Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde är en smärtsam berättelse om rötter och sorg när livet är på väg att rinna en ur händerna. Betyg: 4 midsomrar av 5.
Det var vi av Golnaz HashemzadehBonde är en bok fylld av smärta. Nahid har precis fått en cancerdiagnos med en dålig prognos, något som hon har svårt att acceptera. Samtidigt frågar hon sig om hon alls borde ha haft ett liv sedan den dagen då hon gav upp frihetskampen och förlorade sin syster och så småningom sin familj, som blev kvar i Iran medan hon och hennes Masood flydde till Sverige. I tankarna dras hon tillbaka till Iran och revolutionen och hon kastas förtvivlat ned i minnen fyllda med sorg, och ibland skuld, samtidigt som hon försöker att hålla igång en normal relation till sin dotter, som naturligtvis också plågas av cancerbeskedet.
Det var vi är en stark och poetisk berättelse om frihetskampens pris och om kampen att fortsätta leva, i betydelsen att ryckas upp och rota sig på en ny plats lika mycket som att försöka fortsätta trots att tiden börjar rinna ut. Jag älskar bokens framsida, där just rötter spränger fram i silver mot en blå bakgrund. När Nahid inser att livet snart är över kommer rötterna i Iran tillbaka, lika mycket som tankar på dotterns rötter och vad som kan växa fram i framtiden.
Det som berörde mig mest var dock skildringen av att leva med en cancerdiagnos – och att vara anhörig till någon som har drabbats av cancer. Nahid och hennes dotter är två personer i sorg och två personer med egna behov för hur sorgen ska hanteras. Ibland går ekvationen inte ihop: dottern vill uppleva saker tillsammans med sin mamma, Nahid vill vara ifred. I kärlek måste man ibland mötas någonstans vid mitten.
Det var vi är verkligen en stark och smärtsam bok. Jag tyckte väldigt mycket om språket och känslan, samtidigt som jag ibland känner att den snuddar lite för lätt vid en del teman. Revolutionskampen hade kunnat vara en egen bok och broderas ut mer, att fly och rota sig på en ny plats är också uppslag för en egen roman. Samtidigt är kanske det vackra just att boken flyktigt berör alla dessa ämnen. Även om boken egentligen aldrig djupdyker ned i något så skapas en imponerande väv. Jag blev verkligen berörd.
””Mamma, lyssna: Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.”
Jag tittar tomt på henne.
”Förstår du?” frågade hon mig. ”’Eftersom ingen som tillhör dig begravts i den här jorden tillhör den här jorden inte dig.’ Och nu har vi begravt pappa.”
Hon tittar på min tystnad, och fyller i, som att det skulle hjälpa.
”Det är en persisk tjej som har skrivit det.”
Jag vill säga att det är löjligt. Först och främst är det ingens jord, det är bara patriotiskt skit. Ingen äger någon jord. Din pappa blev kremerad, tänker jag. Jag är en sådan som säger sådant. Så jag sa det. Jag hörde mig själv säga det högt. Jag kunde se smärtan skjuta upp ur hennes bröst, hur hennes hals blev tjock.”
Ur Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde
Det var vi
”Nahid träffar Masood den kväll de firar att hon kommit in på universitetets läkarlinje. De är båda 18 år. Han berättar om sin tro på frihet och om övertygelsen att gamla strukturer måste rivas ner. För Nahid blir frihetskampen som en barnslig dröm. Revolutionen kommer över dem som ett stjärnregn. De smyger runt i staden och delar ut flygblad, sprider sitt budskap. De vet att de riskerar allt, men det är roligt, kittlande, skrämmande. De är odödliga. Ett folk av sten. Men det är innan de tvingas leva under jorden.
Den dagen allt förändras har Nahid fallit för lillasyster Noorahs tjat och låtit henne följa med dem. En demonstration pågår och tusentals människor skriker slagord på gatorna. Men allt blir långt mer allvarligt och våldsamt än de kunnat föreställa sig och för ett ögonblick släpper hon sin systers hand. Allt som händer efteråt bär färg av det.
För lånade pengar flyr de till Sverige med falska pass. Det gör det för sin egen skull, och för att dottern ska få en framtid. I Sverige skapar hon sig en ny tillvaro, men tryggheten här har en mörk baksida.
30 år senare är Nahid arg – på sjukdomen, på sjukhuspersonalen, på livet, på sina vuxna barn. Allt det där ingen förstår i Sverige fast de vet så mycket. Allt som har med förlust och kamp att göra. Men ett barnbarn är på väg och ett hopp tänds. Kanske var inte allt förgäves ändå? ”Om jag får det här vill jag inte ha någonting mer.” Men det visar sig bli en kamp mot klockan.
