Jag kan säga direkt att jag inte alltid håller med Liv Strömquist i alla hennes slutsatser eller delar alla hennes åsikter, men det hindrar mig inte från att verkligen tycka fantastiskt mycket om hennes seriealbum Prins Charles känsla. I Prins Charles känsla gör Strömquist ett försök att förklara kärleken (den heteronormativa parrelationen, om någon trodde något annat) som samhällsfenomen och att gå till botten med varför otrohet är en sådan dramatisk återvändsgränd som innebär att ”Nyss älskade jag dig, men nu hatar jag dig!! Jag vill aldrig mer träffa dig. Förutom eventuellt på en stel fika en gång om året”. Underbyggt med argument från olika källor, inom t.ex. sociologi och historia, och i snygga tuschteckningar, liknar hon kärlek vid religion och förklarar sin syn på kopplingen mellan makt och relationer. Det är både skrattframkallande och gör en lite illa till mods samtidigt. Många av karaktärerna som flimrar förbi har man ju liksom träffat på i det verkliga livet. Som de där tjejerna som är lite som en morsa för sina pojkvänner och som gör allt för att ställa upp, ta hand om och visa sin kärlek, men som inte får så mycket tillbaka… I kändisvärlden kan de heta Whitney Houston, Victoria Benedictsson eller Diana…
Det här är nog det tightaste och bästa jag läst i serieform hittills. Det är lätt att se serier som roliga enrutare eller strippar, men Strömquist visar också att serier kan vara ett forum för mer djupa gransningar. Det är ju ingen fackbok, men jag blev positivt överraskad över att boken trots allt är så informativ, samtidigt som den är sjukt rolig. Vad som också är befriande med serietecknare som Liv Strömquist är att trots att seriena är så feministiska och vänster, så fastnar de inte i att vara politiskt korrekta och mossiga. Tvärtom så skojar Strömquist om allt och går gärna över gränsen för vad de flesta skulle anse bekvämt (tror jag). Exempelvis har hon inga betänkligheter att hänga ut Arne Weise, som är så folkkär, som topp 1 på topplistan ”våra allra mest älskade torskar”. Hon har ett skönt, o-tjejigt (hehe) sätt att skoja om saker. Det är ju så lätt för alla att kritisera kvinnliga kändisar för än det ena, än det andra (gärna kommentarer om det yttre!). Strömquist trampar utan betänkligheter rakt in i det träsket, men som motvikt drämmer hon till män som Hugh Grant och Jerry Seinfeld. Det kanske inte är det finaste sättet att skapa någon slags debatt som jämlikhet, men hon fegar verkligen inte. På många sätt är hennes serier väldigt tankeväckande och intressanta, även om jag personligen inte köper allt.
Det tog ett tag innan jag kom in i Morgon i Jenin, men det beror nog mest på yttre omständigheter. När jag väl började läsa så grep den tag som få böcker gör. Boken utspelar sig i Palestina och tar sin början redan vid Israels bildande och fortsätter fram till 2000-talet. Jag har inte vetat särskilt mycket om konflikten mellan Israel och Palestina, men här skildras verkligen helvetet utifrån de små människornas perspektiv. Den har varit en nyttig ögonöppnare för mig. I boken får vi följa Amal, som förlorar båda sina föräldrar i tonåren. Hon har två bröder, tvillingar, men den ena brodern, Ismael, försvann som liten. Vad ingen i familjen vet är att Ismael kidnappades av en israel och har kommit att växa upp som son till ett par, som själva inte kunnat få barn. Den andra tvillingen, Yousef, tillhör motståndsrörelsen och tar del i konflikterna, med allt vad det innebär i form av våld och misshandel. Amal känner sig rotlös och ensam. Ett stipendium ger henne möjlighet att studera vid ett universitet i USA och hon flyttar dit och försöker lära sig kulturen, som är så långt från den hon växt upp med. När hon tagit examen hamnar hon dock åter i Palestina och återuppfinner sitt ursprung, träffar kärleken, återförenas med sin bror, som nu gift sig med sin ungdomskärlek och blivit far, och känner sann glädje.
