I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp en bok som jag har läst på franska: Le petit prince, eller Den lille prinsen, som den heter på svenska. Den ingick faktiskt som kurslitteratur i en franskkurs jag läste en gång i tiden. Det känns som en riktigt klassiker på franskklasser, faktiskt, men det är också en väldigt fint illustrerad och tänkvärd liten bilderbok som förtjänar att bli upptäckt utanför skolväggarna. Jag vet att Modernista gav ut en nyutgåva tidigare i år (på svenska). Så mitt tips är att kolla in den!
Såhär i körsbärsblomtider (dock ej i Umeå, såklart, för jag känner inte ens till att det skulle finnas några körsbärsträd här?) så passar det lite extra bra att Gilla böcker har hottat upp framsidan till Lisa Bjärbos och Johanna Lindbäcks Vi måste sluta ses på det här sättet. Titta bara hur snygg pocketutgåvan är!
Jag älskar körsbärsträden, Stockholmssilhuetten, fågeln, kärleksparet, färgerna… Allt! Sjukt snyggt!
Bjuder även på lite körsbärsblom från Berlin 2012:
Som jag har skrivit i flera inlägg så är det framför allt en bok som jag ser fram emot i höst och det är Jonas Hassen Khemiris kommande kärleksroman Allt jag inte minns.
Men jag tycker också att det är kul att författarna till mina fantasyfavoriter, Engelsforstrilogin, utkommer med en varsin ny bok. Sara Bergmark Elfgren har skrivit en barnbok om tid tillsammans med illustratören Maria Fröhlich. Det är en bilderbok, så den riktar sig inte riktigt till min målgrupp. Däremot kanske jag ska våga mig på att läsa Mats Strandbergs kommande skräckroman, Färjan. Titeln får mig bara att tänka på såpor och Rederiet, men framsidan är en blodig historia, så jag gissar att den faktisk är läskig…
En annan kommande bok är en ny bok av Jonas Jonasson. Jag har läst hans bestseller Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och blev egentligen inte så imponerad. Jag kommer därför inte kasta mig över hans nya, Mördar-Anders och hans vänner. Däremot måste jag säga att jag uppskattar hans fantasifulla titlar. Hur kommer han på allting? 🙂
Jag läste en artikel i DN om hur Amazon och andra registrerar läsvanor. Den typen av registreringar blir ju möjlig när läsare är uppkopplade när de konsumerar böcker, t.ex. om man läser böcker i Amazons e-bokläsare eller via appar. Jag vet inte om jag har något speciellt att säga om det här. Någonstans så känns det galet med all registrering som sker av sådant man delar med sig av på nätet på olika sätt, men samtidigt är det väldigt abstrakt vad det egentligen kan leda till… Jag VET ju att Facebook, Instagram, Twitter o.s.v. använder min info. Det är priset jag betalar för att kunna använda de här tjänsterna utan att betala i rena pengar. Samtidigt delar jag bara med mig av meningslösheter, som jag inte är speciellt mån om att hålla privat.
Nåväl. Det som slår mig mest är att det finns väldigt mycket man kan registrera kring läsning. Lästakt, vilka böcker som blir lästa, vilka som inte blir lästa, vid vilka tider man läser, anteckningar, understrykningar. Det påminner mig om att jag borde lära mig att anteckna och stryka under. Det gäller framför allt bokcirkelböcker. Jag brukar försöka påbörja bokcirkelböcker så fort som möjligt när vi har bestämt oss för att ny bok, men det brukar också leda till att jag har läst ut boken flera veckor innan vi träffas och pratar om den. I värsta fall har jag glömt allt utom vaga känslor. Rätt så ofta, och det gäller både bokcirkelböcker och andra böcker, har jag ingenting konkret med mig över huvud taget, utan kan bara dra mig till minnes om det pirrade till i magen för att språket kändes fint eller om det var något som fick mig att skratta…
Jag borde anteckna mer.
Kan dock inte anteckna när jag läser e-böcker, för jag läser i allmänhet på min lilla läsplatta, som är så omodern att den inte går att koppla upp mot nätet. 😉 Sedan läser jag i och för sig på mobilen och lyssnar på ljudböcker på mobilen och min surfplatta, men det där med att anteckna har jag som sagt aldrig förstått mig på, varken när det gäller e-böcker eller pappersböcker…
Hur gör du? Gör du hundöron, stryker under, antecknar i en anteckningsbok?
Sörja för de sina är den andra boken i Kristina Sandbergstrilogi om hemmafrun Maj. Den tar vid ungefär där den inledande delen, Att föda ett barn, slutade och över cirka 500 sidor (eller cirka 18 h lyssnande för mig och andra som väljer ljudboksversionen) får vi sedan följa Maj och hennes familj i Örnsköldsvik.
Den som har läst den första boken vet att den slutar med att Majs man, Tomas, har fått allvarliga problem med alkohol. Nu är han dock redo att ta tag i sitt missbruk och hela den lilla familjen flyttar till Stockholm för att Tomas ska kunna gå i terapi. Det kan inte mera bli tal om att ens smaka alkohol på bjudningar och kalas. Någonstans gnager ändå oron hos hela familjen att det inte ska gå vägen.
Dottern Anita börjar bli stor och hennes lillebror, Lasse, likaså. För Maj handlar livet mycket om att ta hand om och hålla ihop sin familj. Det är mat som ska lagas, bjudningar som ska planeras, barn som ska hållas reda på och en kropp att sköta om. Maj rasar i vikt, får yrsel och tror att hon ska dö, men hon kopplar aldrig att hon lider av ångest. Ångest och häftiga och plötsliga mensblödningar är kvinnoproblem som det tigs om. Hennes make hjälper henne att torka silvret, men har ingen insikt om att silvertorkningen är en av de mer lättsamma och enkla sysslorna i en hemmafrus plikter. Det är ett hårt jobb att hålla hushållet i ordning och slitet tar ut sin rätt. Några som hamnar i skymundan är Majs egna familj borta i Östersund. Hennes föräldrar blir äldre och skröpliga och syskonen blir vuxna och skaffar egna liv medan Maj är upptagen på sitt håll och får ägna sig åt att socialisera med Tomas släktingar.
