Mankell är kanske mest känd för sina kriminalromaner om Kurt Wallander. De som har läst alla Wallander-böckerna och funderar på att läsa Tea-Bag har en klart annorlunda läsning framför sig och kommer till och med att få läsa om hur Mankell driver med kriminalromanfenomenet. Själv har jag bara läst Mankells ungdomsböcker tidigare, men det var ändå skojigt att läsa den här lite förmodat självironiska boken.
Boken handlar om en poet som mer eller mindre får i uppdrag att skriva en kriminalroman, men som istället dras in i ett gäng invandrarflickors liv. Ingenting blir plötsligt som han tänkt sig och den kriminalroman, som han i och för sig aldrig har velat skriva, blir aldrig påbörjad och de invandrarflickor, som han egentligen har i uppgift att undervisa i hur man skriver, skriver inte ett ord. Däremot får han höra deras minst sagt svåra berättelser om hur de kom till Sverige. Några av dem är till och med människor som inte finns: deras identitetshandlingar är sedan länge sönderrivna för att de ska få stanna kvar i Sverige lite längre och de har tvingats att gå under jorden.
Flickornas berättelser är angelägna och viktiga, men når inte alltid ända fram eftersom boken i övrigt har en sådan humoristisk ton. Det poängteras dock i efterordet att alla flickorna i boken finns på riktigt, även om det här är en roman och ingen dokumentär. Jag läser gärna om invandrarflickors situation och jag tycker om hur boken beskriver deras liv. Istället för att vara svaga människor att tycka synd om framställs alla invandrartjejerna i boken som starka och fulla med stolthet. Det finns helt klart intressanta delar i den här boken, men boken som helhet får bara ett medelbetyg eftersom jag trots allt inte tycker att ett så allvarligt ämne passar att skriva en sådan här bok av. På ett sätt skulle man kanske kunna tänka sig att en satir har lättare att nå fram eftersom man tänker till när det blir lite skruvat, men i det här fallet blev det inte riktigt så.
Ju äldre Harry Potter blir, desto mer gillar jag böckerna om honom. I den här boken har Harry Potter blivit 15 år och det är dags för honom att ta sin grundexamen i trollkonst på trollkarlsskolan Hogwarts. Han är också tillräckligt gammal för att vara väl medveten om de mörkare makterna, som finns runt omkring i trollkarlsvärlden.
I den tidigare boken, Harry Potter och den flammande bägaren, återkom den onda trollkarlen, mörkrets herre, lord Voldemort och nu har en grupp trollkarlar gått samman och bildat Fenixorden, som ska strida mot honom. Harry Potter och hans kompisar anses dock för unga för att förstå och hålls utanför det hela, men Harry Potter, som har mystiska förbindelser med lord Voldemort, dras förstås in i allt ändå.
Det hinner bli riktigt spännande innan det 1001:a bladet är vänt och boken är slut. Böckerna om Harry Potter är oförutsägbara, stundvis ovanligt råa för att vara barnböcker och väldigt bra för att vara fantasy. Jag har aldrig varit ett stort fan av fantasy, men inte ens jag ogillar Harry Potter. Det roliga med böckerna om Harry Potter är att de utspelar sig i nutid och i en värld som liknar vår. I trollkarlsvärlden i Harry Potter-böckerna finns det ett trolldomsministerium, som är ungefär som en regering, en domstol, fängelser, skolor, som liknar engelska internatskolor, och folksporter. Det förekommer också rasism och mobbing och annat som liknar saker i vår värld.
Just att man faktiskt kan känna igen sig lite i är en av de bästa sakerna med de här böckerna. Istället för att vara en saga är de här böckerna som helt vanliga barn- ungdomsböcker, men med inslag av magi och kampen mot det onda. Harry Potter och Fenixorden är den bästa Harry Potter-boken hittills, kanske just för att Harry Potter inte längre är en liten kille som utsätts för konstiga saker utan en tonåring som förstår mycket mer om vad det är som händer. Hade det inte varit för att boken är en sådan tegelsten skulle den lugnt vara tillräckligt spännande för att vara en sträckläsningsbok.
