I höst kommer Mats-Eric Nilssonstredje femte (de var fler än jag trodde :o) bok om matfusk. Jag läste Den hemlige kocken för ett antal år sedan och tyckte att den var intressant och bra. Nu tycker jag att det närmast är tröttsamt med den här e-nummerskräcken och villfarelsen att allt som är ”naturligt” är nyttigt. Det är inte riktigt så enkelt… Personligen vill jag t.ex. hellre ha fräsch mat med konserveringsmedel än mat ”helt utan tillsatser” som har typ noll hållbarhet. Och jag ser inte precis något farligt i e-nummer i stil med C-vitamin eller bränt socker… Jag tycker också att det är hemskt onyanserat att vara rädd för allt som man svepande kallar ”kemikalier” och att hylla allt ”naturligt”. Allt kan vara dålig i fel mängd och det finns ingenting som säger att ”naturliga” produkter är bättre än något annat. Visste du t.ex. att något så naturligt som linfrö innehåller ämnen som bildar vätecyanid i kroppen?
I och för sig är Nilsson säkerligen påläst och har inte nödvändigtvis de här åsikterna som jag räknade upp som tröttsamma här ovan. Säkert har han mycket bra att säga och kan ge tankeställare, men jag känner mig ändå inte så peppad på att läsa. Det var länge sedan jag förstod att om något låter för bra för att vara sant så är det inte sant. Är mat extremt billig så är det troligen något som inte står rätt till… Jag föraktar ingen som äter halvfabrikat, men jag och säkert alla andra har väl redan insett att det inte är gourmetmiddag precis.
Nåja. Den nya boken heter Saltad nota. Har du inte läst någon av Nilssons tidigare böcker så kanske den kan vara intressant läsning. Jag misstänker att jag personligen inte skulle lära mig så mycket nytt av den, dock.
En väldigt lång resa ger sig utvandrarna iväg på i Vilhelm Mobergs bok med samma namn. Böckerna hör till mina favoriter och är klassiker som verkligen måste läsas om du mot förmodan inte har gjort det redan!
Som tredje bok nämner jag Shantaram, där huvudpersonen rymmer från ett fängelse i Australien och hamnar i Bombay. Lång resa! Boken är väl i sanningens namn inte särskilt bra, men den passade bra på temat, tycker jag.. 😉
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles är en kärleksroman och en bok om de tankar och idéer som bredde ut sig under den viktorianska eran. Betyg: 3 skogspromenader av 5.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Den franske löjtnantens kvinna är en riktig tegelsten som utkom första gången 1969. Att läsa den är dock inte bara som att resa 40 år tillbaka i tiden, utan främst en resa till den viktorianska tiden. Den franske löjtnantens kvinna utspelar sig nämligen i kuststaden Lyme i England och året är 1867. Gentlemannen Charles är på väg att gifta sig med Ernestina, en modern, ung kvinna som har en stor hemgift med sig till äktenskapet. Darwins idéer börjar bli populära och vid den här tiden är det också populärt att leta fossiler. När Charles är ute på egen hand och letar efter fossiler så råkar han träffa på Sarah, en kvinna som kallas ”den franske löjtnantens kvinna” bakom hennes rygg. Hon har fått dåligt rykte efter en affär hon haft med en fransk sjöman, som sedan lämnade henne och inte har setts i Lyme igen. Nu är hon en sorglig figur som ofta ses stå och stirra ut mot havet. För Charles är Sarah en kvinna helt olik alla andra kvinnor och han dras till henne.
Den franske löjtnantens kvinna är en berättelse om ytlighet och dubbelmoral hos de välbeställda som levde i England vid den här tiden och det märks verkligen att författaren har gjort gedigen research för att förstå hur folk tänkte vid den här tiden och vilka nya idéer och kunskaper som spreds. Det är intressant, men också ganska mastigt. Jag tycker inte att boken är särskilt lättläst precis, men man dras ändå snabbt med i berättelsen och vill veta vad som händer. Författaren gör också ett roligt grepp och stoppar in sig själv som en berättarröst ibland.