Det var vi är en roman som vibrerar av både sorg och livsglädje, ett känslomässigt knytnävsslag som angår oss alla.”
Golnaz Hashemzadeh Bonde (född 1983) är en svensk författare med rötterna i Iran. Hon har hittills gett ut två romaner: Hon är inte jag (2012) och Det var vi (2017). Hashemzadeh Bonde är även grundare till föreningen Inkludera invest, som arbetar med att stärka sociala entreprenörer.
Efter många, många år med ljudboksappar (BookBeat, Storytel, Nextory) valde jag i höstas att ta en paus. Min tanke var att testa bibliotekets ljudboksapp, Biblio och att lyssna ikapp på podcasts som samlats på hög (bland mycket annat lyssnar jag förresten på Dagens dikt och Radioföljetongen, vilka ju kan ses som ljudböcker i poddversion). Hur har det gått? Jo, tack, bra!
Att komma igång med Biblio var enkelt, faktiskt mycket enklare än att komma igång med en kommersiell ljudboksapp. Jag hade redan ett bibliotekskort med pin-kod och det var allt som behövdes. Ingen registrering, inget kontokort som skulle letas fram, ingenting sådant.
Dags att hitta en bok då! En del tycker nog att det är hjälpsamt med kategorier och topplistor och sådant finns även i Biblio: Topplista, Biblioteket tipsar, Romaner, Deckare & spänning, Dramatik, Barn & ungdom, Samhälle & politik, Matlagning, mat & dryck, Medicin & hälsa, Psykologi, Resor & geografi samt Lättläst heter kategorierna. En del kategorier är lite mer otippade än andra och det hade kanske varit mer hjälpsamt om den stora kategorin Romaner hade varit uppdelad i underkategorier, hellre än att det fanns 5 fackbokskategorier, men det är lugnt för min del. Jag har hur som helst aldrig varit en sådan som klickar fram böcker från topplistor eller väljer utvalda titlar i en app. Nej, nej, jag är en sökare. Jag har redan en lång lista med böcker som jag vill läsa, så började helt enkelt med den översta boken i min lista och började söka.
Jag sökte alltså efter böcker som jag var sugen på att lyssna på. Det tog tid. Utbudet är faktiskt ganska dåligt i Biblio, åtminstone om man jämför med betalappar. Här finns inte speciellt många av de böcker som det skrivs om i tidningarna eller snackas om på TV, men det hade jag inte väntat mig heller. Till slut hittade jag i alla fall Vattnet drar av Madeleine Bäck, en skräckroman som jag har tänkt läsa ett tag. Det bästa är att hela fortsättningen av trilogin finns att lyssna på i appen, även den senaste delen, Berget offrar, som kom ut i somras/höstas. Vill du ha någon slags känsla för utbudet så säger topplistan en del. På topplistan finns följande titlar just nu (och här finns ju en hel del snackisar och hyfsat nya böcker ändå!): 1. Pärlfarmen av Liza Marklund, 2. Det som göms i snö av Carin Gerhardsen, 3. Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund, 4. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, 5. Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid, 6. Factfulness av Hans Rosling, 7. Dödstvätterskan av Sara Omar, 8. Vajlett och Rut av Karin Alfredsson, 9. Flickan i isen av Robert Bryndza, 10. Lupus av Jens Henrik Jensen.
Topplistan i Biblio
Jag hittade alltså en bok. Ett knapptryck senare var boken nedladdad i offlineläge och jag kunde börja lyssna. Otroligt smidigt, må jag säga. Några timmar in i boken råkade jag dock ut för en uppdatering och plötsligt hade Biblio tappat ”bokmärket” och jag fick försöka spola fram och tillbaka för att hitta tillbaka till den tidpunkt där jag hade slutat lyssna senast. Lite frustrerande! Men det hände faktiskt bara den enda gången och det var en större uppdatering som uppenbarligen inte gick helt smärtfritt, men som eventuellt inte borde ställa till med besvär igen. Det är också det enda trassel jag har stött på hittills. Apropå bokmärken förresten. På den tiden jag använde betalappar för att lyssna på ljudböcker så fanns det ingen möjlighet att lägga till bokmärken på egen hand (inte vad jag hittade i alla fall), men det kan du faktiskt göra i Biblio.
Mina lån i Biblio
Sedan tog boken slut. Dags att hitta någon ny! Eller nej, det gick faktiskt inte. Jag hade redan förbrukat veckans nedladdning. 😉 Jag är imponerad över att det över huvud taget finns en app där man kan lyssna på böcker helt gratis (d.v.s. skattefinansierat), så jag tjurar verkligen inte över att det finns en begränsning i antalet lån per vecka, men jag kan ju konstatera att man behöver välja böcker med viss omsorg och att man inte kan hänge sig åt gratis maratonlyssnande hur som helst. Här i Umeåregionen får man låna 1 elektronisk bok i veckan.