Nästan hela boken igenom irriterades jag något enormt. För är det något jag inte gillar alls så är det romantiskt tjaffs och den här boken saknar inte direkt sådant. I boken får man ta del av breven som danskan Delphine och konstnären och fransmannen Jean Luc skickar till varandra. Brevväxlingen börjar med ett helt oskyldigt beundrarnbrev, men växer och breven blir allt mer fyllda av lust och längtan.
Jag, som aldrig ens har trott på nätdejtande, tycker såklart att det är totalt obegripligt att det kan utvecklas någon slags kärlek ur en brevkorrespondens. Det i kombination med det romantiska i det hela, borde få mig att ge boken ett bottenbetyg, men den här boken är faktiskt alldeles för bra för att förtjäna något sådant. Varför det? Jo, för det första är språket så vackert och det finns så mycket fint formulerat i den här boken att det väger upp en och annan brist och för det andra är den här boken långt mer oförutsägbar än vad man kanske kan tro vid en första anblick. Efter att ha läst epilogen gick den här boken från att ha varit en trist och orealistisk kärlekshistoria till att bli en väldigt vacker berättelse om två människors längtan.
Jag är inte den som brukar läsa deckare, men eftersom jag prenumererar på En bok för allas böcker så får jag emellanåt anledning att läsa böcker som jag aldrig skulle ha läst annars. Speciellt många deckare har jag alltså inte att jämföra den här boken med, men jag kan säga så mycket som att Kattjakt är en hyfsat spännande bok.
Boken utspelar sig en sommar i Sundsvall och huvudpersonen är Amanda Rönn, som vikarierar på lokaltidningen. Plötsligt sprängs ett utkikstorn i staden och man hittar en död kvinna på platsen. Bara någon vecka senare kommer nästa sprängning och den här gången är det en man och en ung kille som mister sina liv. Av olika anledningar dras Amanda in i fallet och ivrig efter att lösa gåtan och få till en bra artikel börjar hon att försöka lista ut vem mördaren är.
Alla gånger är inte den här boken särskilt trovärdig och det är så många olika personer som nämns i boken att jag har svårt att hålla isär alla, men bortsett från detta är det här en riktigt bra bok. Jag drogs snabbt in i handlingen och ville få reda på om mina misstankar var riktiga. Delvis hade jag faktiskt gissat rätt i den här mordgåtan och det kanske inte ger boken några plus direkt, men det här är som sagt var en riktigt spännande och bra bok i alla fall.
Kan man vara för god? Ja, uppenbarligen, för den här boken handlar om en familj som splittras när pappan blir personlighetsförändrad och plötsligt går från att ha skrivit krönikan ”Argast i Holloway” till att försöka rädda världen.
Enda anledningen till att den här boken inte får det absoluta bottenbetyg, som boken på många sätt egentligen är värd, är att den faktiskt innehåller ett och annat som är rätt klyftigt sagt och att språket är bra.
I övrigt tycker jag att den här boken är minst sagt kass. Den känns inte ett dugg trovärdig och under läsandets gång fick jag flera gånger stanna upp och fundera över vad författaren egentligen vill säga. Vill han häckla alla som faktiskt försöker göra någonting åt allt elände i världen? Vill han visa hur motsägelsefulla människor är och visa hur blinda de kan bli för sina egna liv när de koncentrerar sig på andras problem? Är det en bok om hur det är att bli medelålders och fundera på om äktenskapet man har levt i de senaste decennierna verkligen är värt att kämpa för? Eller är det här helt enkelt en trist och poänglös bok, som totalt saknar trovärdighet?
Ja, inte vet jag, men faktumen att den lilla tjejen i familjen beter sig och pratar på ett sätt som jag har svårt att tro att ett barn i den åldern gör, att anledningen till att pappan blir personlighetsförändrad är helt osannolik och att ingen av föräldrarna försöker förbättra situationen, som alldeles uppenbart inte är bra för barnen, talar mot det sistnämnda. Det känns som om Hornby med den här boken gör ett tappert försök att förmedla någonting kul, men bara gör ett rejält magplask. Som sagt var finns det dock en del saker i den här boken som räddar den från att vara totalt värdelös, men jag är ändå väldigt besviken. Jag tyckte mycket om Om en pojke och trodde att Hornby kunde skriva roligare och bättre böcker än såhär.
