Yellowface, av R. F. Kuang, är en spännande bok om en tuff bokbransch och om obarmhärtiga drev på sociala medier. Huvudpersonen kastas snabbt mellan att vara hyllad författare och att bli utsatt för cancelkultur.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Yellowface, av R. F. Kuang, handlar om June Hayward, en ung författare som kämpar för att slå igenom. Konkurrensen i litteraturvärlden är hård och sociala medier driver på ett högt tempo – den som var en snackis ena veckan kan vara ersatt av någon annan veckan därpå. Någon som har lyckats ta sig igenom bruset och blivit ett känt namn är kompisen Athena Liu, vars böcker har blivit riktiga kritikerälsklingar. Att Athena ofta skriver om erfarenheten av att ha kinesiska rötter bidrar också till framgången – för förlagen är det välkommet med (lagom mycket…) mångfald.
En dramatisk händelse stjälper allt på ända: efter en utekväll fortsätter June och Athena kvällen i Athenas lägenhet, där hon visar arbetsmaterialet till det som börjar forma sig till hennes nästa roman. Sedan plockas det fram pannkakor. Plötsligt sätter Athena i halsen och kvävs. June ringer ambulans, men kan inte rädda sin vän. Materialet till romanen tar hon med sig hem.
June plockar upp Athenas utkast och sliter hårt med det tills det blir en färdig roman – en fantastisk skildring av kinesiska arbetare som stred under första världskriget. Stölden av Athenas arbetsmaterial är en hemlighet och June står som ensam författare. Succén är given. June har redan fått uppmärksamhet på sociala medier genom den dramatiska händelsen när Athena gick bort och den här gången har hon dessutom uppbackning av ett förlag med resurser för marknadsföring. June blir den givna gästen i panelsamtal och hon översköljs av intervjuförfrågningar, blir anlitad till mentorskapsprogram och inbjuden att undervisa i kurser i kreativt skrivande. Plötsligt har June allt hon drömt om – en framgångsrik författarkarriär.
Snart stjälps dock även detta på ända. Det börjar tisslas och tasslas om att June inte är ensam författare till boken, att hon rent av har stulit från Athena och roffat åt sig av hennes arv. Dreven går på sociala medier och June kämpar för att hålla sig kvar i den bokbransch hon så förtvivlat gärna vill ingå i. Situationen blir alltmer skrämmande, särskilt när det plötsligt verkar som att Athena fortfarande lever och är en av de som angriper henne på sociala medier.
Yellowface är en tankeväckande och intressant roman om skrivande. Vem har rätt att skriva vad? Ska hudfärg avgöra vem som får blir utgiven? Är det rimligt att låta sociala medier avgöra vem som får vara inne i värmen och vem som ska bli utfryst? Boken kretsar mycket kring mångfald och den ”wokeism”, som blivit så bespottad i Kuangs hemland USA och här blir frågan om politisk korrekthet och representation verkligen problematiserad. Här finns å ena sidan en kinesisk-amerikansk kvinna som efter hand skildras som någon som ivrigt plundrar alla runt omkring på deras tuffa bagage och mörka berättelser, och kapitaliserar på dem genom att använda deras livshistorier i sina romaner. Här finns å andra sidan en kritvit cis-kvinna som genuint älskar skrivande, som lyckas plocka upp ett rörigt utkast och förvandla det till en otrolig roman, men som omgående blir misstänkliggjord och ifrågasatt för att hon skriver om en bit kinesisk historia hon inte anses vara rätt person att skildra.
Utöver att belysa dessa intressanta och aktuella ämnen är det också en till delar spännande bok. Är June på väg att bli psykotisk? Har Athena fejkat sin egen död? Är det en skräckroman? Jag gillade att författaren faktiskt höll det öppet ända in i slutet.
