Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana, som nu reser med sin bror till deras moders gamla hemby, en väldigt oromantiskt beskriven by där Församlingen betyder allt. Betyg: 4 lerfigurer av 5.
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff är den andra boken om Jana och hennes bror i den lilla byn Smalånger. Jag skulle säga att det är en helt fristående bok, för den tar inte vid direkt där den första boken, Jag for ner till bror, slutade. Nu har det istället gått en tid och mycket verkar ha fallit på plats, både för brodern, som i den första boken behövde hjälp att ta sig ur missbruk, och för Jana själv, som blivit kvar i Smalånger och som trevande bygger upp en relation till sin vuxna dotter, som vuxit upp hos sina adoptivföräldrar.
Allt ställs dock på ända när Jana och brodern plötsligt åker norrut, till deras mammas hemtrakter. Modern har dött och ska begravas där uppe. I hennes hemby, som är något så annorlunda som en norrländsk by med en viss inflyttning, har en församling ett starkt grepp om hela samhället. Alla är med i församlingen och de som på minsta vis stöter sig med den eller bryter mot uppfattningen om hur man ska vara, blir utstötta. Jana och hennes bror har ärvt ett hus där uppe, men väl på plats visar det sig att någon har flyttat in och inte är särskilt sugen på att flytta ut. Det blir en av många konfrontationer med verkligheten i mammans gamla hemby och snart visar det sig också att mamman utsatts för oerhört tuffa händelser som en gång i tiden drivit henne därifrån.
Att själva ta sig därifrån visar sig dock vara svårare än Jana trott. Snart har hennes bror sugits in i gemenskapen i församlingen och Jana måste stanna för att försöka rädda honom därifrån.
Liksom Jag for ner till bror, skildrar Vi for upp med mor udda människor i en väldigt oromantiskt beskriven glesbygd. Här föds barn med fetalt alkoholsyndrom och många bär på bagage med misshandel och övergrepp. Någon har mist hela sin familj i en skoterolycka. Det finns med andra ord rikligt med död och elände, men samtidigt skriver Smirnoff roligt, träffsäkert och med värme. Huvudpersonerna i Smirnoffs Jana-romaner är verkligen annorlunda mot de flesta i dagens romaner, men de är också mångbottnade och lätta att känna med.
Jag blev väldigt förtjust i Jag for ner till bror och det är alltid en viss risk att läsa en uppföljare tätt inpå. Visst kan man lätt bli mätt, särskilt när det är en roman med ett egensinnigt språk, men i det här fallet blev jag inte besviken. Jag tycker att Vi for upp med mor är minst lika bra som den första Jana-boken. Vad jag förstår kommer böckerna om Jana att bli en trilogi. Om den första boken om Jana slutade i mys och gemyt så kan man lugnt säga att Vi for upp med mor slutar på ett annat sätt. Hur ska trilogin sluta? Jag längtar verkligen efter att få veta!
Vi for upp med mor. Packade en väska och backade ut jeepen från garaget.
Bror låste dörren. Hängde nyckeln på sin spik.
Lukas hoppade och for. Kände att något var på gång. Bror kopplade honom och gick ner till hundgården. Stängde nätdörren och satte sig på huk.
Jag hörde inte vad de pratade om. Lukas satte sin tass i hans hand.
När bror gick ut ur buren satt lukas kvar innanför och hängde med huvudet. Bror stack in handen. Lukas tittade bort.
Modren kommer efter i likbilen, sa jag. Nordin kör henne.
Modren dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Modren blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift men ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.
Ur Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Vi for upp med mor av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Polaris), 2019 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 349. ISBN: 9789177951407, 9789177951483. Andra som läst: Boklysten, Kulturkollo.
Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna jana och bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med john. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.
Vi for upp med mor är en uppföljare till den hyllade debuten Jag for ner till bror. På ojämförlig prosa fortsätter Karin Smirnoff låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter, och återvändaren janakippo.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Törst av Jo Nesbø är en spännande Harry Hole-deckare om en bloddrickande seriemördare som gäckar polisen om och om igen. Betyg: 4 dejtingappar av 5.
