Hos Hyllan såg jag en framsida som är så motbjudande ful, särskilt med tanke på vilken bok det handlar om, att jag först trodde att det var ett aprilskämt. Jag hoppas verkligen att det är ett skämt, men jag har googlat lite och bilden förekommer på många sidor, publicerade innan första april, där folk på allvar hävdar att det är… Ja, vad tror ni?
Satan så sjukt!
Vad tycker ni om det här ABC:t?
Det är alltså framsidor i Penguins nya klassikerserie ”Drop Caps”. De ser rejält lyxiga och snygga ut när man ser dem tillsammans och ser dem från alla håll. De har till och med färgade pappersidor (sådant är så snyggt). Penguin är verkligen fantastiskt duktiga på att formge sina böcker.
Jag har, liksom ungefär alla andra, kokboksklassikern Vår kokbok i min hylla. Den har ju getts ut i massor av upplagor. Men visst är det först nu den har kommit i en grön utgåva? Jag är superpeppad på att skaffa mig den och laga rätter ur den. Jag lagar bara vegetarisk mat hemma och tycker verkligen att alla som inte redan äter vegetarisk mat regelbundet borde överväga att testa att äta mer grönt – för hälsans och miljöns skull. Vegetarisk mat är verkligen gott och fräscht.
Nu har jag ju inte tittat i Vår gröna kokbok ännu, men framsidan ser åtminstone tjusig ut. Hoppas att den är inspirerande och har mycket foto.
Nu har jag börjat springa igen! Jag är en periodare när det gäller löpning, för om jag ska vara helt ärlig så är det absolut inte den roligaste träningsformen jag kan komma på. Men sedan kommer de där loppen och då kan man ju inte bara dyka upp på själva tävlingsdagen och inte ha sprungit en kilometer innan. Jag brukar springa Blodomloppet varje år och nu tror jag att jag i ett svagt ögonblick även har sagt att jag ska springa Umemilen i september (eller augusti, eller när det är). Så det är bara att sätta cirkelträningen och yogan på paus och snöra på sig skorna!
Till skillnad från alla andra jag känner, som blir peppade av musik, så blir jag helt psykad av att lyssna på musik när jag springer. En vanlig låt är ju liksom 3 minuter och det gör att det inte går att glömma tiden om man har musik med sig. Det blir som att stirra på en klocka och det blir man bara trött av! Dessutom faller jag lätt in i musiken och hamnar i ett långsamt lunk. Så, nej, det blir ingen musik när jag springer. Däremot är det ju förträffligt att ha ljudböcker med sig. Då kan man verkligen koppla bort tiden och bara springa på! Helst vill jag egentligen ha min lilla mp3-spelare med mig när jag springer, men jag tror det får bli Storytel nu och det finns ju bara till mobilen, såklart. Jag har unnat mig det dyrare abonnemanget med ett obegränsat antal böcker per månad. Får se hur många böcker jag hinner avverka innan jag har gått i mål med loppen!
Visst skriver väl Karin Alvtegen främst deckare? Jag visste inte riktigt vad det här var för bok, men det var en positiv överraskning att det faktiskt inte är en spänningsroman. Fjärilseffekten kretsar istället kring några livsöden och hur de hänger ihop vävs ihop på slutet. Jag gillar sådant, särskilt i film (Babel är en av mina favoritfilmer och jag är nog inte helt ute och cyklar om jag tror att Alvtegen också har sett den).
Det är en lättlyssnad och lagom bok att ta in, men länge kände jag lite att jag inte riktigt engagerade mig för människorna. Sedan växte det faktiskt på mig. Jag blev arg och trött när en av huvudpersonernas ungdomstid rullar upp och det framkommer vilken skit hon blev kär i och valde att leva med. Jag blir berörd när en av huvudpersonerna insjuknar i ALS; denna grymma sjukdom. Jag får, om inte förståelse, så i alla fall en liten glimt av hur det kan kännas att hamna i ett psykotiskt tillstånd efter en traumatisk händelse. Ja, det är en bok som väcker känslor och insikter faktiskt. Ändå tror jag faktiskt, innerst inne, att det är en bok som jag kommer att glömma relativt fort. Den är bra, men det blir kanske lite för snuttigt med alla berättelser.
Några andra som skrivit om Fjärilseffekten är LitteraturMagazinet, Malins bokblogg och Sladdertackans bokblogg. Du hittar den hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
På förekommen anledning vill jag bara förtydliga mitt inlägg om deckaren med att jag:
1) inte främst syftar på stavfel när jag skriver att många deckare känns oredigerade. Det finns en konstnärlig aspekt i texter och det krävs att en text blir ordentligt genomarbetad för att den ska bli bra. I hafsverk så sitter inte all text som den ska och det gäller alla hafsverk, dit många deckare kvalar in enligt min åsikt.
