Tid: Livet är inte kronologiskt av Alex Schulman & Sigge Eklund
Alex Schulman och Sigge Eklund har en av Sveriges största och mest omtyckta podcasts. Tillsammans har de också turnerat runt med en scenföreställning och nu är de aktuella med en bok, där de i vartannat kapitel turas om att göra betraktelser kring tid. Jag har nu lyssnat på ljudboksversionen, där de själva läser upp sin bok, och det var lite podcastkänsla över det hela. Jag kan i och för sig erkänna att jag gav Alex & Sigges podcast en chans för ca 3-4 år sedan, när jag var helt grön på podcasts, och då fastande jag inte alls. Jag hade nog inte riktigt förstått formatet och fattade därför inte grejen med två män som sitter och snackar med varandra. Hade jag börjat lyssna idag så hade jag förmodligen fortsatt att lyssna. Gissar jag. I och med att jag inte är en av Alex & Sigges podcastlyssnare så kan jag inte direkt dra några paralleller mellan just deras podd och den här boken, utan om jag ska dra någon parallell så får det bli mer generellt. Men, som sagt, det är verkligen poddkänsla. Boken är snackig och personlig och innehåller igenkännbara och tänkvärda små betraktelser. Boken handlar om hur tiden går och hur man kan förhålla sig till nu och då – hur man kommer överens med sin uppväxt och sitt bagage och hur man lever här och nu med sin egen lilla familj och tacklar vuxenlivet och föräldraskapet. Det är mestadels bra, tycker jag! Ibland är det banalt. Ibland kan jag tycka att det blir lite krystat, som om just temat, ”tid”, gör det lite begränsat och tillkämpat. Ibland känns det som att författarna hellre hade pratat på helt fritt och att de har fått det knepigt att styra in texten på tids-temat.
Jag gillade ändå boken, som sagt. Kanske ger jag deras podcast en ny chans så småningom. För den som faktiskt är en inbiten lyssnare så kan jag tänka mig att den här boken är som ett långt ljudspår med bra bonusmaterial till deras podd och om man också ”känner” författarna genom podden så tror jag dessutom att man får ut extra mycket av boken. Kanske är det min största invändning mot boken egentligen. Den känns mer som en poddbonus är en bok som står för sig själv. Jag tror inte att de hade kunnat ge ut den här boken om de inte hade sin plattform att nå ut med och sitt format som de redan har utarbetat i podden.
I korthet
Rekommenderas för: Den som uppskattar Alex & Sigge och vill läsa (eller lyssna) på deras personliga betraktelser kring tid och kring livet.
Betyg: 3 sommarhus av 5.
Om Tid och om Alex Schulman och Sigge Eklund
Alex Schulman (född 1976) är en svensk författare, podcastare och medieentreprenör. Schulman var lite av en pionjär i den svenska bloggosfären och har drivit flera av Sveriges vid den tiden mest besökta bloggar. Sedan 2012 driver han tillsammans med Sigge Eklund en av Sveriges mest lyssnade podcasts: Alex & Sigges podcast. Schulman har också gett ut flera böcker, bland annat Skynda att älska (2009), där Schulman skriver om sin pappa. Alex Schulman twittrar på @alexschulman och instagrammar på @alexschulman.
Sigge Eklund (född 1974) är en svensk författare, podcastare och TV-producent. Han debuterade 1999 med romanen Synantrop: en kärlekshistoria och hans senaste roman, In i labyrinten, kom ut 2014. Sedan 2012 spelar han in podcasten Alex & Sigges podcast tillsammans med Alex Schulman. Sigge Eklund twittrar på @sigge, instagrammar på @siggeeklund och har en hemsida.
Utgivningsår: 2015 (Bookmark förlag).
Antal sidor: 315 sidor (ca 8 h lyssning).
Andras röster: DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”TID – Livet är inte kronologiskt utgör själva essensen av Alex Schulman och Sigge Eklunds tankar. Boken blir därmed ett naturligt sätt att närma sig författarna, såväl för trogna fans som för dem som kommer i kontakt med dem för första gången. Aldrig tidigare har de varit så utlämnande som här.
