmärkt att fortsätta låna på bibblan istället för köpa. Det kräver bara ett klick och en inloggning och går att göra via telefonen.
På rean finns hur som helst några Novellixer, för den som har mer tålamod än jag. Själv har jag några i pappersformat i hyllan. Längtar efter att läsa.. 🙂
Nadja är 40+ och längtar efter barn. Sedan länge står hon i adoptionskö och nu väntar hon bara på att hennes lilla unge ska få komma hem. När hon väl får besked från adoptionsbyrån är det dock inte det besked hon hade väntat på: hon får istället för barnbesked veta att hon inte längre kan adoptera eftersom landet hon vill adoptera från inte längre godkänner ensamstående föräldrar. På något vänster råkar dock Nadja säga till adoptionsbyrån att hon inte alls är ensamstående och plötsligt har hon fått ett kryphål: kan hon med kort varsel fixa fram alla papper som styrker äktenskapet så kommer det bli hennes tur att få adoptera. Men vem ska hon gifta sig med?
I norrländska Missångerträsk bor Nadjas syster med sin stora familj och med sin svärfar, Sigvard, som p.g.a. funktionshinder behöver hjälp i vardagen. Äktenskapet knakar i fogarna och systern ser som enda utväg att göra en Parisresa med sin man så att de kan få lite tid för varandra. Hon lyckas övertala Nadja att komma upp och ta hand om Sigvard under tiden. Nadja har inte alls lust att lämna Stockholm för Missångerträsk, men hon går med på det hela under villkoret att systern fixar någon som kan gifta sig med henne.
I Missångerträsk blir ingenting som det var tänkt. Den kille som systern har hittat, och som systern påstår är en riktig ”Nadja-kille”, verkar inte förstå vad det är frågan om, Sigvard plingar hysteriskt på en klocka mest hela dagarna när han behöver hjälp, telefonen har ingen täckning och när Nadja försöker hitta hem till hennes nya ”man” hamnar hon mitt bland läskiga renar.
Glada hälsningar från Missångerträsk är ungefär som man kan känna igen Haags övriga böcker. Det är roligt, dråpligt, träffande och författarinläsningen (jag lyssnade på ljudboken) är kanonbra. Hon beskriver karaktärerna med sådan värme att man inte kan annat än gilla dem och tycka om dem. Ändå tycker jag inte att boken om Nadja är bland Haags bästa. Det blir lite väl knasigt emellanåt och sedan känns det kanske lite tjatigt att skoja om just blyga norrlänningar, Stockholmare som är helt vilse på landet och andra klyschor… Men ändå! Jag gillar Martina Haag. Det finns ingen bättre feel good-litteratur, om ni frågar mig.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!
(bild: Karl Johnsson)