Den franske löjtnantens kvinna är en läsvärd, men inte helt lättläst bok. Den kan i någon mening läsas som en kärleksberättelse, men det känns hela tiden att författaren i huvudsak vill skriva om den viktorianska eran och ibland känns det som att berättelsen och karaktärerna kommer lite i andra hand.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Om John Fowles och om Den franske löjtnantens kvinna
John Fowles (1926 – 2005) var en brittisk författare och fransklärare. Han debuterade 1963 med spänningsromanen The Collector (Samlaren). Fler av hans böcker, däribland Den franske löjtnantens kvinna, har filmatiserats. Mer om John Fowles kan du t.ex. läsa på webbsidan www.fowlesbooks.com.
Originalets titel: The French lieutenant’s woman (engelska).
Översättare: Claës Gripenberg och Åke Ohlmarks (tolkning av dikter).
Utgivningsår: 1969 (första brittiska utgåvan), 1971 (första svenska utgåvan, Geber), 2011 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 633.
ISBN: 978-91-7429-196-4.
Andras röster: Camillas boklåda, Eli läser och skriver och Påhittade nöjen.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En aprildag 1867 promenerar ett ungt par på en pir i en engelsk kuststad. Längst ut mot havet står en orörlig kvinnogestalt. En unge adelsmannen Charles Smithson vet att hon av ryktet utpekas som den franske löjtnantens kvinna. Sarah är olik alla andra kvinnor han mött, självständig både intellektuellt och känslomässigt, och han dras oemotståndligt till henne. Deras stormiga kärleksförhållanden utspelas i det viktorianska England och John Fowles kastar ett skarpt ljus över tidens dubbelmoral och ställer epokens sociala attityder mot vår tids.”
Trots att jag vet att Bonnier är enorma, så blir jag lite förvånad varje gång jag påminns om hur många varumärken som i grunden ägs av dem. I höst kommer det en bok om Bonniersläkten. Säkert intressant läsning. Boken utkommer på ett av de förlag som faktiskt inte är Bonnierägt: Leopard förlag. 😉 Visste du att inte bara de uppenbara Albert Bonniers förlag, Bonnier Audio, Bonnier Carlsen, Bonnier Fakta och Bonnier pocket är Bonnierägt, utan även 2244, Forum, Max Ström, Mix, Månpocket, Rebus, Reseförlaget, Semic och Wahlström & Widström är en del av Bonnierkoncernen?
Det har säkert inte undgått någon att det har avslöjats att J.K. Rowling har skrivit en deckare under pseudonymen Robert Galbraith. Man kan ju förstå att pseudonym är enda sättet för en författare som Rowling att bli läst utan en massa förutfattade meningar.
I söndagens DN läste jag om just pseudonymer och att förlagen hellre ser författare som kan åka på boksigneringar och dylikt, än författare som gömmer sig bakom pseudonymer. Pseudonymer kan bli lite av en snackis, men det är ännu mer tacksamt med författare som kan synas i offentligheten. Jag har inte tänkt på den aspekten, utan mer sett pseudonymer som en PR-grej eller som något kända författare använder som en kul grej eller för att testa något nytt inom sitt författarskap.
Den roligaste pseudonymhistoria jag har hört var i Jo Nesbøssommarprat för något år sedan, där han berättade att han skrev sin första bok och skickade in under pseudonym eftersom han redan då var känd, men känd som musiker i ett band. När han kom till förlaget och avslöjade sin riktiga identitet var det ingen som visste vem han var. Storhetsvansinne? 😉
Jag gillar också Doris Lessing, som skrev under pseudonym för ett antal år sedan för att visa hur svårt det är för opublicerade att nå ut. Illustrativt!
Året är 1965 och i ett flerfamiljshus i Trondheim bor åtta helt olika familjer. I Jag ska göra dig så lycklig får vi titta in hos var och en av dem. Där är uttråkade hemmafruar, hemmafruar som sitter hemma hos varandra och skvallrar, barn som far illa, tonåringar som vill spela musik i det lyhörda huset, moderna män som vill bli hemmaman och bli försörjd av sin fru och mindre moderna familjefäder som styr familjen med järnhand.
Med en enorm detaljrikedom, som om hon ville dokumentera hemmafruns liv 1965, beskriver Ragde hus husets kvinnor (och enda ensamstående man; en änkling) skurar golvet, tvättar blöjor, förbereder efterrätter, servar sina män med kaffe, diskar, putsar och tvättar. Jag tycker det är ganska fint gjort faktiskt; att synliggöra det jobb som hemmafruarna gjorde när man kan tänka att de bara gick hemma.