Genom sina träffsäkra analyser av livet i vår samtid levererar Alex Schulman och Sigge Eklund insikter som både är inspirerande och underhållande men också omskakande. Att försöka förstå tiden är att försöka förstå livet.”
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
Jag har aldrig haft lätt för tjocka böcker. Jag tycker om korta, tighta berättelser. Sedan hörde jag en intervju med Kristina Sandberg, som har ägnat cirka 1500 sidor åt att skildra livet för den fiktiva karaktären Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik. Sandberg menade att sidantalet i sig var viktigt för henne: det var meningen att den berättelsen skulle få ta plats, rent fysiskt. Det var en tankeställare för mig att höra Sandberg berätta om Maj-böckerna. Jag hade sällan tänkt på tjocka böcker som något annat än dålig redigering tidigare.
Det är här som det blir lite komplicerat för mig. Jag älskade att läsa böckerna om Maj och att få ta del av ett livsöde för en helt vanlig, bortglömd person, så att säga. Vem hade någonsin ägnat 1500 sidor åt att berätta om hemmafruar tidigare? Knausgårds omfattande verk är något annat. Vem har läst 4000 sidor om en västerländsk, medelklassman? Oj, hoppsan, det har vi ju såklart gjort allihop, många gånger om.
Nej, det här blev ingen storslagen läsupplevelse för mig. Jag gillar i och för sig uppväxtskildringar och Min kamp, som den första delen i serien heter och som är den bok som jag har läst, handlar mycket om Karl Oves uppväxt, hans dåliga relation med sin far och boken hoppar också till tiden efter faderns död och hur Karl Ove försöker att försonas med fadern och minnet av fadern samtidigt som han städar ur sin farmors hem, där den alkoholiserade pappan har bott i slutet av sitt liv. Det är välkomponerat och välskrivet och på många sätt en läsvärd berättelse, men för mig fastnar det när så mycket kring Min kamp och de efterföljande delarna handlar om formatet, snarare än berättelsen. De enskilda scenerna och händelserna är överskuggade av allt snack kring formatet, kring omfattningen, kring detaljrikedomen, kring den ”nyskapande” tanken att skriva såhär mycket om sig själv. För mig är formatet i grunden ointressant när det gäller självbiografiska romaner. Jag vet inte vem eller varför som behöver ta såhär mycket plats, rent fysiskt. Då föredrar jag t.ex. Bodil Malmstens eftertänksamt och poetiskt komponerande texter. I hennes biografi, Mitt första liv, ägnar hon några få stycken för att berätta om det dramatiska när hon försöker att ta sitt liv. Hon skriver några få stycken, som tränger rakt in i hjärtat och berör på djupet. Sådant imponerar på mig. Knausgårds berättande gör mig mest av allt irriterad.
En kul anekdot apropå detaljrikedomen i Min kamps och alla hyllningar av Knausgårds verk: jag hörde i en intervju, som jag tyvärr inte har hittat igen, att någon sagt till Knausgård någonting i stil med att ”han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle läsa den”. Och då gjorde han det. Texten finns i essäsamlingen Själens Amerika och boken har förmodligen sålt som smör. Läsarna älskar Knausgård, oavsett om han skriver om en alkoholiserad pappa eller om han skriver om hur han bajsar. Det i sig är fascinerande, men mig imponerar det inte på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en av 10-talets största litterära snackisar och en självbiografisk roman skriven med en sällan skådad detaljrikedom.
Betyg: 3 tomflaskor av 5.
Om Min kamp och Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare, bosatt i Sverige. Han debuterade 1998 med romanen Ute av verden, men är kanske mest känd för sitt självbiografiska mastodontverk Min kamp, som kom ut i 6 delar mellan 2009 och 2011 (på norska). Efter Min kamp har Karl Ove Knausgård främst skrivit essäer. Hans senaste bok är Hemma – borta, som kom ut 2014. Hemma – borta består av en brevväxling mellan Knausgård och Fredrik Ekelund där de diskuterar sommarens fotbolls-VM.
