Här om veckan blev jag kontaktad av en läsare som berättade om ett initiativ för att försöka få förlaget Modernista att ge ut den tredje och avlutande delen i Brandon SandersonsMistborn-trilogi. De har nämligen bara gett ut del 1 och 2 i översättning och nu har 5 år passerat utan att den avslutande delen har kommit ut.
Jag har faktiskt del 1 hemma. Den har blivit en riktig hyllvärmare, som så många andra böcker hemma hos mig, och nu blev jag tyvärr allt annat än sugen på att läsa. Inte vill jag läsa första delen i en trilogi som aldrig kommer avslutas! Visst kan man läsa sista delen på originalspråket, men jag vet med mig att jag aldrig kommer att göra det.
Den här grejen känns som ett mysterium för mig (men så är jag heller ingen förläggare). För visst måste man ha planerat att ge ut alla tre böckerna i trilogin? Visst måste man ha avtalat och köpt rättigheterna till hela trilogin på en gång? Visst måste man åtminstone ha pratat om det som en trilogi när man anlitat en översättare, ordnat med formgivningen, planerat de kommande årens utgivning? Så vad hände?
Man borde kanske utgå från att de första delarna i Mistborn-trilogin helt enkelt inte sålde som förväntat. Samtidigt måste jag säga att det gör mig förvånad. Det är inte ovanligt att bloggbesökare och följare på Instagram har något att säga om böcker jag visar upp, t.ex. Mistborn, men i mitt verkliga liv umgås jag med ytterst få som ägnar titlarna i min bokhylla något som helst intresse (mina bokcirkelkompisar får kanske utgöra undantaget i och för sig). Av alla böcker så är det faktiskt mitt olästa exemplar av Sista riket som folk faktiskt har kommenterat. Flera vänner och bekanta som sett den hos mig har spontant börjat pratat om Mistborn, berättat att de gillade böckerna etc. Det där var lite anekdotiskt såklart, men jag trodde verkligen inte att Mistborn hade sålt så dåligt. Jag har tvärtom fått intrycket att Mistbornböckerna är väldigt populära om omtyckta.
Ska man tro några av seriens största fans så har serien inte heller sålt dåligt. Det pratas om 4 miljoner sålda titlar, vilket såklart är en grov överdrift (inte ens Jag är Zlatan har sålt i de volymerna), men okej, fansen verkar i alla fall övertygade om att serien har sålt bra och jag tror att de kan ha rätt i att Mistbornböckerna åtminstone har sålt som förväntat. Nu har fans startat en namninsamling, som jag tänkte göra lite reklam för. Det finns alltså trogna fans där ute som fortfarande hoppas på att få läsa den avslutande delen på svenska. Hoppas namninsamlingen ger resultat!
Det där måste vara det segaste med att vara inne i fantasygenren: att inte kunna lita på att få ta del av hela berättelsen. Serier påbörjas, men avslutas inte. Böcker i översättning börjar ges ut, men projektet avbryts mitt i serien. Förlag ger ut utgåvor som är fina ihop i hyllan, men ändrar plötsligt formgivning mitt i serien. Jag har hört om böcker som delats upp i volymer, eller volymer som slagits ihop på ett rörigt sätt. Det känns som att de förlag som ger ut fantasy inte är speciellt måna om de trogna fansen. Eller särskilt måna om författarna, för den delen. Om jag skrev en trilogi skulle jag i vart fall bli missnöjd om bara två tredjedelar kom ut.
Men vad vet jag! Jag är ingen stor fantasyfantast själv. Det känns bara så påtagligt att sådana här grejer inte händer i någon annan genre. Kanske är det något i genrens natur, att det ofta är långa serier och många volymer och att många trots allt läser på originalspråket, om gör det ovanligt svårt att planera utgivningen och räkna hem sådana här projekt.
Men nog kan väl Modernista försöka ge ut hela trilogin i det här fallet? Tre böcker! Vad är problemet? Det är en etablerad författare. Det finns fans. Serien har tagits emot väl, såvitt jag vet. Det är inte Sagan om isfolket (47 böcker) det handlar om utan om tre titlar. Med tanke på hur otroligt kort livslängd böcker har idag så kanske det vore riktigt lyckat att ge ut del tre just nu. Kanske skapar det en efterfrågan också efter de första delarna i serien, som då kan få ett nytt liv, såhär 5 år senare.
Vi får se vad som händer! Kanske inget. Det bästa man kan göra är kanske att avvakta med påbörja en serie tills man säkert vet att alla delar kommer att komma ut.
Påsken är här! För en del väntar kanske några extra dagars ledighet och som den (norska) traditionen bjuder är det förmodligen en och annan som passar på att läsa deckare.
Jag är ingen storkonsument av deckare, men några kriminalromaner/thriller/deckare/spänningsromaner har jag trots allt läst det senaste året. Här är mina fem favoriter!