Efter några månader med Biblio är alltså mitt omdöme i några korta punkter:
Superduperenkelt att komma igång (om du redan har bibliotekskort med inloggning).
En spelare som har allt vad som krävs: du kan spara böcker offline, använda timer, ställa uppspelningshastighet (0,75, 1 eller 1,5), hoppa fram eller tillbaka 30 s (eller spola framåt/bakåt genom att dra i ett reglage), lägga till egna bokmärken.
Rätt basic kategorier som lyfter fram utbudet. Det finns förmodligen ingen redaktion som lägger ner stor kärlek på att plocka fram titlar.
Skralt utbud om man jämför med betalappar. De flesta böckerna har några år på nacken, men det finns faktiskt en hel del guldkorn också.
Inga E-böcker (än så länge).
Ingenting för storkonsumenten (här kan man lyssna på 1 bok i veckan).
Gratis!
Det var det hela! Jag kan sakna att spontant klicka runt bland en massa böcker, som jag kunde göra med betalappar, när hela utbudet låg fritt framför mig. Framför allt kan jag sakna att klicka runt bland alldeles nya och purfärska böcker eller att omedelbart kunna klicka fram nästa bokcirkelbok. Men jag måste ändå säga att jag är positivt överraskad av Biblio. Jag har hört så mycket negativt om den här appen (från diverse folk om arbetar på bibliotek 😮 ) att jag eventuellt hade onödigt låga förväntningar. Jag är faktiskt imponerad av Biblio, särskilt med tanke på att den inte kostar mig någonting (vad den här tjänsten kostar för biblioteken är en annan fråga!). Nu har jag varit utan betalappar i flera månader och trots att de numera lockar mig med allt generösare välkommen tillbaka-erbjudanden så måste jag erkänna att jag fortfarande känner mig rätt nöjd med min biblioteksapp. Min paus från prenumerationstjänster fortsätter.
Hur lyssnar du på ljudböcker? Jag kan tänka mig att ljudböcker är lite av en vattendelare. En del lyssnar hur mycket som helst, medan andra tycker att det är hopplöst svårt att komma in i att lyssna istället för att läsa. Eli läser och skriver tycker jag skrev ett träffande inlägg här om veckan: allt för komplicerade böcker är sällan någon hit i ljudboksversion, men det finns verkligen böcker som kan vara fantastiskt avkopplande och härliga att lyssna på, bota en lässvacka med eller att lyssna på medan man pysslar på med hushållssysslor eller något annat.
Årets kortaste månad är till ända. När jag skriver det här sitter jag med en ordentlig förkylning och hoppas på det bästa, d.v.s. att det går över snabbt. Jag har varit väldigt otursförföljd det senaste året, med den ena förkylningen efter den andra. Kan man få slippa någon gång? Jag har också haft onödigt mycket att göra på jobbet de senaste månaderna, så jag har kanske inte fullt lika mycket energi som vanligt, förkylning eller ej. Jag hoppas att mars blir en mer vilsam månad. Jobbet brukar absolut inte vara någon stress-faktor i mitt liv, men just nu har jag fyra projekt som rullar parallellt och där alla väntar på att jag ska leverera saker. När jag rullar tummarna i augusti kan jag se tillbaka på den här tiden och skratta, antar jag. Just nu skulle jag vilja ha… en assistent.
Någonting jag verkligen hämtar energi från under dessa dagar är i alla fall dansen. Jag tycker verkligen att jag har fått en nystart med dansen i år. Eller nystart är kanske fel ord. Jag har dansat i över ett decennium utan uppehåll, men i år har det dykt upp en del nygamla ansikten, både bland andra kursdeltagare och bland lärarna, och allt känns bara så extra rätt och kul och utvecklande! Igår hade jag ingen som helst vettig anledning att gå på min danslektion, för jag hade faktiskt ont i halsen och är det någon gång man ska vila så är det ju när man har en pågående halsinfektion… Men är man lite dum i huvudet så är man. Sa jag att jag är förkyld ofta? Det kanske finns en förklaring…
Något annat som gett energi i februari är den spelning som min sambo hade med sitt band. Så då var jag på en pub här i Umeå och lyssnade. 🙂
En annan energi-boost fick jag här om veckan när jag var med och överraskade en vän med en möhippa! Så härligt och roligt och med många skojiga lekar och upptåg. Det var verkligen superfint ordnat, främst av den blivande brudens systrar, så jag ska inte ta åt mig äran här. Jag tror att vi alla hade en riktigt härlig dag och nu i mars väntar fortsättningen: bröllop! Det kommer att bli fantastiskt! Och tårarna lär väl spruta… 🙂
En annan grej som jag längtar efter i mars är Littfest, Umeås litteraturfestival. Förra året kunde jag knappt slita mig eftersom att det var så himla många intressanta samtal som avlöste varandra. Jag var helt mör efteråt! På minussidan för årets upplaga finns dock att min favorit, Jonas Hassen Khemiri, gästar Littfest på fredagen, när jag egentligen jobbar. Samma sak gäller samtalet Den politiska kulturen med Uje Brandelius och Suzanne Osten i samtal med Annika Norlin. Hur ska jag hinna med detta? Jag planerar att ta långlunch (vilket jag har full rätt att göra p.g.a. flextid), men jag får se om jag får till det. Annars får jag maximera lördagen, då jag har tid att lyssna på författarsamtal hela dagen om jag har lust. Självskrivet är att lyssna på den vietnamesisk-kanadensiska författaren Kim Thúy, som också hör till mina favoriter.
