Folk har frågat mig i flera månader hur länge till jag ska jobba. Det kanske är vanligt att man är hemma och chillar någon månader innan förlossning, men förmodligen får jag frågan för att jag varit stor som ett hus ganska länge (jämfört med somliga andra och jämfört med hur jag brukar se ut). Nu är det i alla fall helt befogat att ställa frågan, för nu skulle jag i princip kunna få barn när som helst. Ibland tänker jag att det nog blir i början av juni. En del hävdar att man ofta går över tiden med sitt första barn (men det är nog inte riktigt sant att det är så?!), så varför inte? Samtidigt känns det som att min unge och min kropp har varit rätt färdiga ganska länge. Senast de kollade tillväxten var i vecka 34. Då var bebisen redan större än vad jag själv var när jag föddes (jag är i och för sig född i vecka 35). Då vägde bebisen också mer än vad alla ”graviditeten vecka för vecka”-appar föreslog. Det var också i vecka 34 som jag fick tillbaka en del av min förmåga att andas, efter flera veckor med den tveksamt härliga upplevelsen av att ha en livmoder som växt in under revbenen. Det känns med andra ord som att bebisen har växt på ganska bra och att hen har rört sig nedåt för ganska länge sedan. Men vem vet vad hen vill hitta på mot slutet.
Maj lär bli en månad där jag spurtar och gör klart det sista på jobbet. Och sedan spurtar och fixar klart det sista hemma. Och sedan kanske jag ligger hemma och chillar och läser böcker. Tyvärr är det ju oerhört begränsat vad man kan hitta på här i livet, när man inte kan vaccinera sig och när man snart ska föda ett barn. Hade livet varit annorlunda hade jag gått på museum och sådant hela tiden, men det är som det är. Så länge jag orkar och kan ska jag fortsätta att dansa och träna i alla fall. Vi har återupptaget utomhusdansen och är alltså ett gäng som träffas cirka en gång i veckan och dansar lite olika stilar som vi lär varandra. Mycket, mycket kul! Jag tar även digitala balettklasser fortfarande. Helt otroligt vad man fortfarande kan göra, även om det knappast är elegant nu för tiden.
Vad ska jag läsa då? Jo, för första gången på mycket länge ska jag inte läsa Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, för den är nu utläst! Däremot ska jag läsa klart det sista ur månadens bokcirkelbok: Den sista migrationen av Charlotte McConaghy (den läser jag på läsplattan) och det sista ur Dan Anderssons Samlade dikter. Jobbets bokklubb läser bland annat Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert den här omgången, så den tänkte jag påbörja nu i maj. Får se om jag har gott om tid att läsa klart eller om den kanske aldrig blir utläst. Vem vet?
Böcker jag läser i maj: Den sista migrationen, Samlade dikter, Kvinnornas stad.
Vill du läsa något nyutkommet i maj så har jag några tips:
Bladet från munnen av Elsie Johansson. Jag har inte läst så mycket av Elsie Johansson utöver hennes fantastiska Nancy-trilogi, men den här boken gjorde mig i alla fall lite nyfiken! Bladet från munnen är en berättelse- och samtalsbok, där författaren går rakt på sak och babblar på om det som många andra damer i författarens ålder (90 år!!) förmodligen ser som ganska känsligt, t.ex. sex och religion. Jag älskar attityden – att helt enkelt bara strunta i konventioner.
En ensam plats av Kristina Sandberg. Kristina Sandberg har inte varit aktuell med någon bok sedan hon satte punkt för den fantastiska Maj-trilogin (några av mina favoritböcker, alla kategorier!). En anledning till det är sannolikt det som är temat för En ensam plats: 2016 drabbades Kristina Sandberg av cancer. Detta är alltså vad den självbiografiska boken En ensam plats handlar om. Jag kan inte tänka mig något annat än att det här är en av årets starkaste böcker!
Här om veckan blev jag kontaktad av en läsare som berättade om ett initiativ för att försöka få förlaget Modernista att ge ut den tredje och avlutande delen i Brandon SandersonsMistborn-trilogi. De har nämligen bara gett ut del 1 och 2 i översättning och nu har 5 år passerat utan att den avslutande delen har kommit ut.
Jag har faktiskt del 1 hemma. Den har blivit en riktig hyllvärmare, som så många andra böcker hemma hos mig, och nu blev jag tyvärr allt annat än sugen på att läsa. Inte vill jag läsa första delen i en trilogi som aldrig kommer avslutas! Visst kan man läsa sista delen på originalspråket, men jag vet med mig att jag aldrig kommer att göra det.
