• Svart märke

    Svart märke

    Akademibokhandeln har infört att läsborgarmärke för att uppmuntra barn till att läsa mer. Tanken är att föräldrarna ska fylla i ett ”läskort” efter varje utläst bok och efter 5 böcker kan barnet sedan hämta ut ett vitt läsborgarmärke hos Akademibokhandeln. 10 lästa böcker ger ett rött märke och till slut kommer man till det svarta (15 böcker). Det är såklart reklam för Akademibokhandeln, men jag tycker ändå att det är en väldigt roligt grej. Läsborgarmärken hade varit något när jag var liten! När jag var liten och samlade simmärken kom jag bara till Silverfisken… Jag har några ridmärken också, men jag minns inte ens riktigt vad de stod för. De var väldigt kul att ta i alla fall! Hoppas att många tycker att det är kul att ta läsborgarmärken också!

    Själv har jag redan i år förtjänat det svarta… 😉


  • Manslitteratur

    Manslitteratur

    I gårdagens DN skrevs det om att män läser i betydligt mindre utsträckning än kvinnor och att de gärna väljer facklitteratur, historiska böcker, böcker om brott och biografier. Jag vet inte hur de har tagit fram de manliga preferenserna när det gäller böcker, men det stämmer i och för sig att jag själv sällan väljer att läsa just facklitteratur (förutom på jobbet då), historiska böcker, böcker om brott eller biografier. Om mina killkompisar läser just dessa böcker vet jag då inte.  En del läser deckare, en del läser facklitteratur (i och för sig) och en del har ungefär samma smak som jag.

    Som ofta när det gäller ”manligt och kvinnligt” tror jag att det närmast kan bli självuppfyllande när man pratar om vilka böcker som föredras av män och vilka som föredras av kvinnor. Jag tror i alla fall inte att kvinnor bara läser snälla böcker om relationer (det står inte så i artikeln i och för sig) och män bara läser böcker om krig och våld. Många kvinnor läser ju råa skräckböcker (typ John Ajvide Lindqvist) och deckare. Bland böcker inom historia finns det många skönlitterära böcker som fångat ett brett intresse (Boktjuven, som utspelar sig under Andra världskriget t.ex! Det är en barnbok som alla läsare jag känner till har tyckt om). Jag tror verkligen, och vill tro, att man kan marknadsföra böcker brett istället för att rikta mot ett visst kön och att det bara är om man får en bok att framstå som ”chick lit” eller en grabbig bok som man avskräcker folk med ”fel” kön att köpa/läsa.


  • Potensgivarna

    Potensgivarna

    Potensgivarna är Karin Brunk Holmqvists första roman och också det första jag läser av henne. Hon har gjort sig känd för att skriva böcker om 60plus:are och förmodligen är det också bland de äldre läsarna som hon har sina största fans. Jag kan förmodligen inte säga tillhöra rätt målgrupp, men tycker ändå att det var en kul läsning/lyssning.

    Boken handlar om två försiktiga små tanter och systrar som bott ihop hela livet i det lilla samhället Brottby. Dagarna fördrivs med syltning och krusbärsplockning och annan rejäl husmorsgöra. När en ny herre flyttar in i grannhuset drar han in som en frisk fläkt i systrarnas liv och de provar på nyheter som kräftskivor och kaffegökar.  De börjar också fundera i banorna att modernisera det lilla huset där de bor och de bestämmer sig för att faktiskt göra en stor investering och ”flytta in dasset”. Varifrån får de pengarna då? Jo, de bestämmer sig för att i största hemlighet börja sälja potenshöjande medel på postorder. Det visar sig vara en lukrativ bransch och bland kunderna får de bland annat deras egen bror, som naturligtvis inte kan föreställa sig att hans systrar ens vet något om potens.

    Kul och okomplicerat! Jag kan förstå att Brunk Holmqvist är omtyckt för sina böcker om ”människor som varit med ett tag”. Det är faktiskt inte så ofta äldre personer har huvudroll i litteraturen, eller hur?


  • En framsida till manuset

    Förlaget 2244 har meddelat på sin Facebooksida att deras första bok, Bastarden från Istanbul av Elif Shafak, nu har kommit från tryckeriet! Och den kommer också att släppas som e-bok! Alla böcker borde släppas som e-böcker! 🙂

    Jag har haft förmånen att få läsa Bastarden från Istanbul innan tryckning och tyckte att den var riktigt bra. Nu ser jag att framsidan är snygg också:

    Jag tycker det är lite speciellt att läsa e-böcker och manus för då har man ingen framsida att döma efter. En framsida ska ju väcka någon slags känsla och utan den får man själv upptäcka om boken är rolig, allvarlig, sorglig, ironisk… När det gäller Bastarden från Istanbul kom det lite som en (positiv) överraskning att boken var väldigt rolig och lättsam. Jag tycker att framsidan passar i alla fall! Den ger rätt känsla.


