Rörelsen, av John Ajvide Lindqvist, är en spännande skräckroman som utspelr sig 1986, ett stenkast från den plats där Sveriges statsminister snart kommer att mördas.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Rörelsen är den andra delen i John Ajvide Lindqvists löst sammanhållna trilogi Platserna. Boken utspelar sig 1986 och kretsar kring en huvudperson som delar namn med författaren själv. Det är ett grepp jag gillar. Att lägga in lite autofiktion skapar spänning och nyfikenhet; Man kan leka med tanken på vad som är verklighetsbaserat. I det här fallet är det dock uppenbart att boken inte har så mycket med verkligheten att göra – det är skräck, det är våld, det är faktiskt ovanligt mycket splatter för att vara Ajvide Lindqvist. Det författaren delar med bokens huvudperson är väl på sin höjd bakgrunden som trollkarl och bostaden, som vad jag förstår har en verklig förlaga i ett kyffe som Ajvide Lindqvist bodde i under en kort period.
När Rörelsen tar sin börjar har bokens John precis flyttat hemifrån och lämnat Blackeberg till förmån från en sunkig bostad på Luntmakargatan. Adressen är tjusig, men bostaden har inte speciellt hög standard. Bland annat saknas badrum och John behöver därför använda en dusch i anslutning till den gemensamma tvättstugan. Johns dagar framstår som ensamma. Han spenderar mycket tid hemma och tränar på den magi han hoppas på ska bli hans levebröd så småningom. Pengarna strömmar inte direkt in, men han tar dagarna som de kommer och verkar inte bekymra sig särskilt mycket.
Jag tycker författaren väldigt väl lyckas träffa av hur den där åldern kan vara: att vara kring 20 och stå precis på tröskeln till vuxenlivet – just ingenting har man, i form av pengar, kontakter, arbetslivserfarenhet, men allting framstår som möjligt, på ett paradoxalt sett. Klivet ut i vuxenlivet kompliceras i romanens fall av att det snart står klart att någonting oväntat uppehåller sig i tvättstugan. Snart har både John och flera av hans grannar börjat utforska detta märkliga och hittat en väg till en annan plats, en plats som skänker dem en enorm frid och tillfredsställelse, samtidigt som de på platsen tar nya former. På den nya platsen hamnar John och hans grannar i roller som de upplever rymmer deras sanna jag och innersta väsen. För Johns del är det ett monster som blir allt svårare att tygla.
En kort bit därifrån kommer Olof Palme att bli mördad inom en snar framtid. John rör sig kring Tunnelgatan, Brunkebergstunneln, spanar in i skyltfönstret till Dekorima – platser som känns väl igen för läsaren eftersom de utgör bakgrund till tragedin när Sveriges statsminister sköts till döds. Det är kul (osmakligt ordval kanske: givetvis finns det ingenting kul med verklighetens mord) och intressant hur Ajvide Lindqvist väver in den här händelsen i berättelsen, gör den till en del av något övernaturligt, skräck. Idag pågår inte längre någon Palmeutredning, vilket inte hindrar spekulationerna från att fortsätta på sina håll. Att det är ett olösligt fall, som berör så starkt, 40 år senare, gör att det blir intressant i en skräckroman som den här. Någonstans hade jag gärna sett att Palmemordet fick ta en ännu större plats i boken.
Ajvide Lindqvist skriver i vanlig ordning precist och övertygande om människor, rädslor och relationer. I hans skräckromaner är det egentligen de delarna jag uppskattar mest, medan själva spänningen och splattret inte är min kopp te. Rörelsen är lite för blodig för min smak och jag kände också att den ibland blev lite rörig. Det finns en hel del scener som lämnas där de är och inte får någon riktig upplösning eller förklaring. I det stora hela tyckte jag dock att det var en mycket underhållande och spännande läsning och jag ser fram emot att läsa den avslutande delen i Platserna-serien. Apropå Platserna kan jag tillägga att det var länge sedan jag läste den första delen och jag minns väldigt lite av den, men tycker inte att det spelar någon roll. Rörelsen kan absolut läsas fristående.
Rörelsen
Rörelsen är den andra delen i serien Platserna; Läs även Himmelstrand och X. Den gavs ut av Ordfront 2015. ISBN: 978-91-7037-838-6.