Plats 5: Utmarker av Arne Dahl
Jag fixar inte när deckare är fyllda av klichéer staplade på varandra och jag blir tokig när det ballar ut och blir ”för mycket” och för osannolikt. Utmarker är farligt nära gränsen. Den kvalar ändå in på min topp 5, för det är också en riktig bladvändare där allt är ovisst ända till slutet. Ibland var den svår att lägga ifrån sig på grund av alla överraskningar. Utmarker är första delen i Arne Dahls serie om Sam Berger och Molly Blom.
Utmarker av Arne Dahl
Plats 4: Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
Händelser vid vatten är med all sannolikhet till besvikelse för den som är ute efter en spännande thriller, för det är mycket mer en ”vanlig roman” än något annat. Ändå räknas den i allmänhet som en deckare och visst kretsar hela boken kring ett mord. För mig är den framför allt en roman om människor och deras hemligheter i en norrländsk by under förändring och jag tycker också att det är väldigt rik roman. En väldigt typisk Kerstin Ekman-roman, skulle jag säga! Och hon är ju helt fantastisk!
Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
Plats 3: Silvervägen av Stina Jackson
Silvervägen är en prisbelönt deckare som ”alla” deckarentusiaster säkerligen redan har läst, men för mig dröjde det alltså till sommaren 2020 innan jag började läsa. Den håller fortfarande! Boken handlar om en man som tre år efter tonårsdotterns försvinnande fortfarande håller hoppet uppe och letar längs Silvervägen. Det är också en bok om en ung tjej med en stökig bakgrund som flyttar tillsammans med sin mamma till det lilla samhället Glimmersträsk, som ligger längsmed Silvervägen. I boken vävs allas berättelser ihop på ett snyggt sätt. En riktigt bra deckare och berättelse.
Silvervägen av Stina Jackson
Plats 2: Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser
Kan man annat än älska Håkan Nessers finurliga språk och överraskande berättelser? Jag blev väldigt förtjust i Den sorgsne busschauffören från Alster, som kretsar kring ett mord som aldrig klarades upp och som plötsligt är aktuellt på nytt. Det är Nessers sjätte deckare med Barbarotti i huvudrollen. Här är han och Eva Backman privatspanare på Gotland. Inte en deckare för den som vill ha action! Men en riktigt bra klurig, överraskande och humoristisk deckare (blanda med vemodet på ett Gotland under lågsäsong…).
Plats 1: Kungariket av Jo Nesbø
Är Kungariket av Jo Nesbø en deckare? Kanske inte..? Men den är en av mina favoritböcker från 2020, så jag måste låta den toppa den här listan! Boken handlar om två bröder i ett litet norskt samhälle på nedgång. Den ena brodern har aldrig lämnat byn och förestår nu samhällets bensinmack. Den andra återvänder efter åratal i Kanada och har höga ambitioner om att få byn att lyfta sig. Undan för undan får man som läsare veta att allt inte är vad det borde. Sympatier hinner ändras och man hinner överraskas många gånger innan sista sidan är vänd. Jag blev helt fast i den här boken!
April är snart här! Tiden bara rusar fram, trots att nästan ingenting händer. Eller, det är klart att det händer ett och annat, men visst blir det mycket hemmasittande. Jag tänker ofta på det nu när pandemin har pågått i över ett år. Livet var verkligen helt annorlunda för ett år sedan. Jag brukade ta danslektioner flera gånger i veckan. Vi var på minst någon konsert eller föreställning varje månad. Bion hann vi vi med kanske 2 eller 3 gånger under samma tid. På helgerna var vi i princip alltid nere på stan och/eller spanade in någon utställning. Vi träffade vänner var och varannan vecka: hade spelkvällar, cocktailkvällar, åt goda grejer. Jag träffade mina bokcirkelkompisar regelbundet. Sedan brukade jag ju vara i Öregrund kanske varannan månad eller så. Det är stora kontraster. Idag innehåller en typisk helg att vi tränar lite på varsitt håll och sedan dricker kaffe. Så mycket mer brukar vi faktiskt inte göra på helgen. På fredagskvällen kollar vi kanske på TV. Jag som inte ens brukade vara speciellt road av att titta på TV (nu är jag mer road). Sedan förstår jag såklart att man är oerhört priviligierad om det enda man har att klaga på är att man går på bio för sällan och kollar för mycket på TV. Hahahaha. Ja. Vad ska man säga?
Det har varit ett år med pandemin, hur som helst. Något jag inte har passat på att göra i någon större utsträckning under det här ”digitala året” är att ta del av det enorma utbud som faktiskt uppstått när det gäller digitala alternativ till förställningar, författarsamtal, museibesök etc. etc. etc. Det har helt enkelt inte lockat mig. Det har ju alltid funnits ett stort utbud av filmade föreställningar på SVT, men jag har nästan aldrig haft lust att se. Det är såklart sällan föreställningen i sig som är grejen. Går jag på operan är det ju hela paketet som är kul: att man kanske tar en liten drink i baren med sina vänner, att man ser föreställningen tillsammans, att allting sker prick där och då och kan gå hur fel eller bli hur fantastiskt som helst, att man pratar i pausen och sedan träffas efteråt och diskuterar vad man precis har upplevt. Hela det paketet vill jag ha och ingenting av det vill jag ha på Zoom, om ni förstår.