Apropå Uje Brandelius: jag såg soloversionen av hans show Spring, Uje, spring här om veckan och tyckte att den var himla rolig, sorglig och fin, så den kan jag rekommendera till alla som har chansen att gå och se. Jättefint var också att Uje tog sig tid att hälsa på alla han kom åt att skaka hand med innan föreställningen och att han sedan stod i garderobskön och tackade alla efteråt också. Alltså! Vilken varm och genuin person han är! För er som inte har koll på Uje Brandelius så är han kanske främst känd om sångare i bandet Doktor Kosmos, men nu är han aktuell med en show om livet och vardagspussel – och om att drabbas av Parkinsons sjukdom. På Littfest är han främst aktuell med barnboken Hemma hos Harald Henriksson, som han skrivit tillsammans med Clara Dackenberg.
Jag hoppas att jag lyckas gå på alla samtal jag vill på Littfest. Men det är inte bara Littfest och bröllop som kommer att uppta mina helger den kommande månaden. Det blir nog fullt upp i mars, faktiskt. Det ska klämmas in Melodifestivalfinal <3 (som vi ser framför TV:n med vänner) och så ska vi på konsert med Tallest man on earth. Och så händer det säkert något mer, som jag inte kommer ihåg… Men vila ska jag klämma in. Vila och läsa.
I mars tänkte jag fortsätta med ”projekt läsa ut slattar”. Jag har så många påbörjade böcker på nattduksbordet! Varför blir det så? Nu är jag inne på typ 3:e månaden med Maken med Gun-Britt Sundström och Orlando med Virginia Woolf. I mars är de nog utlästa båda två, tror jag…
Maken av Gunbritt Sundström
Vad läser du i mars? Vill du ha några tips på sprillans färska böcker så kommer de i alla fall här:
All den luft som omger oss av Tom Malmquist
All den luft som omger oss av Tom Malmquist. Vi var många som läste och berördes av Malmquists autofiktiva roman I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som kom 2015. Den boken, som skildrar den fruktansvärda tid då Tom förlorar sin sambo och samtidigt blir pappa, nominerades också till flera tjusiga priser, däribland Nordiska rådets litteraturpris. Den kommande boken kretsar också kring Tom (och hans uppväxt), men handlar också om ett ouppklarat mord. Jag hoppas och tror att Malmquist fortsätter att skriva med sin fina ton och lätta, luftiga, poetiska språk.
Överstinnan av Rosa Liksom. Förra året läste jag Kupé nr. 6 av samma författare. Jag tyckte att den var väldigt speciell och den gav helt klart mersmak och nu kommer alltså Rosa Liksoms senaste i svensk översättning. Överstinnan handlar om en kvinna som blickar tillbaka på sitt liv som rört sig i nationalistiska och nazistiska kretsar. Den är säkert intressant.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk är en mångbottnad berättelse om faderskap, svek och skam. Betyg: 4 fastighetsbolag av 5.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk tar sin början en sommar när Cem tar ett tillfälligt lärlingsjobb som brunnsgrävare i en mindre stad utanför Istanbul. Hans pappa har försvunnit ur bilden och därmed har Cem också förlorat de ekonomiska förutsättningarna för att studera vidare, men med lärlingsjobbet hoppas han på att kunna samla ihop de pengar som behövs. Hans chef och lärare, mäster Mahmut, blir mer än en chef och lärare, han blir också något av en fadersfigur för Cem.