John Ajvide Lindqvist
John Ajvide Lindqvist är en svensk författare, som framför allt skriver böcker i skräckgenren. Hans böcker brukar utspela sig i miljöer dit Ajvide Lindqvist själv har en koppling, exempelvis uppväxtorten Blackeberg, där genombrottsromanen Låt den rätte komma in utspelar sig.
Shuggie Bain, av Douglas Stuart, handlar om en uppväxt i misär, med en alkoholiserad mamma och stor fattigdom.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Shuggie Bain, av Douglas Stuart, är en uppväxtskildring, löst baserad på författarens egen uppväxt i 80-talets Glasgow. Det är tuffa år, med skyhög arbetslöshet, och föga förvånande är även alkoholismen ett utbrett problem. Shuggie Bain är ett av de barn som växer upp under otrygga, fattiga och miserabla förhållanden med en alkoholiserad förälder.
Pappan utsätter mamman för psykisk och fysisk misshandel och lämnar så småningom familjen. Mamman, Agnes Bain, är arbetslös och lever för alkoholen, bingon och postorderkatalogerna, där hon handlar friskt på kredit. I de sjaskiga kvarteren, där de bor, tittar många snett på Agnes, som med sina kläder och stil inte direkt smälter in. Inte heller Shuggie smälter in. Han är inte en pojke som gillar fotboll och slagsmål – han leker hellre med stulna My Little Ponies. Och ja, du gissar rätt, han är såklart gay. På ett sätt tycker jag att det är lite stereotypt. Det finns ju ingenting egentligen som säger att just gaykillar ska föredra att leka med pastellfärgade ponnyer, men här får jag såklart lägga ner alla invändningar. Boken är, som sagt, baserad på Stuarts egen uppväxt och om det är hans erfarenhet är det såklart så.
I familjen finns till en början två äldre syskon, men de är helt fokuserade på att lämna det sjunkande skeppet och skaffa sig bättre liv. Shuggie är den som blir kvar och som lojalt stannar vid sin mammas sida. Mammans missbrukssjukdom gör henne till en ständig svikare och hon klarar inte att ta det ansvar man kan förvänta sig av en förälder. Kupongerna från socialen går i första hand till sprit.
Det är en bedrövlig tillvaro och självklart blir man berörd av läsningen. När man själv har växt upp i idyll och aldrig lidit någon nöd är det lätt att tänka sig att boken är överdriven, men så är det givetvis inte. Det fanns många barn som växte upp som Shuggie i 80-talets Skottland (författaren själv, bland andra) och det finns självklart många som växer upp under liknande förhållande idag i Sverige, Skottland och många andra platser. Boken kan vara en välbehövlig påminnelse om hur livet kan se ut och hur olika barns förutsättningar kan se ut.
När Shuggie Bain kom ut fick den mycket uppmärksamhet, övervägande god kritik och den belönades också med priser som Bookerpriset. Jag kan förstå förtjusningen, samtidigt som jag tror att jag kanske hade för höga förväntningar. Jag tyckte faktiskt att Shuggie Bain kändes alldeles för lång och lite för spretig. Boken berättas från lite olika perspektiv: Shuggies, Agnes, pappans, syskonens. Det är egentligen oklart varför den alls heter ”Shuggie Bain”, då Shuggie är en huvudperson bland andra. Kanske hade boken mått bra av att vara berättad helt från Shuggies perspektiv. Något lager hade förmodligen behövt skalas av för att göra berättelsen lite mer komprimerad och inte så långrandig.
Shuggie Bain
Shuggie Bain översattes till svenska av Eva Åsefeldt och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2020. ISBN: 978-91-0018247-2.
Douglas Stuart
Douglas Stuart är en författare och modedesigner, uppvuxen i Skottland och bosatt i USA.
Vi läser och läser och läser för 3,5-åringen. Vilken tur att det finns bibliotek! Här är fyra favoriter från den senaste låneomgången.
Bockarna Bruse på solsemester av Bjørn F. Rørvik och Gry Moursund, i översättning av Pija Lindenbaum
Bockarna Bruse på solsemester är en av flera böcker som bygger på den välkända sagan (och sången) om de tre bockarna som trippar över trollebro. Böckerna följer i stora drag samma handling: bockarna är på något äventyr och möter oväntat ett troll som de överlistar. Min sambo tycker att Bockarna Bruse-böckerna är tjatiga, men jag tycker att de är roliga och min dotter uppskattar dem också. Som vuxen ligger humorn i hur den uttjatade sagan förläggs till nya situationer och en ny tid. En del skämt och referenser går nog faktiskt dottern förbi, men hon har sin behållning av de spännande och knasiga berättelserna. I Bockarna Bruse på solsemester åker bockarna på solsemester med ospecificerat hotell. Trollet skickas som tungt specialbagage till Tjotahejti så småningom, men innan dess hinner bockarna både solsemestra och bli lurade av det läskiga trollet. Illustrationerna är fulsnygga, detaljrika och bidrar till humorn.