Fast en del digitala och virtuella grejer har jag faktiskt velat ta del av. Den oändliga friheten man får när saker och ting sker digitalt har dock paradoxalt nog lett till att jag inte har prioriterat dem. Jag tänker t.ex. på alla virtuella lopp, som man hade kunnat springa när man ville, men som blev så lätta att haka på att jag helt enkelt aldrig kom till start. Förra året hade också kunnat bli mitt första år med Bokmässan, som ju för första gången gick digitalt. Tog jag mig tid? Nä.
Jag vet inte vad det säger om mig. Jag känner mig som en riktigt kass kulturkonsument, måste jag säga. Jag är faktiskt väldigt glad åt alla som har ansträngt sig för att ställa om och erbjuda kul grejer i en tid när det mesta annars är rätt trist. Jag menar det verkligen!! Men på ett bakvänt sätt är det som att det digitala också gör att man blir lite extra påmind om allt det digitala inte är: verkliga möten, verkliga sociala sammanhang där man träffas, liveupplevelser som känns här och nu på riktigt. Och då tappar jag liksom sugen. Jag önskar verkligen att jag såg det digitala som någorlunda fullvärdiga alternativ; Jag skulle gärna vilja ge alla arrangörer den minimala uppskattning det innebär att någon faktiskt kollar. Men nja.
Jag vet inte vad jag hade tänkt komma fram till med den här långa texten. Jag kände bara för att reflektera lite över vad pandemin har inneburit för mig när det kommer till kultur.
Sedan kan jag ju också göra en liten övergång till några grejer som faktiskt hände på riktigt i mars 2021: Bokveckan och Littfest. Under den förstnämnda medverkade jag i en livesänd bokcirkel! Och det kändes ju otroligt roligt att få vara med om det!! Jag menar det verkligen! Jag hade kul och jag hoppas att någon mer uppskattade det och att arrangörerna blev nöjda. Kanske är det så alla kulturutövare alltid känner, oavsett om det är digitalt eller ej. 🙂
Littfest då? Jo, jag köpte biljett dagarna innan. Det i sig är ju lite udda, för biljetterna säljer under normala år slut innan det ens finns ett program. Nu kunde i princip alla få vara med. Sympatiskt, måste man säga! I vanlig pandemiordning hade jag dock absolut noll ro att sitta och stirra in i en skärm medan det hela skedde live. Jag minns inte ens vad jag gjorde istället (tränade och drack kaffe, skulle jag tro). Däremot gick det att kolla på det mesta i efterhand. I en hel vecka kunde jag ha Littfest på i bakgrunden som en podd när jag pysslade där hemma. Och där måste jag säga att jag verkligen uppskattade det! Jag har lyssnat på jättemånga fina samtal, med intressanta författare. Samtidigt som jag har städat, lagat mat, tränat och lagt upp gardiner. Så blev Littfest något helt annat än den fest den annars är, men den blev ändå något som verkligen gav mig något. Det är väl just det: det digitala kommer aldrig bli fullvärdiga ersättningar till evenemang som sker IRL, men de kan fylla en annan funktion. Just Littfest tycker jag också hade lyckats så bra med att (nästan) allt var inspelat i studio med programledare och författare på plats. Det var snyggt gjort och kändes lyxigare än om det t.ex. hade varit videokonferens style och författarna hade dykt upp i muggiga webbkameror i olika rutor.
Två grejer hände alltså i mars. Det är något ändå! Annars har det mest varit jobb. Jobbelijobb mer än 40 h/vecka. Men det är otroligt nog också något att uppskatta under pandemin: 1) att man alls har ett jobb, 2) att man har ett jobb som bedöms samhällsviktigt och omöjligt att utföra hemifrån och att jag således kan träffa min lilla bubbla med kollegor! Jag är faktiskt superglad över att träffa lite folk. Hur mycket jag än tycker om min sambo så kan det ju vara bra för alla inblandade att man någon gång umgås med någon annan. Antar jag.