Törst av Jo Nesbø är den elfte Harry Hole-deckaren, men faktiskt bara den andra i ordningen jag har läst. Jag kan säga direkt att den gav mersmak. Jag har haft en period när jag har slukat deckare, men sedan blev jag mätt och tyckte att böckerna bara blev mer och mer upprepande. Nu känner jag mig dock inspirerad att läsa spänningsromaner igen. Det är dessutom något härligt med att få följa karaktärer under en länge tid och följa deras utveckling i en länge serie. Om jag kommer att läsa hela Harry Hole-serien är kanske tveksamt, men någon mer bok kommer jag säkerligen att ta mig an. Harry Hole är en osedvanligt klipsk polis och en man med lagom många brister. Han är en sympatisk huvudperson att följa.
I Törst har han dock slutat att arbeta med mordutredningar. Jag har missat Holes senaste äventyr (eftersom jag har hoppat över det mesta i serien), men jag läser mellan raderna att hans nära och kära är less på hans gränslösa jobbande och har krävt att han trappar ned. Nu undervisar han istället på polishögskolan.
Plötsligt skakas staden av flera blodiga mord. Unga kvinnor hittas mördade i riktiga blodbad. De förefaller ha dejtat någon och sedan blivit uppsökta i sina hem där en seriemördare har bragt dem om livet genom att bita ihjäl dem med specialgjorda metalltänder. Det spekuleras i att mördaren kan vara en så kallad vampyrist, en människa med den ovanliga störningen att han går igång på att dricka blod. En chef med ambitionen att klättra politiskt ser de uppmärksammade morden som en möjlighet att få den publicitet han behöver och för honom blir det personligt viktigt att mördaren hittas och grips. Harry Hole blir därför tillfrågad om att driva en liten parallell utredning till den ordinarie, allt för att så snabbt som möjligt reda ut fallet och förhindra att fler mord sker. Till slut kan inte Hole tacka nej och snart visar det sig att mördaren är en person som gäckat Hole förut (jag har som sagt missat det mesta i serien, så jag vet inte riktigt vad som hänt tidigare).
Det är en mycket spännande bok, skickligt uppbyggd med flera dramatiska höjdpunkter. Trots att boken är lite väl lång så hålls tempot mestadels på en bra nivå och författaren lyckas hålla kvar intresset genom att bygga på med lagom många sidospår. Jag har personligen svårt för blod (jag har på riktigt haft blodfobi, alltså ingen ”rädsla” för blod utan en fobi, d.v.s. sjukligt stora problem), så visst är delar av den här boken lite väl splattriga för min smak (om man har eller har haft en fobi måste man i och för sig exponera sig för det som är svårt, det är enda sättet att bli frisk, så vi kan ju se dessa delar som terapi 😉 ).
Min enda invändning mot boken är egentligen slutet. Nesbø lyckas plantera flera villospår, vilket gör det ovisst in i det sista (åtminstone för mig) hur allting det riktigt hänger ihop. I det sista kapitlet försöker författaren sedan knyta ihop allting, vilket gör att det blir lite för mycket. Vissa delar känns otroligt sökta och/eller onödiga. Jag kan rent av tycka att Nesbø kunde ha lämnat en del åt läsaren att klara ut. Exakt allt behöver inte förklaras, kanske till och med skrivas på läsarens näsa. Det sista kapitlet blev faktiskt lite för tjatigt och omfattande för min smak, men allt fram till dess tyckte jag var riktigt bra och i det stora hela tycker jag att Törst är en mycket lyckad deckare.
Han hade lovat Rakel att han inte skulle tillbaka dit. Lovat sig själv.
Harry tittade på högen med bilder igen. Såg på bilden av Elise Hermansen. Namnet hade fastnat automatiskt. Detaljerna på bilden där hon låg på sängen också. Men det var inte detaljerna. Det var helheten. Det var förresten en film som hette The Drop Rakel hade sett den där kvällen. Och det var inte James Gray som var regissör. Harry hade tagit fel. 15 procent. Och ändå.