Medan brunnsgrävningen pågår kommer ett teatersällskap till byn och Cem blir omedelbart intresserad av en kvinna i sällskapet. Det slumpar sig också så att han vid ett tillfälle blir förförd av kvinnan och följer med henne hem. Dagen efter händer som inte får ske: en liten sten som ramlar ned i brunnen kan skada den som står på bottnen och gräver, men plötsligt tappar Cem en hel hink, fylld med utgrävt material. Mäster Mahmut står på brunnens botten och Cem kastas mellan att föröka rädda sin mästare eller att fly till Istanbul. Han väljer det sistnämnda, vilket ger honom skam- och skuldkänslor som kommer att förfölja honom resten av livet, liksom skräcken över att bli påkommen som den som lämnat mäster Mahmut att dö.
Vad som också förföljer Cem är två traditionella berättelser: den om Oidipus, som mot sin vetskap dödar sin egen far och har sex med sin egen mor, och den om Sohrab, som mot sin vetskap dödar sin egen son. Orhan Pamuk väver ihop dessa myter och berättelser med den mer samtida berättelsen om Cem och på många sätt blir det såklart förutsägbart eftersom berättelserna speglar sig i varandra. Ändå tycker jag verkligen att Pamuk ror iland det och skapar något verkligt intressant. Jag vet inte vad det är som gör det, men Orhan Pamuk har sannerligen ett alldeles eget sätt att komponera. Han lyckas väva in en lågmäld spänning som verkligen fängslar. Jag brukar inte alls fascineras av mytologi och traditionella berättelser, men här gav de en ödesmättad känsla som verkligen adderade något till den här berättelsen om faderskap, skam och skuld. Jag tycker också om hur Pamuk gärna gör snabba perspektivbyten och vrider runt på berättelsen, lägger till nya lager. Det finns mycket att veckla ut i den här mångbottnade berättelsen. Jag tror att jag kommer att bära den med mig länge.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk
Den rödhåriga kvinnan
Originalets titel: Kirmizi saçli kadin (turkiska). Översättare: Mats Andersson. Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2016 (första turkiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio). Antal sidor: 284. ISBN: 9789113076300.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Han heter Cem Çelik och är son till en försvunnen apotekare. Han lever med sin mor och jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar att läsa vid universitetet. En dag möter Cem den rödhårige kvinnan Gülcihan och inser att hon en gång var hans fars ungdomskärlek.
Den rödhåriga kvinnan är en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.”
De osynliga av Roy Jacobsen är en fängslande bok om 10- och 20-talet på en nordnorsk ö. Vilka livsvillkor! En rik och fantastisk bok. Betyg: 5 onödiga hästar av 5.
De osynliga av Roy Jacobsen utspelar sig i den nordnorska skärgården under 10- och 20-talet. På ön Barrøy bor en familj som delar efternamn med sin ö och i De osynliga får läsaren följa dem i deras liv och stretande på den här avlägsna och avskärmade platsen. Framförallt får läsaren följa Ingrid, dottern i familjen, genom uppväxten på ön.
Jag sögs omedelbart in i De osynliga. Livsvillkoren är så speciella, så fascinerande och Jacobsen har skrivit fram människor som verkligen kommer nära och som jag bryr mig om. Ibland lyckas en författare mana fram karaktärer som nästan känns som vänner och Jacobsen lyckas verkligen med detta. Jag ville bara fortsätta läsa, samtidigt som jag inte ville att boken skulle ta slut.
För mig väcktes också många tankar om våra liv här på jorden. Tänk att vi lever i en tid där så mycket står på spel, där vi genom konsumtion och huvudlöst resande och frossande kör slut på planetens alla resurser, förbrukar allt tills ingenting finns kvar för kommande generationer. Livet på Barrøy är av nödvändighet någonting helt annorlunda: här krävs det att varje liten rikedom tas tillvara: fisken, dunet, måsäggen, allt som spolas upp på land när det stormar. Väder och vind, naturens krafter, kan när som helst rasera de många dagsverken som lagts ned på att bygga ett nytt båthus. Samtidigt är jorden det enda att hålla fast vid när stormarna rasar; I en scen tar Ingrids pappa med sig sin lilla dotter rakt ut i stormen för att visa att ön kommer att stå kvar, att den inte kommer att svepas bort.
Allt i romanen är så litet – och så oändligt stort. Sådant vi brukar ta för givet betyder allt. Rent vatten till exempel. Sådant som i ett annat perspektiv skakar om hela världen, som Första världskriget t.ex., utspelar sig bara i periferin och rör inte det dagliga.
De osynliga är en fantastisk och rik roman. Jag är så glad att det finns en fortsättning i romanerna Vitt hav och Fartygets ögon.
De osynliga av Roy Jacobsen
De osynliga
Originalets titel: De usynlige (norska). Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Peter Andersson. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2019 (den här radioföljetongen producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio). Antal sidor: 222 (ca 9 h lyssning). Läs även: Vitt hav, Fartygets ögon. ISBN: 9789113060484.
