Halva året har redan passerat och jag har ingen aning om hur! Många böcker har i alla fall blivit lästa, åtminstone med mina mått mätt. Hela 45 titlar har det blivit, men då är en skapligt stor andel av dem poesi och serier, som ju inte brukar vara så omfattande till sidantalet. Jag har en läst en hyfsat bra blandning av e-böcker, pappersböcker och ljudböcker, man har inte haft någon större spridning när det kommer till ursprungsland… Jag vet inte om det blir någon stor ändring på den saken. Jag har verkligen en stor förkärlek för böcker från Sverige, även om jag vidgar vyerna med enstaka andra titlar.
Genrerna, hur man nu genrebestämmer en bok, ser ut såhär:
Klassikertårtbiten är kanske lite väl blygsam… Jag har åtminstone några fler Austen planerade framöver. 🙂
Har jag några favoriter då? Ja! Men trots att några böcker sticker ut, så måste jag säga att året har varit ganska beigt på bokfronten. Det är långt ifrån alla böcker som kommer att leva kvar länge i minnet.
En riktigt kanonbra bok är dock Eld, som till och med överträffade förväntningarna från succén Cirkeln, som inleder denna planerade fantasytrilogi om ungdomar som lever i en bruksort och upptäcker att de bär på magiska förmågor.
Bland tankeväckande böcker tycker jag att Arkan Asaads Stjärnlösa nätter var lite av en ögonöppnare. Den lyfter fram det manliga perspektivet på tvångsäktenskap och är delvis baserad på Asaards liv.
En annan bra ljudbok som jag har lyssnat på i år är Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet, första delen i Vargskinnettrilogin. Jag älskar sådana här böcker som handlar om starka kvinnor och intressanta livsöden.
Kathryn Stocketts hyllade Niceville tyckte jag mycket om. Trots att den handlar om rasism så kändes den lättillgänglig och närmast feel good. Den läste jag i bokcirkeln Picket & Pocket.
Bland de böcker jag har läst i år och som faktiskt är nya för i år tycker jag att Bodil Malmstens senaste loggbok, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, hör till de bästa (Eld är också från årets utgivning och Stjärnlösa nätter är ny i ljudboksversionen). Malmsten skriver skickligt, roligt och tankeväckande.
Roligast och vassast och bäst bland de serier jag har läst är helt klart Liv Strömquists satir Ja till Liv!. Jag skrattade så att jag nästan grät.
Bland årets höjdpunkter räknar jag också den nyss utlästa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som jag inte har publicerat något inlägg om ännu. Boken är en memoarbok av Haruki Murakami, där han skriver om sitt liv och författarskap med utgångspunkt från sitt stora intresse för löpning.
Kommentera & diskutera gärna!