Den här grejen känns som ett mysterium för mig (men så är jag heller ingen förläggare). För visst måste man ha planerat att ge ut alla tre böckerna i trilogin? Visst måste man ha avtalat och köpt rättigheterna till hela trilogin på en gång? Visst måste man åtminstone ha pratat om det som en trilogi när man anlitat en översättare, ordnat med formgivningen, planerat de kommande årens utgivning? Så vad hände?
Man borde kanske utgå från att de första delarna i Mistborn-trilogin helt enkelt inte sålde som förväntat. Samtidigt måste jag säga att det gör mig förvånad. Det är inte ovanligt att bloggbesökare och följare på Instagram har något att säga om böcker jag visar upp, t.ex. Mistborn, men i mitt verkliga liv umgås jag med ytterst få som ägnar titlarna i min bokhylla något som helst intresse (mina bokcirkelkompisar får kanske utgöra undantaget i och för sig). Av alla böcker så är det faktiskt mitt olästa exemplar av Sista riket som folk faktiskt har kommenterat. Flera vänner och bekanta som sett den hos mig har spontant börjat pratat om Mistborn, berättat att de gillade böckerna etc. Det där var lite anekdotiskt såklart, men jag trodde verkligen inte att Mistborn hade sålt så dåligt. Jag har tvärtom fått intrycket att Mistbornböckerna är väldigt populära om omtyckta.
Ska man tro några av seriens största fans så har serien inte heller sålt dåligt. Det pratas om 4 miljoner sålda titlar, vilket såklart är en grov överdrift (inte ens Jag är Zlatan har sålt i de volymerna), men okej, fansen verkar i alla fall övertygade om att serien har sålt bra och jag tror att de kan ha rätt i att Mistbornböckerna åtminstone har sålt som förväntat. Nu har fans startat en namninsamling, som jag tänkte göra lite reklam för. Det finns alltså trogna fans där ute som fortfarande hoppas på att få läsa den avslutande delen på svenska. Hoppas namninsamlingen ger resultat!
Det där måste vara det segaste med att vara inne i fantasygenren: att inte kunna lita på att få ta del av hela berättelsen. Serier påbörjas, men avslutas inte. Böcker i översättning börjar ges ut, men projektet avbryts mitt i serien. Förlag ger ut utgåvor som är fina ihop i hyllan, men ändrar plötsligt formgivning mitt i serien. Jag har hört om böcker som delats upp i volymer, eller volymer som slagits ihop på ett rörigt sätt. Det känns som att de förlag som ger ut fantasy inte är speciellt måna om de trogna fansen. Eller särskilt måna om författarna, för den delen. Om jag skrev en trilogi skulle jag i vart fall bli missnöjd om bara två tredjedelar kom ut.
Men vad vet jag! Jag är ingen stor fantasyfantast själv. Det känns bara så påtagligt att sådana här grejer inte händer i någon annan genre. Kanske är det något i genrens natur, att det ofta är långa serier och många volymer och att många trots allt läser på originalspråket, om gör det ovanligt svårt att planera utgivningen och räkna hem sådana här projekt.
Men nog kan väl Modernista försöka ge ut hela trilogin i det här fallet? Tre böcker! Vad är problemet? Det är en etablerad författare. Det finns fans. Serien har tagits emot väl, såvitt jag vet. Det är inte Sagan om isfolket (47 böcker) det handlar om utan om tre titlar. Med tanke på hur otroligt kort livslängd böcker har idag så kanske det vore riktigt lyckat att ge ut del tre just nu. Kanske skapar det en efterfrågan också efter de första delarna i serien, som då kan få ett nytt liv, såhär 5 år senare.
Vi får se vad som händer! Kanske inget. Det bästa man kan göra är kanske att avvakta med påbörja en serie tills man säkert vet att alla delar kommer att komma ut.
Är mor död av Vigdis Hjorth är ännu en bok om frostiga familjerelationer. Den känns som en ren upprepning av den tidigare romanen Arv och miljö. För mig är det inte något positivt.
När Arv och miljö kom ut på svenska här om året blev den en av det årets största bok-snackisar. Litteraturkritikerna älskade Vigdis Hjorths roman om såriga familjekonflikter och en orättvis arvsfördelning som väckte mörka minnen. Tidningarna älskade också att skriva om allt tumult runt omkring: boken har sådana starka kopplingar till Vigdis Hjorths liv att släktingar till henne slog bakut. Med viss besvikelse läste jag romanen och jag blev inte alls speciellt imponerad. Jag tyckte Arv och miljö var tjatig, tråkig och ältande.