Översättare: Rebecca Alsberg.
Originalets titel: Min kamp.
Utgivningsår: 2010 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 442.
Andra delar i serien: Min kamp 2, Min kamp 3, Min kamp 4, Min kamp 5, Min kamp 6.
Andras röster: Boktoka, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Min kamp är Karl Ove Knausgårds mäktiga självbiografiska roman. Första delen inleds med en svepande beskrivning av varje människas slutpunkt, döden. Det är runt detta ofrånkomliga faktum boken kretsar, från barndom till vuxenhet.
I centrum står en far som i hela sitt liv agerar på ett sätt som gör honom onåbar och omöjlig att förstå. Boken utgår från Karl Oves nuvarande situation med fru och två små barn i Malmö. Han skriver personligt om hur han tvingats sluta dricka eftersom han då tappar kontrollen och gör sig själv och andra illa.
Så kommer telefonsamtalet från brodern med besked om faderns död. Det som följer är ett hårt uppvaknande och en begravning av en far han aldrig kände.”
Mats Strandbergs första egna bok efter dundersuccén Engelsforstrilogin, som han författade tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, är en skräckroman med handlingen förlagd till Finlandsfärjan Baltic Charisma. Miljön känns som ett både roligt och intressant val. Alla har kanske inte själva varit på en Finlandskryssning, men jag tror ändå att de allra flesta har någon slags uppfattning om vad en sådan resa kan innehålla. Fylla, taxfree, halvt bortglömda artister som kör sina gamla slagdängor, svensexor, dansgolv med hits, folk som skrålar i karaokebarer. En del fördomar har kanske formats av såpor och dokusåpor som gått genom åren (själv hör jag till Rederietgenerationen). Jag vet inte hur rättvist det är att utgå från att finlandskryssningar är som det ofta framställs i TV, men i alla fall. I Strandbergs tappning finns hur som helst flera stereotyper som man kanske föreställer sig roar sig på medelklassiga kryssningar. Här finns tjejkompisarna som är ute efter att festa och ligga. Här finns den medelålders, deppade kvinnan som som nu hoppas på att en tur med Charisma ska få henne att känna sig lite mindre ensam. Här finns också paret där den ena killen pirrigt planerar ett frieri på båten. Här finns också den lilla mamma-pappa-barn-familjen som håller på att rasa samman och där föräldrarna ändå, någonstans, tror och hoppas att resan ska laga det som spruckit i familjen. Boken skildrar också hur personal försöker att hantera passagerarna, som inte sällan är snorfulla. En av huvudpersonerna är också en gammal schlagerstjärna som nu leder karaoke och som behöver dra några linor kokain för att palla med. Två viktiga huvudpersoner är också de två tweenies, Albin och Lo, som är kusiner och en gång i tiden var nära vänner. Nu har Lo flyttat och de har delvis tappat kontakten. Lo har också dragit iväg i utvecklingen och har plockat upp en tonårings jargong och klädstil, medan Albin inte alls har kommit lika långt på väg mot vuxenheten och dessutom är både ensam och osäker och har en helt annan status än sin kusin. När han nu möter Lo på nytt så är det som att träffa en främling och de blir båda osäkra på hur de ska förhålla sig till varandra.
Människorna och relationerna är det bästa i boken, tycker jag. Mats Strandberg är skicklig på att måla upp intressanta och igenkännbara karaktärer och han har fått till en fin bredd av människor i persongalleriet. Det är både roligt, ömsint, tänkvärt och igenkännbart berättat. Boken är dock primärt en skräckroman och, återigen, är valet av miljö klockrent. Det framkommer nämligen snabbt att det finns vampyrer på färjan och i den här slutna miljön, varifrån ingen kan fly, börjar smittan sprida sig. Det finns en hel del rejält äckliga scener och spänningen hålls uppe till slutet.