Läst har jag naturligtvis gjort också, i vanlig ordning, och det lär jag göra även i april. I början av april ska jag se till att läsa det sista ur Fiskarmännen av Chigozie Obioma som är månadens bokcirkelbok (mitt val, till och med). Jag vill också läsa Föda utan rädsla av Susanna Heli. Den flaggade jag för redan för flera månader sedan och faktum är att jag påbörjade den, men sedan gick min Nextory-prenumeration ut och jag la boken på hyllan ett tag. Nu börjar det bli dags att ta upp den. Den finns att låna på biblioteket som e-bok, så den ska jag låna hem så fort som möjligt! I april ska jag också påbörja nästa bokcirkelbok. Det är Annas tur att välja bokcirkelbok, så jag förväntar mig någonting läskigt. 🙂
Några av böckerna jag tänkte läsa i april: Dan Anderssons samlade dikter, Stöld av Ann-Helén Laestadius och Jakobsböckerna och Olga Tokarczuk. I läsplattan finns Fiskarmännen.
Vill du läsa något nyutkommer i april har jag några tips:
Jag skriver över ditt ansikte av Anna-Karin Palm. Palm gjorde succé med sin hyllade Selma Lagerlöf-biografi för några år sedan (den ska jag läsa någon dag). Nu är hon aktuell med en väldigt personlig berättelse: en bok om att förlora sin mamma i Alzheimers sjukdom och ett försök att förstå hur mammans livshistoria har påverkat familjen. Jag är övertygad om att det är en stark berättelse. Kanske är den lite för tung läsning. Jag har själv förlorat både min farfar och farmor i Alzheimers.
Vår kokbok student är inte en bok som känns särskilt aktuell för mig, men den låter som ett bra presenttips till den som snart ger sig ut i studentlivet. Vår kokbok är en riktig klassiker och nu för tiden finns det en hel serie med kokböcker på olika teman. I student-varianten är fokus på billig och god mat.
Fastnade du också för janakippotrilogin av Karin Smirnoff? Då kanske du också är nyfiken på nästa roman av denna oerhört produktiva författare: Sockerormen, en bok om tre vänner som växer upp på 80-talet och svetsas samman tack vare deras musikbegåvning. En musiklärare tar dem under sina vingar och de ska ut på turné. Man anar att musikläraren kanske inte är så skön som man vill tro…
Mats Strandberg har skrivit ett par skräckromaner som utspelar sig i miljöer varje svensson kan relatera till: äldreboendet (Hemmet) och finlandsfärjan (Färjan). I den nya romanen Konferensen har han tagit sig till konferensanläggningen. Jag ser redan hur bra den miljön och den stämningen funkar tillsammans med skräck… Om jag har fattat det rätt är Konferensen snarare en thriller än skräck, i och för sig, men det blir nog riktigt bra det med!
Och med det sätter jag punkt för det här onödigt långa inlägget. Pandemin har gett mig alldeles för mycket fritid att spendera på ungefär det här: författandet av alldeles för långa blogginlägg! Snart misstänker jag dock att det kommer att finnas alldeles otroligt lite tid till just det. Jag kanske i mitt undermedvetna passar på att göra sådant som knappast görs om bara någon månad. Det sägs att bebisen kommer snart.
Den här månaden läser vi en bokcirkelbok som jag har valt. I vår bokcirkel turas vi om att välja bokcirkelbok och antalet bokcirkelträffar per år sammanfaller på ett fiffigt vis med antalet bokcirkeldeltagare, så alla får chansen en gång per år. För att göra det maximalt rättvist har vi precis infört att vi lottar om turordningen årligen. Det kan nämligen vara lite segt att alltid vara den som ska hålla bokträff i tider när folk ofta är trötta och upptagna med annat (till exempel kring jul). Vårt upplägg är ett bra upplägg, tycker jag. Vi har haft andra varianter, som t.ex. har involverat omröstningar, vilket väl i och för sig kan ha sin charm, men tenderar att landa i att det ständigt väljs bokcirkelböcker som blir något av en kompromiss – böcker som många tycker känns ”ok” och som sällan blir något udda eller oväntat. Nu får var och en chansen att varje år välja helt fritt.
Vad har jag valt för bokcirkelbok då? Jo, jag tog en oläst bok jag hade i hyllan och som kändes lagom lång. Jag tycker att cirka 250–350 sidor är en lämplig längd på en bokcirkelbok – jag vill helst inte pracka på mina bokcirkelkompisar gigantiska tegelstenar och inte heller vill jag försöka diskutera något som känns tunt och där allt att diskutera redan är uttömt på en kvart. Jag undviker också böcker som är del i en längre serie.
Den här gången fick det bli Fiskarmännen av den nigerianske författare Chigozie Obioma, en bok som har legat och gottat sig i min läsplatta i många år. Den har blivit hyllad på sina håll, har jag sett, men jag vet faktiskt inte speciellt mycket av vad det är för bok. Hoppas den är bra!
Vad jag tänkte passa på att tipsa om med det här inlägget är i fall tre av den senaste tidens bästa bokcirkelböcker. Kanske något för din bokcirkel att inspireras av!
