Jag gillar verkligen uppväxtskildringar, men då jag är född i slutet av 80-talet har jag fram till nu aldrig kommit över någon uppväxtskildring som kan pricka in tidstypiska detaljer som jag själv kan känna igen från min uppväxt. De flesta uppväxtskildringar (som den nyligt utlästa Radhusdisco) vinner istället igenkänningspoäng hos de som kan känna igen sig i 70- eller 80-talet. Sara Hanssons serie Vi håller på med en viktig grej, fångar dock en mängd detaljer från 90-talet: Spice girls, magtröjor, hårmascara, bästa vänner-halsband, Happy meal på McDonalds, Buffaloskor, nötkräm… Det är kul! Men boken är framför allt bra för att den så snyggt sätter fingret på hur det kan vara att gå i femman och ha en bästis, att älska Spice girls och att ha skilda föräldrar.
Berättelsen är självbiografisk och handlar om när Sara upptäcker Spice girls och i och med det får sin nya bästis: Rebbe i 6B. I träffsäkra bildrutor dansar Sara och Rebbe till Spice Girls, busringer, försöker göra revolt mot sina föräldrar och blir mörkrädda när de är ensamma hemma. Jag gillar det här! Boken får mig att kastas tillbaka till mellanstadiet och vad som kändes viktigt då. Extra plus för att den är så snyggt ritad och för att Sara och Rebbe ser ut som helt vanliga tjejer och inte är toksmala och tillfixade.
Jag har noterat att en ny biografi om Marilyn Monroe har kommit ut på svenska: Marilyn Monroe – Fragment (red. Stanley Buchtal och Bernard Comment, översättning Marianne Öjerskog). Men själv känner jag nog faktiskt att Joyce Carol Oates helt skönlitterära bok, Blonde, med Marilyn Monroe i huvudrollen känns mer intressant. Inte läst den ännu? Gör det!
I förra veckans Boklördag i DN listades 2000-talets bästa svenska romaner, framröstade av diverse kritiker, författare, kulturskribenter och förläggare. Jag blev glad av att hitta en av mina favoriter, Montecore, på plats 5. Khemiris lekfulla språk är helt oslagbart. Jag tycker han är den absolut mest nyskapande och intressanta svenska författaren hittills under 2000-talet. En annan titel som platsar väldigt väl på listan är Åsa Lindeborgs bok om sin pappa, Mig äger ingen (plats 4). Två andra titlar som jag faktiskt har läst på deras lista är Pölsan och Ett annat liv. Båda är böcker som jag skulle kategorisera som bra, men de är inga favoriter hos mig. De övriga 6 titlarna tar jag med mig som boktips, inte minst vinnaren, Sara Stridsbergs Drömfakulteten.
Men bäst under 2000-talet alltså… Om jag fick vara med och bestämma skulle nog både Montecore och Mig äger ingen finnas med någonstans på topp 10. Det skulle nog faktiskt bli såhär:
1. Människor helt utan betydelse – Johan Kling. Ingen tvekan! Det är otroligt fin liten bok om en melankolisk dag i en ung mans liv. Han jobbar som frilans i medievärlden och har precis förlorat ett viktigt uppdrag. Nu vet han inte ens om han och hans flickvän har någon framtid ihop. Boken känns Hjalmar Söderbergsk – varje ord sitter där det ska.
2. Mitt första liv: den gudarna älskar dör inte – Bodil Malmsten. Ingen skriver så precist och perfekt som Malmsten. Jag kunde knappt välja vilken av hennes 2000-talsböcker som jag gillar mest, men till slut föll valet på hennes biografi. Det är en otroligt gripande bok.
4. Gregorius – Bengt Ohlsson. För att jag älskar Hjalmars Söderbergs böcker, inte minst Doktor Glas. 😉 Nja. Det är faktiskt en bok som står bra för sig själv, även om den kretsar kring Gregorius i Söderbergs roman. Obehaglig, på ett bra sätt, och välskriven!
5. Håpas du trifs bra i fengelset – Susanna Alakoski. För att den säger något viktigt om hur vi ser på varandra och hur vi behandlar varandra. Om klassfrågan, att leva med en narkoman och att hamna i fängelset.
6. Att komma hem ska vara en schlager – Per Hagman. Språket bjöd först lite motstånd, men sedan ramlade jag dit totalt. Språkligt lekfull bok om att flytta runt och att ha många bekanta men inget riktigt umgänge.
