I lördagens DN kommenteras att Forums nyutgåva av Karen Blixens Den afrikanska farmen innehåller en varning för att man har valt att behålla tidstypiska ord och uttryck som kan verka stötande för nutida läsare. Det kanske är lika bra att förekomma diskussionen och frånsäga sig ansvaret för författarens val att använda ord som ”neger”, men självklart är den här ständiga diskussionen svår. Förra året stoppades t.ex. en nyutgivning av en Ture Sventon-bok, eftersom förlaget ville byta ut det stötande ordet ”neger” mot ”svart” eller ”färgad”. Det gillades inte av fonden som förvaltar Ture Sventon-böckerna och därför blev det ingen nyutgåva.
Det är verkligen inte självklart om man idag ska redigera bort en del av vår tråkiga historia. Men jag kan också tycka att förlag måste vara kritiska när det kommer till att ge ut nya böcker som kan verka stötande. Måste vi ha en massa tjatiga ungdomsböcker med stereotypa könsroller, som typ Tvillingarna på Sweet Valley High (som väl förhoppningsvis bara var något som min generation utsattes för)? Det räcker faktiskt inte att vara kritisk mot ordval i klassiker. Det gäller också att vara här och nu.
En oförglömlig barnbok är Tove JanssonsMuminbok Hur gick det sen? Den är himla snyggt illustrerad och är speciellt formgiven med sitt hål, där man kan tjuvkika på vad som kommer att hända på nästa sida.
Boken är nu nyaktuell som iPhoneapp, som ser riktigt fin ut. Bilderna känns såklart igen och det ska finnas animeringar på varje sida. Jag tycker det är skoj att barnboksklassiker kan uppdateras och få lite nytt liv. Det finns ju många sätt att ta till sig berättelser och appar känns som ett nytt och spännande sätt. 🙂
Här om dagen läste jag Johan Theorins novell Bengångarna, men bland hans böcker är jag faktiskt mest förtjust i hans oavslutade(!) Ölandskvartett: Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge. Jag väntar spänt på den sista delen, men har inte sett någon info om när den kan tänkas komma ut eller om hans ens har börjat skriva den. Någon som vet?
En nyhet som jag har nåtts av är i alla fall att böckerna kommer att filmatiseras och först ut är såklart del 1, Skumtimmen. Lena Endre spelar huvudrollen. Det ska bli riktigt spännande att se vad det blir av filmatiseringarna! 🙂
Johan Theorin hör till mina favoritförfattare i spänningsgenren. Jag gillar hans sätt att stoppa in övernaturliga inslag och folktro i sina berättelser och att han samtidigt alltid lämnar en öppning för naturliga förklaringar. I novellen Bengångarna, som jag läste som e-bok, stänger han dock helt dörren för naturliga förklaringar.
Boken handlar om en hänsynslös man, som notoriskt stjäl värdefulla föremål från boende på äldreboendet där han arbetar. Föremålen gömmer han hos de skröpligaste på boendet, så att han vid deras bortgång kan vittja deras lägenheter på alla skatter. Det går dock inte som han tänkt sig när han gömmer dyrbara frimärken i fickorna på en boendes kofta. Koftan följer nämligen med ner i graven. När huvudpersonen inser vad som hänt, bestämmer han sig för att gräva upp kistan. Han kommer dock att mötas av en otrevlig överraskning.
Jag känner inte riktigt igen Theorins sätt att berätta och blev på sätt och vis lite besviken, men samtidigt är novellen väldigt välskriven och en bra skräckberättelse, som jag kan rekommendera till den som är mer förtjust i skräck i stil med John Ajvide Lindqvists berättelser, än vad man kanske är van att Theorin brukar bjuda på.
Jag fick här om dagen en inbjudan från författaren Peter Nilsson, som berättade om sitt försök att skicka in ett manus till förlaget Galago. Han skriver samma info i det här blogginlägget. Peter Nilsson skickade alltså in sitt manus för två år sedan och har efter flera påtryckningar inte fått någon respons. Det får man kanske acceptera som ett nej, även om det såklart känns oartigt att förlaget inte kan säga rent ut att de inte är intresserade.