Roy Jacobsen
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare som debuterade 1982 med novellsamlingen Fangeliv och som har skrivit ett flertal kritikerrosade böcker. Han är också ledamot av Norska Akademien.
Förlagets beskrivning
I ett kargt klimat i ett nordnorskt kustområde utspelas Roy Jacobsens nya roman, som blivit en makalös försäljningsframgång i hemlandet och av många hyllats som hans bästa bok. Det är en roman som baseras på verkliga händelser mellan 1913-1928 och platsen är den vackra ön Barrøya som ligger vid Helgelandskusten.
Här bor Hans Barrøy, 35 år, hans hustru, hans åldrande far och hans lillasyster Barbro som inte tycks duga mycket till. Men det här är romanen om Ingrid, som vi får följa från dagen hon döps fram till tjugoårsåldern då hon blivit en stark och självständig ung kvinna. Av sin mor får hon lära sig att sköta ett hushåll, av sin far får hon lära sig vad det innebär att växa upp på en ö och vad naturen förväntar sig av människorna där.
Lifsens rot av Sara Lidman är en fristående uppföljare på Jernbaneeposet, där Lidman skildrar hur Västerbottens inland befolkades och skriver om det hårda livet vid slutet av 1800-talet. Betyg: 2 hittebarn av 5.
Lifsens rot av Sara Lidman
Lifsens rot av Sara Lidman är den sjätte delen i Jernbaneeposet. Om jag har förstått det rätt så bestod verket ursprungligen av fem delar, som sedan följdes upp med ytterligare två, fristående romaner: Lifsens rot (1996) och Okuldens minut (1999). I Lifsens rot är det Rönnog som står i centrum, men karaktärer från tidigare delar i serien har också en stor plats, däribland Didrik och sonen IsakMårten, som blir Rönnogs stora kärlek.
I Lifsens rot skildrar Lidman kvinnoliv, kärlek och tillvaron i Västerbottens inland runt det förra sekelskiftet. Det är inte dumt att lyssna på berättelsen i Sara Lidmans egen inläsning, för hon har en väldig inlevelse och jag tror också att dialekten i boken kommer bäst till sin rätt i en riktigt bra uppläsning.
Med det sagt måste jag tyvärr erkänna det jag redan har avslöjat när jag skrivit om ett par av Lidmans tidigare verk, Din tjänare hör och Den underbare mannen: hur mycket jag än beundrar Lidman som person och hennes ambitiösa projekt att skriva om den här tiden och platsen så kan jag ändå inte fullt ut uppskatta den här berättelsen. Jag önskar att det vore annorlunda, men jag har verkligen svårt att engagera mig i det här. Det är kanske dialekten, eller berättelsens alla små sidospår, ja, jag vet inte, men för mig blir det för omständligt och svårt att ta till sig.
Lifsens rot
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1996 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1997 (den här Radioföljetongen, producerad av Gun Ekroth för Sveriges radio). Antal sidor: 279. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Den underbare mannen, Lifsens rot, Oskuldens minut). ISBN: 91-0-056329-3 .
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigast 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Sjätte delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.
Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.
I Lifsens rot arbetar Rönnog som mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst. När hon träffar IsakMårten har hon inget val längre. Om hon bara finge ha honom för sig själv. Bara för sig själv! Ett storslaget kvinnoporträtt och en intensiv kärleksroman.”
Jag fick en novelljulkalender i present av min sambo. <3 Så i december har jag plöjt noveller från vitt skildrar genrer. Här kommer några korta omdömen om fyra av dem.
Den blå pelargonen
Den blå pelargonen av Agatha Christie är en pusseldeckare och en av Christies tidigaste miss Marple-berättelser. Det vankas middag och en tidigare Scotland Yard-chef är bjuden. Självklart passar han på att ta upp ett mystiskt fall när han nu har kluriga miss Marple vid bordet: en olycklig och vidskeplig kvinna kör hela dagarna med sin stackars man och nu har hon fått ett illavarslande besked från en spådam: blå blommor är ödesdigra för henne. Plötsligt dyker de blåa blommorna upp – på hennes tapet – och sedan är hon död. Spökar det, eller har någon av sköterskorna ett finger med i spelet? Den blå pelargonen är en klurig och spännande liten berättelse om jag tyckte mycket om.
Betyg: 4 tapeter av 5.
Den blå pelargonen av Agatha Christie
Originalets titel: The blue geranium (engelska). Översättare: Helen Ljungmark. Utgivningsår: 1932 (första publiceringen, i novellsamlingen The thirteen problems (svenska: Miss Marples mysterier)), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 30. ISBN: 9789175890760.