Bukkene Bruse drar till syden översattes från norskan av Pija Lindenbaum och gavs ut av Lilla Piratförlaget 2020. Läs även Bockarna Bruse på badhuset, Bockarna Bruse kommer igen, Bockarna Bruse börjar skolan och Bockarna Bruse firar jul. ISBN: 978-91-7813-163-1.
Bra jobbat, mamma pingvin av Chris Haughton, i översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson
Jag vet inte riktigt hur Chris Haughton gör det, men trots att hans illustrationer främst består av stora färgblock lyckas han få fram fantastiskt mycket detaljer, minspel och känsla. I Bra jobbat, mamma pingvin hejar en pingvinpappa och en pingvinunge på en pingvinmamma som ger sig iväg tillsammans med andra mammor på en mödosam färd för att hämta mat. Och sedan är det bara att ge sig iväg igen. En fantastiskt fin och härlig bok, särskilt när man själv känner sig som en pinvinmamma emellanåt.
Well done, Mummy Penguin översattes från engelskan av Gunilla Halkjaer Olofsson och gavs ut av Lilla Piratförlaget 2022. ISBN: 978-91-7813-363-5.
Kalle Kroks bästa bok av Julia Donaldson (text) och Axel Sheffler (illustrationer), i översättning av Lennart Hellsing
I Kalle Kroks bästa bok får läsaren följa följa med på ett läsäventyr som sträcker sig över en hel trave böcker. Varje uppslag är en ny bok, som hänger samman med nästa. Det är en finurlig och rolig berättelse, med många små detaljer att upptäcka.
Charlie Cook’s Favourite Book översattes från engelskan av Lennart Hellsing och gavs ut av Alfabeta 2005 och 2019. ISBN: 978-91-501-2058-5.
Mamma Mu blir ledsen av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist
Det är konstigt, men jag har själv ingen relation till Mamma Mu – kan inte minnas att jag någonsin läste dem som barn? En del sånger känner jag igen, men inte böckerna. Därför är det extra kul att upptäcka dem tillsammans med dottern, som råkar tycka så mycket om dem att hon gärna läser samma bok flera gånger i rad. Nu senast lånade vi Mamma Mu blir ledsen, där den socialt inkompetenta Kråkan i vanlig ordning ställer till oskön stämning. Den här gången blir Mamma Mu rent av ledsen. Fin bok om vänskap och känslor! Sven Nordqvists illustrationer är, som vanligt, fantastiska och detaljrika. Mysigt också att Mamma Mu-böckerna brukar avslutas med en liten dikt.
Om man har en vän
ska man hälsa på den.
Ur Mamma Mu blir ledsen av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist
Mamma Mu blir ledsen gavs ut av Rabén & Sjögren 2024 och är en av många bilderböcker om Mamma Mu och Kråkan. ISBN: 978-91-29-74462-0
Sista gästen, av Andreas T Olsson, är en tragikomisk berättelse om en mycket ensam man som serverar på restaurang KB och blir besatt av två stamgäster.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Sista gästen, av Andreas T Olsson, handlar om servitören Tomas Rapp, som arbetar på restaurang KB i Stockholm. En gång pluggade han litteraturvetenskap, precis som dåvarande flickvännen Ellen. Nu har de separerat, Ellen har flyttat till Örebro och Tomas har blivit outsägligt ensam.
Så kommer ett medelålders par till KB och Tomas fäster sig omedelbart vid dem, lever sig in i deras liv och engagerar sig i dem till den grad att sommarens semester blir en plåga. Paret blir stammisar på KB och Tomas är den som ser till att servera dem. Något mer än så är det inte, för paret, men för Tomas, vars liv i övrigt framstår som fullständigt tomt, betyder de allt.