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Ungdomsboken Tio över ett är en riktigt bra bokcirkel av många anledningar. En anledning är att det är en ungdomsbok. Får såhär är det ju: för de flesta kommer livet emellan och man kan helt enkelt inte läsa alla bokcirkelböcker man skulle vilja. Böcker som riktar sig till unga och till unga vuxna har den fördelen att de ofta är lite kortare och har ett rakare berättande. Tröskeln är liksom lite lägre och oddsen är bättre för att man ska hinna läsa klart. Det är alltid mycket roligare att bokcirkla om alla faktiskt har läst boken och har den i färskt minne. Mitt tips är alltså att blanda upp med en del böcker som riktar sig till yngre. En annan bra anledning till att läsa Ann-Helén Laestadius bok om att vara ung i Kiruna, en stad under rivning, är att den är oerhört bra! Plus att det finns många intressanta ingångar till samtal.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lernebys reportage Familjen handlar om en kriminell klan som skapat något av ett parallellsamhälle.
Det här är en av de få böcker vi läst där alla tyckte ungefär samma sak. Det känns ofta givande om en bok kan väcka lite olika tankar och känslor hos olika personer, men den här landade på ungefär samma sätt hos alla och fick i snitt betyg 3 av 5 (om jag minns rätt?!). Ändå kändes det som en väldigt bra bokcirkelbok. Ibland är det faktiskt jäkligt skönt med en bok som man kan diskutera en stund och liksom nå någon slags konsensus.
Familjen är alltså inte på något sätt dålig: det är ett intressant reportage och det finns mycket att diskutera och att förfasa sig över. Ändå kände vi alla att boken saknar något. Det kanske låter oinspirerande att läsa något som inte är helt fantastiskt, men äh, den är klart läsvärd! Och sedan kan man alltså bokcirkla utan att det blir olika läger med folk som gillar och ogillar.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Pow wow av Tommy Orange
Tommy Oranges starka berättelse om att vara ursprungsamerikan i dagens USA är en riktigt bra bokcirkelbok av den enkla anledningen att det är en riktigt bra berättelse och en bok som väcker engagemang. Dessutom är Pow wow sådär lagom ”svår”: den är inte på något sätt tungläst, men den har många lager att upptäcka. Den typen av böcker kan vara riktigt intressanta att ta upp i en bokcirkel – alltid är det någon som har sett något mer (eller något helt annat!) än en själv. Det är en av de härligaste grejerna med att bokcirkla: att man får så många fler blickar på en text.
Nu blir det reklampaus! Inte för att jag får betalt för det här inlägget på något sätt, men jag skulle vilja tipsa om några roliga bokrelaterade grejer som sker i veckan!
Nästa vecka är det nämligen tre bokevenemang på gång i Umeå och flera av de går såklart alldeles utmärkt att ta del av hemifrån om man vill. Det är ju sådana tider, på gott och ont!
Bokveckan pågår hela vecka 11: 15:e–21:a mars med massor av intressanta arrangemang. Se Bokveckans hemsida för program – mycket är digitalt (och det mesta (allt?) är gratis)! Här är dessutom jag med på ett hörn. 🙂 Studieförbundet Bilda kontaktade mig för ett tag sedan och frågade om jag var intresserad av att vara bokcirkelledare för en livesänd bokcirkel under Bokveckan. Svar: JA. Tisdag den 16/3 kl 19 sänder vi live! Det blir bokcirkelprat om Himlabrand och Bakvatten. Hoppas ni vill lyssna! Kolla in Facebook-eventet eller Bokveckans hemsida för mer information.
Känner mig redo för bokcirkel med Himlabrand och Bakvatten!
Littest har i år blivit en digital direktsändning. För 100 kr kan du ta del av hela programmet, som i år leds av Yukiko Duke och Po Tidholm. Jag har inte så mycket att jämföra med :), men jag tycker ändå att Littfest är Sveriges bästa och intressantaste bokmässa. Jag har lyssnat på SÅ många bra/intressanta/underhållande samtal under tidigare års Littfester. Kolla in Littfests hemsida för mer information om program och biljetter.
I Umeå har barnen sin egen Littfest: Barnens littfest. I år är den till delar en digital fest på skolor och förskolor, men det kommer också att öppnas ett virtuellt biblioteksrum och anordnas en digital skattjakt i centrala Umeå. Eftersom min sambo arbetar på Umeå stadsbibliotek (och är med på ett hörn i förberedelserna för skattjakten) har jag fått lite glimtar av vad som är på gång – och det ser verkligen snyggt ut. 19–21:a mars kommer mer information på hemsidan. Hade jag haft barn hade jag inte missat detta!
Det var det hela! Nästa år hoppas jag på fullsatta salonger, men i år får man helt enkelt gilla läget. Jag gläds också åt alla som för kanske första gången lyckas knipa en Littfestbiljett. De säljer ju annars slut innan programmet ens har släppts… I år är det obegränsat med biljetter. Passa på!