Det var något med sättet hon låg på. Lagts på. Arrangemanget. Det var som ett eko från en glömd dröm. Ett rop i skogen. Rösten hos en man han försökte undvika att komma ihåg. Han som kom undan.
Ur Törst av Jo Nesbø, översättning av Per Olaisen
Törst av Jo Nesbø
Originalets titel: Tørst (norska). Översättare: Per Olaisen. Utgivningsår: 2017 (första norska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag). Läs även andra delar i Harry Hole-serien: Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Rödhake, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Kniv. Antal sidor: 585. ISBN: 978-91-0-016713-4. Andra som läst: Bokföring enligt Monika, Kulturbloggen, Lottens bokblogg.
En person hittas mördad i sitt hem. Kroppen är tömd på blod och polisen upptäcker bitmärken på halsen. Kan det handla om vampyrism – ett mycket omdiskuterat begrepp inom psykiatrin. Före detta utredaren Harry Hole övertalas att hjälpa till med fallet. Han vet bättre än många andra vad vissa människor är kapabla till, och flera av kriminalhistoriens värsta seriemördare var väl diagnostiserade som just vampyrister? Men Harry har ett eget motiv för att hjälpa polisen – att fånga mannen som kom undan. Jaktinstinkten väcks till liv och återigen tvingas Harry offra något av sig själv i jakten på den gäckande mördaren.
Förlagets beskrivning
Jo Nesbø
Jo Nesbø (född 1960) är en norsk författare och en av världens mest framgångsrika deckarförfattare. Hans böcker har sålt i över 40 miljoner exemplar och översatts till fler än 50 språk. Han är också författare till de populära barnböckerna i Doktor Proktor-serien och har tidigare arbetat som aktiemäklare, journalist samt varit medlem i popgruppen Di derre. Jo Nesbø har en hemsida och en Facebooksida.
Jag lyckades lista så många nyutkomna böcker i mitt inlägg här om dagen att jag fick dela upp det lite. Här kommer fler intressanta böcker som är aktuella i oktober.
Jag vill berätta något för dig av Anna Gavalda
Ingenting mindre än ett mirakel av Markus Zusak känns som en intressant bok. Du har kanske läst Boktjuven av samma författare? En enorm bästsäljare! Den nya boken beskrivs som ”en myllrande familjekrönika om flykt och exil, förälskelse och ansvar och förmågan att knyta an till andra. Ingenting mindre än ett mirakel är Markus Zusaks magnum opus och hyllning till invandrarnationen Australien.”
Anna Gavalda känns som en lite bortglömd författare, åtminstone hos mig. Hon skrev många uppmärksammade böcker under tidigt 00-tal, däribland den finfina novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans, men sedan har hon hamnat lite i skymundan på något sätt. Nu är hon i alla fall aktuell med en sprillans ny novellsamling: Jag vill berätta något för dig. Kul! Jag älskar noveller!
Här om året läste jag två romaner av Kazuo Ishiguro (Never let me go och Återstoden av dagen) och båda seglade genast upp och blev nya favoritböcker. (sedan läste jag Begravd jätte och blev mindre förtjust). Konstnär i den flytande världen är egentligen Ishiguros andra roman, som gavs ut första gången 1986. Nu kommer den i nyutgåva och givetvis blir man lite nyfiken på om den kommer att sälla sig till de andra favoriterna eller inte..!
Jag erkänner: jag är förmodligen en sådan som många skulle kategorisera som en ”ordentlig människa”. Jag tycker om ordning och reda, var sak på sin plats och till min sambos förvåning glömmer jag nästan aldrig någonting. ”Ordning och reda, pengar på fredag”, som min farfar brukade säga. Ordentliga människor av Linda Skugge är en bok som hyllar ordningsamma människor och det gör mig nyfiken, naturligtvis. Jag känner igen mig redan i de rader som står på bokens baksida: ”I denna självbekännande lovsång till ordentliga människor låter Linda Skugge oss veta hur det är att alltid behöva vänta på andra som kommer för sent, att behöva acceptera att andra sällan är klara med sina arbetsuppgifter i tid, och hur det känns att leva som ordentlig i en värld som hyllar motsatsen den härliga och knasiga Pippi Långstrump-personen som spiller, tar allt på volley och har noll koll på sina prylar.”
