Jag har inte hört eller sett särskilt mycket av Mia Skäringer tidigare, eftersom jag (tyvärr?) inte har följt t.ex. Mia och Klara på tv. När jag gav mig i kast med den här boken var alltså mina enda ”förkunskaper” att Mia Skäringer är en hyllad komiker. Tror man att det rakt av är en ”humorbok” är man dock helt fel ute. I Dyngkåt och hur helig som helst delar Skäringer med sig av krönikor och blogginlägg och visst är de vasst skrivna, och många gånger väldigt underhållande, men det är med ett sting och allvar allt är skrivet. Framför allt är det väldigt utlämnade. Skäringer berättar otroligt öppet om uppbrottet med expojkvännen, försöken att få den nya familjesituationen att funka, sitt sexliv etc. Ibland tycker jag att det blir lite för mycket. Å andra sidan är det rätt skönt med en såhär osminkad bok, och det är nog också Skäringers syfte att berätta rakt av hur det är, att liksom visa läsaren att hennes liv inte är sådär ytligt och glättrigt som många andra bloggares och krönikörers verkar vara.
Framför allt poängterar Skäringer ofta och mycket att hon är otroligt glad över sitt liv och att hon är impulsiv, skaffade barn tidigt, flyttade ut på en ö etc. Bra för henne! Men ibland blir det lite väl raljant när hon gör sig lustig över de som vill planera när de vill skaffa barn och de som över huvud taget trivs med att planera och strukturera mycket i livet. Det är fint att Skäringer är tydlig med att hennes livsstil fungerar och att man inte behöver vara så duktig hela tiden, men samtidigt känns det som att hon hela tiden vill bevisa att det är just hon som är duktig och har hittat det optimala sättet att leva och då får det lite motsatt effekt.
Jag har lite blandade åsikter om boken, men tror kanske också att jag är i fel situation i livet för att fullt ut uppskatta det här. Jag kan i alla fall konstatera att Skäringer verkligen kan skriva och sätta ord på saker och ting, och hon vågar dessutom skriva om allt, även sådant som många inte vill tala om.
Den här veckan har Tematrio temat feel good: Berätta om tre bra feel good romaner!
Den första bok som jag spontant kommer på är Damernas detektivbyrå och de efterföljande böckerna (jag har i och för sig bara läst Tears of the Giraffe) om Mma Ramotswe och hennes detektivbyrå i Botswana. Riktigt mysiga böcker!
Några andra böcker som känns feel good för mig är de två första böckerna om Torunn, Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna. De handlar om en familj som återförenas i samband med att modern i familjen går bort. Den sista boken i trilogin tycker jag dock att man närmast kan skippa…
En tredje bok som man blir glad av och som ger en alldeles varm känsla är Anna Gavaldas finfina bok Tillsammans är man mindre ensam, som handlar om några ensamma själar som finner varandra och får livet på rätt kurs.
Den här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre inledningar man tycker är minnesvärda! Kul tema, tycker jag! Det är ju faktiskt så att det många gånger är inledningen som gör att man sugs in i berättelsen.
Min favoritinledning är från En komikers uppväxt: ”I begynnelsen gick människan på månen.”. Om jag någonsin skrev memoarer skulle jag vilja skriva just så, fast inte någonting med månen dårå, ty jag är inte född -69.
En annan inledning som har naglat sig fast är från Hemsöborna: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”. Det är en inledning som jag tror många kan utantill… Jag kan väl i och för sig erkänna att boken inte gjort så stort intryck på mig ändå, men det är ingen dum inledning för den kastar in Carlsson direkt i berättelsen. 🙂
Som tredje inledning är jag nog lite fräck och snor en av Lyrans egna; nämligen inledningen till Easter Parade av Richard Yates, där standarden sätts redan från början med: ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.” Avskräcks inte om den verkar deprimerande. Den är fantastisk!
Använder ni er av boktipset.se? Jag har gjort det ett tag faktiskt. På den sidan kan man få skräddarsydda boktips genom att man knappar in betyg på några böcker man har läst. En klurig algoritm räknar fram vilka böcker man borde gilla, baserat på dessa betyg. Den träffar ofta rätt och jag har fått flera bra tips genom den. Nu för tiden använder jag den som ett filter när jag blir nyfiken på nya böcker. Böcker som boktipset tror att jag kommer att ge lägre än 4 i betyg ids jag inte läsa. Haha. Men… Så ibland blir det liksom… fel! Oskuldens museum, en helt fantastisk bok, som jag gav högsta betyg, fick 3,5 i betyg av sidans gissningsfunktion. What? Jag har kanske filtrerat bort en massa bra böcker!
Funkar boktipset för dig? Gissar den rätt för dig?
Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.
I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.
Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.
Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.
När Roger Rosenblatts vuxna dotter hastigt gick bort valde han och hans fru att flytta in till svärsonen och barnbarnen. I den här boken berättar Rosenblatt om hur han bearbetade sorgen tillsammans med sina nära och kära, samtidigt som han åter fann sig vara ”småbarnsförälder”, med allt vad det innebär. De tre barnen är mellan ett och sju år gamla och kräver, som alla barn, otroligt mycket tid. Dessutom är situationen naturligtvis ovanlig och svår. Hur kan man förklara för ett litet barn att mamma aldrig mer kommer tillbaka?