7. Ett ufo gör entré – Jonas Gardell. Om att växa upp och att göra upp. Smärtsamt lätt att känna igen sig!
8. Kan du säga schibbolet? – Marjaneh Bakhtiari. Roligt och tankeväckande om fördomar och hur vi kategoriserar in varandra i olika fack. En otroligt bra inläst ljudbok, för övrigt.
10. I taket lyser stjärnorna – Johanna Thydell. Förmodligen den bästa ungdomsboken hittills under 2000-talet! Om att vara ung och att ha en mamma som är sjuk i cancer.
Några riktiga guldkorn föll bort från listan… Som alltid!
Dags för en ny Tematrio! Den här veckan är uppdraget att berätta om tre av dina favoritklassiker!Lyran, som hittar på alla Tematrioutmaningar, tycker själv att det är ett svårt tema, och, ja, jag kan bara hålla med…
En av mina absoluta favoritförfattare är dock Hjalmar Söderberg, så för mig är det självklart att välja något av honom. Jag gillar allt! Men den här gången tipsar jag nog faktiskt om Doktor Glas, som jag tycker är särskilt tankeväckande och berörande. Och välskriven, såklart!
En annan klassikerfavorit är Kejsarn av Portugallien som är så himla fin. Den handlar om en ”galen” man, som faktiskt inte beskrivs som en galning att skratta åt, utan beskrivs som precis den person han är: en pappa med en enorm kärlek till sin förlorade dotter.
Som tredje bok väljer jag samlingsvolymen Tusen och en natt, för att den är så fascinerande som den är, kanske mer ur ett historiskt perspektiv, än om man enbart bedömer de sagor verket består av.
Morgan Alling känner jag igen redan från hans tidiga karriär, som programledare för sommarlovsprogrammet Tippen, men det är inte mycket jag har vetat om hans liv och bakgrund innan jag läste hans biografi, Kriget är slut. Kriget är slut tar sin början när Alling i 4-årsåldern bor tillsammans med sin lillebror hos deras biologiska mamma, som är alkoholiserad och lever ihop med en kriminell och våldsam man. Boken slutar när Alling är tonåring och går på scenskolan. Vilken biografi! Vilken resa!
Den trassliga bakgrund, som Alling smärtsamt, utan att bli sentimental, målar upp, berör och hans revanschlust och starka drivkraft att komma in på teatern gör mig alldeles glad.
Alling berättar om hur han bytte skola och flyttade omkring under sina första skolår och hur han, genom det, lärde sig att blixtsnabbt känna av nya grupper för att hitta sin roll. Han spelade när han presenterades för fosterfamilj efter fosterfamilj och han tog ofta rollen som klassens clown, och låtsasramlade, även om det gjorde ont, för att få folk att skratta och tycka om honom. Allt är lite av ett skådespel och ett rollsökande. Han skriver:
”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”
Som läsare kan man se det framför sig. Ja, man fängslas verkligen av berättelsen. Alling berättar öppet om många tunga saker: misshandel, övergrepp och taskiga hemförhållanden, men han vänder det också till sin styrka. När folk envisas med att berätta för honom hur svårt det är att komma in på teaterhögskolan så blir han inte nedslagen – han antar utmaningen. Och kommer in!
Jag tycker att det här var en fantastisk läsning. Vilket liv! Vilken styrka! Det är ingen bok som man skrattar sig igenom precis. När man lägger den ifrån sig tar man framför allt med sig känslan av att allt i livet är möjligt och att alla kan uppfylla sin dröm. Det är verkligen inte illa. Det här gillade jag!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av skådespeladen Morgan Allings fascinerande levnadshistoria och imponeras av hans driv och revanschlusta.
Betyg: 5 scenskolor av 5.
Om Kriget är slut och Morgan Alling
Morgan Alling (född 1968) är en svensk skådespelare, manusförfattare och regissör. Han studerade vid Teaterhögskolan i Malmö mellan 1987 och 1990 och blev sedan rikskändis när han tillsammans med den forne klasskamraten Lasse Beischer gjorde sommarlovsprogrammet Tippen för SVT 1993-1994. Alling har medverkat i en lång rad film- och TV-produktioner och medverkat som såväl skådespelare som regissör i många teaterproduktioner. 2009 var han värd för Sommar i P1 och höll ett mycket omtyckt sommarprat om sin uppväxt. Morgan Alling har en fansida på Facebook, en hemsida, twittrar på @morganalling och instagrammar på @morganalling.