Att Tomas fixering vid de båda gästerna blir en slags sorgehantering av den egna spruckna relationen, visar sig lite mellan raderna. Till en början tyckte jag inte att boken sa mig så mycket, men läsupplevelsen växte. Tomas har varit med om någonting som krossat honom och han är precis den opålitlige huvudperson jag älskar att följa – man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vem som är vad. Det här ger en intressant spänning.
Under läsningen kom jag ofta på mig att irritera mig över Tomas, hans hopplösa fyrkantighet och obehagliga engagemang för det stackars paret, som råkat komma i vägen genom sitt restaurangbesök och som aldrig bett om att vara någon del av Tomas liv. Snart kände jag dock något annat. Jag läser och känner med Tomas och tycker att jag förstår honom. Författaren har verkligen lyckats skriva fram en intressant person och en person jag som läsare bryr mig om.
Sista gästen är en annorlunda bok om en väldigt egen person. Jag är övertygad om att den kommer att stanna i minnet länge.
Sista gästen
Sista gästen gavs ut av Natur & kultur 2017. Jag har lyssnat på den som ljudbok, i inläsning av författaren själv, utgiven av Natur & kultur 2017. ISBN: 9789127153493, 9789127155220.
Andreas T Olsson
Andreas T Olsson är en svensk skådespelare och författare.
Det har blivit dags att utse årets bästa bok 2022! Det här är en typ av inlägg jag brukar posta såhär års och då jag utser en ”årets bästa bok” bland de böcker som gavs ut för tre år sedan. Det ges ut enorma mängder böcker hela tiden och är omöjligt att hänga med. Jag tycker gott att man kan lyfta fram lite äldre titlar när man har en bokblogg – en boks livslängd är orättvist kort och det finns många böcker som förtjänar att upptäckas av fler. Själv läser jag oftast lite äldre böcker och under ett år hinner jag sällan läsa mer än en handfull titlar som getts ut samma år. Nu, såhär tre år senare, har jag läst 17 titlar med utgivningsår 2022. Även det är naturligtvis en liten bas att utgå från, men av det jag har läst finns det många ljuvliga läsupplevelser att välja mellan. Du har väl inte missat Ovanjorden av Mikael Berglund och Detaljerna av Ia Genberg? Det är två fantastiska böcker, men de snubblade ändå på målsnöret när jag funderade över vilken bok som skulle hamna i topp. I slutändan fastnade jag nämligen för Andromeda av Therese Bohman.
Jag beskrev den såhär, när det begav sig:
Andromeda, av Therese Bohman, är en underbar roman om kärleken till litteraturen och om två själsfränder, en ung praktikant och en äldre chef, som träffas i ett förlagshus under förändring. Finns det plats för stor litteratur? Och för deras relation?
Den kändes som en riktig fullträff när jag la den ifrån mig 2022 och jag har inte glömt den än. Bohman lyfter ofta kultur, konst, litteratur i sina romaner. Bara det är något jag älskar. I den allmänna debatten förminskas kultur i regel till något onödigt och våra folkvalda politiker tycks tävla i att spara in på just kultur. Överallt ges utrymme till kändisar och influencers, men kulturen..? Åh, vad man älskar när någon faktiskt tar kultur på allvar. I Andromeda börjar en ung, nytutexad kvinna på ett förlag och snart kretsar allt kring litteratur. Det är berusande och fantastiskt, men verkligheten kommer snart ikapp. I verkligheten är det viktigast vad som säljer, inte vad som är stor litteratur. Hon har en själsfrände i en äldre man som blir något av en mentor. Eller kan en ung tjej och en kulturgubbe någonsin träffas utan att det finns något sjaskigt i det hela? Man har läst otaliga romaner om unga tjejer som utnyttjas av män i maktpositioner. I Andromeda gör författaren någonting nytt och intressant av det hela. Jag älskade den här boken!
Krukväxter för alla, av Agnes Stuber, är en trevlig faktabok om lättskötta krukväxter och hur man tar sticklingar från dem.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Krukväxter för alla, av Agnes Stuber, är en lättläst och snyggt formgiven faktabok om lättskötta krukväxter. Boken riktar sig till nybörjaren som vill få in mer grönt i hemmet och få växterna att trivas. Uppdelat i kategorierna ”de enkla, vanliga”, ”de klättrande, hängande”, ”de spexiga”, ”de torra”, ”de svårflirtade” och ”de mörkertåliga”, tar den upp fakta, skötselråd, kuriosa och tips på hur man tar sticklingar av en mängd växter. Boken innehåller också några faktadelar om exempelvis jord, vattning och hur man får växter att överleva vintern.
