Jag var på Fotografiska här om veckan och såg deras utställningar (en utställning är, Strindbergåret till ära, om August Strindberg, men det var inte huvudattraktionen för min del). I deras fotobokshop noterade jag att det finns en bok med fler tråkiga vykort:
Hur kan jag ha missat att den här boken finns? Jag har flera av Max Ströms vykortsböcker (Tråkiga vykort och Kitschiga vykort) och tycker att de är himla roliga att bläddra i. Måste nästan skaffa mig den här uppföljaren.
Med anledning av Frankrikes nationaldag, 14:e juli, så handlar veckans Tematrio om Frankrike: Berätta ni också om tre bra franska böcker!
Jag har pluggat franska och det har funnits en tid när jag läste kortare franska romaner lite nu och då, för att hålla igång språket. Dock kom jag av mig och nu är det åratal sedan jag läste något på franska.
En riktigt bra bok från den tiden är i alla fall Vinterskola/La classe de neige, som är en mörk och spännande berättelse om en pojke som är på skolläger och vars pappa mystiskt försvinner när han har lämnat av honom vid skolan.
Två nyare franska böcker, som jag har läst i översättning, är den omåttligt populära Igelkottens elegans, som handlar om en ensam och malplacerad portvakt och hennes vänskap till en annorlunda flicka som bor i samma hus, och fantasyboken Oksa Pollock: Det sista hoppet. Oksa Pollock-boken känns lite som en kopia av Harry Potter, men är ändå charmig och läsvärd.
Dags att besvara en Tematrio! Den här gången är det tema yrken: Berätta om tre böcker som skildrar huvudpersonernas yrken.
Det bästa exemplet på böcker där huvudpersonernas yrken har en stor roll är naturligtvis deckare. I deckaren Corpus deliciti, som vi läste i bokcirkeln Picket & pocket, har dock huvudpersonen ett lite annorlunda yrke. Hon är nämligen rättsläkare. Jag tror inte att någon av oss i bokcirkeln tyckte särskilt mycket om boken, men den berättar i alla fall ingående och detaljerat om hur rättsläkarens arbete kan se ut.
En annan läkare är läkaren i Ian McEwans Lördag Huvudpersonen i McEwans bok är hjärnkirurg och boken innehåller ganska många scener och passager som skildrar hur hjärnan fungerar och hur hjärnkirurgi kan gå till.
Som tredje bok väljer jag också en läkare ;), djurläkaren James Herriot har skrivit charmiga och självbiografiska(?) böcker om livet som veterinär.
Jag minns att jag sprang är en internationell bestseller som var nära att inte bli utgiven. Efter flera refuseringar slutade det med att boken bara blev utgiven i en ljudboksutgåva. Boken nådde skräckromanförfattaren Stephen King, som pushade för den och gjorde att förlag fick upp ögonen för den och sedan var McLarty i en helt annan position att förhandla sig till en bokutgivning. Det är en skön historia om hur det kan gå till att få sin bok utgiven och verkligen inte det första eller sista exemplet på en topplistetitel som blir refuserad till en början. Man får aldrig ge upp!
Jag är glad att boken har getts ut, för den är en skön bok som gör en glad, trots att den behandlar många tunga ämnen.
Handlingen kretsar kring Smithy Ide, som är drygt 40 år och mest sitter ensam hemma och dricker öl och äter diverse skräpmat och onyttigheter. Redan i bokens inledande kapitel förlorar han båda sina föräldrar i en bilolycka och dessutom nås han av ännu ett tungt besked när han städar ur föräldrarnas hem. Han hittar nämligen ett brev, som avslöjar att man har hittat den döda kroppen efter hans sedan länge försvunna syster, Bethany. Kroppen finns nu på andra sidan USA och Smithy bestämmer sig för att resa dit. Lite av en slump kommer resan att ske på hans gamla cykel.
Det blir en resa full av möten och händelser, men kanske mest en inre resa, där Smithy ser tillbaka på uppväxten och minns Bethany, den älskade systern, som redan tidigt började ”höra röster” och en dag bara försvann från dem.
Det är en känslofylld bok och som tur är så är det inte bara elände och sorg. Boken balanseras också upp av en kärlekshistoria och en känsla av att allt går att vända och att allt kan ordna sig, trots allt. Jag gillade det! Det behövs böcker som på ett ärligt och trovärdigt sätt vågar prata om livets svåra stunder och som samtidigt slutar lyckligt.
Boken finns t.ex. hos Bokus och Adlibris. Några andra som har skrivit om boken: SvD, dagensbok.com, Sandras läslogg och bookplanet.