”När Morgan Alling skildrade sin tuffa barndom i radioprogrammet Sommar år 2009 blev gensvaret enormt. Kanske för att ingen hade anat att den glada, spexande, populära skådespelaren hade en annan sida. Att det bakom skratten även fanns en stor sorg.
Under sina första fyra år bodde Morgan och hans lillebror Stefan tillsammans med sin ensamstående alkoholiserade mor. Vardagen var fylld av supande, slagsmål och flyttar mellan olika lägenheter. Men mamman älskade ändå sina söner och försökte ta hand om dem så gott hon kunde. Och Morgan hittade på allehanda bus och upptåg som gjorde honom till hjälte både hos kompisarna och fyllgubbarna.
Men till slut tappade mamman kontrollen över festandet, förlorade jobbet och blev inlagd på behandlingshem. Morgan och hans lillebror hamnade på barnhem, men trots mammans alla löften kom hon aldrig och hämtade dem. Istället skildes bröderna åt och skickades från fosterfamilj till fosterfamilj.
Morgan tycktes förutbestämd för ett liv med missbruk och misär. Räddningen kom i form av en kärleksfull fosterpappa som vågade ställa krav, och teatern som blev Morgans nya hem.
Kriget är slut är en gripande skildring av ett maskrosbarn som inte bara klarade sig utan har lyckats vända motgångarna till en styrka. Med stor detaljrikedom och tidsatmosfär tecknar Morgan Alling ett porträtt av en pojke som överlever tack vare sin humor och sin längtan efter revansch.”
En annan bok som jag tyckte väldigt mycket om i sommar var Jan Lidbecks Shamanens sång, som är en tankeväckande och gripande satir av ”kriget” mellan Försäkringskassan och sjukvården och hur hårt det kan slå för den som lever med kronisk smärta och ständigt blir ifrågasatt…
Som tredje bok väljer jag Jonas Gardells bok Om Jesus, som alltså handlar om Jesus. För mig var det givande läsning som lärde mig mer och fick mig att bli riktigt fascinerad över Jesus, vem han än var, och hans liv.
Nu börjar semestern lida mot sitt slut (egentligen en överdrift, för jag har ca en vecka kvar) och jag ska resa tillbaka till Umeå. Jag har läst massor under semestern. En kollega frågade hur jag har tid att läsa så mycket och jag ursäktade mig med att det ju har regnat ganska mycket. Regn är läsväder. Fast sol är också läsväder. Alltså har jag läst många böcker under semestern.
Summa summarum har jag läst 13 böcker under de första 3 semesterveckorna (det är ungefär en tredjedel av vad jag har läst under hela året!). Ska jag utse en favorit måste jag säga att jag tyckte väldigt mycket om Att komma hem ska vara en schlager. Den var riktigt fint skriven och berörde mig.
I Om Jesus har Jonas Gardell gjort ett ambitiöst försök att på ett objektivt sätt skriva om Jesus och nå fram till vem han var. Snabbt konstaterar författaren dock att det inte är möjligt att skriva om Jesus utan att ha en agenda och det är kanske det jag verkligen tar med mig från den här boken.
Gardell börjar från början, med Jesus födelse, liv, död och också tiden efter. Han är noga med att skilja mellan vad man relativt säkert kan säga sig veta och vad som är spekulationer, vad som finns nedskrivet och också vad Bibelförfattarna kan tänkas ha haft för baktankar med att formulera sig som de gör.
Jag tycker att Gardell får till en väldigt intressant berättelse. Jag är inte själv troende, men fascineras ändå av Jesus liv och öde och hur hans namn och budskap har levt kvar i tusentals år. Eftersom jag inte är troende och således inte konfirmerad (jag har heller inget att konfirmera) har jag aldrig fått någon större ”utbildning” i kristendom, så boken var välbehövlig för mig, även om jag, som sagt, förstår att det är svårt att veta vad som är den ”rätta” läran, den ”rätta” tolkningen. Gardell skriver faktiskt mycket om de konflikter som funnits sedan folk började kalla sig kristna och om detaljer som inte överensstämmer, eller till och med motsäger varandra, i de olika bibliska texterna. Det målar upp en bild av Jesus och Kristendomen som något komplex och svårförståeligt, samtidigt förstår man som läsare att det kanske inte spelar så stor roll vad som faktiskt står i texterna och vilken eventuell historisk kärna som finns. Gardell vill istället trycka på det som han ser som det viktigaste: Jesus kärleksbudskap och hans öppenhet. Jag gillar Gardells tolkning och även om han inte på något sätt är religionsvetare så känns boken mycket genomarbetad och den innehåller rikligt med referenser. Jag tycker att det är en lättläst och allmänbildande bok, som man absolut kan ha stor behållning av, även om man nu, som jag, inte är kristen. Oavsett vad man anser Jesus ha för roll så kan man fascineras av hans liv och beundra hans öppenhet.