Nu har jag gett Vigdis Hjorth en andra chans och läst hennes lika hyllade Är mor död, som kom på svenska tidigare i år. Boken är ingen uppföljare – här är det faktiskt ett helt annat persongalleri än i Arv och miljö – men den känns verkligen som en ren förlängning av den tidigare boken.
Den här gången heter huvudpersonen Johanna och familjekonflikten handlar om en brytning som hennes mor gjort sedan hon känt sig kränkt av ett konstverk som Johanna skapat och som modern läst in sig själv i. Det finns en syster, som har en helt annan relation till modern. Pappan är död. Johanna kom aldrig på begravningen.
Nu har Johanna sträckt ut sin hand. Hon har bott utomlands under många år, men hennes eget liv har tagit en ny vändning och hon vill flytta hem till Norge igen och hon vill återuppta kontakten. Modern är stenhård och tar avstånd.
Boken är ännu ett långt ältande. Jag förstår att det är ett stilistiskt grepp, men jag tycker att det är tjatigt att läsa om Johannas eviga upprepningar kring det som varit och hennes fruktlösa försök att återta kontakten med sin familj. Jag vet inte hur mycket av boken som är inspirerat av Vigdis Hjorths liv den här gången, men gissningsvis är det mer av en roman än Arv och miljö, som nog många läste mer som en självbiografi. Oavsett så märks det att Vigdis Hjorth inte är färdig med att skriva av sig kring relationsproblem och det svåra i att som vuxen ha en minst sagt frostig relation till sin ursprungsfamilj. I Arv och miljö kändes det kanske brännande på ett annat sätt. Nu kör hon samma visa en gång till: samma stil, samma språk, ungefär samma story. Jag blev faktiskt ännu mer besviken över Är mor död än vad jag blev när jag läste Arv och miljö. Och då ska ni veta att jag hade väldigt låga förväntningar redan från början, så det fanns inte så mycket att leva upp till.
Nåja. I vanlig ordning är jag skapligt ensam om att tycka såhär. Morgontidningarna öser lovord över Är mor död och boken kommer gissningsvis sälja som smör resten av året och belönas med tjusiga nomineringar och priser allt eftersom. Det är en sådan bok. Men mig gav den ingenting.
Är mor död
Är mor död av Vigdis Hjorth
Norsk titel: Er mor død. Översättare: Jens Hjälte. Uppläsare: Gunilla Leining. Förlag: Natur & kultur (2021). ISBN: 9789127169920, 9789127169951.
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare. I Sverige är hon framför allt känd för den kritikerrosade romanen Arv och miljö.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma blandar myter och verklighet och berättar från 9-årige Bens perspektiv en riktig tragedi om en familj som rasar samman.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma är både ett stycke modern nigeriansk historia och en klassisk tragedi i modern tappning. Boken berättas av 9-årige Ben som, trots föräldrarnas stränga förbud, har börjat hänga vid den förorenade och smutsiga floden efter skolan. Där roar sig han och de tre bröderna med att fiska. En dag springer de på byns byfåne – ”galningen” Abulu. Det startar en händelsekedja som kommer att slå sönder hela familjen. Abulu kastar ur sig en spådom, som bröderna inte kan skaka av sig – en av dem kommer att mörda den äldste brodern. Det är så det är sagt och det verkar inte som att någon kan göra någonting för att stoppa det.
Boken gör många blinkningar till bibliska berättelser såväl som myter och berättelser från andra kulturer och religioner. Det finns säkert många lager att upptäcka för den som är bevandrad i sådant. Själv läste jag boken rakt upp och ner och jag blev oväntat fängslad. Boken är spännande och annorlunda alldeles oavsett hur mycket möda man lägger på att försöka tolka och förstå. Medan jag läste upptäckte jag faktiskt hur mycket jag gillar den här typen av berättelser som rör sig i gränslandet mellan modern verklighet och myter. Det är oväntat intressant att läsa en bok som gör en tydlig resa mot ett ganska förutsägbart mål – det går inte att läsa och tänka sig något annat än att spådomen kommer att slå in och att allt kommer att falla samman. Samtidigt gör de mytiska inslagen att det paradoxalt nog finns en känsla av att exakt vad som helst kan hända. Jag gillar det!