Det är en tunn liten bok, som närmast känns som en dagbok med lite spridda betraktelser och reflektioner. Sorgen och saknaden är mest något som anas mellan raderna. Mest är den faktiskt en rolig bok om att ha barn och att få vardagen att gå ihop. Jag tycker väldigt bra om boken, som är enkel och lätt, trots att den behandlar något så oerhört tungt.
Tant Julia och författaren handlar om den 18-årige juridikstudenten Mario Vargas Llosa (boken lär vara delvis biografisk faktiskt!), som inleder ett förhållande med den äldre, frånskilda släktingen Julia. De träffas i hemlighet för att inte orsaka skandal i släkten, som vill att Mario ska bli någonting stort, inte att han ska gifta bort sig i unga år och behöva slita ut sig för försörjningens skull. Det är en fin liten berättelse och jag gillar verkligen hur naivt och lyckligt Mario kastar sig in i det här förhållandet, som utåt sett ser ut att vara dömt att misslyckas på förhand.
Boken är dock inte bara en kärlekshistoria, utan kretsar också mycket kring Marios extrajobb, som han har på radio Panamericana, där han är chefredaktör och arbetar med nyhetsuppläsningarna. Kanalen får dock sina största inkomster och har sina flesta lyssnare tack vare sina radioföljetonger, som skrivs av den excentriske bolivianen Pedro Camacho. Mario ser upp till denne man, som jobbar extremt hårt och som vecka på vecka lyckas med att fängsla lyssnarna med sina ganska överdrivna och dramatiska berättelser. Boken består till stor del av dessa radioföljetonger och de är, förutom att de är underhållande, lite av en spegel, som visar på Pedro Camachos fall. Pedro Camacho hänger snart inte med i sitt eget vansinniga tempo och börjar röra ihop berättelserna. Karaktärerna i de olika följetongerna byter namn, dyker upp i fel följetong, dör och återuppstår om vartannat.
De tragikomiska följetongerna börjar till slut likna Marios eget liv. När Marios och Julias förhållande läcker ut till släkten har han plötsligt hela släkten, särskilt fadern, emot sig och han är dessutom för ung för att få gifta sig med den här kvinnan, som dessutom är frånskild och inte kan gifta sig i en kyrka. De roliga cliffhangers, som varje radioföljetong slutar med, skulle lika gärna kunna skrivas ut efter varje kapitel som handlar om Mario: ”Skulle Mario och Julia till slut få varandra? Eller skulle Julia skickas iväg utomlands, bortförd av släktingar, för evigt skild från sin unge älskare? Ja, hur skulle denna lilla Lima-tragedi sluta?”
Jag tycker boken var väldigt underhållande, vilket jag kanske inte hade väntat mig av en Nobelpristagare eftersom jag förknippar Nobelpriset med alltigenom seriösa och allvarliga verk. Jag tycker boken var klart läsvärd och jag läser gärna mer av Vargas Llosa.
Jag tänkte börja mikroblogga! Jag har provat Twitter förut, men aldrig riktigt fattat grejen. Fast.. nu ska jag verkligen ge det en chans! 🙂 Jag har inte börjat följa någon annan mikrobloggare ännu och jag känner mig verkligen helt grön, men jag tror det ger sig. Ni hittar mig på twitter.com/bokblomma.
Nytt år, nya utmaningar! Tematrio handlar den här veckan om nyårslöften: Berätta om tre löften/målsättningar du har för det kommande läsåret!
Jag vill inte ge några speciella löften för det känns som att det mest skapar onödig press & stress. Jag kan ju dock snegla på det inlägg jag skrev helt nyligt om att blicka framåt, mot 2011 och konstatera att jag trots allt siktar på att lyckas läsa vissa böcker.
Framför allt känner jag att det är hög tid att beta av min hög med biblioteksböcker, där några, sorgligt nog, har stått i min bokhylla i över ett år(!!)
Vidare vill jag hemskt gärna komma igång med franska böcker igen, eftersom jag inte läste en enda förra året. Les gens du Balto är väl den som ligger närmast till hands… Den ser jag fram emot!
Sedan borde jag faktiskt läsa fler böcker som kommer från andra länder än Sverige och USA, som är i stor majoritet bland mina utlästa böcker… Särskilt vore det spännande att läsa afrikanska böcker. Nog måste det väl finnas mycket bra från denna kontinent, även om man sällan hör talas om dem här i Sverige?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag har inte hört eller sett särskilt mycket av Mia Skäringer tidigare, eftersom jag (tyvärr?) inte har följt t.ex. Mia och Klara på tv. När jag gav mig i kast med den här boken var alltså mina enda ”förkunskaper” att Mia Skäringer är en hyllad komiker. Tror man att det rakt av är en ”humorbok” är man dock helt fel ute. I Dyngkåt och hur helig som helst delar Skäringer med sig av krönikor och blogginlägg och visst är de vasst skrivna, och många gånger väldigt underhållande, men det är med ett sting och allvar allt är skrivet. Framför allt är det väldigt utlämnade. Skäringer berättar otroligt öppet om uppbrottet med expojkvännen, försöken att få den nya familjesituationen att funka, sitt sexliv etc. Ibland tycker jag att det blir lite för mycket. Å andra sidan är det rätt skönt med en såhär osminkad bok, och det är nog också Skäringers syfte att berätta rakt av hur det är, att liksom visa läsaren att hennes liv inte är sådär ytligt och glättrigt som många andra bloggares och krönikörers verkar vara.