Jag törs knappt tänka på hur många obeställda manus som trillar in hos förlagen hela tiden. Det måste faktiskt vara svårt, kanske omöjligt, att hinna läsa allt. Men jag törs heller inte tänka på hur det känns att lämna ifrån sig ett manus – en hög med papper som man har levt nära under en lång tid. Är inte ett manus nästan som ens bebis… Och så är det kanske inte ens någon som läser det! Än mindre ger ut det…
Men har man författardrömmar ska man såklart inte ge upp. Typiska exempel på refuserade författare är ju Astrid Lindgren och J.K. Rowling… Eller så får man kanske ge upp förlagen och ge ut på eget, som Daniel Åberg gjorde med första utgåvan av sin roman Vi har redan sagt hej då. Eller göra en kul grej av det, som Peter Nilsson nu gör med sitt manus, Minnen av pappa. Hoppas att något förlag nappar, nu när Galago inte verkar vilja ge ut det..!
Det var inte så länge sedan jag lyssnade på en ljudboksversion av AustensklassikerEmma. Vad jag inte visste förrän jag började lyssna var att boken var inläst på originalspråket. Nu har jag lyssnat på en annan av Austens verk, Förnuft och känsla, på svenska (;)) och i en alldeles fantastisk inläsning av Marika Lagercrantz. Den här gången fick jag ut mycket mer av berättelsen än vad jag lyckades snappa upp av Emma…
Faktiskt, så är jag väldigt förtjust i Austens roliga(!) och engagerande berättelse om systrarna Marianne och Elinor och deras kärlekstrassel. Systrarna och deras mor blir tvungna att lämna trakten och flytta in i ett mindre hus i samband med att pappan i familjen går bort och systrarnas halvbror roffar åt sig hela arvet. Elinor tvingas inte bara flytta från deras stora gård, utan tvingas också separera från den man hon vill dela sitt liv med. Marianne vinner desto mer på flytten, för väl på plats i det nya hemmet så dröjer det inte länge förrän hon träffar en man, Mr. Willoughby, som hon tror är sitt livs kärlek. Kärleken visar sig dock bli olycklig eftersom Mr. Willoughby är mer styrd av pengar än kärlek och gifter sig med en annan kvinna.
Boken är fylld av triangeldramer, häftiga känslostormar och diverse spel. Den här världen, som de små socitetsdamerna lever i, är så totalt olik mitt eget liv och det moderna samhället som vi har idag. Det gör mig faktiskt lite beklämd att inse hur maktlösa och ensamma de här tjejerna var. Kärlek handlade verkligen inte bara om känslor, utan lika mycket om pengar, ställning och, faktiskt, hela framtiden. Jag drogs verkligen med i berättelsen och ville veta hur det skulle gå. Boken var faktiskt förvånansvärt spännande och underhållande. Kan verkligen rekommenderas!
Det är så kul att det finns ett särskilt bloggpris för oss bokbloggare. Bokbloggar är ju en snäll och fin liten del av bloggosfären, men i konkurrens med stora livsstilsbloggar, modebloggar och inredningbloggar, så är de kanske lite anonyma och får inte så stor plats.
Årets sommarpratare har pratat klart i radio och själv har jag faktiskt lyckats lyssna på i stort sett alla. Som podcasts alltså… Och jag kan verkligen rekommendera er att göra detsamma. Det finns många intressanta författare bland sommarpratarna; bara en sådan sak!
Missa inte Nesbøs sommarprat, där han bland annat berättar om hur det var när han skickade in sitt första manus. Missa heller inte Sara Bergmark Elfgrens sommarprat, är hon bland annat pratar med sig själv som femtonåring, eller Martina Haags prat om en dröm som ledde till en resa till hennes pappas hemland, Estland.
Det är alltså de författare, bland årets sommarpratare, som jag också har läst. Det finns flera andra författare representerade. Jag blev faktiskt väldigt nyfiken på både Märta Tikkanen och Jenny Jägerfeld efter att ha hört deras sommarprat. Läst någon av dem?
Vill du ha mitt bästa tips på på aktuell sommarpratare som inte är författare, så tycker jag att Marika Carlssons berättelse om att växa upp som adopterad och hennes berättelse om en återresa till Etiopien var helt fantastiskt. Mycket roligt och intressant!
Tematrio fortsätter med titelteman. Den här veckan gäller det att vaska fram tre böcker med djur i titeln.
Som gammal hästtjej har jag naturligtvis läst hur många böcker som helst med djur i titeln, men för att inte vara för enkelspårig så väljer jag bara en hästbok och det får bli favoriten Drömmen om en ponny. Vad som får den att stå ut från mängden är att det är en bok om en alldeles vanlig och alldeles ouppfostrad ponny…
En bok som inte bara har djur i titeln, utan också är en allmänt fantastisk kärleksförklaring till mitt favoritdjur, katten, är Mina fem tigrar. Vad vore livet utan katter?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