Jag kan erkänna att varken skräck eller vampyrromaner är riktigt min genre, men i det här fallet så köper jag det rakt av. En spännande och bra bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en spännande vampyrroman med intressanta karaktärer på kryssning med en Finlandsfärja de inte kan fly från.
Betyg: 3+ taxfreeparfymer av 5.
Om Färjan och Mats Strandberg
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som kanske är mest känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong. Färjan är hans senaste roman. Just nu pågår manusskrivande för att boken ska kunna filmatiseras. Mats Strandberg twittrar på @matsstrandberg_.
”I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.
Mats Strandberg följer upp succén med Engelsfors-trilogin med en spännande skräckroman. Liksom i Engelsfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.
Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.”
Jag såg att nomineringarna nu är klara till Stora ljudbokspriset. Nu går det alltså att rösta på favoritljudböckerna i kategorierna skönlitteratur, barn & ungdom och deckare & spänning.
I år har har jag inte lyssnat på någon av de nominerade titlarna i skönlitteraturkategorin, men jag har däremot läst flera av titlarna, däribland två riktiga höjdare: Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri och Liv till varje pris av Kristina Sandberg. Jag vet inte om det är riktigt rättvist att rösta på ljudböcker när man inte vet hur uppläsningen är… Men visst håller jag en tumme för Allt jag inte minns (och Liv till varje pris). 😉
I deckarkategorin har jag faktiskt lyssnat på Kvinnan på tåget, som jag tyckte var riktigt bra då, men som jag inte minns alls nu. 😮 Åh, då är det nog ingen superbra bok ändå, eller hur? Jag har också precis lyssnat på Färjan av Mats Strandberg. Jag tänkte faktiskt precis blogga om den. Den får dock definitivt en röst från mig kan jag avslöja redan nu!
Jag såg att Olika förlag har gett ut en pekbok med jultema i år. Nice! Olika, som har ”ut med stereotyper – in med möjligheter!” som slogan, ger ut böcker som försöker att vara inkluderande och visa mångfald. Det här är alltså en bok som inte bara har jultema utan också visar många olika sorters tomtar, lucior och så vidare. Kul bok!
En annan aktuell julbok för barn är Astrid Lindgrens jul, med uppspelningsfunktion. I den läser Astrid Lindgren själv upp julsagor om Pippi, Emil, Madicken, Lotta, Barnen i Bullerbyn med flera. Den ser verkligen fin ut! Det finns ju väldigt mycket jul i Astrid Lindgrens böcker. Själv har jag i och för sig mest kommit i kontakt med Lindgrens jul genom filmatiseringarna av hennes berättelser, men ändå. Madickens julgran, tabberaset i Katthult… Jag vet inte exakt vilka sagor som boken innehåller, men det finns ju en och annan fin berättelse från Astrid Lindgrens värld att välja ut till en sådan här bok.
Apropå uppspelningsfunktion så finns det sedan flera år tillbaka en bok med julvisor och uppspelning. Bara att sjunga med! 😉 Svenska julvisor heter boken och är en av många musikböcker som ges ut av förlaget Max Ström.
Julen närmar sig och på ett kommunhus någonstans i Sverige sitter många medarbetare djupt nedsjunkna i arbete. Andra går omkring och oroar sig över de neddragningar som det ryktas om. Hur många kommer att bli uppsagda? Vilka verksamheter kommer att drabbas? Ytterligare några bestämmer sig för att sprida lite julstämning. Givet den minimala budget man har att förhålla sig till kommer man till slut fram till att det bästa sättet att skapa julstämning är att ställa ut trappljusstakar i kommunhusets fönster. Genom att ställa dem i utvalda fönster är det tänkt att de ska forma texten ”GOD JUL”. Det är en fin tanke att på detta enkla sätt göra något kul och fint för alla. I praktiken fungerar det dock inte över huvud taget. Snart har det dock utkristalliserat sig en grupp som tar projektet på ett mycket stort allvar och de är beredda att till nästan vilken pris som helst få det här att fungera. Andra har helt andra saker att bekymra sig över, naturligt nog.