Krukväxter för alla är en sympatisk och trevlig bok som inspirerar och är fylld av handfasta tips och goda råd. Många av tipsen är av typen ”såhär gör jag”, vilket säkert stör en och annan, som hellre läser tvärsäkra fakta. Själv gillar jag det. Det är ödmjukt och passar bra eftersom världen sällan är svart-vit, inte minst när det gäller växter. En del växter trivs i ett visst solläge, men kan trivas oväntat bra på en mindre optimal plats, som exempel.
Det är också fint att boken lägger stor vikt vid sticklingar och hur man enklast förökar olika växter och delar med sig. Mycket inspiration från boken lär också komma från Facebookgruppen Växtgäris, som författaren har grundat. Gruppen är menad för sticklingsbyten och kunskapsutbyten och jag gissar att bokens ton och personliga tilltal kommer från inläggen i gruppen. Boken är inte heller helt olik en blogg, där en entusiast delar med sig av sitt intresse. För en del kan det nog uppfattas som lite slängigt och grunt, men jag gillar upplägget.
Det jag märkligt nog inte är så förtjust i är fotot. Jag kan naturligtvis se att det är välkomponerade bilder och tekniskt skickligt fotat (författaren är ju också fotograf till yrket!), men en stor del av bilderna känns mer ”konstnärliga” än illustrativa, om ni förstår vad jag menar. Det är många tjusiga närbilder och detaljbilder, men få bilder som låter en se växter i sin helhet eller i något sammanhang. Först i bokens slut kommer lite inredningsinspiration genom hemma hos-foton från Växtgäris-medlemmar (antar jag att det är). Många gånger har texten gjort mig så nyfiken på en specifik växt att jag har sökt på nätet för att se bilder där man faktiskt får se hur växten brukar se ut som krukväxt. Det säger såklart något om texterna, som ofta är väldigt intresseväckande och lockande, men jag hade gärna sett lite fler bilder på växter i ”helfigur”.
Krukväxter för alla
Krukväxter för alla gavs ut av Natur & kultur 2018. ISBN: 978-91-27-15465-0.
Agnes Stuber
Agnes Stuber är en svensk fotograf och författare.
En av den här bloggens mest välbesökta sidor är ett inlägg från 2021, där jag skriver om det som då var min sprillans nya läsplatta. Det var då jag skaffat mig den Kobo Libra H2O som jag fortfarande läser mina e-böcker på. Den är verkligen toppen att ha med sig på resan – tar ingen större plats och rymmer hundratals (tusentals?) böcker. Den är också praktisk att läsa på om man delar sovrum med någon – man kan läsa utan att behöva tända någon läslampa som eventuellt stör den andre. För mig är det också nice att kunna skaffa nya böcker på nolltid och utan att ens lämna hemmet. Jag brukar exempelvis läsa mina bokcirkelböcker på plattan: jag går på bokcirkel, får nästa bokcirkelbok presenterad för mig och laddar ned den och börjar läsa direkt. Smidigt, som sagt!
Jag har läst och lånat e-böcker i 14 års tid, men nu är det slut med detta. Från och med den 15:e januari är e-böcker nämligen ett minne blott på biblioteken i min region. Eller såhär: den som vill låna e-böcker och e-ljudböcker på biblioteket måste framöver ta del av dem i en ny Biblio-app. Epub-filerna, som går att läsa på läsplatta, kommer inte att erbjudas framöver. Mitt bibliotek skriver i en nyhet ”Det mesta kommer att fungera på liknande sätt och flera saker blir bättre”, angående övergången till det nya e-lånesystemet. Det finns säkert mycket som går att göra bättre med Biblio-appen, en app som knappast känns fräsch och modern i sin nuvarande version, men för mig är det oväsentligt vilka små förbättringar man kommer att lansera när det helt grundläggande, formatet, blir en sådan försämring. Jag kommer inte ens att kunna läsa e-böcker framöver!
I år blir det alltså inga e-bokslån för min del. Jag fattar naturligtvis att de flesta läser på mobilen och att läsplattan är en nischad produkt som väldigt få använder sig av. Det känns ändå lite svårt att köpa de här förändringarna. Hade det funnits någon begriplig förklaring – upphovsrätt, ekonomi, vad som helst – hade man väl accepterat förändringar, men det här framstår som ren slöhet.