Jag måste säga att det känns lite speciellt för mig att skriva det här inlägget. Det blir så påtagligt att vi nu har levt med pandemin i ett helt år. Viruset spreds naturligtvis hej vilt långt innan mars 2020, men det var i mars 2020 som jag personligen började känna av det och oroa mig över all ovisshet. Det kan man också påminna sig om nu när man råkar ha en blogg och kan gå bakåt i arkivet. En ganska tydlig startpunkt för pandemin var nämligen för min del att Littfest blev inställd sådär 1 dag innan den var tänkt att gå av stapeln i mars förra året. Nu känns det såklart bara som en av väldigt många inställda evenemang och jag kan naturligtvis inte påstå att just uteblivna nöjen är det största problemet här. Det är bara det att det blir en sådan tydlig påminnelse om vad vi lever i för tid och hur vi har levt det senaste året. Tiden går. Det känns så sorgligt på något sätt. Det är så många människor jag inte har kunnat umgås med som jag velat, så mycket kultur jag har gått miste om, så många danser som inte har blivit dansade, fester som inte blivit av och så vidare, och så vidare, och så vidare. Hela mitt liv är totalt annorlunda och även om jag känner en stor tacksamhet över mycket (för jag hör verkligen inte till de som har drabbats hårt!), så hör jag definitivt inte till de som gillar lugnet som uppstått under pandemin.
I år kommer det att bli en Littfest, men självklart inte i form av en stor mötesplats med hundratals litteraturälskare i publiken och långa signeringsköer. Vad som också kommer att bli av är Bokveckan, som är ett evenemang kring Littfest där många olika aktörer passar på att anordna aktiviteter kring litteratur. I år är även jag med på ett litet hörn! Den 16:e mars kommer jag nämligen att leda ett livesänt bokcirkelsamtal anordnat av studieförbundet Bilda. Det ska bli jätteroligt! Jag och tre andra bokslukare kommer att prata om två böcker som har förvånansvärt många beröringspunkter: Barmark av Maria Broberg och Himlabrand av Moa Backe Åstot. Lyssna gärna om du har lust! Jag återkommer med mer info när det närmar sig!
Barmark och Himlabrand är böcker som såklart har fått prioriteras upp bland februaris läsning. Det känns nästan rörande att jag i januari skrev ”Jag tror dock att det senaste årets hemmafokuserade liv har väckt en ny lust för små och stora projekt, för plötsligt är jag supersugen på att planera min läsning. […] Jag ger det här med planer en månad i alla fall!”. Jo, det var väl ungefär en månad planen höll. 🙂 Men vad gör det?! En ödmjuk tanke kring läsningen i mars är hur som helst att helt enkelt läsa ut allt jag har påbörjat (eller åtminstone läsa vidare i det jag har påbörjat).
Mina påbörjade pappersböcker i mars: Stöld, Himlabrand, Bakvtten och Jakobsböckerna.
Vill du läsa något nyutkommet i mars har jag flera tips. Här är några böcker jag är särskilt nyfiken på för egen del:
Klara och solen är det senaste på svenska av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Han är känd för att röra sig i många olika genres. Det senaste jag läste, fantasyromanen Begravd jätte, var inte min kopp te, men å andra sidan är den vemodiga romanen Återstoden av dagen och den dystopiska Never let me go bland det bästa jag läst i hela mitt liv! Så det ska bli spännande att se var Klara och solen hamnar i sammanhanget. Klara och solen ska enligt förlaget vara en roman om ”Vad betyder det att älska?”. Artificiella vänner är tydligen en ingrediens..!
Glaskupan av Sylvia Plath är det finaste jag läst om psykisk sjukdom. En så otroligt drabbande roman!! Det är bedrövligt att Plath inte hann skriva så väldigt många fler romaner än så innan hon själv dog i sviterna av psykisk sjukdom. Nu i mars kommer i alla fall hennes dagböcker och anteckningar i nyutgåva (Dagböcker och anteckningar 1950–1962). Känns som en mycket intressant läsning och som en bok som kan ge många nycklar till Plaths författarskap.
Det här är kanske inte så populärt att säga, men jag tyckte att Vigdis Hjorths omtalade roman Arv och miljö var ganska tradig… Kanske bör jag ändå ge henne en till chans. I mars kommer Är mor död. Arv och miljö handlade om en infekterad arvstvist som får familjehemligheter och konflikter att bubbla upp till ytan. Det känns som att Är mor död spinner vidare på ungefär samma tema. Den beskrivs i vart fall som en roman om relationen mellan mor och dotter.
Mera vego och Ännu mera vego är ett par av mina mest tummade kokböcker här hemma och de känns därtill som några av de mest spridda och använda vego-kokböckerna i Sverige. Kanske är det på tiden med en uppföljare?! Nu är äntligen författarna Sara Ask och Lisa Bjärbo aktuella med Kaosvego, en bok med snabblagade vegetariska rätter. Jippi!
