Ibland är det en tunn linje mellan komik och tragik. Det är något jag ofta slås av när jag läser böcker i stil med Jonas Gardells romaner eller Troppers dito. Liknelserna är ofta förbluffande och varje mening välformulerad, men mellan raderna göms sorg, ångest och ensamhet. Skrattet fastnar i halsen.
Man kan ju också fråga sig hur det är att vara komiker. Morgan Alling är väl inte precis en komiker, däremot en skicklig skådespelare, som lätt kan ta komiska roller. I hans biografi framkommer det att han alltid har varit en skådespelare och att han ofta har tagit rollen som klassens pajas, men för honom var det inte bara roligt, utan också ett nödvändigt beteende för att förhålla sig till ständiga skolbyten och att ständigt ha nya grupper att finna sin plats i.
I höst utkommer en bok som handlar om att vara ståuppkomiker. Jag tror inte att den handlar särskilt mycket om de tyngre grejer som säkert många komiker bär på, däremot bjuder den garanterat på roliga historier från ”bakom kulisserna”. Bokens redaktör säger:
Det är när skratten tystnat på krogshower, företagsevents, stand up klubbar och tv-inspelningar runt om i landet som de verkligt roliga historierna tar sin början. Det är med skräckblandad förtjusning vi lyssnar på kollegor som berättar om dåliga ljudanläggningar, arga chefer, fulla festdeltagare, hopplösa lokaler, dåliga presentationer, felaktiga förväntningar och framför allt våra egna tillkortakommanden, när vi inte bemästrade situationen, kort sagt; när vi bombade!
Jag tror säkert att boken Jag bombade, som den heter, är rolig och kanske lite intressant/tankeväckande om hur det kan vara att jobba i nöjesbranschen…
Fast nog kunde framsidan vara lite roligare..?
Kommentera & diskutera gärna!