Jag tycker också om hur Obioma låter hela berättelsen utgå från Ben som ser allting från ett barns synvinkel. Från hans ögon skildras ett samhälle under förvandling: ett demokratiskt Nigeria är på väg att uppstå ur det som blivit efter det inbördeskrig som varat så länge. Att korruptionen är utbredd och att landet skakas av kuppförsök visas lite mellan raderna, men det som betyder något för Ben är att få en kalender, och att bli sedd, av en presidentkandidat som kommer till byn. Föräldrarna gör vad de kan för att ge sina barn en framtid. När saker inte går vare sig demokratin eller familjen vägen är den stora förhoppningen att kunna skicka barnen utomlands, till ett land där de har bättre framtidsutsikter. Som allt annat smulas alla planer och förhoppningar sönder i denna tragedi, det behöver jag inte spoiler-varna för att skriva, det ligger liksom i formen att det är så det kommer att bli. Som läsare följer jag med i berättelsen, mot det oundvikliga. Det var en fantastiskt fin resa att få följa med på faktiskt.
Fiskarmännen
Fiskarmännen av Chigozie Obioma
Översättare: Ninni Holmqvist. Engelsk titel: The fishermen. Förlag: Ordfront förlag (2016). ISBN: 9789170378911, 9789174415926.
Chigozie Obioma
Chigozie Obioma (född 1986) är en nigeriansk författare. Fiskarmännen är hans debutroman.
Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy är en bok om att växa upp på internat och om en vänskap som öppnar en ny värld.
Dags för ytterligare en Radioföljetong! Den här gången har jag lyssnat på Tuktans ljuva år av den schweiziske författaren Fleur Jaeggy. Bokens berättare är en fjortonårig flicka som går på internat – pappan träffar hon emellanåt på hotell, mamman befinner sig på en annan kontinent. Sin uppfostran får hon istället i den stränga internatmiljön. I den här boken har hon börjat på Bausler Institut i Appenzell, ett ställe där flickor från världens alla hörn skickats från sina välbeställda föräldrar. En av internatflickorna är rent av en presidentdotter, en flicka som blir en särskild ögonsten för internatets föreståndarinna.
När Frédérique börjar på skolan öppnar sig en ny värld för bokens berättare. Det uppstår en speciell vänskap och det väcks en längtan efter något mer. Frédérique har rest, levt, sett på ett sätt som berättarjaget inte har kunnat under sin uppväxt på internatskolor.
Jaeggy har själv gått på internat, så jag gissar att hon har en hel del egna erfarenheter at krydda med när hon skildrar den speciella tillvaron på internatskola. Jag ser att miljön och hela fenomenet bjuder på många ingångar till intressanta berättelser. Ändå fastnade inte Tuktans ljuva år. Är den för komplicerad för att fungera riktigt bra som ljudbok? Kanske. För mig fastnade den helt enkelt inte.
Tuktans ljuva år
Italiensk titel: I beati anni del castigo. Översättare: Viveca Melander. Uppläsare: Kristine Gulbrandsen. Förlag: Nilssons förlag (2019).
Fleur Jaeggy
Fleur Jaeggy (född 1940) är en schweizisk författare.
Stöld av Ann-Helén Laestadius är en brännande och angelägen roman om att vara renskötande same i dagens Sverige.
Stöld av Ann-Helén Laestadius är en av årets mest omtalade svenska böcker, får man väl säga. Jag förstår varför! Det här är en brännande och angelägen bok om situationen för renskötande samer i dagens Sverige. Det är också Laestadius första, efterlängtade roman riktad till vuxna. Sedan tidigare har hon skrivit för unga, bland annat augustprisbelönade Tio över ett.
Boken börjar dramatiskt med att nioåriga Elsa hittar sin renkalv slaktad. Hon kommer även gärningsmannen, en av de många bybor som bär på hat mot samer, på bar gärning. Elsa skräms till tystnad, men händelsen kommer att följa henne genom livet. Det är inte första gången Elsas familj och andra renägande samer får se sina djur blir plågade till döds eller hittar slaktrester från sina djur. Rent juridiskt räknas det som stöld, ett relativt ringa brott som i praktiken kan ske om och om igen utan att samhället gör något. De poliser som någon gång åker på ett larm får i regel vända om när något annat brott dyker upp och bedöms som högre prioriterat.