Den här boken passar ganska bra in i min speciella kategori för töntiga ungdomsböcker. Egentligen är det inget fel på själva berättelsen. Boken handlar om fem ungdomar och tanken är såklart att man ska kunna identifiera sig med någon av dem. Här finns både de populära och de ensamma representerade och det finns både rika och fattiga. Vad alla skulle kunna sägas ha gemensamt är att de är osäkra och lite rädda. Boken handlar om hur de här olika människorna hittar varandra och börjar att lära känna varandra.
Trist med boken är bland annat att den är för kort för att man ska kunna känna sig speciellt engagerad i de olika huvudpersonernas öden. Mest störande är dock den lite löjliga och präktiga tonen som finns boken igenom. Personerna i boken är i 15-16-årsåldern och kan låta såhär osannolikt fånigt i dialoger:
”- Säg mig en sak gumman. Du och den där Jack…
– Ja?
– Ni har väl inte… Jag menar…
– Mamma hur kan du bara tro någonting sådant?”
Personerna i boken skildras helt enkelt inte särskilt trovärdigt. Det enda de gör är att gå omkring och vara osannolikt trevliga och snälla mot sina föräldrar och mot alla andra. Jag kan inte riktigt smälta att det är så platt och tråkigt, men det här är ändå en bra mycket bättre och dessutom lättläst ungdomsbok än många andra. Tack för att vi åtminstone befrias från kärleksdravel i den här boken!
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
Så går åren. Av en slump kommer dock Lydia och Arvid så småningom att träffas på nytt och de inleder ett komplicerat förhållande, som såklart måste hållas hemligt.
Det här låter som en sådan där Romeo och Julia-historia, som jag är allergisk mot, men den här boken är mycket, mycket bättre och mer trovärdig än så eftersom den, härligt nog, inte är ett dugg förutsägbar.
Den allvarsamma leken är helt enkelt en annorlunda kärleksroman. Det som förvånar mig mest är att den är så fri från klyschor om hur män och kvinnor är i relationer. Lydia framställs inte alls som ett sådant våp, som kvinnor i kärleksböcker i allmänhet gärna framställs som. Arvid är heller inte den känslokalla machomannen utan är tvärtom den som kanske visar mest känslor och som därför blir lättast att känna sympatier med.
Med tanke på att den här boken kom ut första gången år 1912 känns boken överraskande modern. Visserligen är boken skriven på äldre svenska, men dialogerna känns ändå fräscha och boken berättas på ett spännande sätt. Dessutom är den mer än bara en lite småtragisk kärlekshistoria – bitvis är det här en humoristisk bok.
Oftast är jag lite skeptisk när det kommer till att läsa klassiker, men Den allvarsamma leken är allt annat än en dammig och svårläst klassiker. Det här är en fantastisk bok, väl värd att läsas. En av mina absoluta favoritböcker!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en tidlös klassiker om kärlek, livet och att längta bort.
Betyg: 5 klappande hjärtan av 5.
Citerat ur Den allvarsamma leken
”En morgon i april fick Arvid Stjärnblom ett brev.
Han kände genast igen Lydias handstil på kuvertet och slet upp det med feberhast. Det innehöll bara ett enda litet pappersblad. På ena sidan hade hon ritat ett litet slättlandskap med blyerts – ett höstligt slättlandskap med nakna pilskelett och speglades i ett stilla vatten, en tung himmel med lågt drivande skyar och en flock av sträckande flyttfåglar…
Och på baksidan var det skrivet, också med blyerts:
”Ud vil jeg, ud, o saa langt lang langt.”
Intet annat. Intet mera.
Han stod undrande med det lilla bladet i handen. Vad var det hon ville säga honom med det? Han kände att det var något särskilt. Men vad?
Hade hon några resplaner?
”Ud vil jeg, ud o saa langt langt langt”…
Nej, han kunde inte gissa hennes mening. Men det lilla bladet lade han in i sin annotationsbok.”