För en palestinier är dock både glädje och kärlek skört. När Amal återvänder till USA utsätts hennes nära och kära i Palestina för det ena övergreppet efter det andra och en efter en rycks ifrån henne. När hon själv blir mor och är ensamstående i USA, blir hon en kvinna som bara vågar krama om sin dotter medan dottern sover, för hon våga inte visa sin kärlek längre. Hur skulle någon kunna tillåta sig att visa kärlek, när precis allting kan smulas sönder imorgon?
Ibland läser jag boken och tänker ”Men lägg av! Så överdrivet det här är. Såhär mycket elände kan en människa helt enkelt inte utsättas för!”. Sedan tänker jag ett varv till och inser att jo, precis såhär många trauman kan en palestinier ha utsatts för och utsättas för. Precis såhär mycket våld, hot och övergrepp har skett i Palestina. När det skildras hur barn föds och växer upp i flyktingläger och leker bland militärfordon och vapen så är det inget överdrivet snack, utan en realitet. Samtidigt; boken berättar också om israeler och palestinier som är nära vänner och den döljer inte att våld sker från båda håll.
Det är en fantastisk liten bok. Språket flyter fram som poesi och berättelsen är av en sådan karakatär att den helt enkelt kräver att få bli berättad. Författaren har själv varit på plats i Palestina under många år och berättar egna vittnesmål, om än som en skönlitterär bok och inte en fackbok.
Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket & pocket och jag tror att vi alla tyckte att boken var mycket bra. Visst, det finns saker man gärna hade dragit ett streck över, t.ex. slutet, som känns som något som tillkommit i efterhand, och den lite småfåniga kärlekshistorian, men jag kan ha överseende. Det här är en läsvärd och viktig bok.
Det här är det första jag läser av serietecknaren Sara Granér, men när jag läser hennes album Med vänlig hälsning känns det som att hon hör till lite samma skola som Liv Strömquist och Nanna Johansson och de gillar jag ju väldigt mycket.
I detaljrika bilder, med förmänskligade hundar i huvudrollerna, serverar Granér träffsäker samhällssatir och tillför något nytt till debatten om jämställdhet och frågan om hållbar utveckling. Texten i serierutorna är exakt och roligt formulerat. T.ex. en arg slipsnisse på ett dagis:
”Vem fan är det som har lagt en massa nersnorade infantila småglin med behov av en trygg och kreativ miljö för att kunna utvecklas i enlighet med sina individuella förutsättningar MITT I MIN VINSTDRIVANDE VERKSAMHET?”
Ja, det kan man ju undra. Och om man ska tro Sara Granér verkar folk tyvärr fika hellre än lösa problem…
Det här gillade jag! Jag kommer att läsa mer av Granér. Som tur är så har jag faktiskt hennes debutbok Det är bara lite AIDS ståendes i hyllan. Den ser jag fram emot.
När jag hörde talas om Bodil Malmstens senaste, Så gör jag, blev jag genast nyfiken. Det är inte alltid jag förstår vad hon vill säga, men ändå dras jag alltid in i hennes böcker och häpnar över hennes exakthet, hennes stil och hur varje ord är avvägt och passar för känslan. Med förhoppningen att få veta hur hon gör. så började jag läsa hennes handbok i skrivande. Eftersom jag ärligt talat inte har något egentligt intresse att börja skriva själv, så hoppades jag faktiskt att den skulle vara mer som hennes loggböcker än en fackbok, och ja, den är mer som en loggbok. Och tydligare än vilken fackbok som helst målar hon upp bilden av hur en bok kan få eget liv och växa fram. Inte minst märks det i hur kapitlen är indelade i olika avsnitt, varav den sjunde delen heter ”Kapitlen som inte kom med”. Ingenting lämnas åt slumpen för Malmsten, inte ens det som till en första början inte ser ut att passa in.
”Det här är inte kapitel som blev över, det är sådant som hör till, men som inte gick att få in. Hade den här boken fått den tid den behöver, hade den visserligen aldrig blivit till, men jag hade hunnit arbeta in kapitlen i löpande text enligt innehåll, formulering, motiv.
Kapitlen ligger osorterade, men aldrig fel. De ligger som de ligger för att det är så det blev.”