Rapport från den täta världen
Rapport från den täta världen av Aris Fioretos är en berättelse som ingår i en samling noveller under tema ”grannar” och här är det två bänkgrannar på läroverket som står i centrum. Novellens berättare beskriver sin granne på latinlektionerna: en udda pojke med ett alldeles eget språk och en perfektionistisk sida som får honom att fara med bläckpennan i tjocka öglor över det han skriver i anteckningsblocket, sudda ut det. Det är en otroligt sorglig liten historia om hur lite man kanske vet, trots allt, om de människor som finns i ens närhet. Jag hade svårt att släppa den här berättelsen, mycket för att den är lite mystisk och liksom lockar en till omläsning.
Betyg: 5 basketspelare av 5.
Rapport från den täta världen av Aris Fioretos
Utgivningsår: 2017 (utgiven av Novellix). Antal sidor: 28. ISBN: 9789175891859.
Horatio Sparkins
Horatio Sparkins av Charles Dickens är en tragikomisk liten berättelse om en ungmö som förtvivlat försöker att hitta sin blivande make, helst en man med klass, status och pengar. Så börjar en viss Horatio Sparkins synas på balerna och festerna och allt tycks vara klappat och klart: han ska det bli! Självklart måste han vara något stort, eller? Den här novellen skrevs nog som satir och väl tänkt att driva med överklassen och deras ytlighet. Jag läste och roades av berättelsen, samtidigt som jag måste erkänna att jag också känner mig hemskt glad över att leva i en tid där det där med förhållanden och livskamrater inte behöver vara så komplicerat.
Betyg: 4 svarta hästar av 5.
Horatio Sparkins av Charles Dickens
Originalets titel: Horatio Sparkins (engelska). Översättare: Alan Asaid. Utgivningsår: 1836 (första publiceringen, i samlingen Sketches by Boz), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891316.
Hitomi
Hitomi av Kim Thúy är en kort, kort liten berättelsen med et väldigt rikt språk. Med ett härligt flöde målar Thúy upp en riktig svärmorsdröm till karl: snygg, attraktiv, jämställd, perfekt pappa och… Ja, visst finns det väl något som komplicerar bilden också. Jag tyckte verkligen om Hitomi, samtidigt som jag nog kände, någonstans, att den nog hade fått vara lite längre, fortsatt en bit till.
Betyg: 3 kimono och av 5.
Hitomi av Kim Thúy
Originalets titel: Hitomi (engelska). Översättare: Marianne Tufvesson. Utgivningsår: 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 14. ISBN: 9789175891798.
Idag är det Alla hjärtans dag, en bra dag att visa lite extra kärlek till någon man tycker om. Själv tänkte jag passa på att blogga om några fina romaner om kärlek. Jag är inte speciellt nere i romance-genren och jag läser väldigt begränsat med kärleksromaner, så det blir fem böcker som inte nödvändigtvis är romantiska och skildrar stormande förälskelse. Här är i alla fall fem godbitar från det senaste årets läsning:
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen, en förtvivlad och fantastisk dikt om att leva tillsammans med en alkoholist och om att få ett förhållande och en familj att hålla ihop trots drickandet. Det är lätt att tänka ”varför lämnade hon inte?”, men så kan det också vara med kärleken och relationer: kärleken kan vara så stark att det är värt att ta sig igenom svårigheterna, att vara kvar i både med- och motgång.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en Augustprisbelönad ungdomsbok om Maja, vars mamma plötsligt är förvunnen. Mycket i boken kretsar kring den försvunna mamman, men det finns också en väldigt härligt skildrad förälskelse. Det här är också en bok som verkligen känns peppig och glad, trots att den innehåller tuffa delar. Maja är verkligen stark och självsäker på ett uppfriskande sätt och det är verkligen fint att följa henne när hon plötsligt träffar det några år äldre killen ”Justin Case”.
Never let me go av Kazuo Ishiguro är ingen kärleksroman, men en väldigt smärtsam berättelse om en dystopisk framtid där vissa speciella människor växer upp och på förhand är dömda att inte få leva ett vanligt liv med relationer och familjebildning. Det är en helt klaustrofobisk och väldigt tankeväckande bok och en bok som vinner på att bli upptäckt av läsaren själv, så jag ska nog inte skriva så mycket mer än så. Smärtsam är den i alla fall, bland annat för att de flesta av oss trots allt har djupt i oss att vi vill ha nära relationer med andra och leva tillsammans med en partner.