Boken, som är baserad på verkliga händelser, ger verkligen en klar bild av rasismen mot samer och det motstånd som finns mot deras liv och kultur. Att brottet att slakta renar inte räknas som något större än en stöld är egentligen helt ofattbart. Det är ett angrepp mot ett folk, en kultur. Det stannar dock inte där. I Stöld visar Ann-Helén Laestadius på många sidor av de konflikter som finns mellan samer och andra svenskar. Hon skildrar också de tuffa villkoren för renägare. Det är allt annat än lukrativt att leva på renskötsel, särskilt i klimatförändringarnas tidevarv. I slutändan är det många som betalar ett högt pris på flera sätt. Den psykiska ohälsan är enormt utbredd bland det samiska folket i förhållande till vad den är hos svenskar i stort. Närmsta klinik med kompetens inom fältet finns i Norge.
Laestadius låter det dock inte stanna där. Hon riktar också en hel del kritik inåt. Hon skildrar en värld där utomstående har svårt att ta sig in och bli accepterade och en värld där könsrollerna är fast cementerade – livet med renarna är förbehållet männen, makten i samebyn är förbehållet männen. Pojkar behöver knappt gå i skolan – det de lär sig där kommer de ändå inte ha någon nytta av bland renarna. Kvinnorna är i stor utsträckning hemma, ensamma under långa perioder, och sköter hem och tar hand om barn.
Elsa vill välja en annan väg. Hon är den som, till skillnad från sin bror, har ett genuint intresse och ork att ägna sig åt renskötsel. Hon vågar modigt stå upp mot poliser som inte lyssnar, mot journalister som ställer aningslösa frågor och mot gubbar, i alla åldrar, i samebyn. Hon är en frisk fläkt och det är härligt att få följa henne genom den här berättelsen, som i övrigt är så fylld av mörker. Ann-Helén Laestadius ger genom Elsa hopp om att det kan bli bättre.
Jag tycker att Stöld är en riktigt bra bok. Det är en bok som på ett rakt sätt skildrar tillvaron för renskötande samer, något som jag tror att de flesta andra svenskar vet väldigt lite om. Det är också en oerhört fin roman om att vara en ung kvinna och gå sin egen väg.
Stöld
Stöld av Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling (2021). ISBN: 978-91-89051-34-8.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk författare. Hon är bland annat känd för den prisbelönta ungdomsromanen Tio över ett, som handlar om en ung tjej och hur hon påverkas av rivningen av Kiruna.
En okänd man av Marguerite Yourcenar är en roman om ett liv på 1600-talet. Ett anspråkslöst liv, sägs det, men jag läser även boken som en äventyrsroman.
En okänd man av Marguerite Yourcenar börjar med att det konstateras att Nathanael är död. Det är en effektiv början på det som sedan är en berättelsen om Nathanaels liv. Det är 1600-tal och Nathanael har begått ett grovt brott och flyr sitt hemland genom att gå till sjöss. Han reser omkring, träffar kvinnor, arbetar på ett tryckeri. Till delar läser jag boken som en äventyrsroman, för visst finns det drama. Här ryms som sagt ett grovt brott, men också ett skeppsbrott och ett kringflackande liv.
Jag brukar lyssna på Radioföljetongen i Sveriges radio och den här boken laddade jag ned till min podcastapp i höstas/vintras och nu har jag även lyssnat på den. Jag tycker det är kul att plöja Radioföljetonger; Ganska ofta upptäcker jag böcker som jag inte hade hittat till annars. Samtidigt är det inte nödvändigtvis till en boks fördel att man börjar läsa/lyssna utan några särskilda förväntningar eller någon idé om vad boken kommer att komma att handla om. Det här är ingen lång roman och när den var utläst kom jag verkligen på mig själv med att fundera på vad boken egentligen handlade om.
När jag sökte efter mer information om En okända man läste jag att den är en skildring av ”ett enskilt människoliv; lika obetydligt och betydelsefullt som alla andras” (Vi läser) och ”Marguerite Yourcenars sena roman ”En okänd man” är en berättelse om ett anspråkslöst liv” (DN). Det blev nästan tragikomiskt. Jag har alltså hastat mig igenom en hel roman om ett anspråkslöst liv och huvudpersonens liv har gått mig så förbi att jag måste googla för att försöka förstå vad jag har läst. Nej, det här var verkligen inte en bok som gjorde ett stort intryck på mig. Jag tror att det är den typ av roman som vinner på att man är förberedd och läser långsamt och med koncentration. För mig fladdrade den bara förbi. Som livet i och för sig!