Det jag emellertid inte gillade med boken var att den, vid sidan av det här spännande mysteriet kring Athenas uppdykande, faktiskt kändes ganska seg. Trots att Yellowface inte är speciellt lång kändes den upprepande och som att den stod och stampade. Förvånansvärt mycket i boken handlar om att spendera tid på sociala medier och det kändes helt enkelt inte särskilt spännande att följa. Går det någonsin att skriva någonting kul om att scrolla omkring och läsa kommentarer på Instagram? Kanske är det precis det författaren vill säga? Ja, inte vet jag, men för min del kändes boken på tok för långsam. Dessutom tycker jag inte riktigt att författaren lyckas göra June levande för mig som läsare: jag ser henne inte framför mig eller känner att jag förstår vem hon är. Att Athena är en underskön, konstnärlig och intelligent kvinna förstår man; Där är författaren närapå inne bland stereotyper, men June själv blir mer ett blankt blad.
Det här var inte riktigt min typ av bok, får jag väl erkänna, men jag har läst den i bokcirkeln och någonting jag verkligen ser fram emot är att diskutera den, för här finns det många ingångar till spännande diskussioner.
Yellowface
Yellowface finns översatt till svenska av Julia Gillberg och utgiven av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 9789100805166, 9789100805173.
Fördolt är minnet av människan, av Mohamed Mbougar Sarr, är en mysterieroman om litteraturens kraft.
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
”Fördolt är minnet av människan”, av Mohamed Mbougar Sarr, kretsar kring den mystiske, senegalesiske författaren T. C. Elimane, vars debutroman, ”Omänsklighetens labyrint”, togs emot som en litterär sensation när den kom ut på 30-talet. Tidens litteraturkritiker höjde honom till skyarna och liknade honom vid den franska poeten Rimbaud. Ganska snart började dock rasistiska tongångar höras och en kritiker smulade sönder hela verket och kallade den för ett plagiat. Hela upplagan av ”Omänsklighetens labyrint” drogs därefter in och sedan dess har ingen kunnat få tag på Elimanes storslagna roman. Elimane publicerade heller ingenting mer och hördes aldrig av igen. I litteraturhistorien finns han dock kvar.
I ett nutida Paris fascineras Diégane, som också har rötter i Senegal, av Elimanes öde. Även Diégane har författardrömmar. Nu påbörjar han efterforskningar efter sin landsman och försöker ta reda på vart Elimane tog vägen. Spåren leder till flera personer vars vägar korsats av Elimanes på olika sätt och som alla påverkats djupt av honom som person och av hans mäktiga roman.
”Fördolt är minnet av människan” är en roman med många lager och författaren har inte gjort det lätt för sin läsare. Berättelsen rör sig i tid och rum och det är inte alltid speciellt tydligt vem som är berättarröst, vad som återberättas av någon eller vad som händer här och nu. Jag tyckte att boken var otroligt rörig och komplicerad. Jag läste med insikten av att det mesta flög över huvudet. Kanske är det precis det som är meningen: att en kritvit person som jag ska fatta absolut 0, att den här litteraturen med stort L främst riktar sig och ska förstås av en läsare från en helt annan kontinent. Det är okej om det är så. Jag kan dock bara konstatera att det här inte var en roman för mig. En bildad och koncentrerad läsare kan säkert utvinna en massa klokheter kring rasism, kolonialism och litteratur i den här boken. Själv kände jag mig endast som ett frågetecken.
Fördolt är minnet av människan
La plus secrète mémoire des hommes finns översatt till svenska av Cecilia Franklin och utgiven av Albert Bonniers förlag 2023. ISBN: 9789100197780, 9789100800482.
Mohamed Mbougar Sarr
Mohamed Mbougar Sarr är en senegalesisk författare.
Glasfåglarna, av Elsie Johansson, är en starkt berörande och underbar uppväxtskildring från ett fattigt arbetarhem i 30-talets Sverige. Den kan vara det finaste jag läst om stolthet, sorg och att ta sina första steg mot vuxenlivet.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Glasfåglarna är den inledande delen i Elsie Johanssons trilogi om Nancy (de följande delarna är Mosippan och Nancy). Nancy är 13 år och bor i ett fattigt arbetarhem i 30-talets Sverige. Det är en tid för de första stora stegen ur barndomen: som den första mensen och de första insikterna om vad vuxenlivet kan innebära, exempelvis som när storasyster Betty, sjutton år gammal, plötsligt väntar barn och således måste ha gjort ”det där”. Det stora vägskälet kommer dock vid helt annan händelse: storasyster Dora, tillika hela familjens stora stolthet och ljus i livet, är på besök från Stockholm tillsammans med sin tjusiga karl. En undangömd resväska väcker misstankar hos både Nancy och mamma Frida. Båda öppnar den, var och en i hemlighet, och upptäckten – stöldgods – förändrar livet i grunden. Oron över Dora och hennes hemligheter går inte att skaka av sig och lägger sig som ett smärtande bakgrundsbrus över allt annat.