Om Den allvarsamma leken och Hjalmar Söderberg
Hjalmar Söderberg (1869-1941) var en svensk författare, skribent och översättare. Han har skrivit flera av vår tids mest omtyckta klassiker, däribland Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Debuten, Förvillelser, kom ut 1895. Söderberg växte upp och levde under många år i Stockholm och han är också mycket uppskattad för just sina skildringar av Stockholm. Senare i livet kom han också att bo tidvis i Köpenhamn. Mellan 1899 och 1917 var han gift med Märta Söderberg. Äktenskapet var mycket olyckligt och finns skildrat i boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof, skriven av Johan Cullberg och Jan Sahlin 2014. Från 1917 och fram tills hans död levde Söderberg med sin andra fru, Emelie Voss.
Utgivningsår: 1912 (första utgåvan, utgiven av Bonniers), 2005 (utgåvan på den översta bildern, Bonniers), 2011 (pocketutgåvan på den nedre bilden, Bonnier pocket).
Antal sidor: 314.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”»Mig får du älska på ett hedniskt vis!« säger Lydia Stille till Arvid Stjärnblom. En gång var hon den oskyldiga flickan han hade kysst bakom syrenhäckarna. Nu är hon gift, liksom han själv, men när slumpen sammanför dem efter tio år flammar deras känslor för varandra upp. Och nu är hon en mogen, självständig kvinna som vågar bejaka lidelsens krav, med konsekvenser som han först bara anar. Den allvarsamma leken är en roman om kärleken, om illusionen och resignationen, samtidigt som den ekar av världshändelserna i det idylliska tidiga 1900-talets Stockholm.”
Eftersom jag gillar barndomsskildringar och böcker om människors uppväxt, så borde jag älska Drakarna över Helsingfors. Drakarna över Helsingfors är en bok om en finsk familjs liv i Helsingfors från 60-talet och framåt. Främst handlar boken om den yngsta sonen Riku och hans syster Marina, men lite indirekt handlar den också mycket om hippiebrorsan Dani och de båda föräldrarnas liv.
Det här är på många sätt en intressant bok och den handlar inte bara om människorna utan också om tiden som de lever i. Det är intressant att läsa hur samhället påverkar de olika personerna i boken. Ändå ger jag bara boken ett medelbetyg. Anledningen är att boken till slut blir lite tjatig och att ett och annat står på finska och inte översätts. Hade jag kunnat finska hade jag nog gett boken minst en fyra, för det här är en bra och trovärdig skildring av livet i slutet av 1900-talet, men nu var det mycket som föll bort för mig.
Det har gått 84 dagar utan fisk, men den gamle och fattige fiskaren Santiago ger aldrig upp utan åker ändå ut på havet och hoppas på att turen ska vända. Den 85:e dagen får han en enormt stor fisk på kroken och en kamp börjar. Fisken drar den gamle och hans båt längre och längre ut på havet och den gamle kämpar för att lyckas döda den gigantiska fisken.
Jag tycker att boken i det närmsta var otäck att läsa. Sida upp och sida ner får man läsa om hur den gamle lider och sliter. På sätt och vis är det en fin berättelse om att aldrig ge upp, men jag tycker att boken, trots att den är mycket kort, hann bli rätt tjatig. Inte heller var det någon direkt upplyftande läsning att läsa den här klassikern. Kort sagt var inte Den gamle och havet så bra som väntat.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Mankell är kanske mest känd för sina kriminalromaner om Kurt Wallander. De som har läst alla Wallander-böckerna och funderar på att läsa Tea-Bag har en klart annorlunda läsning framför sig och kommer till och med att få läsa om hur Mankell driver med kriminalromanfenomenet. Själv har jag bara läst Mankells ungdomsböcker tidigare, men det var ändå skojigt att läsa den här lite förmodat självironiska boken.
Jag älskar titeln till den här boken! För vad är kärleken om inte en lek och vad är inte allvarligare än kärleken? Ironiskt nog tar inte alla personerna i den här boken kärleken på så stort allvar. Tvärtom är det så att personerna i den gifter sig av helt andra anledningar än att de är just kära. Så kommer det sig att Lydia och Arvid inte får varandra, trots att de hade en förälskelse när de var unga. Lydia gifter sig nämligen med en rik och tråkig man och när Arvid gifter sig blir det mer eller mindre av en olyckshändelse.