Jag gillar verkligen den här boken; mer för att den är väldigt rolig och säger saker om vår samtid, än för att den ger handfasta tips på hur man skriver en bok, för det gör den faktiskt inte i så stor utsträckning. Det är mer av roliga betraktelser i stil med:
”Det finns personer som sitter på kafé i dagsljus med en MacBook, lång latte, lurar med musik i öronen och skriver.
Bra för dem.”
Samtidigt är det verkligen en omfattande bok i skrivandets konst. Den går igenom allt från varför man ska skriva och hur ens skrivplats kan vara utformad till vad man ska skriva om och hur man ska förhålla sig till ”jaget” i en berättelse. Malmsten skriver om svåra ord, klassiker, deadline, flow och hur man väljer en titel. Med mera. Mellan raderna skymtar kritik till hur läsandet sjunker och att litteraturkritiken inte är vad den borde.
För den som gillar Malmstens författarskap så är Så gör jag en fantastisk bok, inte bara för att den ger en kul bakgrund till böcker hon har skrivit, utan också för att det helt enkelt är en rolig, smart och inspirerande bok. Som en bonus måste jag säga att boken är bland de snyggaste jag äger. Kanske inte för framsidan egentligen, men för det tjocka, lyxiga papperet och alla vackra bilder.
Sommaren innan Christian Wass skulle börja plugga på Handels, flytta hemifrån och träda in i vuxenvärlden, med all den frihet det innebär, förändrades allt på en sekund. Efter en dykolycka fick han en ryggskada som kom att göra honom förlamad. I boken berättar Wass öppet, ärligt och berörande om sin livsresa och hur det var att vid 20 års ålder plötsligt vara beroende av hjälp för att klara sin vardag.
När man inte är drabbad själv är det svårt att förstå vidden av vad förlamning kan innebära för en människa. Wass värjer sig inte för att berätta om allt, både sådana problem och sådan oro som man kan föreställa sig börjar snurra i den situationen (ta sig fram med rullstol på tjocka mattor, behöva hjälp med att ta sig upp mitt i natten för att tömma blåsan, frågor som: ”Kommer jag att träffa någon att dela mitt liv med?”…), men också annat stort och smått, som t.ex. sorgen över att förlora sin fina handstil eller att leva med att ständigt känna frysningar som skär genom kroppen.
Wass historia är ingen berättelse där förlamningen förminskas till något som är enkelt att leva med. Det är en väldigt ärlig berättelse i den mening att författaren berättar om de tunga stunder han haft och de svårigheter han har mött och lärt sig att leva med. Men naturligtvis är det också en inspirerande bok, för trots allt mörker han möter och trots den tunga insikten att han inte kommer att återfå särskilt många funktioner, att hans förlamning verkligen har gjort honom totalförlamad från bröstet och neråt och även utsträcker sig till delar av armarna, så bygger han sig det liv han alltid har velat ha: studierna på Handels följs av jobb där han gör karriär, han träffar sitt livs kärlek och han blir också pappa.
Det är en inspirerande bok och jag känner mig så glad som har fått läsa den här boken, där Christian Wass så fint har delat med sig av sitt liv. Av de böcker jag har läst i år så vet jag att den här är en av de som jag kommer att komma ihåg bäst. Det var verkligen länge sedan jag läste något som berörde så starkt. Läs!
Nanna Johanssons uppföljare till seriealbumet Fulheten fortsätter att vrida och vända på kvinno- och mansrollen och den här gången tycker jag att hon träffar ännu mer rätt än i sin tidigare bok. Okej, jag uppskattar inte allt, Johansson saknar på gott och ont hämningar, men det finns material i boken som väger upp och gör det här till en självklar favorit.Man skrattar och blir arg om vartannat. Den innehåller så mycket dumhet, egoism och absurditeter att man börjar undra vad det är för värld vi lever i. Jag tycker verkligen att Johansson med den här boken lyckas sätta fingret på något viktigt i debatten om feminism.
Boken har en bra blandning av serier och enrutare och faktiskt även lite foto. En av de absolut mest träffande är serien ”Alla gubbar har inte kuk”, där Johansson pekar ut fyra obehagliga kvinnor: ”Hon som buntar ihop alla kvinnor”, ”Hon som hatar yngre kvinnor”, ”Hon som hatar män” och, mest tragikomiskt, ”Hon som hatar kvinnor”. ”Hon som hatar kvinnor” har ingen bild, utan är illustrerad med texten ”Tacka upphovsrätten för att det inte sitter ett foto på Nyamko Sabuni här.”. Nanna Johansson är orädd, vass och helt briljant. Måste läsas!