Händelsen med väskan ger också stoltheten en knäck. Stolthet (och skam) är ett av bokens starka teman och något jag verkligen bär med mig efter läsningen. Det här är berättelsen om en familj som lever oerhört knapert: handlar på krita, tvingas lappa och laga med stor uppfinningsrikedom, och som lever utan några som helst extravaganser. Stolthet finns det däremot gott om: stolthet över den björkved man eldar med, stolthet över Dora, stolthet över att alltid vara hel och ren (med en uppsättning rena och strukna underkläder redo i lådan ifall doktorn akut måste tillkallas). För Nancy finns också en liten, tvekande, stolthet över den växande insikten att hon är duktig i skolan och verkar ha fallenhet för studier. Hon uppmuntras av förebilder runt omkring, men hindren är så många att drömmen om studier inte ens går att tala om.
Det är mycket det inte talas om. Familjehemligheter, sorg och oro hålls borta, även i stunder när de är högst närvarande, som elefanter i rummet. Istället hanteras det svåra på andra, mer handgripliga sätt: vänliga gester, omsorgsfulla handlingar, en omtanke.
Det här är en bok sprängfylld av värme och kärlek, på sitt kantiga och knepiga sätt. Jag blev verkligen berörd av att läsa om Nancy och hennes familj. Elsie Johansson gör dem levande och även om flera av huvudpersonerna har mindre smickrande sidor, går det inte att göra annat än att bry sig om dem. Glasfåglarna är verkligen ett fantastiskt stycke litteratur, underbar i sin allmänmänskliga berättelse om att vara tonåring, men också en angelägen skildring och historielektion om livet i 30-talets Sverige.
Glasfåglarna
Glasfåglarna gavs ut av Bonniers 1996 och är första delen i en trilogi, där övriga delar är Mosippan och Nancy. ISBN: 9100562807.
Elsie Johansson
Elsie Johansson (1931–2025) var en svensk författare.
Ett mörker mitt ibland oss, av Mari Jungstedt, är en deckare som utspelar sig på Gotland under några dramatiska sommarveckor. En krögare hittas brutalt mördad och snart sker fler mord. Mycket pekar mot ett rasistiskt motiv.
⭐⭐⭐
Betyg: 2.5 av 5.
Ett mörker mitt ibland oss är den fjortonde delen i Mari Jungstedts serie om kommissarie Anders Knutas. Precis som resten av serien utspelar den sig mitt i sommarparadiset Gotland, vilket är lite kittlande eftersom det inte precis är en plats de flesta förknippar med grova brott och blodiga mordfall. Samtidigt som jag skriver detta är jag i och för sig mycket medveten om mordet på Ing-Marie Wieselgren 2022. Kusligt nog finns det en hel del paralleller, trots att Jungstedts roman utkom fyra år innan det fruktansvärda dådet då Sveriges nationella samordnare i psykiatrifrågor mördades med kniv mitt under Almedalsveckan. Hade den här deckaren utkommit efteråt hade jag tyckt att det vore osmakligt, men nu kan jag inte skylla på Jungstedt, utan bara konstatera att spänningsromaner, trots att de sällan är konstruerade för att ligga nära verkligheten, kan pricka in förvånansvärt mycket ändå.
I Ett mörker mitt ibland oss finns alltså några scener från Almedalen, men boken börjar inte i den änden – den börjar med att en krögare blir överfallen och mördad. Kroppen hittas mitt under seglingstävlingen Gotland runt. Inga tydliga motiv står att finna, men att offret varit en röst mot rasism leder ändå tankarna åt ett visst håll. Snart inträffar ytterligare ett dåd och den här gången är det en mord på en känd anti-nazist. Motivet börjar klarna och jakten efter mördaren är i full gång.