Tillägg 2025-01-11: Biblios förklaring till utfasningen av epub-formatet är att de har gjort tolkningen att epub inte lever upp till EU:s nya tillgänglighetsdirektiv. Här känner man en viss ironi, när böcker som man tidigare har kunnat låna och läsa med valfri text-storlek o.s.v. numera görs otillgängliga genom inlåsning i Biblio-appen…
Företaget bakom e-lånesystemet (WeDoBooks, tidigare Axiell) har en monopolliknande position och kan göra vad de vill utan att biblioteken, vad jag förstår, kan påverka. Skattepengar går i det här fallet till ett nytt e-lånesystem som ingen har bett om(?!) och som kommer att medföra försämringar. Får man gissa att någon tjänar pengar på manövern? Man kan nästan hoppas på det, för annars framstår det som helt onödigt att byta system.
Tillägg 2025-01-11: mina läsare Monika och blåmesen har uppmärksammat mig på att det finns två leverantörer av e-lånesystem i Sverige: E-lib (med appen Libby, som bygger på Overdrive) och WeDoBooks (tidigare Axiell, som alltså har Biblio-appen). Än så länge är det bara WeDoBooks/Biblio som tar bort epub-formatet. Monopol är väl att ta i, naturligtvis, men det är inte mycket konkurrens i den här branschen och från folk inom bibliokteksvärlden har jag åtminstone fått intrycket av att man har väldigt lite inflytande på hur e-lånesystemet ska fungera.
Som läsplatteägare är man redan missgynnad genom att appar som Storytel, Bookbeat och Nextory inte går att använda på dem1. Nu stänger även biblioteken, genom sin e-lånesystemleverantör, dörren för oss och gör det svårare att använda sin läsplatta. Så himla… onödigt? Vill inte de stora e-boksaktörerna att det ska vara bekvämt och trevligt att läsa e-böcker? Det känns inte så, eftersom de satsar 100% på mobilläsning. Borde det inte gynna hela branschen om det även fanns stöd för läsplattor?
Ett fåtal läsplattor har operativsystemet Android och stödjer Google Play-appar. ↩︎
Nu är 2025 här och trots att vi redan har varit lediga en dryg vecka är det faktiskt mycket ledighet kvar. Jag hade semesterdagar att ta ut för att undvika att de brinner inne och det var ju såklart ett angenämt problem, om man uttrycker sig så. Hittills har vi hunnit med att träffa nära och kära, både norröver och i mina mer sydliga hemtrakter. Det har firats jul och nyår, lekts i snön och på lekland och så har jag äntligen kommit igång och börjat tränat igen efter ett längre, ofrivilligt uppehåll.
Jag har hostat bedrövligt i omgångar sedan november och har inte vågat träna som vanligt eftersom jag inte har vågat riskera att ligga sjuk över helgerna. Det var nog rätt beslut. Det fanns en tid då jag kunde slarva, kanske jobba, träna eller göra något annat ansträngande, när jag var lite småsjuk. Den tiden är förbi…
Under ledigheten har det uppstått ett och annat tillfälle då jag för ovanlighetens skull har kunnat sitta ned och läsa, medan dottern har hållit sig sysselsatt med släktingar, julklappar och annat spännande. Just nu läser jag bland annat Shuggie Bain av Douglas Stuart och det går lite trögt. Det var jag som valde den till nästa bokcirkelträff, som är om någon vecka. Eftersom vi har paus från bokcirkeln i december har vi haft extra lång tid på oss att läsa och det var också anledningen till att jag passade på att välja just Shuggie Bain – en bok jag har varit nyfiken på länge, men som jag inte har kommit mig för att läsa eftersom den har känts lite för lång. Och ja, den känns verkligen för lång. Borde ha valt något annat… Hoppas att mina bokcirkelkompisar inte är alltför less.
Shuggie Bain lär hålla mig sysselsatt ett tag till och sedan tänker jag läsa Jag tar inte farväl av Han Kang. Bland månadens kommande titlar är det två jag är lite extra nyfiken på och säkert kommer att läsa så småningom:
Invasiv art av Annika Paldanius. Jag gillade Paldanius tidigare roman, Jag vet allt det här, och blev glad när jag såg att hon äntligen är aktuell med en ny. Hennes tidigare roman handlar om unga kvinnor på läkarprogrammet och när jag läste den, för typ nio år sedan(!!), skrev jag bland annat ”ärligt talat så har jag en bestämd känsla av att boken kommer att bita sig kvar och stanna i minnet länge framöver.”, vilket definitivt stämmer eftersom känslan från den lever kvar i mig än. Förväntningarna på Invasiv art är med andra ord höga. Den lär handla om två tvillingssystrar som väljer att gå olika vägar i livet.