Jag är ingen person med författarambitioner, men jag älskade att läsa Bodil Malmstens bok om skrivande, Så gör jag. Den typen av böcker kan verkligen ge nycklar till ett författarskap. Nu i höst är det PC Jersilds tur att vara aktuell med en bok om skrivande: Skriv först – fråga sedan.
Ulf Stark var verkligen en otroligt produktiv barn- och ungdomsboksförfattare och många av hans böcker har kommit att bli något av moderna klassiker. Nu har många av hans fina bilderböcker samlats i en härlig volym som kort och gott heter Sagosamling.
Elinor Torp är väl den enda författaren som jag inte har läst i det här inlägget, men hennes reportage Vi, skuggorna, låter som en extremt intressant läsning och Torp har förresten belönats med Guldspaden tidigare, så hon är säkerligen en skicklig journalist. Boken handlar om det laglösa arbetsliv som finns i dagens Sverige och som innebär att människor jobbar under slavlika förhållanden. Fantastiskt att hon kastar ljus över detta skuggsamhälle!
Ordentliga människor av Linda Skugge
Har du någon bok som du ser fram emot lite extra i oktober?
Så är oktober snart här och jag ser fram emot att hälsa på i Öregrund, att gå på operan och se Hans & Greta (hoppas att scenografin är precis så magisk som man kan tänka sig när det lär vara ett godishus inblandat!!) samt att gå till tandläkaren och skrapa tandsten. Nej, det där sista kanske jag inte set fram emot, men det jag räknade upp var i alla fall allt som stod i min kalender den här månaden.
Jag gissar att månaden även kommer att innebära att jag behöver byta till vinterdäck på cykeln och att det blir dags att skifta kläder i garderoben och ta fram de varmare plaggen. Fram till nu har det ju trots allt gått bra att ha hyfsat somriga kläder, kombinerade med lite varmare strumpbyxor och koftor, men nu går vi snart in i yllestrumpornas och långkalsongernas tid.
Oktober kan också få bli en månad med mycket läsning, eller hur? Exakt vad jag ska läsa känns helt oklart för mig, så jag får nog leta lite bland mina hyllvärmare och se vilka fynd jag gör. En bok jag bläddrar i just nu är i alla fall Lars Lerins7 resor, 9 liv. Jag fick den i present för många år sedan, men har sparat på den. Sådana här tjusiga böcker är såklart tidlösa och kan tas fram när som helst.
7 resor, 9 liv av Lars Lerin
Vill du läsa något rykande färskt har jag många tips att komma med, för oktober är en av de intensiva månader då förlagen ger ut mängder av böcker lagom till julförsäljningen och lagom till höstens creddigaste prisutdelningar. I slutet av oktober kommer det till exempel att tillkännages vilka böcker som har nominerats till årets Augustpris. Ännu mer spännande är såklart att vi förhoppningsvis kan se fram emot att två nya Nobelpristagare tillkännages om bara ett par veckor! Fast just Nobelprisen har såklart förberetts under mycket lång tid, så de påverkar inte oktoberutgivningen.
Här är hur som helst några spännande böcker jag har spanat in i oktober (resten kommer i ett annat inlägg; De var så himla många!):
Sara Granérs serier är både roliga och ibland lite störande, om du frågar mig. Hon har i alla fall en alldeles egen stil. I oktober kommer samlingen Allas lika mellangärde, som bland annat innehåller bilder som Granér gjort under rubriken Dagens ord.
Babar av Jean de Brunhoff är inte en bok som jag kommer att läsa, men det är ändå lite spännande att notera att den kommer i nyutgåva i år. Kan detta hålla för en läsning 2019? Böcker som brukar anklagas för att vara imperialistiska..?