Det här var en spännande läsning för min del och jag läste med nyfikenhet för att få klarhet i vad som hänt. Jag kan konstatera att det är en deckare som fyller sitt syfte, helt enkelt. Vid sidan av det måste jag erkänna att boken känns rätt platt. Att det finns teman som rör sig kring rasism och främlingsfientlighet hade kunnat lyfta berättelsen några snäpp, men författaren borrar inte djupare i ämnet eller skriver fram något nytt eller intressant. Persongalleriet känns inte heller speciellt spännande, för min del. Kanske förlitar sig författaren på att läsaren har läst de tretton(!) föregångarna och redan känner huvudpersonerna utan och innan. För mig, som hoppat rakt in i serien med den här romanen, känns samtliga personer skissartade. Det flimrar förbi lite relationstrassel och några rader om ett knepiga familjeförhållanden, men det känns enbart som utfyllnad.
För mig är det inte så viktigt att bli överraskad och det är väl tur, för dessutom stod det klart för mig ganska omgående vem som låg bakom brotten. Den uteblivna överraskningseffekten må så vara, men slutet är inte frammejslat med någon större omsorg, utan består mest av en snabb upplösning och några korta rader som rätar ut alla eventuella frågetecken.
Nej, det här var verkligen ingen favorit i genren. Jag har läst boken och visst har den hållit kvar min nyfikenhet och haft ett bra driv, men fråga mig om en vecka och jag har förmodligen glömt alltihop. Ett mörker mitt ibland oss känns som en typisk dussindeckare och jag lär knappast läsa fler titlar i serien.
Ett mörker mitt ibland oss
Ett mörker mitt ibland oss gavs ut av Albert Bonniers förlag 2018. Det är den fjortonde boken om Anders Knutas. Övriga delar i serien är Den du inte ser, I denna stilla natt, Den inre kretsen, Den döende dandyn, I denna ljuva sommartid, Den mörka ängeln, Den dubbla tystnaden, Den farliga leken, Det fjärde offret, Den sista akten, Du går inte ensam, Den man älskar, Det andra ansiktet, Jag ser dig, Där den sista lampan lyser, Det slutna rummet, Den sista utposten. ISBN: 9789100139032.
Linjen, av Elise Karlsson, är en roman som utforskar vad ett arbete kan betyda – för den som har det, för den som saknar det och för den som är på väg att mista det.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Linjen, av Elise Karlsson, handlar om en kvinna som förtvivlat gärna vill ingå i en arbetsgemenskap, få ett riktigt jobb, skaffa sig en tillsvidareanställning. En kort bit in i boken får hon precis det – en visstidsanställning, som övergår till ett fast jobb på ett förlag. Huvudpersonen, Emma, arbetar lojalt och flitigt och kommer snabbt upp sig, samtidigt som ekonomin på företaget börjar vackla och den ena kollegan efter den andra får gå.
Arbetet, kontoret, är en stor del av boken, medan det lämnas mycket till läsaren att fylla i vem huvudpersonen är. En romans virvlar förbi, lägenheten omnämns någon gång, men i övrigt är det väldigt lite som berättar något om vem Emma är utanför jobbet. Förmodligen är det ett medvetet berättarknep. Det här är en bok om att längta efter att få jobb, om att ta sig genom nålsögat och bli en av de som kan blippa sig in till kontorets gemenskap. Det är en bok om att krampaktigt hålla sig kvar. Personen, eller det personliga, framställs däremot inte som någonting viktigt. Här handlar det istället om att arbeta och arbetet utförs i en slags sluten värld, som är svår att komma in i och samtidigt klaustrofobisk att vara i.
Jag tycker att Linjen är en intressant roman i sitt utforskande av arbetsplatsen och vad jobbet kan betyda – för den som har det, för den som saknar det och för den som är på väg att mista det. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte alls känner igen mig: jag har mestadels haft kul på mitt jobb och jag har haft förmånen att jobba med personer som är både roliga och härliga att jobba med. I Linjen håller alla en sval distans, och det visar sig snart att precis alla är helt utbytbara och ointressanta som personer, ointressanta utanför sitt jobb. Är det verkligen vanligt att jobb uppfattas såhär?