Huset av Torgny Lindgren är en novell om ett par som stretar och kämpar för att bygga sig ett hus. ”Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar…”. Det är en bok med både kärlek, sorg och, framför allt, Torgny Lindgrens alldeles speciell och dråpliga berättarstil. Jag älskade den här novellen med dess udda huvudpersoner och alla överraskande vägar som novellen hinner ta innan den är slut.
Efter balen av Lev Tolstoj är en annan favoritnovell från året. Här handlar det dock inte om kärlek, utan om en fullständigt överrumplande förälskelse – och en plötslig vändning som får den att ta slut. En av de bästa skildringar jag har läst av just förblindande förälskelse!
Har du läst några bra böcker om kärlek på sistone? <3
Ristat i hud av Ashley Dyer är en spännande deckare, om än med en del element som är ”lite för mycket”. Betyg: 3 whiskyglas av 5.
Ritat i hud av Ashley Dyer är en deckare som börjar spännande med att en kriminalinspektör, Ruth Lake, finner sin kollega, poliskommissarien Greg Carver, skjuten i sitt hem. Det är en sen kväll och det första Ruth gör är att tassa omkring i lägenheten, ta med sig alla mappar, som Greg har använt sig av medan han har arbetat med att utreda en serie otäcka mord, där unga kvinnor har hittats mördade och med sina kroppar helt täckta av smärtsamma tatueringar. Hon tar också med sig den pistol som hon hittar på platsen och ser noga till att sopa igen alla spår efter sig. Ristat i hud börjar alltså lite sådär opålitligt som många deckare gör idag (tänk Gone girl, Kvinnan på tåget…) och det är högst ovisst vad de båda huvudpersonerna eventuellt döljer för något.
Fortsättningen är klart spännande och lockar till sträckläsning. Greg vaknar upp, mirakulöst nog, men har en lång rehabilitering framför sig och minnena från tiden runt skjutningen är dimmiga. Eller är de det? Jag gillar det här greppet när man som läsare inte kan vara helt säker på om det går att lita på huvudpersonerna.
Samtidigt är mordförsöket mot Greg något av ett sidospår i boken. Vad den framför allt handlar om är den seriemördare, Taggmördaren, som gäckat Greg under lång tid och som Ruth nu är på spåren.
Det finns element i den här boken som är ”lite för mycket” och som kanske heller inte är helt trovärdiga, men jag kan ha överseende med det, för det är verkligen en engagerande bok som lockar till sträckläsning. Det är effektivt och smart att ha flera parallella spår och de vävs dessutom ihop snyggt. De gör också att tempos hålls uppe utan att det för den sakens skull känns slarvigt berättat. Ja, jag tycker verkligen att Ristat i hud är en läsvärd deckare.
Citerat ur Ristat i hud
””Var är din bil?”
Lake nickade mot sin Renault Clio som stod parkerad mitt emot Carvers hus och innanför polisens avspärrning. I den låg Carvers mappar och pistolen kvar i bagageutrymmet. Hon borde ha flyttat på den direkt efter att hon hade ringt in och larmat: just nu räknades den officiellt som en del av brottsplatsen.
”Kom med.” Wilshire fattade tag om hennes armbåge. ”Vi sätter oss i bilen och pratar där.
”Va?” Mapparna. Pistolen. ”Nej!” Hon ryckte sig fri ur hans grepp.”
Ristat i hud av Ashley Dyer.
Ristat i hud
Originalets titel: Splinter in the blood (engelska). Översättare: Gabriel Setterborg. Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Louise Bäckelin förlag). Antal sidor: 415. ISBN: 978-91-7799-045-1.
Ashley Dyer
Ashley Dyer är pseudonym för den brittiska författaren Margaret Murphy (född 1959), känd för bland andra Glömd i mörkret (utgiven på svenska 2002), och den brittiska kriminalteknikern Helen Pepper. De planerar att ge ut fler romaner om Ruth Lake och Greg Carver. Ashley Dyer har en hemsida, Facebooksida, Youtubekanal och twittrar under @AshleyDyer.
Förlagets beskrivning
”I månader har poliskommissarie Greg Carver jagat en gäckande seriemördare. En mördare som tillfångatar sina offer och ägnar veckor åt att tatuera varje centimeter av deras kroppar. Tills de blivit ett konstverk att visa upp för världen. Utredningen verkar ha gått i stå när Greg Carver en sen kväll brutalt skjuts ner i sitt hem. Hans kollega Ruth Lake är först på plats, men istället för att begära förstärkning så städar hon snabbt undan alla spår efter mördaren. Vad är det hon försöker att dölja och vem är mördaren? Och är Greg verkligen död?
Ristat i hud är en fängslande spänningsroman som tar dig med på en berg-och-dalbana av hemligheter, överraskningar och svek i jakten på en makaber mördare.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