God jul är en både knäpp och rolig liten historia, som i längd ligger någonstans mitt emellan en roman och en novell. Både personer och händelser i boken är tillspetsade såklart, men visst känner man igen drag hos bokens karaktärer i det verkliga livet – och själva hysterin kring julen är också något som på sätt och vis kan kännas igen hos de flesta, skulle jag tro. Karlsson har med den här boken lyckats plocka upp igenkännbara situationer och personer och gjort en mycket underhållande berättelse, som faktiskt inte direkt saknar svärta, för den delen. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, eftersom den är uppläst av författaren själv och Jonas Karlsson är sannerligen en bra uppläsare.
Observera den världssnygga framsidan förresten! Wow!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, underhållande liten berättelse om tröttsamt kontorstrubbel och ivern att till varje pris sprida lite julstämning.
Betyg: 4 upphandlingar av 5.
Om God jul och Jonas Karlsson
Jonas Karlsson (född 1971) är en svensk skådespelare och författare. Han tillhör Kungliga Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har, utöver medverkan i ett antal teateruppsättningar, även synts i många tv-serier och filmer, nu senast i Hallonbåtsflyktingen, där han spelar en finlandssvensk man som önskar att han vore svensk. Karlsson debuterade som författare år 2007 med novellsamlingen Det andra målet. God jul är hans första lite längre berättelse. Hans senaste roman heter Jag är en tjuv och den kom ut 2015.
”I Jonas Karlssons finurliga julhälsning skildrar han med sin sedvanliga pricksäkerhet och med ett stort mått av humor kontorslivets vedermödor under några hektiska veckor i december.
Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.
Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.”
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Kerstin Ekmans Hunden handlar om, just precis, en hund. En liten hundvalp kommer bort och får klara sig bäst han kan bland den hunger och de fasor som livet i det vilda innebär.
Det är en bok som är så kort att den närmar sig novellformen. Ursprungligen har den getts ut i en illustrerad utgåva, men själv lyssnade jag på ljudboksversionen, som är fint uppläst av Helena Brodin.
Ekman är skicklig på att måla upp miljöerna. Det här är inte den första boken där vilda, norrländska skogar får bilda en mörk fond. I boken skriver hon också skickligt från hundens synvinkel. Jag vet inte vad det innebär att vara en hund, men Ekman skriver så övertygande att jag köper det rakt av. Det är som att få tassa omkring som en hund på fjället för en stund.
Det är en riktigt fin liten berättelse och den är väldigt gripande, på sitt sätt. Det är ingen lätt tillvaro hunden har hamnat i. Jag önskar dock att jag hade läst den illustrerade versionen. Jag tror att det hade förhöjt berättelsen att få lite bilder till den.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, välskriven liten berättelse berättad från en hunds synvinkel.
Betyg: 3 sorkar av 5.
Om Hunden och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 1986 (första utgåvan med illustrationer av Henrik Krogh, Bonniers), 2006 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 110 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: Bodil Zalesky, Bokhyllan, Boktoka, Booksessed.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Var börjar en berättelse? Under en granrot kanske. Ja, under en granrot. Där låg en liten grå en. Han låg hopkrupen med nosen under svansen. En hund. Men det visste han inte. Han kunde inte minnas. Det var bara ett stort hål inuti honom, ett gnag, en hunger efter värmen och efter det starka ljumma som fyllde munnen och efter tikens bett i nackskinnet och slicken i mungipan när hon kom utifrån med främmande lukter i pälsen. Hur hade han kommit att hamna under granen? Det mindes han inte och inte hade han kunnat berätta. Men Kerstin Ekman har berättat hans historia: enkel, stark och fängslande i varje rad.”