Jag antar att författaren har velat dra det till sin spets för att få ihop en intressant roman. Här är det kanske också på sin plats att nämna att Linjen utkom 2015, när ”arbetslinjen” fortfarande diskuterades flitigt . Kanske är mina tankar om boken färgad av att den tiden känns rätt avlägsen. Har Linjen varit en intressant läsning då? Ja, det har det. Var den kul att läsa? Nej, jag måste nog säga att jag inte blev helt såld. Jag hade förmodligen berörts mer om författaren släppt lite på den strama stilen och broderat ut personerna lite mer, gett dem lite mer kött och blod.
Linjen
Linjen gavs ut av Natur & kultur 2015. ISBN: 9789127141377.
Elise Karlsson
Elise Karlsson är en svensk författare och litteraturkritiker.
Jag kom på att jag har en extremt glest uppdaterad inläggsserie om böcker som utspelar sig vid olika decennier. Hittills har jag vaskat fram några favoriter som skildrar 90- och 80-talet. Kanske är det dags för ett inlägg om 70-talet! Jag var inte ens född på 70-talet, så det är inget decennium jag kan relatera till, men visst har jag en bild av den tiden. Jag tänker på 70-talet som en tid där folk i allmänhet tyckte det var intressant att diskutera politik och som en tid med ”gröna vågen” och starka vänstervindar, frihet, hippiekultur och jämställdhetsdebatt. Förmodligen var 70-talet extremt mycket mer än detta.
Något som är tämligen konstant är tillvaron i skolan. Det tycker jag att Jonas Gardell har skildrat så fint i böckerna om Juha som inleds med En komikers uppväxt och följs upp med Ett ufo gör entré och Jenny. Där får läsaren följa Juha i den fiktiva förorten Sävbyholm på 70-talet. Juha tar rollen som klassens clown och gör sitt bästa för att vara rätt och smälta in. Klassrummets strikta hierarkier och fasta roller verkar vara ungefär desamma nu som då. Men visst är det också en kul bok med mycket 70-tal och känsla för detaljer (skrattet fastnar dock ofta i halsen).
Få personer skriver så drabbande om klass som Susanna Alakoski. I den hyllade romanen Svinalängorna får läsaren följa Leena, som växer upp i 70-talets Fridhem, ”Svinalängorna” kallat, i Ystad. Det är en uppväxt i en dysfunktionell familj där det finns alkoholproblem och där pengar är en bristvara. En mycket läsvärd bok!
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Orhan Pamuk har skrivit ett flertal böcker där generöst med utrymme ges åt att skildra Turkiet och den spänning som ligger i landet med ett ben i väst och ett i öst. Det är ett av många lager i Oskuldens museum, som jag håller för en av mina favoritböcker. Oskuldens museum utspelar sig på 70-talet då det bitvis är en spänd stämning i landet. Just det bekommer inte huvudpersonen speciellt mycket. Han är helt fixerad vid en avlägsen släkting som han har börjat stalka. Allt runt omkring om honom rasar samman, men han kan inte sluta förfölja henne. Jag älskar den här mångbottnade boken om galenskap och lycka. Den lärde mig också mycket om Turkiet.
Oskuldens museum av Orhan Pamuk
Korparna av Tomas Bannerhed är en imponerande debutroman om en ung kille som växer upp på en gård i 70-talets Sverige. Lantbruket går knackig och i familjen finns psykisk ohälsa. Han söker sin tillflykt i naturen, bland fåglarna.
Korparna av Tomas Bannerhed
Slutligen vill jag tipsa om Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson, en underbar uppväxtskildring som också berättar väldigt drabbande om rasism i 60- och 70-talets USA. Det är också en väldigt härlig uppväxtskildring eftersom unga Jacquelines skrivarlust och berättarglädje verkligen kommer fram. Inspirerande!