Haruki Murakami är inte bara en hyllad författare som har tagit sin litteratur långt över Japans gränser, han är även man med över 20 maratonlopp i bagaget. Hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skulle möjligen kunna ses som en bok om löpning, men den handlar lika mycket om hans författarskap och vilken koppling han ser mellan att springa och att skriva. Boken kan närmast sägas vara en memoarbok och här får man verkligen lära känna mannen bakom bl.a. böckerna Norwegian wood och Kafka på stranden.
Jag har läst ett antal av Murakamis titlar, men har aldrig tagit reda på något om författaren. I den boken får jag veta saker som att han drev en jazzklubb vid sidan av studierna och sedan satsade helhjärtat på den innan han som av en slump kom på att han ville skriva en roman. Precis som att målinriktat träna inför ett lopp, satte han sig och fullföljde det som kom att bli hans debutroman. Sedan rullade det på. När boken tar sin början är Murakami sedan länge en etablerad författare med flera bestsellers i bagaget. Boken utspelar sig kring år 2005 och det är ett år som Murakami spenderar både i Japan och USA. Resorna är många, men löpningen har han alltid med sig.
Jag är själv intresserad av löpning, men springer betydligt kortare distanser än Murakamis maraton och ultramaraton(!). Jag kan inte påstå att den här boken gör mig peppad att springa några längre distanser än vad jag redan gör. Det här är faktiskt långt ifrån en glättrig peppbok. Istället skildrar här Murakami allt slit och jobb som ligger bakom de lopp som han ändå inte lyckas förbättra eftersom åldern sätter käppar i hjulet. Ändå är det en väldigt bra bok. Efter att mer och mer ha tröttnat på Murakamis romaner känner jag nu återigen att jag är intresserad av vad han skriver. Det här är inte en bara en bok om att springa långa sträckor. Det är en väldigt fint skriven bok om att uppnå sina mål och att aldrig ge upp och det är också en personlig och fin bok där Murakami delar med sig av sitt liv och ger en inblick till sitt författarskap. Har man läst något annat av Murakami kan man med god behållning läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag tycker den hör till en av årets bästa. Den senaste tiden har jag känt att Murakami upprepar sig och att hans böcker inte säger mig något, men den här boken var verkligen tankeväckande och intressant.
Jag är intresserad av miljöfrågor och det har inte undgått mig att maten är en stor del av klimatfrågan och andra miljöfrågor. Sedan tidigare har jag t.ex. läst Mat & klimat och Tyst hav, som handlar om matens koppling till hållbar utveckling. Nästa bok på temat har blivit Matens pris, en bok som jag faktiskt skrev här på bloggen att jag ville läsa och sedan fick av Hundöra. 🙂 Redan innan jag läste boken har jag lyssnat på några av de radioprogram som ligger till grund för boken.
Matens pris är en reportagebok som tar upp flera aspekter av hur vår mat produceras och vad de ger för påverkan på miljön. Jag är redan relativt påläst, men lärde mig förvånansvärt mycket nytt.
Boken behandlar till exempel frågan om sojaproduktion och den enorma mängd livsfarliga bekämpningsmedel som används för att driva denna monokultur som behövs för att göra djurfoder. Den handlar också om populära köttdieter och vem som bekostar en stor del av den forskning som brukar lyftas fram för att peka på fördelarna med att äta en kolhydratfattig kost. Ett kapitel ägnas också åt att informera om vilka enorma mängder energi som går åt för att på ett prispressat sätt odla paprikor i Holland. Boken är väldigt lätt att ta till sig, men slarvar inte bort källorna. Den känns faktiskt väldigt väl underbyggd och är hela tiden intressant och tankeväckande.