2) inte ser ”kärleksromanen” som ett exempel på felfri litteratur eller som en motpol till deckaren, utan nämnde kärlek som ett tema bland andra som det har vridits och vänts på genom århundradena så mycket att det är imponerande att det fortfarande finns något nytt att säga inom området.
3) inte tror att enbart deckare har något slags ram att förhålla sig till. I mitt inlägg syftade jag inte på prosans ramar, utan om den mall som allt för många deckare har fastnat i. Episoder, karaktärer och upplägg är allt för ofta varianter av varandra i deckare.
4) inte tycker att alla deckare är usla. Det finns massor av exempel på bra deckare.
5) inte tycker att ”alla andra böcker” är felfria, litterära mästerverk.
Själva poängen med mitt inlägg var inte att berätta om hur mycket jag hatar deckargenren, utan att berätta att jag gillar deckargenren och tycker att den behöver en uppryckning. Det finns ingen anledning till att just deckare ska vara dåligt skrivna och fyllda med klyschor. I min värld finns det absolut ingen motsägelse mellan att en bok ”lättsam”/”underhållande” och att den är bra skriven. Det är liksom inte så att jag önskar mig fler ”finkulturella” och ”svårtillgängliga” deckare. Men lite fräscha och nyskapande sådana? Skrivna med språklig elegans? Sådana deckare finns! Men de är för få… När vann en deckare Augustpriset senast liksom? 1993? Det är för fan 21 år sedan!
Om någon undrar varför jag ens skriver det här inlägget så har jag alltså råkat se att min blogg figurerar i samband med veckans fråga, som den här gången handlar om deckare och korrekturläsning, på bloggen Alkb. Jag har varken blivit meddelad om detta, än mindre tycker jag innerst inne att det är ok att posta ett inlägg som får hänga helt oemotsagt med en kommentar som är tagen ur sitt sammanhang och där det framgår åsikter som inte ens finns att läsa i mitt inlägg.
Ibland hävdar jag nog att jag inte läser deckare så ofta, men faktum är att jag ljuger de gånger jag råkar säga något sådant. Jag läser faktiskt ganska mycket deckare! Vid sidan av noveller är det den näst mest lästa genren för mig i år… Förra året plöjde jag 11 stycken (och ja, det är mycket för mig, jag är inte en sådan bokbloggare som läser 100 böcker per år; även om jag gärna hade kunnat läsa så snabbt och mycket).
Däremot är det nog så illa att jag sällan gillar deckare och att jag ofta glömmer bort dem omgående när jag har läst ut dem. Det blir inte bättre av att det känns som att hela genren har traskat runt så många varv att ungefär allt känns som klichéer och som sådant man läst förut. Poliser som går hem och lyssnar på opera? Okej. Unga, ambitiösa tjejer med relationsproblem? Okej. Några ointressanta sidospår om ett trassligt privatliv? Visst. Poliser som glufsar i sig snabbmat och annat de kan äta i farten medan de stressar omkring? Jepp. Privatspaning? Jajamensan. För att inte tala om alla brott. Hur man än vrider och vänder på det så går det kanske inte att skildra ett brott på så många olika sätt; särskilt som de flesta av oss aldrig någonsin har varit eller kommer att vara i kontakt med grov brottslighet. Deckare tenderar att vara till förväxling lika varandra och därmed ganska ointressanta.
Det underliga är att det finns löjligt många böcker i andra genres som också behandlar samma tema, men sällan blir upprepningarna så uppenbara som i just deckargenren. Inte vet jag hur man i detta århundrade fortfarande kan skriva om kärlek, vänskap, barndom, utanförskap etc. och fortfarande komma med något nytt, men det gör författare hela tiden. Allt för många deckare är dock tyvärr stöpta i samma form: en form som nog är tänkt att tilltala läsaren, men som gör att deckarna förvisso har samma spänning och driv (i bästa fall), men garanterat lider av samma brister och absolut inte har någonting nytt att tillföra.
Och nej, jag vill inte peka ut någon särskild deckare som dålig, och ja, det finns exempel på riktigt bra deckare, men för mig är tendensen ändå tydlig. Deckare räknas inte som riktiga böcker. Deckare kan kännas direkt oredigerade, ibland till och med innehålla fel som en korrekturläsare borde ha upptäckt. De kan därtill fullkomligt drypa av felaktigheter om hur polisarbete går till och vad en brottsplatsundersökning kan ge. De saknar trovärdighet, kort och gott. Och de är så inspirerade av varandra att alla de här felaktigheterna börjar passera som normala för att man har hört dem så många gånger att man börjat tänka på dem som trovärdiga.