Jag är officiellt urdålig på att minnas innehållet i böcker, filmer, ja, kultur generellt. Det jag i bästa fall tar med mig är en känsla. No plot just vibes. Ofta har jag svårt att sätta ord på känslan, dessutom – jag vet inte hur ofta jag sitter med datorn uppslagen framför mig och försöker få ner min känsla i ett blogginlägg; Halva anledningen till att jag bloggar skulle kunna vara att jag behöver den motivationen för att stanna upp och åtminstone försöka reflektera kring det jag har läst. Inlägg efter inlägg skriver jag och repetition är, som bekant, ett bra sätt att få saker att fastna i minnet. Fastnar böckerna därmed i mitt minne? Nej, förmodligen inte. Här om veckan hann jag läsa ut hela ”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna” innan jag förstod att det var en omläsning. Inte ens när jag hade förstått att det var en omläsning kunde jag minnas den första läsningen. Tack vare bloggen kunde jag dock se att jag tyckte att boken var lika bra nu som då, vilket kändes betryggande på något vis.
Jag tycker det där är så spännande! Jag kan se böcker i min bokhylla och det jag minns ifrån dem är antingen (i fallande ordning):
1) om jag kände något
2) om jag tyckte att den var dålig, sådär eller bra
3) en specifik scen/händelse/karaktär/mening som råkat fastna t.ex. för att det var något som var sjukt kul/oväntat/äckligt eller något annat
4) handlingen i stora drag (och vid omläsnings visar det sig att jag missat kanske 60 %)
5) absolut ingenting.
Minnet alltså!
Vi kom in på ämnet när vi hade bokcirkelträff här om dagen och vi skojade om att vi, som har bokcirklat i över tio år och alltså har en ganska diger lista med utlästa bokcirkelböcker, borde plocka någon gammal goding och göra ett blindtest: slå in boken i omslagspapper och låta bokcirkelkompisarna gissa vad det är de läser. Kommer någon ihåg? Jag tror jag skulle komma ihåg på ett ungefär, det skulle jag väl… Men tanken på att blindtesta böcker är verkligen kul. Om jag läste en bok utan att se framsidan, skulle jag känna igen en favoritförfattare? Skulle jag se mer positivt på böcker skrivna av författare jag normalt sett har svårt för? Vad skulle jag känna för en bok om jag inte har någon aning om vad som skrivits om den på kultursidorna?
Det är svårt att koppla bort en bok från omgivningen, så är det såklart. En bok färgas av förväntningar och av ens mognad, sinnesstämning och livssituation när läsningen sker. På så sätt blir varje bok en ny berättelse vid varje läsning. På gott och ont.
Jag gör sällan omläsningar (medvetet), men det händer emellanåt, t.ex. om en redan utläst bok råkar bli nästa bokcirkelbok. Eller om jag har glömt att jag redan har läst boken (uppenbarligen). Jag brukar känna mig tveksam till att läsa om favoriter, trots att det framför allt är favoriter jag har samlat på mig och ställt i bokhyllan här hemma. Jag är rädd om dem, vill inte förstöra minnet av en bra bok (och minnet är, som sagt, i regel en vag känsla). Dessutom kommer det ju så många nya böcker hela tiden och jag hinner inte med.
Den senaste tiden har jag dock blivit mer och mer sugen på att göra fler omläsningar. Jag tänker inte längre att det spelar någon större roll om jag skulle råka ”förstöra” en bra bok. Den första läsningen av en favoritbok blir faktiskt inte förstörd av en senare läsning. Det blir en separat läsupplevelse, bara. Jag är heller inte så störd av tanken på att omläsningar stjäl tid från läsningen av nyutkomna böcker. Jag kommer ju ändå inte hinna läsa alla böcker.
Så: nu har jag bestämt mig för att verkligen satsa mer på omläsningar. Det känns mysigt att ha anledning att gå och plocka i bokhyllan lite oftare och kanske blir det här också en anledning att rensa lite, som man emellanåt behöver göra för att lämna plats åt nytt.
Jag har redan botaniserat lite och fastnat för ”Oskuldens museum” av Orhan Pamuk – en bok jag faktiskt minns att jag la ifrån mig med en tydlig känsla. Jag minns det som en helt omvälvande läsning, som att jag upplevde att boken på något sätt förklarade något om mig själv jag inte riktigt förstått tidigare. Jag ska börja den här omläsningen så fort min hög med påbörjade böcker börjar sjunka undan lite och jag ser väldigt mycket fram emot att känna något för den här boken på nytt. Jag är helt övertygad om att jag kommer att läsa den med en helt annan känsla den här gången. Förmodligen kommer jag undra vad det var i mig själv jag läste in i den här romanen förra gången. Jag har svårt att förstå det, ärligt talat. Det enda jag minns från handlingen är att huvudpersonen är en man som blir så förälskad att han raserar hela sitt liv i sin besatthet. Här finns absolut inga likheter med mitt eget liv. Det blir en extra dimension att läsa ”Oskuldens museum” på nytt och försöka förstå vem jag var när jag läste. Fortsättning följer.
