I höst kommer det nytt från Marjaneh Bakhtiari och den här gången utspelar sig boken i Tehran och vi kommer att få följa tre generationer iranier och deras relation till staden. Förlaget skriver:
”Godnattsagor för barn som dricker är en roman om att leva vidare. Vilka minnen är enskilda individers angelägenheter och vilka är del av ett större kollektivs? Får sorg verkligen vara privat när en ny nation ska hitta sina hjältar och skriva sin version av historien?
Marjaneh Bakhtiari är tillbaka med en lysande roman om människorna i en stad som genomlevt valfusk, statskupp, revolution, krig och massdemonstrationer.”
Jag ser fram emot att läsa den. Hennes senaste, Kan du säga schibbolet?, var helt lysande, särskilt i den fantastiska ljudboken, som är så bra uppläst! Den väckte verkligen tankar kring integration, fördomar och utanförskap. Jag föreställer mig att Bakhtiaris nya kan bli precis den bok som Huset vid moskén inte är: en intressant bok om dagens Iran (Huset vid moskén är väl iofs bra på sitt sätt, men jag hade väntat mig mer).
Framsidan kunde kanske vara lite roligare, dock..?
Jag tittade förbi bibblan här om veckan och fyllde på med nya ljudböcker. Jag har ju längtat efter en ny ljudbok med Martina Haag eftersom jag verkligen gillar hennes feel good-böcker och tycker att de funkar så bra i författaruppläsning. Hon läser bra, Martina Haag! Det är inte alla böcker som funkar som ljudbok. T.ex. skulle jag nog hellre läsa en koncentrationskrävande, tung klassiker, hellre än att lyssna. Haags böcker gör sig dock närmast bättre i uppläsning än i pappersform, om ni frågar mig.
Dock har jag trott att jag har lyssnat/läst mig igenom alla hennes böcker. Men icket! Nu är Fånge i Hundpalatset hemma hos mig (tillsammans med tre bonusböcker).
Rosorna är från en hemlig beundrare min kille och har ingenting med bibblan att göra. 😉
Veckans Tematrio handlar om presenter: ”Berätta om tre bra bokpresenter du fått eller gett bort”.
En jul fick både jag och min mamma boken Sju sorters kakor (vi gav dem till varandra dessutom). Det syntes redan under granen att det var samma bok… 😉 Just kokböcker och bakböcker är ju för övrigt en väldigt fin present. Själv älskar jag att få böcker, men det är ju inte säkert att alla andra är lika stora bokmalar som jag själv… En kokbok kommer i alla fall inte med något krav att den måste bli läst.
Förra året gav jag min kille fotoböckerna On this earth och A shadow falls med foto av naturfotografen Nick Brandt. Fotoböcker och coffeetableböcker (det är nog inte det svenska ordet, nej, men vad heter det?) känns också tacksamt att ge bort eftersom de inte kräver någon läsning. 😉 Brandts foto är för övrigt fantastiskt. Till skillnad mot många andra som fotar vilda djur så använder han fasta objektiv och har som taktik att komma riktigt nära djuren och fota dem på nära håll, vilket verkligen ger en helt unik känsla. Nick Brandt jobbar på en trilogi, där hans stora ambition är att dokumentera det som finns kvar av östra Afrikas djurliv och hur det försvinner. De stora elefantflockar som finns i On this earth (fotad mellan 2000 och 2004) är i A shadow falls (fotad mellan 2005 och 2010) reducerad till betar som ligger på marken. Del tre kommer också att avsluta den mening som de två första böckerna har påbörjat (”On this earth a shadow falls…”).