  • Översättning vs. originalspråk

    I gårdagens DN skrevs det lite om översättningar vs. originalspråket. I min värld är det glasklart: översättning är bättre. Jag tror att ”de flesta” som tror sig vara flytande på engelska egentligen är medelbra och då kan man knappast se de fina nyanserna i språket. För mig är en bok inte bara en berättelse, utan en bok handlar till väldigt stor del om just språket och orden. Om jag läser en bok på originalspråk är det inte för läsupplevelsens skull utan för att öva mig i läsförståelse/hålla igång språket. Eftersom jag läser engelska texter dagligen på jobbet så känner jag inte någon lust att läsa mer engelska än så och därför blir det ingen engelskspråkig skönlitteratur på originalspråk för min del. Ibland, men tyvärr väldigt sällan nu för tiden, läser jag dock franska böcker.

    Sedan kan man väl i och för sig ifrågasätta hur bra somliga översättningar är. Jag har stor respekt för översättaryrket och förstår att det är en komplex och komplicerad uppgift att översätta en bok, men vad hände t.ex. med boken Kiffe kiffe demain som på svenska heter det helt obegripliga Kiffe kiffe imorgon? För att inte tala om översätningen av Bonjour tristesse/Ett moln på min himmel (jag har läst boken på både franska och svenska), som jag betraktar lite som en katastrof. Där har man helt lämnat somliga ord utan översättning (microcefal, demimonde?!?).  En av mina favoriter i översättarsammanhang är Harry Potter-böckerna. Där har översättaren, Lena Fries-Gedin, verkligen lyckats i avvägningen vilka namn/benämningar som ska översättas och inte.

    Hur förhåller du dig till översättningar? Läser du helst originalspråk eller föredrar du översättningar?


  • Förlängda böcker

    Här om veckan läste i DN, som fortfarande har en serie om ”Framtidens läsning”, att det redan idag finns en slags förlängning av e-böcker: enhanced books, som innehåller extra material i form av t.ex. rörliga bilder, ljud… Bland annat finns det en bok om helikopterrånet i Västberga och fler lär väl kanske komma.

    Själv tycker jag närmast att det är fel att kalla dessa ”appar” för böcker. Det är faktiskt ett helt eget media. Eller vad tycker du? Jag kan direkt säga att det inte är något för mig i alla fall. Jag läser böcker för att jag vill läsa böcker, ser en film för att jag vill se en film… Och i film vill man såklart ha bra och passande filmmusik och foto, men med en bok vill man skapa miljöerna själv, i sitt eget huvud, eller vad tycker du?

    Jag är nog lite gammaldags när det gäller ”enchanced books”. ”Vanliga” E-böcker (vad kul att man kan prata om ”vanliga” e-böcker över huvud taget, för jag visste knappt att e-böcker existerade för några år sedan) tycker jag dock fortfarande är kul!

    (på bilden: e-boken Hetta, en helt vanlig e-bok, som finns att ladda ned gratis hos Pupill förlag.)


  • Månguden: ett äventyr i bronsålder

    Månguden: ett äventyr i bronsålder

    Månguden är den andra boken om den föräldralösa flickan Fry, som lever i trakterna runt Halland under Bronsåldern. I den tidigare boken, Solbarnet, blev hennes kontakt med de starka krafterna från Solgudinnan kända och hon kunde lämna de dåliga förhållanden som hon levt under och togs istället upp i gudinnelära.

    I den här boken fortsätter hennes äventyr, som den här gången handlar om människor som försvinner och tvingas arbeta som slavar. En av de som försvinner är Frys läromästare, Hird, som leder offerceremonierna för att ära Solgudinnan. Folket kan nu oroa sig över att Månguden ska ta över och att Solgudinnans kraft ska vändas mot dem. Fry själv blir själv bortjagad från sin gudinnelära när Hird är borta.

    Det är en lättläst, spännande och trevlig bok! När jag läser den som vuxen kan jag såklart finna den lite väl enkel, men jag vet att jag hade gillat den som yngre, för den här typen av böcker som utspelar sig i intressanta historiska miljöer tyckte jag verkligen om.


  • Digital crossover

    Digital crossover

    I september släpper det nystartade förlaget Mix ett antal noveller i digitalt format. Johan Theorin (som skrivit bland annat Nattfåk) är en av de aktuella författarna. Jag tycker väldigt bra om Theorin och hur han i sina tidigare böcker har skrivit om relationer och blandat in spänning och folktro i böckerna. Jag är nyfiken över vad som kommer ut nu i höst!

    Det speciella med Mix är att de kommer att ge ut så kallad crossoverlitteratur, d.v.s. litteratur som riktar sig till läsare i åldrarna 17-27. Det är med andra ord böcker som ska täcka upp glappet mellan ungdoms- och ”vuxen”böcker. Jag gillar idén! Och jag gillar också att de planerar att ge ut mycket av utgivningen i digitalt format. Det här kommer bli fint för mig och min läsplatta! 🙂


  • Aldrig fucka upp

    Aldrig fucka upp

    När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).

    Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.

    En annan huvudperson är Thomas, en polis som ”sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.

    För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.

    Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta ”krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta ”krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.

    Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.