Jag är så less på deckaren! Och jag fattar inte varför det skrivs så mycket dåligt i genren och varför författare, förlag och läsare tydligen nöjer sig med detta. Jag tycker faktiskt att genren förtjänar bättre än så och att läsarna också gör det. Det är inte fult att läsa deckare, men bara för att man gillar böcker som inte direkt räknas som finkultur så behöver man ju inte köpa att böckerna är t.ex. taffligt skrivna eller så utflippade att det liksom inte går att tro på berättelsen. Jag tror också att både författare och förlag skulle kunna bättre, om de brydde sig och hade tid/pengar att lägga ner. I slutändan handlar allt alltid om pengar. Inte vet jag om det verkligen är så cyniskt, men kanske ses deckare som någon slags kostnadseffektiv produkt där berättelser tillåts följa en uttjatad mall, huvudsaken att det säljer. Kanske har någon till och med räknat på det och kommit fram till att det inte behövs redigering och korrekturläsning på samma nivå som för ”riktig” litteratur, för de här böckerna är hur som helst inte tänkta som något annat än att stå och stirra i ställ på matvaruaffärerna. Med till förväxling lika framsidor, dessutom.
I slutändan så tror jag dock att hela deckargenren kommer att få lida om det tydligen bara ska accepteras att halvfärdiga texter skeppas iväg och ställs upp i pocketställen, tänkta att köpas av den som på vinst och förlust grabbar tag i en bok. Förr eller senare så måste väl fler än jag ha tröttnat. Har inte alla till slut tröttnat? Och vem ska då köpa dessa böcker? Och vem ska någonsin ens orka skriva en ”riktig bok” i deckargenren om deckaren mest förknippas med ”skräp”?
Vilka av de tio senast lästa deckarna kommer du ihåg någonting av?
Edit: Insåg att en del verkligen tagit fasta på det jag skrev om korrekturläsning. Vill påpeka att det inte känns som ett lika stort problem som dåligt redigerade böcker. Som jag ser det är texter något som växer fram i en konstnärligt process där texten omarbetas tills författare och redaktör är nöjda. Mitt intryck är att många deckare är lite av ett hafsverk, till skillnad från en hel del annan litteratur där varje formulering och stycke är noga avvägt. Jag tycker att alla böcker bör vara ordentligt redigerade. Om det sen finns ett litet stavfel i texten är knappast hela världen.
Veckans Tematrio handlar om äventyr: Berätta om tre minnesvärda äventyrshistorier!
Äventyrsromaner är en genre som spontant får mig att tänka på Jules Verne. Han har ju skrivit några klassiker, där Jorden runt på 80 dagar kanske är den i mitt tycke bästa. I boken ger sig huvudpersonerna ut på en strapatsrik och stressig jorden runt-resa. Långt innan privat jet:ens tid..
En modern äventyrsroman för den yngre läsaren är Doktor Kessners hemlighet, där bokens huvudpersoner kommer hemligheter på spåret när de är på kryssning med en båt som har en spännande historia med kopplingar till Andra världskriget.
För den ännu yngre läsaren finns ju också äventyrklassiker som till och med har ordet i titeln: Enid Blytons Äventyr-böcker. Inte lika bra som Fem-böckerna, om du frågar mig, men ändå böcker jag verkligen minns från barndomen.
Det går framåt med inspelningen av Cirkeln. Nu är alla roller tillsatta och på Facebooksidan finns en gruppbild av de flesta av de utvalda. När jag läser så brukar jag inte göra mig en bild av hur karaktärerna i boken ser ut, men när jag ser bilen på skådespelarna i sina roller så känns det verkligen rätt, särskilt Minoo och Anna-Karin känns precis som de framställs i boken. Många har dock blivit lite missnöjda över vilka som castats.. På Facebook uttrycks åsikter som att någon ser för tjock, smal eller emo ut. Eller bara att det känns fel. Jag tycker det är jättetråkigt med tonåringars eviga dömande av andras (och sitt egna) utseende. Bärande i böckerna är ju dessutom just det att få vara olika och annorlunda. Att vara speciell och stark. Och sedan har ju alla säkert sin egna uppfattning om hur karaktärerna ser ut… Och det går ju tyvärr inte att pricka in allas inre bild… Jag tror hur som helst att det blir hur bra som helst med filmen!