Som tredje bok så väljer jag Tranströmerssamlade verk. Den kräver inte heller att man läser den från pärm till pärm, men oavsett hur mycket man väljer att läsa så är den ju sjukt snygg och passar i vilken hylla som helst.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: novellen har verkligen blivit ett riktigt inne-format. Novellix med sina ”Pixieböcker för vuxna” har ju funnits ett tag och jag har visserligen inte själv läst någon av deras böcker (fast jag har ett gäng hemma! :), men jag gillar verkligen det de gör. De tänker nytt kring hur man kan nå ut med böcker (e-boksprenumerationer, uppläsningar i Spotify…). Nya i novellbranschen är Bonne nouvelle, som puffade lite för sin tidning på min Facebooksida för ett tag sedan. Deras idé är att komma ut med en novellsamling i form av en tidning i pocketformat några gånger om år. Första numret har skräcktema och nästa kommer att handla om socialrealism.
På sommaren längtar jag extra mycket efter att lyssna på ljudböcker med Martina Haag, för det är så skön och rolig feel good att koppla av med. Nu har jag dock läst/lyssnat mig igenom det mesta hon har skrivit. Kanske får jag passa på att kolla på Nyhetsmorgon istället. I sommar gör nämligen Martina Haag inslag där hon kommer att resa genom Sverige och prata läsning med kändisar. 10 söndagar finns att se fram emot.
Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.
I Det är nog dags nu är en ung tjej på besök hos ett par nyblivna föräldrar. Pappan har hon haft känslor för sedan länge och i en förhoppning om att det skulle bli något mellan dem flyttade hon till och med till Malmö för hans skull. Men det blev aldrig något. Efter 14 sms om ensamhet och längtan kom bara ett taktlöst svar där han lyriskt berättade att han har träffat tjejen som kanske är tjejen i hans liv. Och det var inte novellens huvudperson han menade.
Johansson lyckas i detalj ringa in den lite tryckta stämningen som uppstår när man inte längre har något att tala om, när skämten faller platt och när någon som tidigare var en nära vän plötsligt befinner sig på ett annat plan. Det i sig är kanske mer obarmhärtigt än att det också finns olycklig kärlek inblandad. När någon i bekantskapskretsen skaffar barn är det inte säkert att det längre går att umgås. För den som blir förälder är det som att träda in i en värld, där den kompis som befinner sig i en annan fas i livet, kanske inte passar in eller känner sig hemma.
Jag tycker Nanna Johansson verkligen har lyckats beskriva de här sakerna på ett träffsäkert och intressant sätt. Novellen är välskriven, tankeväckande och det saknas inte humor. Mycket bra novell! Läs!
Island har haft nationaldag! Det uppmärksammas i Tematrio, som lämpligt nog har tema Island: ”Berätta om tre bra isländska romaner eller andra texter eller om tre du skulle ha lust att läsa”. Det är ju ett ganska öppet tema, vilket är tacksamt, för jag har då inte läst många islänningar (läs: ingen).
Trots detta blir det här ett tema att hoppa över, för jag vet inte ens någon isländsk författare som jag är intresserad av att läsa! 😮 Pinsamt! Men jag gör verkligen inte det… Det finns någon deckarförfattare som är islänning, men jag minns inte ens namnet. Det finns också någon Nobelpristagare och en och annan klassiker, men det känns lite för tungt för att jag ska vara verkligt intresserad. Kanske ni kan ge mig något tips på något läsvärt från Island?
Jag tror nog att det finns intressanta författare på Island, men ärligt talat är det ju inte så mycket som översätts från våra nordiska grannar. Eller är det bara jag..? Jag har svårt att räkna upp några aktiva nordiska författare som brukar översättas till svenska, men det är väl t.ex. Anne B. Ragde (Norge), Sofi Oksanen (Finland) och nu för tiden, Merethe Lindstrøm (Norge)… Trots att de nordiska länderna har en kultur som ligger så nära vår så verkar det som att t.ex. amerikansk litteratur anses vara mer relevant. Jag fattar inte riktigt varför det ska vara så. (Obs: jag är inte sverigedemokrat).
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Veckans 
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Nanna Johansson
Island har haft nationaldag! Det uppmärksammas i