När jag började läsa Att komma hem ska vara en schlager trodde jag inte att det var en bok för mig, för språket kändes så invecklat och metaforerna alltför många. Jag är glad att jag inte gav upp, utan att jag faktiskt gav den en chans. Faktum är att jag verkligen började gilla Hagmans sätt att skriva och hans sätt att blanda högt och lågt om vartannat. Även när han skriver om samhällets smutsigare grejer så får han det att låta närmast poetiskt. Ja, det här utvecklade sig verkligen till en bok i min smak. Faktiskt är den en av de bästa jag läst i år.
För jag älskar verkligen den här berättelsen om Per Hagman, som reser fram och tillbaka och aldrig hittar hem! Han lever ett liv så totalt olikt mitt eget: liksom i förbigående berättar han att han delar lägenhet med fotomodeller, att han går på fester med söner till superrika shejker, att han tar droger och blir uppraggad av diverse kändisar och b-kändisar. Det skulle kunna vara så meningslöst i sitt försök att dra uppmärksamheten till sig, men det är istället intressant. Det intressanta ligger inte i det liv han lever utan i hur han innerst inne är en naiv pojke som plötsligt blivit 30+ och inser att han aldrig har haft ett hem. Jag tycker om att få följa med Hagman på hans eviga resor till Paris, där han spenderar för mycket tid på tabacbarer och tycker sig trivas bra, och sedan till Kairo, där han kommer på att han nog faktiskt skulle kunna bo. Fast sedan skiter det sig med det med, för mannen som han ska dela bostad med tar en överdos. Han kommer på att han ska testa Tyskland och i tåget på väg dit tilltalas han av tanken på att vara veckopendlare; att leva sitt liv på ett tåg. Han stannar inte ens i Tyskland, utan drar istället vidare till en älskarinna i Köpenhamn. Det är så rotlöst, så mycket flackande, och samtidigt så mycket känslor.
Hans liv är häftigt, men ensamt. Det är lyx, älskarinnor, jaktfalkar, kasinon… Men inte alls ett hem. Och han skriver om det på ett så fantastiskt och pricksäkert sätt. Jag känner inte alls någon likhet mellan mitt eget och huvudpersonens liv, men kan ändå känna känslan, förstå hur det kan vara när man har flyttat omkring och på varje plats har bekanta men inget riktigt umgänge. Det är faktiskt helt fantastiskt skrivet. Lyssna bara:
”Inget på tv och ingen vill ha mig.
Jag sitter här ensam med en dator full av porr men varenda playmate känns som skäggiga damen.
Ingenstans att gå, ingenting att ta mig för.
Att komma hem brukade vara en schlager, men det var så längesedan. Nu känns det mest som att lyssna till en radio som står och brusar mellan kanaler.”
”I höstas fyllde jag trettiotre men jag kan inte minnas hur jag tillbringade födelsedagen. Min trettiotvåårsdag, vad gjorde jag då? Jag måste ha befunnit mig i Stockholm eftersom jag inte kan minnas den.”
Jag vet inte varför jag dras till de här lite melankoliska och tragikomiska böckerna, men det gör jag gång på gång (Människor helt utan betydelse är min favoritbok!). När det dessutom är såhär fantastiskt skrivet blir jag helt lyrisk. En mycket bra bok!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag gillar verkligen uppväxtskildringar, men då jag är född i slutet av 80-talet har jag fram till nu aldrig kommit över någon uppväxtskildring som kan pricka in tidstypiska detaljer som jag själv kan känna igen från min uppväxt. De flesta uppväxtskildringar (som den nyligt utlästa Radhusdisco) vinner istället igenkänningspoäng hos de som kan känna igen sig i 70- eller 80-talet. Sara Hanssons serie Vi håller på med en viktig grej, fångar dock en mängd detaljer från 90-talet: Spice girls, magtröjor, hårmascara, bästa vänner-halsband, Happy meal på McDonalds, Buffaloskor, nötkräm… Det är kul! Men boken är framför allt bra för att den så snyggt sätter fingret på hur det kan vara att gå i femman och ha en bästis, att älska Spice girls och att ha skilda föräldrar.