Bekännelsen av Jessie Burton känns däremot som en roman jag kommer att läsa. En av årets bästa böcker för min del är Musan av samma författare. I Bekännelsen får läsaren följa två kvinnor i 80-talets England och den beskrivs som ”en självlysande, kraftfull och djupt rörande roman om hemligheter och historieberättande, moderskap och vänskap, och om hur vi förlorar och hittar tillbaka till oss själva”.
Jojo Moyes, vår tids mesta feelgood-drottning är aktuell med en ny roman, Bergens stjärnor, som handlar om fem ensamstående kvinnor som resor runt i Kentucky. Det låter som en mysig berättelse och jag är glad att Moyes inte försöker mjölka ännu mer pengar ur succén Livet efter dig. Det behövs inga fler uppföljare till den nu. Om du frågar mig. 🙂
Susan Abulhawa har skrivit en av bokcirkelns gemensamma favoriter, Morgon i Jenin. I oktober kommer Berättelsen om Nahr av samma författare. Den handlar om en palestinsk kvinna som växer upp i exil i Kuwait.
Djuren i Afrika av Erlend Loe kom nog ut redan för någon vecka sedan, om man ska vara noga. Den lär handla om ett gäng som lämnar Oslo för att ”rädda djuren i Afrika” och beskrivs som ”en berättelse om vanmakt, missriktad idealism och ohämmade begär”. Jag läste Naiv. Super. tidigare i år och tyckte att den var väldigt speciell: rolig och sorglig på samma gång. Jag känner på mig att Djuren i Afrika är en bok i samma anda.
I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.
I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.
I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.
Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.
Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.
Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.
Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.
Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark ”litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).
I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.
Det har nu gått tio dagar.
Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.
Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.
Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 330. ISBN: 9789137140520, 9789175032450.
I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
”Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”
Förlagets beskrivning
Kristian Gidlund
Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.
Idag följer jag upp mitt tidigare inlägg om böcker som utspelar sig på 80-talet. Den här gången är det 90-talets tur. Jag är född 1987 och det innebär att jag såklart inte har några minnen från 80-talet. 90-talet är ju däremot min barndoms decennium och förutom alla minnen som hör barndomen till så minns jag såklart också 90-talsfenomen som Bingolotto, jazzbyxor, eurodisco, ”datakörkortet”, pojkband, Date-parfym, girl power, platåskor, Tamagotchi och tusen andra saker (jag skulle kunna fortsätta för evigt). Nog om detta! Nu till böcker som utspelar sig under detta spännande decennium.
Först ut är Sara Hanssons seriealbum Vi håller på med en viktig grej. Jag älskar den här boken! Det är nämligen den första självbiografi jag läst från någon som är ungefär jämngammal med mig själv och det är verkligen fantastiskt kul att få den igenkänningen. Dessutom handlar den nästan bara om att ha en bästis och att vara helt tokig i Spice girls och det känns befriande och härligt med en bok som skildrar den tiden i livet när bästisar och idoldyrkan kan uppta nästan all tid.
Naiv. Super. av Erlend Loe har blivit lite av en kultklassiker och den är ytterst läsvärd än idag. Boken följer en ung man som har börjat grubbla över tillvaron och inte vet riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under tiden bor han i sin brors lägenhet medan brodern är på utlandsresa. Ett av uppdragen medan han bor i lägenheten är att sköta en fax. Fax! Det är inte den enda 90-talsreferensen i den här boken, som faktiskt är fylld av kul tidsmarkörer.
Om jag hade varit vuxen på 90-talet hade jag kanske haft en annan bild av Per Hagman, som ju måste ha varit en av 90-talets innekillar (eller?); En typisk kille som kanske hade varit en influencer om det hade varit 10-tal. För mig är han bara en strålande författare och vad som slår mig när jag läser honom, om det så är någon av hans senare romaner (som utspelar sig i ungefär nutid) eller om det är någon av hans 90-talsromaner, är att de verkligen andas 90-tal (så som jag föreställer mig det). Han skildrar ett urbant liv under den här märkliga tiden, mitt under finanskris och allt vad som nu hände i världen. Fast i Hagmans värld kretsar det mesta kring fester och hans huvudpersoner lever alltid ett barnsligt rotlöst liv där ingenting finns utanför nuet. Jag kan särskilt tipsa om Cigarett.