Vad Ragde också gör är att hon tillåter fruarna att vara precis så olika som människor är. Det här är ingen stereotyp som målas upp, utan det är vitt skilda liv som hon väljer att berätta om. Nedslagen blir inte långa, utan det är nästan som en novell per lägenhet, men de räcker för att detaljrikt berätta om de olika karaktärerna och vad som händer i deras liv.
Jag gillade den här boken riktigt mycket. Den är lätt att komma in i och avkopplande att läsa, utan att för den sakens skull sakna allvar eller något intressant att berätta.
Fler än jag är förtrollade av Hjalmar Söderbergs briljanta roman Doktor Glas, som handlar om läkaren Glas, som mördar en av sina patienter och rättfärdigar det med att det vore lika bra för hans unga frus skull. Flera författare har inspirerats av boken och Kerstin Ekman är en av dem.
I Ekmans roman heter huvudpersonen Pontus Revinge och är en läkare utan en egen praktik. Han har ingen fin bakgrund; faktum är att han främst har ärvt skulder och skam eftersom hans pappa förskingrat pengar. Hans yrke består främst av att besikta prostituerade och har därför inte så mycket att göra med hans mer framgångsrika kurskamraters yrkesbanor. Han är en osäker och ängslig man och känner sig inte bekväm med att umgås med sina bekanta från studietiden, men det är ändå via en av dem som han hamnar på en krog där han också träffar den populäre författaren Hjalmar Söderberg. När Söderberg får höra vad Revinge har för yrke så får Revinge veta att författaren just nu gör research för en ny bok och han har ett intresse av att veta mer om cyankalium. Revinge kan för ovanlighetens skull stå till tjänst med något som någon efterfrågar och han ger inte bara Söderberg mer besked om cyankaliums verkningar, utan han ser också till att skaffa fram lite som han visar för författaren.
Med tiden kommer han också att få användning av sina gifttabletter och liksom doktor Glas, karaktären i den roman som Söderberg senare ger ut och som Revinge är övertygad om att han har stått som förebild för, börjar han rättfärdiga och släta över sin gärning. Den man han förgiftar är kollegan och läkaren Skade, vars dotter, Frida, Revinge är dragen till, som den pedofil han är. När Skade är borta övertygar han hans änka att gifta sig med honom – en ren affärsuppgörelse för att kunna driva praktiken, men också, i hemlighet, för att kunna bo i samma hus som Frida.
Ekmans karaktär, Revinge, är som en sjaskig blandning av Gregorius i Söderbergs bok (och i Bengt OhlssonsGregorius, för all del) och doktor Glas och trots att boken inte direkt bygger på samma berättelse som Doktor Glas så känns boken som en förlängning där författaren fördjupar vad som händer i mördaren. Språket känns igen från svenska gamla klassiker med ålderdomliga verbböjningar och ordval. Jag tycker faktiskt att det passar berättelsen. Mordets praktik är en fascinerande och intressant bok, som kanske särskilt uppskattas av den som älskar boken Doktor Glas. Jag lyssnade på en ljudboksutgåva och jag tror att den kanske hade varit ännu lite bättre om jag hade läst den själv. Det här är nämligen en bok som inte är helt lätt att komma in i. Jag fick faktiskt lyssna om flera gånger när jag kände att jag hade missat väsentligheter. Det är en bok värd motståndet, dock. Mycket bra!
Den här veckan uppmanar Tematrio oss att berätta om tre historiska romaner som vi gärna vill tipsa om. Historiska romaner är en genre som jag ärligt talat inte har utforskat särskilt mycket. När jag var yngre så läste jag gärna böcker som utspelade sig ”förr i tiden”, men nu är jag lite mer tveksam. Risken är att sådana böcker mer blir historielektioner än böcker som är lätta att relatera till och bli berörd av. Eller?
Efter ett dyk i arkivet tipsar jag i alla fall om:
Ximen Nao och hans sju liv. Det är absolut ingen lättläst bok och inte är den tunn heller, men en ger en ordentlig genomgång av Kinas moderna historia.
Livet börjar på fredag. Även detta är en bok som utspelar sig i relativt modern tid (slutet av 1800-talet). Finns det någon tidsgräns för vad som krävs för att en bok ska vara en ”historisk roman”? 😛 Hursomhelst är det en trevlig bok om Bukarest!
Guds barmhärtighet. Ett stycke svensk historia och en skildring av livet som barnmorska i Jämtland vid förra sekelskiftet.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