En okänd man
Fransk titel: Un homme obscur. Uppläsare: My Holmsten (Radioföljetong i Sveriges radio). Översättning från franskan: Kajsa Andersson. Förlag: Ellerströms (2019). ISBN: 9789172475656.
Marguerite Yourcenar
Marguerite Yourcenar (1903–1987) var en fransk författare och ledamot i Franska akademien.
Brev från min barndom av Emma Reyes är en självbiografisk roman. Den berättar om ett liv och en värld som känns totalt främmande, väldigt beklämmande och som samtidigt väcker mycket fascination.
Brev från min barndom är en självbiografisk brevroman om och av den colombianska konstnären Emma Reyes. Den är fascinerande från första sidan. Vilket liv! Reyes föddes 1919 i Bogotá och kom att leva sina första år i ett riktigt kyffe. Några föräldrar finns inte med i bilden, men en prostituerad kvinna, Maria, ser till att Emma, hennes syster och ytterligare en pojke får mat. Kanske är ändå Maria barnens mor, men någon trygg mamma är hon inte. Det är en helt otroligt torftig tillvaro – barnen är ofta inlåsta och leker gör de på soptippen. Så småningom lämnas barnen åt sitt öde och Emma och hennes syster hamnar på ett kloster, där man tar de två flickorna till sig, men också har en stark gräns. Föräldralösa barn! Vem vet vad de har för bakgrund! På klostret är det viktigt att ha den rätta kristna tron och uppfattningen är att alla andra kommer att hamna i helvetet. Inte heller klostret är en bra miljö för barn – oj, vad barnen tvingas jobba hårt. De utnyttjas som arbetskraft under långa dagar med sömnadsarbeten och annat.
Emma Reyes berättar om ett liv och en värld som känns totalt främmande, väldigt beklämmande och som samtidigt väcker mycket fascination. Tänk att man kan leva upp som Emma Reyes utan att gå under!
Brev från min barndom
Översättare: Manni Kössler. Uppläsare: Nina Haber (Radioföljetongen, Sveriges radio). Förlag: Norstedts (2019). ISBN: 978-91-1-307119-0.
Emma Reyes
Emma Reyes (1919–2013) var en colombiansk konstnär och författare.
Pow wow av Tommy Orange är en stark bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Det är en bok där i stort sett alla har något svårt i bagaget eller lever mitt i en tuff verklighet.
Pow wow av Tommy Orange är en bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Den har ett stort persongalleri och som läsare kastas man rakt in i huvudpersonernas liv utan någon större introduktion. Varje kapitel kändes till en början som noveller, men snart började berättelserna vävas ihop, kopplingar mellan huvudpersonerna började dyka upp och berättelsen började röra sig mot ett ödesmättat slut, ett slut som utspelar sig på en pow wow (social träff för att hedra ursprungsamerikansk kultur).
När jag läser förstår jag att boken i första hand är skriven av en ursprungsamerikan för andra ursprungsamerikaner. Det är mycket som flyger över huvudet och mycket som är svårt att förstå hela innebörden av. Stör och berör gör boken oavsett! Det är ingen bok som pekar ut huvudpersonerna som offer, men det är påtagligt hur tuffa förhållanden många lever under. I princip alla i boken har något svårt i bagaget eller i sitt nuvarande liv: alkoholism, missbruk, övergrepp, skador från fetalt alkoholsyndrom, otrygga uppväxter, fattigdom med mera. Det är mörkt och även om berättelsen är kantad av en (svart) humor om lättar upp så är det verkligen en tung bok att läsa.
Vi läste den här boken i min bokcirkel och den fick ett högt medelbetyg av oss – den kanske till och med tog nytt rekord! Den inbjöd också till en lång diskussion, så den passade verkligen för bokcirkeln.
Ändå måste jag erkänna att jag personligen tyckte att den var lite väl svår. Det är ingen bok som enkelt kan skummas igenom. Här finns också många lager och som jag nämnde är det en hel del som jag som vanlig svensson helt enkelt inte hänger med i. Vad är symbolen med alla spindlar t.ex? Ja, jag vet inte! Förvänta dig ingen lättsam feelgoodberättelse och var beredd på att det är många personer och berättelser att hålla isär. Det är dock mödan värt det, för det är en stark och annorlunda berättelse.
Pow wow
Pow wow av Tommy Orange
Originalets titel: There there. Översättare: Eva Åsefeldt. Förlag: Bokförlaget Polaris (2019). ISBN: 9789188647962.
Tommy Orange
Tommy Orange (född 1982) är en amerikansk författare. Han är medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.