Vithet av Jon Fosse. Jag läste inte mindre än två Fosse förra året och tyckte att de var väldigt speciella och berörande båda två, inte minst Trilogin, som hamnade på min årsbästalista när jag summerade årets bästa läsning. Vithet beskrivs som ”en lysande berättelse om gränsen mellan liv och död”.
Såhär års brukar jag ofta summera året som varit på olika sätt. Hur har bloggen haft det under 2024 egentligen? Ja, den har puttrat på! Jag räknar till 62 inlägg, vilket är väldigt många fler än vad jag hade trott, för det känns sannerligen inte som att jag bloggar med någon direkt regelbundenhet nu för tiden. Läsarna tittar fortfarande in och en handfull gånger per år har besöksantalet rent av skjutit i höjden – tyvärr inte av någon roligare anledning än intrångsförsök, antar jag. De mest välbesökta sidorna (vid sidan av startsidan) har varit nedanstående:
Här får man såklart inse att det googlas en hel del för att leta material till skolarbeten, men kanske inte bara. Till stor det känns det ärligt talat som en riktigt fin lista över läsvärda och bra böcker och jag hoppas att många har hittat hit av eget intresse.
Gör man en slags summering över årets bloggande måste man kanske också kommentera det här med bloggens död. Är bloggen död? Ja, det är klart att influencer-bloggar är på utdöende – influencers håller hus i andra kanaler – men för egen del skulle jag säga att bloggar känns mer intressanta än på länge. Den som bloggar äger sin egen kanal och sitt eget flöde och den som följer en blogg kan själv välja när den vill ta del av innehållet. Det känns oerhört mycket trevligare än att behöva vara utlämnad till någon algoritm som styr vad som kommer upp i ett flöde. Facebook använder jag för att kunna följa evenemang och se vad som säljs på Marketplace. Instagram följer jag för att få lite uppdateringar från vänner och bekanta – uppdateringar som kommer i ett kronologiskt flöde man hela tiden kastas ut från och aktivt måste klicka sig tillbaka till. Hela tiden lusar Instagram ned med en massa grejer jag aldrig har bett om att få se och inte har lust att titta på. Sedan har vi de andra kanalerna: Youtube, TikTok m.fl. m.fl. De använder jag inte ens. Nej, jag gillar bloggar och i år märks det nog för den som eventuellt följer mig – mina Instragram-uppdateringar har verkligen kommit sporadiskt. Jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt värt besväret att hålla till där längre. Jag får se om det känns annorlunda 2025, men jag tror faktiskt inte det.
AI då? Vem bryr sig om bloggar när man kan fråga ChatGPT vad som helst? Ärligt talat: jag jobbar en hel del med AI och maskininlärning, men jag känner mig verkligen inte såld på att använda ChatGPT privat. Det här kanske säger mer om mina dåliga promptar än något annat, men än så länge har jag verkligen förvånats över hur dåligt det funkat jämfört med att t.ex. söka information själv i en sökmotor. I somras frågade jag om tips på besöksmål längs Norrlandskusten och fick en lista på självklarheter, uppblandat med påhitt. Här om veckan bad jag ChatGPT summera innehållet i böckerna på min årsbästalista och tyckte inte direkt att jag fick någon inspiration eller hjälp. Alltså, mitt blogginlägg är väl inte fantastiskt, men det innehåller åtminstone inte rena fel. Det här är liksom ChatGPT:s uppfattning om vad Jonas Hassen KhemirisSystrarna handlar om:
Denna roman utforskar relationen mellan två systrar som återförenas efter flera år av separation. Genom deras återförening blottläggs familjehemligheter och olösta konflikter, vilket tvingar dem att konfrontera sitt förflutna och omvärdera sina livsval.
Ja, jag vet inte. Visst är maskininlärning och AI kraftfulla verktyg som kan vara till god hjälp i vissa situationer, men för mig känns det just nu avlägset att AI skulle kunna ersätta texter skrivna av en människa när det gäller skönlitteratur. Och bloggar, för all del.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