Arbetarlitteratur känns som något som ligger helt rätt i tiden. Det utkommer hela tiden nya intressanta böcker i genren. När jag kollade igenom vårens kataloger blev jag lite extra nyfiken på Joseph Ponthus Vid bandet, som handlar om en man som arbetar på en tofufabrik. Den beskrivs som ”en kritikerrosad poetisk roman om arbetets meningslöshet och de sätt vi försöker bevara oss själva på.”. Låter som något i min smak.
Den 23:e februari är det dags för bokrea igen! Jag är mest sugen på att köpa e-böcker till min läsplatta (lite oklart vilka…), men det blir säkert en och annan pappersbok också. Hur de ska inhandlas känns lite oklart för stunden, nu när det är lite svårt att gå i affärer hur som helst. På något sätt kommer det att bli bokreashopping i alla fall. Här är mina boktips om det är fler som sugna på bokshopping!
Samlade verk av Lydia Sandgren, min favoritbok från 2020 samt förra årets Augustprisvinnare i skönlitteraturklassen (vilket som nu är finast 😉 )! En superhärlig tegelsten om vänskap, skapande och familjehemligheter.
Jag ser allt du gör av Annika Norlin är en annan av mina favoriter från 2020. En riktigt vass novellsamling, skriven med Norlins fantastiska språk, som känns igen från hennes musik (som hon gör under artistnamnen Säkert och Hello saferide).
Hela Karin Smirnoffs uppmärksammade janakippo-trilogi (Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem) finns på rean. Det är böcker som inte liknar några andra och som har ett persongalleri man sällan träffar på i andra böcker. Det är böcker om glesbygd, elände, kärlek med mera, med mera. Nu finns hela trilogin även i en fin samlingsvolym.
En annan bok som utspelar sig i norrländsk landsbygd (närmare bestämt Tornedalen) är Testamente av Nina Wähä. Det är en läsvärd släktkrönika med ett väldigt brokigt och udda persongalleri.
Jag tycker personligen att den är lite överskattad, men har du mot förmodan missat den enorma försäljningssuccén Där kräftorna sjunger av Delia Owens så har du chansen att slå till på rean. Det finaste med boken, som handlar om en kvinna som lever ensam ute i våtmarken, är egentligen naturskildringarna. Det är en bok där kärleken till djur och natur verkligen lyser igenom. Fint!
Okej, jag håller inte Folk med ångest som Fredrik Backmans bästa, men Fredrik Backman är alltid Fredrik Backman och hans sorgliga och roliga feelgoodromaner har ändå en hög lägstanivå, så jo: visst är även lägenhetsköpsdramat Folk med ångest läsvärd.
Ålevangeliet av Patrik Svensson gjorde en sensationell succé här om året, trots att det är en så smal bok som en bok om ålar. Alla läste den! Det är nästan obegripligt. Vill du lära dig allt du inte visste att du ville veta om ålar så är det här rätt bok. Fascinerande.
Häxringarna av Kerstin Ekman är en stor favorit hos mig. Det är en underbar bok om kvinnoliv i ett stationssamhälle under förvandling. Jag kan knappt förstå varför jag inte har läst fortsättningen! Hela sviten finns på rean i år: Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus.
Jag hann inte knipa mitt exemplar av Nick Brandts fotobok Across the ravaged land förra året. I år är den på rea igen. Hans foton är fantastiska! Genom att närma sig djuren istället för att använda teleobjektiv får han till helt otroliga, närgångna bilder på djur som visar upp sig så att hela deras personlighet går rakt genom bilden. Min sambo har de två första delarna i trilogin: On this world och A shadow falls. Underbara allihop!
Det här är egentligen en barnbok, men eventuellt riktar den sig främst till akvarellälskande vuxna: Trollet är inte hemma av Lars Lerin. Jag har inte läst den, men jag kan inte tänka mig något annat än att illustrationerna är fantastiska. Han målar ju som ingen annan!
Liv Strömquists seriealbum är roliga, lärorika, uppfriskande och provocerande i en skön blandning. Einsteins fru är en av hennes bästa – en mycket bra bok om kvinnoliv. Den finns i en nyutgåva som i år kan hittas på rean: Einsteins nya fru.
Små eldar överallt av Celeste Ng blev en stor snackis för några år sedan och jag förstår varför den blivit så hyllad och omtyckt. Det är en intressant bok som vänder och vrider på olika sidor av moderskapet. Ska jag vara helt ärlig tyckte jag att formen kändes lite sökt, handlingen lite tillrättalagd, men jag är nog rätt ensam om att inte sälla mig till hyllningskören. Vi bokcirklade den och mina bokcirkelkompisar tyckte att den var mycket bra. Som exempel.
Förr eller senare måste jag läsa Renegater av Klas Östergren. Många har tipsat om den och jag känner på mig att jag kommer att gilla den. Hela trilogin finns på rean: Gangsters, Gentlemen och Renegater. Känns som moderna klassiker!
