Bokblomma

Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att jag knappt vågat läsa den i rädsla för att bli besviken. Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med: det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff är det inget vidare flöde. Tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång och dialogerna är knappast några man skulle höra i det verkliga livet. För att uppskatta humorn, som boken faktiskt är fylld av, krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet, rent av.

Nog om det, jag tycker faktiskt att Egenmäktigt förfarande är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i 25–30-årsåldern (min gissning). Hon är i ett jobbsammanhang när hon träffar konstnären Hugo, en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många andra förälskade har hamnat i för henne: föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på någon som inte är förmögen att ge henne något tillbaka. Ester och Hugo träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid. Allting är dock bara en illusion, något hon själv konstruerat, förblindad av förälskelsen. Ester tolkar och övertolkar minsta lilla signal av intresse, men i slutändan får hon just ingenting. Ester grubblar och grubblar över när och hur hon ska höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men Hugo vill inte ses, inte på det sättet. Ibland vill Ester ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon. Samtidigt undviker hon allt som kan uppfattas som krävande, rädd för att kväva den kärlek hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav, däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända.

Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt är det lätt att minnas liknande händelser från sitt eget liv och skämmas lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.

Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock snarare en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.

Egenmäktigt förfarande

Om Lena Andersson

Lena Andersson är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.