Andas. Överlev. är Märta Stenevis berättelse om tiden kring hennes avgång som Miljöpartiets kvinnliga språkrör. Det hon beskriver är en förfärlig arbetsmiljö och en berörande berättelse om hur tystnadskultur på en arbetsplats kan få förfärliga konsekvenser.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Andas. Överlev. är en självbiografi, där Miljöpartiets tidigare kvinnliga språkrör Märta Stenevi berättar om sin sista tid på posten. För den som mot förmodan missat vad som hände (eller har glömt) blev hon alltså hösten 2023 uthängd i medierna som en usel ledare. I ett mejl beskrev anonyma kollegor på kansliet hur Stenevi bedrev ”toxisk toppstyrning” och de vittnade också om en ohållbar arbetsmiljö. Kort senare avgick Stenevi, blev sjukskriven och nu har hon helt lämnat politiken. Drygt ett år har passerat och nu kommer alltså en bok där hon lämnar sin version av händelseförloppet. Det är ingen läsning som får Miljöpartiets kansli att framstå i god dager.
Stenevi berättar om en Kafka-artad upplevelse där hon fick ta emot hård kritik, men utan att någon någonsin kunde konkretisera vad hon egentligen hade gjort. Hon berättar om en organisation där makten spridits ut så mycket att ingen upplever sig ha mandat att fatta några beslut och en arbetsplats där problem sopas undan mattan. Det råder en bedrövlig tystnadskultur och när drevet går mot Stenevi beskrivs hur hon står utan stöd och hur ingenting görs för att ta tag i problemen. Hon blir ensam, mött av kompakt tystnad, och utelämnad åt att själv hantera sina tunga tankar och att försöka förstå vad hon egentligen har gjort och mot vem. Hon möter sina kollegor på kansliet och alla beter sig som vanligt, trots att det uppenbarligen finns de som är så plågade av Stenevis ledarskap att de har känt sig tvingade att gå till medierna. Snart vet hon inte alls vem hon ska lita på och hon dras längre och längre ner i ett mörker.
Det är verkligen ingen feelgood-berättelse, det här. Det är en bedrövlig historia och jag kan inte tycka annat än att det är modigt att våga gå ut offentligt och berätta. Vem skulle inte känna ren skam av att få höra att man är ”toxisk” och att man är en person som får andra att må dålig? Instinktivt skulle nog de flesta vilja sopa det under mattan och aldrig beröra ämnet mer. Här gör Märta Stenevi tvärtom och skriver en hel bok. Kanske kan man tycka att det är lite lågt att älta historien i åratal i offentligheten, men jag tycker faktiskt inte det. Oavsett vad Stenevi gjorde fick hon ett helt befängt bemötande från sitt eget parti och blev riktigt uselt behandlad. Och hon är inte den första som hängts ut som en förkastlig chef. Stenevi nämner dem i bokens slut: Benny Fredriksson och Mats Löfving – två personer som blev hårt dömda, uthängda i medierna och som hamnade i ett sådant mörker efteråt att de faktiskt inte överlevde. Det är för jävligt att den här typen av historier upprepar sig, i olika organisationer, om och om igen.
Att jag alls blev intresserad av att läsa boken beror på att jag läste om den i en artikel och i beskrivningen av tystnadskultur och otydligt ledarskap exakt kände igen en arbetsplats. Det gjorde mig nyfiken och jag blev inte besviken över läsningen. Visst, det här är kanske inte stor litteratur, men det är en viktig bok i sin skildring av en riktig dålig arbetsmiljö. Det är egentligen inte viktigt att det handlar om Miljöpartiets kansli, för det skulle lika gärna kunnat vara en berättelse från i stort sett vilken arbetsplats som helst. Därför är det också en viktig läsning för ledare, fackligt aktiva och andra som kan komma i kontakt med sådana här situationer. Stenevi fick utstå ett helt häpnadsväckande bemötande. Låt det aldrig hända någon mer!