Har du någon favorituppläsare? En bra uppläsare kan göra mycket för en ljudbok och omvänt kan en alltför sävlig och entonig uppläsning verkligen få mig att tappa intresset. En del föredrar när uppläsaren ”dramatiserar” medan andra tycker att det är oerhört irriterande när uppläsningen inte är ”neutral”. Själv ställer jag mig lite i mitten när det gäller den frågan. Jag tycker att det är hemskt när manliga uppläsare försöker sig på ”tjejiga”, d.v.s. pipiga (?!), röster när de läser texter som hör ihop med kvinnliga karaktärer. Å andra sidan kan jag tycka att det förhöjer när uppläsaren lägger in lite variation och t.ex. använder olika stil för olika karaktärer i boken.
Här kommer en lista på några av mina favorituppläsare:
Min stora favorit är Morgan Alling, som verkligen har en behaglig röst att lyssna till. Hans uppläsning av Snabba cash var så bra att jag hade svårt att sluta lyssna – jag gick omkring på promenader bara för att jag ville lyssna mer. Alling gör den perfekta avvägningen mellan dramatisering och neutral uppläsning. För just Snabba cash, med Lapidus korthuggna språk, adderade uppläsningen väldigt mycket känsla vilket förhöjde läsupplevelsen.
Snabba cash av Jens Lapidus
Katarina Ewerlöf är lite av ett måste i en sådan här lista. Tidigare i år blev det nästan utklassningsvarning när nomineringarna till Stora ljudbokspriset tillkännagavs. Ewerlöf hade läst in 4 av de 12 nominerande titlarna (och 1 av de 3 vinnarna). Jag hör definitivt till de som uppskattar Ewerlöfs uppläsningar. En av favoriterna är hennes uppläsning av Unni Drougges roliga och lite knäppa Berit Hård-deckare Bluffen, som blir extra rolig i Ewerlöfs uppläsning. Jag började nästan gapskratta emellanåt!
Bluffen av Unni Drougge
Anna Maria Käll har läst in flera av mina ljudboksfavoriter, däribland Min mormor hälsar och säger förlåt och Gone girl. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så bra med hennes uppläsningar, men någonting är det, för oavsett genre så känns hennes uppläsningar alltid helt rätt.
Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman
Jonas Karlsson är en annan favorit. Jag har t.ex. lyssnat på Vindens skugga i hans uppläsning och jag tror att det är Karlssons skådespelarskills som skiner igenom i uppläsningen – det är helt enkelt en skön röst att ha i lurarna och han är duktig på att få in rätt känsla i sina uppläsningar. Jag tänkte snart lyssna på några av hans senaste alster, God jul och Jag är en tjuv, som lär finnas i författaruppläsning.
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Helena Brodin är en uppläsare som jag verkligen uppskattar. Hon har tagit sig an flera moderna klassiker av svenska kvinnliga författare, som Marie FredrikssonsSimon och ekarna och Kerstin EkmansVargskinnettrilogi. Hennes uppläsningar känns alltid… värdiga? Ja, jag hittar inget bättre ord. Hon gör i alla fall väldigt seriösa och fina uppläsningar, tycker jag.
Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman
Jag tycker också att Sanna Persson Halapi gör en fantastiskt fin uppläsning av Marjaneh BakhtiarisKan du säga schibbolet?. Persson Halapi växlar fint mellan dialekter, brytningar och sinnesstämningar, vilket ger något extra till den här boken, som vänder och vrider på främlingsfientlighet och rasism. Jag har inte hört någon mer ljudbok med Persson Halapi som uppläsare. Ärligt talat tror jag att det här är hennes enda ljudboksuppläsning?! Hon borde göra fler! 😉
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Min kamp är Karl Ove Knausgårds uppmärksammade självbiografiska romaner, som kom ut på svenska i 6 delar mellan åren 2010 och 2013 och består av svindlande 4000+ sidor. Det är alltså med en enorm detaljrikedom som Knausgård berättar om sig och sitt liv. Hur mycket som är fiktion och hur mycket som är sanning är väl i och för sig inte gott att veta och förmodligen är det inte speciellt viktigt för läsaren att reda ut det heller.