Boken slingrar sig fram genom krigstid och in i den nya, moderna tiden där hemmen ska förvandlas till praktiska och funktionella bostäder. Anita hamnar i tonåren och Maj börjar känna sig ensam; inte behövd.
Det är en fantastisk bok. Den handlar om allt och inget, men framför allt handlar den om en hemmafru och det är en berättelse som jag aldrig har läst förut. Det är så otroligt rörande och fint att få läsa om Maj och hur hon sliter med hemmet och familjen, hur hon hittar sin plats bland Tomas fina familj och försöker förhålla sig till sin egen, enklare familj. Det finns mycket att skriva om den här boken, men det är svårt att hitta orden. Jag nöjer mig med att säga att jag tycker att den är välskriven, fantastiskt bra uppläst, spännande, på sitt lågmälda sätt, berörande och upplysande. En fantastisk bok! Sandberg lyckas skriva så levande och insiktsfull att det känns som att ha fått en ny vän i Maj. Och jag vill aldrig att böckerna om henne ska ta slut!
Hörni! Det är Världsbokdagen idag. Det kanske inte är något man firar (?), men det är definitivt en dag då vi alla bör uppmärksamma boken lite extra. Det är verkligen viktigt att få lära sig läsa och uttrycka sig i skrift. I Sverige är båda sakerna rätt självklara, men i resten av världen är det ju faktiskt inte så. Jag läste på Unescos hemsida att 123 miljoner ungdomar mellan 15-24 år är analfabeter. Det är ju inte riktigt klokt!
Vad gör då jag en Världsbokdag som denna? Ja, det här är i ärlighetens namn ett tidsinställt inlägg och om jag känner mig själv rätt så dansar jag antingen dancehall just nu (förhoppningsvis) eller så skriver jag febrilt. Det handlar inte om något kreativt skrivande… Men jag har ju faktiskt själv författat en ”bok” nu under våren, nämligen min doktorsavhandling. Får se om den blir klar. 😉
Det ska bli kul att få den i sin hand. Tror jag. Jag minns så väl när jag plockade upp min licentiatavhandling för några år sedan. Det var en speciell känsla!
Instagram alltså… Jag har till slut skaffat ett Instagramkonto för bloggen. Att jag inte har gjort det tidigare beror främst på att jag redan har ett privat Instagramkonto och såvitt jag förstår kan man inte växla mellan olika konton i appen (?). Till slut insåg jag i alla fall att det faktiskt finns appar där man kan växla mellan konton och således finns nu bokblomma på Instagram!
Jag är egentligen inte speciellt bra på att använda Instagram. Faktum är att jag började använda Insta enbart för filtrens skull. Jag använde alltså appen för fotoredigering och höll kontot dolt för alla. Tills den dag då det poppade upp på Facebook, på något sätt, att jag var medlem och folk började adda mig. Då fick jag försöka lägga upp bilder också… Men. Jag har varken har barn, djur eller är 14 år och tar selfies och groupies och allt vad det heter, så jag har aldrig känt mig speciellt inspirerad till att lägga upp bilder på Instagram. Jag lägger upp typ en bild per månad och i allmänhet intetsägande naturbilder av olika slag.
Jag tror att jag kommer att tycka att det är lite roligare att pyssla med Insta när jag postar inlägg på ett tema (d.v.s. böcker). Men vi får väl se… Just nu är mitt konto typ tomt. Får se vad det utvecklas till. 🙂
Liten parlör för älskande är faktiskt precis vad det låter som: en parlör. I ord från Aberrant (avvikande) till Zenith skildrar David Levithan ett förhållande, från dejtandet, genom årsdagar och till kriser. Man får inte veta mycket om huvudpersonerna eftersom hela berättelsen skildras i korta stycken kring de ord som ingår i parlören. Hela berättelsen och de båda huvudpersonerna skildras istället mellan raderna på ett elegant sätt.
Jag tycker att det är en fin liten berättelse (liten i bokstavlig bemärkelse; den är endast ca 200 sidor lång) och det känns som ett intressant och roligt grepp att bygga upp hela boken kring ord i en ordbok. Alla ord känns genomtänkta och utvalda och de ger ett litet poetiskt lager till berättelsen.
Själva formen är det som verkligen gör att den här boken sticker ut. Samtidigt kan jag känna att parlör-upplägget också blir en begränsning. Det blir lite stelt och inklämt i mallen. Jag kände inte riktigt att jag fick lära känna karaktärerna och att berättelsen fick blomma ut riktigt. Det är ändå en läsvärd bok, tycker jag. Annorlunda och fin!
Jag hörde att Gunilla Wolde har gått bort. Hennes böcker är speciella, för att trots att jag inte kommer ihåg någonting från deras innehåll, så känner jag ändå igen dem med en otrolig självklarhet. Det här måste helt enkelt vara böcker som jag har fått läst för mig många, många gånger. Och jag gissar att många har samma upplevelse som mig.
Gunilla Wolde illustrerade och skrev ett imponerande antal bilderböcker, men hon skrev också hästböcker, t.ex. Putteböckerna, som jag läste i hästboksåldern. Och nu lever böckerna kvar. Om Totte- och Emmaböckerna har hållit för tidens tand vet jag inte riktigt, men jag tror faktiskt att de har reviderats på senare år för att bli mer uppdaterade.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.