Andas. Överlev.
Andas. Överlevs. gavs ut av Bokförlaget Forum 2025. ISBN: 978-91-37-16128-0.
Märta Stenevi
Märta Stenevi var en miljöpartistisk politiker och hade under åren 2021 till 2024 rollen som partiets kvinnliga språkrör. Hon har idag lämnat politiken.
”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna” är en kortroman av Bodil Malmsten. På mindre än hundrafemtio sidor lyckas hon skriva precist och berörande om livet och många av livets stora ämnen: kärlek, sorg, vänskap, ensamhet.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är en kortroman av Bodil Malmsten. Tjugo år sedan har förflutit sedan den kom ut. När det begav sig beskrevs den som ”en lägesrapport inifrån dagens Sverige”, men när jag läser den skulle den lika gärna kunna vara skriven idag. Mycket i samhället har naturligtvis förändrats sedan 2005. En klimatkris som fortsätter att vara en pågående katastrof, samtidigt som våra folkvalda driver på för att öka utsläppen, pågående krig i Europa, barn som svälter ihjäl, en stormakt som styrs av en man som framstår som en narcissistisk psykopat… Hade man ens kunnat föreställa sig att världen skulle se ut som den gör tjugo år senare? Nej, jag tror inte det. Ändå är ”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna” förvånansvärt tidlös.
I boken får läsaren följa Bert-Ove, Giselle, Edvard, Jessica och Thomasine – fem personer som lever totalt olika liv och som här får utrymme att dela sina tankar, låta läsaren gå bredvid dem en stund och dela deras livs. För långtidssjukskrivne Bert-Ove handlar det mesta om pengar och Försäkringskassan, att fundera över allt han inte längre har: jobb, pengar, kärlek. För Giselle har pengar aldrig varit något problem, men nu är hon ändå på botten: som anhörig till en svårt sjuk närstående, sin tvillingsyster, har hon inte längre någon makt, lever med ständig stress och måste kämpa för att systern ska få vård. Edward har gjort en klassresa och alltid fått allt han velat ha, men när Ivan, hans nära vän sedan lång tid tillbaka, lämnar honom förlorar han all mening med livet. Jessica bär framför allt på en stor ilska, inte minst riktad mot kvinnor, eller kanske snarare den snäva mall kvinnor helst ska passa in i. Vreden kokar i henne och världen är för liten. Thomasine har å andra sidan inte sökt sig ut i världen. Hennes plats på jorden ligger i Norrlands inland och den platsen åker man inte ifrån.
”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna” är en underbar liten roman där författaren med små medel lyckas göra huvudpersonerna levande och deras berättelser, i all sin vardaglighet, berörande. Bodil Malmsten hörde till de fåtal författare som verkligen behärskar konsten att skriva komprimerat. Varje ord och formulering känns vägd på guldvåg, inte en stavelse ligger fel. Så lyckas hon få en mening att rymma något som andra författare kan behöva flera stycken för att få till. Boken är fylld av otroligt pricksäkert formulerade betraktelser, ord som går rakt in i hjärtat och säger något om att vara människa idag (och för tjugo år sedan). Ensamhet, sorg, kärlek, vänskap, sjukdom, utanförskap, pengar, livet – tänk att kunna skriva så bra om så många tunga ämnen och få ihop det på ca 140 sidor!
Jag älskade den här boken, som ni kanske hör, men jag har också lite av en bekännelse att komma med: jag har läst den förut och totalt glömt bort den. Det var min egen blogg som fick mig att inse att jag läste ”För att lämna röstmeddelande tryck stjärna” redan 2010 (och älskade den). Jag vet inte hur många böcker man rimligen kan minnas sådär 15 år senare, men jag kan konstatera att den här boken totalt fallit ur i alla fall. Var den värd en omläsning då? Ja, mycket! Hoppas jag kommer ihåg att läsa om den på nytt om sisådär 15 år.
För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
För att lämna röstmeddelande tryck stjärna gavs ut första gången 2005 av Finistère. ISBN: 919753501X.
Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner! och den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