Om Hagman skildrar struligt 20-nånting-liv i 90-talets Stockholm så skildrar Tove Folkesson struligt 20-nånting-liv i (sena) 90-talets Kalmar i sin fantastiska roman Kalmars jägarinnor. Boken följer ett tjejgäng som hålls ihop, inte så mycket av det de har gemensamt utan av att de alla bär på ett utanförskap och en obeskrivlig leda. Kalmar är alldeles för litet för dessa stökiga, högljudda och provocerande unga kvinnor. Det är verkligen uppfriskande läsning och väldigt vackert beskrivet, trots de inte speciellt polerade huvudpersonerna.
Sist men inte minst så vill jag tipsa om en reportagebok. Det är kanske lite udda att lägga in en reportagebok i ett inlägg om böcker från 90-talet, men Gellert TamasLasermannen känns verkligen som en insiktsfull berättelse om hur samhället såg ut vid den här tiden: de attentat som Lasermannen, John Ausonius, begick är händelser som skakat Sverige och gett djupa sår och att läsa boken om honom och alla de mord han begick under 90-talet är omtumlande. En fantastisk bok!
Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?
När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.
Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.
Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.
Från Kents avskedsturné.
Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock ”sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.
Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.
Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle ”se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.
Ett av många besök på Bildmuseet. Ibland är utsikten som ett konstverk i sig.
Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.
Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!
En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.
Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.
Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.
Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.
Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.
Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en ”svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en ”svensk kultur” eller ”klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).
Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en intressant men lite upprepande berättelse om en familj som slitits itu och där gamla sorger kommer upp till ytan igen när ett arv ska fördelas. Betyg: 3 av 5.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en av förra årets stora snackisar, inte minst i Norge, där boken väckte uppmärksamhet för att den tydligen rev upp känslor i Hjorths släkt. Alla författare lånar väl från sina egna liv i sina berättelser, även när de skriver fiktion. I det här fallet verkar Hjorths släkt dock tycka att likheterna är för stora och det är knappast till deras fördel.
Hela romanen kretsar kring en familj med fyra vuxna barn. De två yngre syskonen har en fin relation till föräldrarna, men de två äldre har brutit. Det visar sig efterhand att det finns goda skäl till brytningen, men föräldrarna och de yngre syskonen möter dem ändå inte med förståelse. Nu har det plötsligt bestämts att de yngre syskonen ska få förskott på ett arv: de ska få ta över de två sommarstugor som finns i familjen. Det har också bestämts att de två äldre syskonen ska bli utköpta. Problemet är att de erbjuds alldeles för små summor. Ett ännu större problem är att de äldre syskonen bli sårade över att bli fråntagna de stugor de egentligen hade velat ha i framtiden och som kanske hade kunnat början på någon slags försoning. Nu vidgas istället revan i familjen och smärtsamma minnen och familjehemligheter kommer upp på nytt.
Arv och miljö är en intressant bok om en familj med svårlösta konflikter och om taffliga och småsinta försök att bli sams på nytt. Alla framstår som lite giriga och snåla på sitt sätt, ingen verkar villig att både ge och ta. Det finns liksom ingen väg framåt.
Samtidigt som boken tar upp ett intressant ämne, som författaren uppenbart har egna erfarenheter av (till viss del i alla fall), så måste jag erkänna att jag tyckte att boken var rätt tjatig. Jag föreställer mig att det är ett stilistiskt grepp, att upprepa samma saker om och om igen för att verkligen stryka under hur tjatig och långdragen hela den här konflikten faktiskt är, men i slutändan så blir det faktiskt en ganska seg läsning. Det händer en hel del dramatiskt i boken, men allt maler ändå bara på om arvet och orättvisan och det smärtsamma som hände en gång i tiden. Med tanke på hur mycket prat det blev om Arv och miljö här om året så hade jag väntat mig mer.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Originalets titel: Arv og miljø (norska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Gunilla Leining. Utgivningsår: 2016 (första norska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2018 (den här ljudboken, A Nice Noise). Antal sidor: 366 (ca 9,5 h lyssning). ISBN: 9789127153004, 9789188711977.
”Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.” Så skriver Berglijot i ett mail till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mer.
Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste avtäckas. Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version av en stelnad familjehistoria. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till, kan man komma vidare.
Vigdis Hjorths intensiva och medryckande roman om en kvinnas kamp för att få äga sin egen berättelse och de svåra syskon- och föräldrarelationerna blev en sensation i Norge. Romanen har sålt i över 100 000 exemplar, översatts till en rad språk och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris.
Förlagets beskrivning
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare som skrivit ett flertal böcker för såväl unga som vuxna läsare. I Sverige är hon kanske mest känd för romanen Arv och miljö som kom ut 2018.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är en intressant bok om hur hjärnan fungerar och hur skärmar eventuellt kan göra oss onödigt stressade och distraherade. Betyg: 4 sömnlösa nätter av 5.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är enligt min biblioteksarbetande sambo en av de mest populära böckerna på bibblan just nu. Det kan bero på att författaren var värd i Sommar i P1 tidigare i år (jag har ej lyssnat) eller så beror det helt enkelt på det faktum att många av oss av en eller annan anledning har haft anledning att reflektera över skärmar, det uppkopplade livet och hur det påverkar oss.
Anders Hansen är psykiatriker och i den här boken samlar han resultat från en mängd studier kring hjärnan, stress och skärmanvändning för att ge bakgrund till hans farhågor att för mycket skärmtid kan leda till psykisk ohälsa. Boken är lättläst, men jag tycker också att det finns en bra balans – det blir inte alltför förenklat och lättviktigt. Hansen skriver om evolution, kroppens stressreaktioner och varför vi (troligen) råkar ut för dem, men framför allt lyfter han in allt detta i vår samtid, och den verklighet där många tar upp sin mobil flera gånger i timmen. Hur bra är vår hjärna egentligen på att hantera mobilens lockelser, pockande notiser, oändliga flöden, tillrättalagda bilder på folks liv? Hur bra är den på att ens hantera det blå ljuset som skiner oss i ansiktet precis innan vi ska sova? Hur mycket lär man sig egentligen på en föreläsning eller en lektion om det också finns en mobil som ligger framför en?
Jag tycker att Skärmhjärnan är en riktigt intressant bok och även om jag ärligt talat redan kände till en hel del kring evolution och stress (på ett översiktligt sätt), så har jag verkligen lärt mig mycket och fått mig många tankeställare. Jag tycker inte själv att jag har några problem med min skärmtid. Jag stängde av notiser för åratal sedan och med mina privata konton har jag valt att bara följa personer som jag faktiskt pratar med i det verklig livet och/eller personer som jag faktiskt skriver till på sociala medier också. På flera sätt har jag alltså redan gjort en del för att appar och sociala medier inte ska distrahera för mycket, men även jag blir distraherad ibland, så som man lätt blir eftersom mobilapparna i grunden är designade för att dra in en och hålla kvar en så länge som möjligt. Efter att ha läst den här boken blir jag inte lika arg på mig själv när jag fastnar med mobilen utan jag är lite mer förlåtande mot mig själv. Det är faktiskt mänskligt att råka gå in och kolla en massa flöden, när man kanske egentligen bara skulle ha tittat på klockan. Samtidigt vill jag självklart inte hamna i de där situationer och nu har jag fått motivation till att faktiskt lämna mobilen så att den inte är lättillgänglig de gånger jag verkligen behöver fokusera på annat (och mobilen lockar som mest…). Eller när jag umgås med folk i det verkliga livet, för all del. Klockan har jag på armen och vill jag ta en bild tar jag ju egentligen helst foton med min kamera.