Får se vad jag slår till på för egen del. Kanske blir det Noveller av Tove Jansson. Älskar noveller! <3 Har du några köpplaner?
Såhär års brukar jag tipsa om den senaste tidens bästa läsning om kärlek. Kärlek är fint och något vi verkligen behöver dessa dagar. <3
Ska jag välja en riktigt bra bok om kärlek från det senaste året så får det nog bli Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg. Inte för att den är en speciellt utpräglad kärleksroman, men för att den är en sådan lågmäld och fin berättelse om ett liv som råkade bli vad det blev – och om att det enda som betyder något i slutändan är väl ändå kärlek.
Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg
En lite mer typisk kärleksroman, på gott och ont, är den makalösa försäljningssuccén När kräftorna sjunger av Delia Owens. Ibland är det lite för sentimentalt, mestadels är det otroligt förutsägbart, men det gör inte så mycket! Det är en fin bok som bland mycket annat rymmer mycket kärlek. Huvudpersonen är en flicka som växer upp och lever hela sitt liv ensam i våtmarken. Någonstans finns såklart alltid en liten kärlekslåga som brinner för pojken som delade hennes kärlek till djuren och naturen när de var små.
Där kräftorna sjunger av Delia Owens
Kärlek är ett alldeles särskilt lämpligt tema i poesin, som ju trots sitt koncentrerade format brukar vara så uttrycksfullt och rikt. Jag har två tips: den fina antologin Berör och förstör samt Mjölk och honung av Rupi Kaur. De är riktigt bra (och lättillgängliga!) båda två.
Snart är februari här! Januari har svept förbi och tagit med sig en vinter som heter duga. Här i Umeå fick vi omkring 50 cm snö på en och samma dag och det tog åtskilliga dagar innan cykel- och gångvägarna var brukbara igen. Snövädret efterföljdes av några riktigt kyliga dagar och sedan damp det ned lika mycket snö igen. Ibland har jag möjlighet att jobba hemifrån, men oftast inte. Jag har alltså för första gången på år och dag åkt buss till jobbet, vilket ju inte är toppen i dessa tider, men vad göra när det är omöjligt att cykla? Ja, vi ska väl förhoppningsvis köpa en bil snart i och för sig. Projekt Bil pågår för fullt faktiskt.
Jag vet inte vad jag ska skriva om januari förutom om snön. Det är ju inga tider som bjuder på några större överraskningar eller roliga sammankomster, om man säger så. Jag har fyllt år, men kunde såklart inte fira genom att bjuda hem en massa folk. Uppvaktad blev jag ändå. <3
Februari kommer väl fortsätta ungefär som januari: jobb, träning, brädspel, leta bil. Typ så. Något jag helt klart har tid till är i alla fall läsningen. Jag känner att jag är i ett härligt flow när det gäller böckerna. Bland böckerna i min ambitiösa läsplan för januari hann jag med ungefär vad jag hade tänkt. Vilken är planen för februari då? Jo:
Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. 😉 Den kommer jag inte läsa ut i februari heller, men jag kämpar på!
Nästa bokcirkelbok: Pow wow av Tommy Orange. Det är inte mycket kvar faktiskt.
Stöld av Ann-Helén Laestadius. Jag tyckte hennes ungdomsbok Tio över ett var så himla bra! Nu är hon alltså aktuell med sin första roman riktad till vuxna. Jag blev så glad när jag blev erbjuden ett recensionsexemplar (kul att jag har tagit emot två recensionsexemplar sedan det här inlägget btw! 😉 ).
Som ljudbok tänkte jag lyssna på Sofi OksanensHundparken, som kom ut i januari. Jag har fortfarande Nextory ungefär en månad till, så jag passar på att läsa/lyssna på nyheter jag är nyfiken på.
Poesiprojektet: Den här månaden tänkte jag läsa en poesisamling som har stått väldigt, väldigt länge i min bokhylla utan att bli läst: Diktsamling av Lina Ekdahl. Jag vet egentligen ingenting om den här boken. Jag köpte den för att jag tyckte att framsidan var rolig (jepp, sådan är jag!).
Barn- och graviditetsprojektet: I februari tänkte jag läsa en bok som vad jag förstår har kommit att bli något av en klassiker i genren: Föda utan rädsla av Susanna Heli.
Några av böckerna jag ser fram att läsa i februari.
Nu i februari kan vi annars se fram emot bokrean, som startar den 23:e februari. Jag brukar inte handla hem kassvis med böcker, men några böcker kommer jag nog köpa. För den som är sugen på att läsa något helt färskt måste jag säga att februari inte bjuder på så hemskt många spännande titlar, i mitt tycke. Jens Lapidus är i alla fall aktuell med nytt: Paradis city. Jag har inte plöjt allt av Jens Lapidus, men det jag har läst har jag gillat. Han har en speciell stil och allt i hans spänningsromaner känns autentiskt.
Paradis city av Jens Lapidus
Vad läser du i februari?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