Bortbytingen är det första jag läser av Ruth Rendell och det är inte en särskilt ny bok faktiskt. Jag hittade den i min mammas bokhylla och förmodligen köpte hon den på 80-talet någon gång. Boken handlar om Benet, en bästsäljande författare, som förlorar sin son i ett obehagligt kruppanfall. Hon är ensamstående med pojken, men när olyckan händer så har hon sin mor boende hos sig. Modern har länge lidit av psykisk ohälsa och Benet får hela tiden upprepa för sig själv att hon inte får hata sin mamma. Plötsligt en dag har modern tagit med sig en pojke, i samma ålder som den förlorade sonen, hem till Benet och påstår att hon har lovat att passa honom för en väns räkning. Sanningen går dock upp för Benet ganska snart. Pojken är kidnappad.
Benet vill lämna tillbaka pojken, men kan inte riktigt göra det eftersom det skulle vara ett svek mot modern, som i så fall skulle kunna spärras in på en psykiatrisk avdelning igen. Hon bestämmer sig för att göra det när mamman har åkt hem till sig igen. Vid det laget har hon dock fäst sig så mycket vid pojken att hon inte vill lämna honom ifrån sig.
Det känns som att mycket i den här boken är helt orimligt och fånigt. Inte snor man väl någon annans unge? Boken innehåller också en del andra sidospår. Bland annat handlar den om pojkens riktiga mamma och hennes sambo, som beskrivs på ett klyschigt sätt som något slags white trash.
Boken var ganska spännande. Jag ville ju veta om pojken skulle få komma hem igen. Mot slutet ökades dock tempot och det blev nästan svårt att hänga med. Vet inte precis om jag blev så nöjd över slutet över huvud taget faktiskt.
Egentligen är det väl inte en usel bok, men man får kanske konstatera att den vid det här laget är daterad. Såhär skriver man nog inte deckare idag. Jag blev åtminstone ganska besviken.
Jag läste i DN att bibliotek i Stockholm vill införa ett system med lånetider som är anpassade efter t.ex. sidantal och hur populär boken är. Det låter ju förträffligt! Det säger ju sig självt att en tjock roman tar längre tid att läsa ut än en tunn och att en bok som ändå bara står och samlar damm i ett arkiv inte behöver krävas hem inom några veckor. Får se hur de i så fall lyckas lösa det rent tekniskt och hur det funkar för de som lånar. Det måste onekligen bli lite trassligt att ha många återlämningsdatum att hålla reda på, istället för ett.
… Man kan också göra som jag och låna böcker 2009 och sedan låna om dem gång på gång. Det funkar bra för mina långlån från universitetsbiblioteket. Stadsbiblioteket har eventuellt någon maxgräns för antalet omlån.
Fast ja. Det kanske är dags att läsa ut Det mest förbjudna snart. De här böckerna lånade jag till jul 2009:
Det här är den första bok jag läser av Leif GW Persson, men jag känner naturligtvis igen honom ändå, för han syns ju rätt ofta i TV och i andra medier. När jag läser hans biografi, Gustavs grabb, inser jag att han inte bara kan göra TV och ägna sig åt kriminologiforskning, han kan också skriva. Berättelsen är faktiskt utmärkt och Persson har lyckats sålla bland vad han vill berätta ur sitt liv. Boken börjar vid hans första minnen och slutar i nutid, men innehåller inga onödigt långa redogörelser, utan är intresseväckande hela tiden.
Boken kretsar mycket kring Perssons far, Gustav, som var en händig och rejäl arbetare och som stod för tryggheten i Perssons barndom. Det blir känslosamt ibland när Persson skriver om sin relation till pappan och hans beundran för honom. Precis som att det också svider till när han skriver om hans komplicerade förhållande till modern, som snärjde sin omgivning med sina ständiga, förmodligen påhittade, sjukdomar och krämpor. Det är ingen fin bild Persson målar upp av sin mor. Han håller verkligen inte igen när han ilsknar till och det gäller även andra som han inte hyser någon större respekt för. I kapitlen som avhandlar Geijeraffären skriver han t.ex.
Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag har träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt yrkesliv.
Över huvud taget har Persson en jargong som man kan uppleva som lite självgod. Han skriver om sin egen framgång, sina pengar och hur bra han var i skolan. Han lyfter fram lite av varje av sina egna förtjänser och skriver ner en hel del människor han inte gillar, men lyckas ändå få ihop boken på något sätt. Det är väl tur att han inte sparar på att skriva om sina tillkortakommanden. I slutändan blir det någon slags balans.
Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Ordet klassresa brukar i min värld handla om att ta sig från arbetarklassen med sina dåliga löner och arbetsvillkor, in till något annat: medelklass eller överklass. Visst är Perssons familj ingen överklass. Pappan sliter ut sig som byggarbetare (han skadar sig t.ex. allvarligt i ett ras under ett tunnelbanebygge), så på så sätt stämmer allt med min uppfattning om vad klassresa innebär. Men man får också veta att morfadern har en tjock plånbok och att mamman också har sina besparingar, att familjen till och med har flera lägenheter och en sommarstuga. Klassresan blir istället från medelklass till den absoluta överklassen. Den tycks handla mer om att lära sig att äta middagar där det är dukat med många bestick än att verkligen känna sig som en underdog. Det spelar väl egentligen ingen roll. Det Persson upplever som sin klassresa är också en klassresa, även om jag själv inte riktigt ser att Persson lyckas förmedla den på ett trovärdigt och intressant sätt i boken.
Alldeles oavsett är det dock en intressant och läsvärd biografi. Den är personlig, utan att kleta med en massa smaskiga detaljer, och välskriven. Jag är rent av nyfiken på Perssons övriga böcker, inte minst Grisfesten, som han skrev strax efter Geijeraffären, som han beskriver som en minst sagt omtumlande period i livet.
Boken finns bl.a. hos Adlibris och Bokus. Några andra som har skrivit om boken: DN, SvD, Mimmiemariesböcker, Malin the Writer och Läsjäntan.
Mitt projekt att läsa en dikt om dagen har nu nått Sorgegondolen från 1996. Boken är den första efter Tranströmers stroke, som gav honom afasi, men dikterna är en blandning av dikter från tiden före och efter. För mig är det inte alls självklart vilket och jag hade inte varit säker på om den i sin helhet varit skriven under tiden före eller inte, om jag inte hade kollat upp det.
Sorgegondolen är liksom tidigare Tranströmersamlingar fint skriven och hyfsat lättillgänglig. Här dyker också Tranströmers haikudikter upp. Det är en diktform jag gillar särskilt mycket och Tranströmer lyckas verkligen få till dem:
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.
’Boken finns i samlingsvolymen Dikter och prosa 1954-2004, som bland annat finns att köpa hos Bokus och Adlibris.
Haruki Murakami är inte bara en hyllad författare som har tagit sin litteratur långt över Japans gränser, han är även man med över 20 maratonlopp i bagaget. Hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skulle möjligen kunna ses som en bok om löpning, men den handlar lika mycket om hans författarskap och vilken koppling han ser mellan att springa och att skriva. Boken kan närmast sägas vara en memoarbok och här får man verkligen lära känna mannen bakom bl.a. böckerna Norwegian wood och Kafka på stranden.
Jag har läst ett antal av Murakamis titlar, men har aldrig tagit reda på något om författaren. I den boken får jag veta saker som att han drev en jazzklubb vid sidan av studierna och sedan satsade helhjärtat på den innan han som av en slump kom på att han ville skriva en roman. Precis som att målinriktat träna inför ett lopp, satte han sig och fullföljde det som kom att bli hans debutroman. Sedan rullade det på. När boken tar sin början är Murakami sedan länge en etablerad författare med flera bestsellers i bagaget. Boken utspelar sig kring år 2005 och det är ett år som Murakami spenderar både i Japan och USA. Resorna är många, men löpningen har han alltid med sig.
Jag är själv intresserad av löpning, men springer betydligt kortare distanser än Murakamis maraton och ultramaraton(!). Jag kan inte påstå att den här boken gör mig peppad att springa några längre distanser än vad jag redan gör. Det här är faktiskt långt ifrån en glättrig peppbok. Istället skildrar här Murakami allt slit och jobb som ligger bakom de lopp som han ändå inte lyckas förbättra eftersom åldern sätter käppar i hjulet. Ändå är det en väldigt bra bok. Efter att mer och mer ha tröttnat på Murakamis romaner känner jag nu återigen att jag är intresserad av vad han skriver. Det här är inte en bara en bok om att springa långa sträckor. Det är en väldigt fint skriven bok om att uppnå sina mål och att aldrig ge upp och det är också en personlig och fin bok där Murakami delar med sig av sitt liv och ger en inblick till sitt författarskap. Har man läst något annat av Murakami kan man med god behållning läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag tycker den hör till en av årets bästa. Den senaste tiden har jag känt att Murakami upprepar sig och att hans böcker inte säger mig något, men den här boken var verkligen tankeväckande och intressant.
Andra som har skrivit om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning: DN, SvD, Dagens bok, Bokfetischist och Boktoka.Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris.