När jag skrev om den här boken på Facebook, apropå en artikel som delades i mitt flöde, så fick jag genast mothugg att nja, den här boken var nog inte så bra ändå. Jag blev lite snopen. Den känns så väl underbyggd med alla referenser, många till högprofilerade tidskrifter och många med tusentals deltagare i studierna, men självklart kan inte jag ha full koll på forskningsfältet. En av de första saker jag gjorde när jag började läsa var i och för sig att googla på boken för att se om den fått någon kritik och då hamnade jag direkt på psykologenSiri Helles blogg. Helle har skrivit en liknande bok, Smartare än din telefon, från sin psykolog-synvinkel och hon håller inte med Hansen i hans syn på riskerna med skärmanvändning. På Facebook fick jag återigen tips om Helles blogginlägg. I sak tolkar jag att Helle håller med Hansen, men hon tycker att han har missat att ta upp minst en viktig studie och så tycker hon att Hansens råd är extrema. Jag tycker också att man kan ta Hansens råd, som utgör de sista sidorna i boken, med en nypa salt, men resten av boken tycker jag är skapligt fri från extrema råd. Jag tycker tvärtom att Hansen är ganska duktig på att slänga in brasklappar och förklara att det är lätt att se samvariationer, men att det inte nödvändigtvis betyder att det ena orsakar det andra. I många fall finns också en ”hönan eller ägget”-diskussion: till exempel, använder personer med psykisk ohälsa sin telefon mer, eller är det telefonerna som gör att de lider av psykisk ohälsa? Eftersom jag själv är forskare (inom ett helt annat fält) försöker jag alltid vara källkritisk och försiktig med att dra långtgående slutsatser. Vetenskap handlar om att ständigt ställa nya frågor och testa dem systematiskt, gamla sanningar kan alltid omkullkastas längre fram. Kanske finns det andra läsare som rycks med på ett annat sätt och tycker att Hansen presenterar en komplett sanning.
Det är klokt att Helle (och andra) påminner om att Hansens bok inte är en heltäckande beskrivning av forskningsfältet och att det är en bok från en medicinares synvinkel. Jag tycker ändå att den är klart läsvärd och mycket tankeväckande! Jag tror att den kan vara en nyttig ögonöppnare för många. Och nej, man behöver inte ta till sig av Hansens råd om att endast sitta framför en skärm 2 h per dag. Själv sitter jag framför en skärm praktiskt taget hela arbetsdagen och sedan sitter jag gärna någon timme eller fler på min fritid. Det finns mycket positivt med det uppkopplade livet och skärmanvändning, själv har jag ju t.ex. den här bloggen som en av mina största hobbies. Det handlar inte bara om att använda en skärm, utan också om vad man använder den till. Det viktigaste, vilket boken också påminner om, är att det där andra, den där skärmtiden man kanske inte ens ville ha från början, faktiskt är rejält onödig och kanske inte ens hälsosam. Tack och lov att man kan göra mycket för att minimera just den skärmtiden.
PS: jag läste den här boken som e-bok. Det är väl en kul ironi? 😉
PS2: illustrationerna i den här boken är helt underbara och bygger på klassisk konst, men med inslag av typiska prylar från vår uppkopplade värld.
Den psykiska ohälsan håller på att ta över som det stora hälsohotet i vår tid. Ett högt tempo, konstant stress och en digital livsstil med ständig uppkoppling börjar få konsekvenser för vår hjärna. För hur mycket du än gillar att kolla bildflödet på instagram, nyheterna i mobilen eller filmer på plattan, är din hjärna inte anpassad till det som dagens samhälle för med sig. Den är helt enkelt i osynk med vår tid!
Men det betyder inte att du står maktlös och att det saknas lösningar – med lite mer kunskap om hur hjärnan fungerar kommer du snart att inse att det egentligen handlar om ganska enkla och basala saker. Den mänskliga hjärnan är skapad i en helt annan tid, och kanske borde vi visa den lite mer hänsyn. Så följ med på en spännande resa och få en helt ny bild av det som händer och sker i ditt huvud!
Förlagets beskrivning
Anders Hansen
Anders Hansen (född 1974) är en svensk läkare, psykiater och författare. Han har bland annat skrivit de omtalade böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan om hjärnan och vår hälsa. 2019 var Anders Hansen värd för Sommar i P1. Anders Hansen twittrar under @AndersHansen74.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