Som alltid är det lite trist att läsa den här typen av böcker, som kritiserar en livsstil som alla vi svenskar har och som inte är så lätt att ändra. Boken gör ett försök att fokusera på enkla åtgärder man kan göra för att minska sin miljöpåverkan, t.ex. att äta säsongsanpassat och minska mängden kött och mjölkprodukter. Ändå tycker jag att den borde vara lite tydligare med att det till stor del är politiska beslut som måste till och regler som måste stramas åt i Sverige och EU. Det blir fel om man förskjuter hela skulden till den enskilde konsumenten.
I det stora hela är det dock en mycket intressant och viktig bok och jag önskar verkligen att alla läste den och tog till sig av den information den delar med sig av. Tyvärr är det väl som vanligt att det mest är miljömuppar som jag själv som läser den här typen av böcker.
Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Jag kan ärligt talat säga att det tog mig ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, så jag lyssnade om flera gånger på de första skivorna av ljudboken, men sedan lossnade det och då blev jag helt fast!
Boken kretsar kring Hillevi Klarin, som reser från Uppsala till en by i Jämtland vid 1910-talet. Hon har sökt och fått tjänst som barnmorska, men den egentliga anledningen till hennes resa är att hon är hemligt förlovad med prästen, Edvard, som också har fått en tjänst där borta. Edvard är dock inte särskilt entusiastisk över att Hillevi följer med honom och så småningom skiljs de åt och Hillevi inleder en relation med ortens handlare. Boken berättas av fosterdottern, Risten, och sticker ibland iväg och skildrar livet för Elis, en pojke som rymmer från de hårda förhållandena i byn.
Det är en engagerande och välberättad bok om livet i Jämtland under den här tiden. Inte minst tar den upp samernas situation och hur synen på samekulturen var, och den ger också en osminkad berättelse kring hur det kunde vara att arbeta som barnmorska under den här tiden. Hillevi kommer till byn med idéer om att vaccinera och att i största allmänhet utföra sitt jobb med stort allvar, men möts av en del skepsis. Hon kastas också rätt in i en obehaglig verklighet när hon t.ex. är med och förlöser en 13-årig flicka som gått i flera dagar utan att någon hjälp tillkallats.
Men boken är inte bara allvarlig och en historielektion. Mest av allt är den en intressant och fin berättelse, berättad med en hel del humor. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen, Sista rompan och Skraplotter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en välskriven bok om livet i Jämtland vid början av 1900-talet.
Betyg: 4 lapphundar av 5.
Om Guds barmhärtighet och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 399 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Sista rompan, Skraplotter.
Andras röster: En bok om dagen, Manne Fagerlinds blogg.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”När barnmorskan Hillevi Klarin vårvintern 1916 kommer med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland möter hon en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka, Risten, blir hennes fosterbarn, och hon är den som minns i berättelsen; hon är länken mellan levande och döda, mellan då och nu. Kerstin Ekmans breda och täta roman om livets finsida och dess grovsida är den första i en planerad trilogi Vargskinnet.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag kan säga direkt att jag inte alltid håller med Liv Strömquist i alla hennes slutsatser eller delar alla hennes åsikter, men det hindrar mig inte från att verkligen tycka fantastiskt mycket om hennes seriealbum Prins Charles känsla. I Prins Charles känsla gör Strömquist ett försök att förklara kärleken (den heteronormativa parrelationen, om någon trodde något annat) som samhällsfenomen och att gå till botten med varför otrohet är en sådan dramatisk återvändsgränd som innebär att ”Nyss älskade jag dig, men nu hatar jag dig!! Jag vill aldrig mer träffa dig. Förutom eventuellt på en stel fika en gång om året”. Underbyggt med argument från olika källor, inom t.ex. sociologi och historia, och i snygga tuschteckningar, liknar hon kärlek vid religion och förklarar sin syn på kopplingen mellan makt och relationer. Det är både skrattframkallande och gör en lite illa till mods samtidigt. Många av karaktärerna som flimrar förbi har man ju liksom träffat på i det verkliga livet. Som de där tjejerna som är lite som en morsa för sina pojkvänner och som gör allt för att ställa upp, ta hand om och visa sin kärlek, men som inte får så mycket tillbaka… I kändisvärlden kan de heta Whitney Houston, Victoria Benedictsson eller Diana…
Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Jag kan ärligt talat säga att det tog mig ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, så jag lyssnade om flera gånger på de första skivorna av ljudboken, men sedan lossnade det och då blev jag helt fast!