Med förvåning läste jag en liten notis i tidningen i helgen att Hammarö kommun har valt att plocka bort ungdomsbokenKort kjol av Christina Wahldén. Boken har används i undervisningen för åttondeklassarna, men nu är den bortplockad och föräldrar till eleverna planerar att anmäla boken till Skolinspektionen eftersom boken har ”ett språk som inte lämpar sig för barn”.
Jag är ytterst förvånad, som sagt. Boken kom ut första gången 1998 och handlar om en tjej som blir våldtagen. Jag var bara 11 år när den kom ut och då var jag för liten för att läsa, men när jag själv var i tonåren så var den fortfarande en typisk ungdomsbok som det skyltades med och som lyftes fram som bra litteratur för unga. Jag läste den själv år 2001, när jag av en händelse råkade gå i åttan, faktiskt. Jag har inte idag några starka minnen av den här boken. Den var säkert tankeväckande och intressant, men jag reagerade knappast på språket eller ordvalen. Jag har heller ingen som helst känsla av att boken var svår att ta in eller förstå, eller att den skulle vara för grov på något sätt. Det säger förvisso sig självt att ämnet är svårt, men det gör det ju inte mindre viktigt att prata om det. Idag finns det bilderböcker om döden. Bör det då inte finnas ungdomslitteratur som kan väcka samtal kring sexuella övergrepp? Visst, man är inte så gammal när man går i åttan, men när ska man prata om sexuella övergrepp då? Ska man blunda och tiga bort det och hoppas att problemet försvinner?
Det jag i och för sig kan tänka mig är att boken har åldrats och att det kanske finns nyare böcker som kan användas i undervisningen för att prata om det här ämnet, som ju tyvärr fortfarande är minst lika aktuellt som -98. Det är ju trist om bokens ålder gör att det blir svårare för dagens unga att relatera till den.
Jag tycker för övrigt att det är helt hopplöst att föräldrar tydligen har fått såhär mycket makt över en skola (och en hel kommun?) att de får gå in och censurera litteraturen. Emellanåt dyker tokstollar till föräldrar upp och kräver exempelvis att ”alternativa skapelseberättelser” ska berättas i skolan, men då finns det tack och lov direktiv som förbjuder sådant vansinne. Det borde vara lika självklart att ryta ifrån när föräldrar vill styra andra delar av undervisningen. Skolor borde inte vara så ängsliga. Föräldrar och deras barn är inte konsumenter som ska göras nöjda. Skolor har en större funktion än att fixa ett schyst nöjd kund-index. Ytterst måste det vara läraren som avgör vilken litteratur som är lämplig för att uppnå målen i undervisningen. Själv har jag dessutom mycket svårt att tro att åttondeklasser inte kan hantera Wahldéns böcker. Hon har för övrigt skrivit en hel rad böcker som känns som praktiska diskussionsstartare och som säkert med fördel kan plockas in i undervisningen på ett eller annat sätt. Hon har t.ex. skrivit en bok som handlar om djurrättsaktivism och en annan som handlar om att bli bortgift.
Nåja, en positiv sidoeffekt med hela den här historian är att boken har blivit nyaktuell, på ett lite bakvänt sätt. Den är just nu helt slutsåld, men jag har hört ryktas om att det ska tryckas upp fler exemplar. Tills vidare finns den som e-bok. Fram till 1:a november finns den till och med att ladda ned gratis hos Rabén & Sjögren.
Min europeiska familj: De senaste 54 000 åren av Karin Bojs
Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman
Monster i garderoben: En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton
Den sårade divan av Karin Johannisson
Knark: En svensk historia av Magnus Linton
Den nya staden: Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson
Årets svenska barn- och ungdomsbok
Nu är det sent! av Emma AdBåge
Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson
Alla går iväg av Eva Lindström
Ishavspirater av Frida Nilsson
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg
I söndags vågade jag mig på några gissningar till skönlitteraturklassen. Det var väl inte helt seriösa gissningar och när man endast har läst 2 böcker som utkommit det senaste året så har man heller inte så mycket att välja mellan…. Föga förvånande så prickade jag alltså bara in ett rätt. Det var också den mest väntade och den, från min sida, mest önskade: den fantastiske Jonas Hassen Khemiri. <3 En författare som jag är mycket förtjust i, men som jag inte hade kommit på tanken att nominera eftersom det inte kändes som att hans genre är speciellt poppis i litteraturkritiksammanhang är skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Det måste ha varit årets största skräll att han blev nominerad. Roligt, tycker jag! Han skriver verkligen bra och är duktig på att skildra människor och deras rädslor.
En författare och bok som jag verkligen hade i tankarna i söndags var faktiskt Agneta Pleijel och Spådomen, som har toppat topplistor här och var. Men sedan tänkte jag: ”memoarer? är det verkligen skönlitteratur?” och sedan skippade jag den i min lista. Haha. Jag tycker att det är svårt med genres. För mig är det inte givet till vilken kategori biografier eller memoarer passar bäst. För mig var det heller inte givet att poesi också ryms i kategorin skönlitteratur (obs: vet inte varför jag tänkte på det sättet). Därför tog jag inte med den fantastiske dikten Det här är hjärtat av Bodil Malmsten i mina gissningar, trots att den är en av mina favoriter från året. Den blev ju heller inte nominerad, så det kanske var lika bra, på sätt och vis… 😉
Annars brukar det alltid bli en liten (Twitter-)debatt om kategorin ”barn- och ungdom” som kan upplevas lite väl bred. Många tycker att den bör splittras i två, för som det är nu ska alltså böcker som riktar sig till 3-åringar slåss mot böcker som är tänkta att läsas av nästan vuxna tonåringar. Jag förstår verkligen problemet, men inser samtidigt att även skönlitteraturkategorin rymmer våldsamt många olika sorters böcker som kan vara svåra att ställa mot varandra. Vad jag kan bedöma har i år 3 romaner, 2 biografier/memoarer och 1 novellsamling blivit nominerade i kategorin skönlitteratur. Jag har väl egentligen ingen stark åsikt i frågan om vilka kategorier som bör få ett eget pris. Det jag kan konstatera att det finns många böcker som är värda priser och uppmärksamhet och att det kan kännas svårt att bara belöna 3 vinnare.
I år hoppas jag hur som helst att det är Khemiris år!
Igår tippade jag årets Augustprisnomineringar i kategorin skönlitteratur. Idag har det rätta svaret avslöjats på en presskonferens. Det här inlägget är dock tidsinställt så det blir ingen återkoppling på den fronten. Däremot tänkte jag fortsätta på Augustpristemat och lista mina 5 favoriter bland tidigare vinnare i skönlitteraturkategorin.
Förra årets vinnare, Liv till varje pris av Kristina Sandberg, är given! Boken är den avslutande delen i trilogin om Maj och jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören som har rosat den här serien. Det är verkligen fantastiskt att få följa hemmafrun Maj med hennes våndor och oro och slitsamma arbete. Böckerna berättar också ett stycke kvinnohistoria som är mycket intressant att ta del av.
Lena Andersson knep priset 2013 för sin briljanta kärleksroman Egenmäktigt förfarande, som närmast dissekerar det destruktiva förhållandet (eller: ickeförhållandet) mellan Ester och hennes olyckliga kärlek Hugo. Det är en mycket intressant bok, skriven med ett väldigt eget och akademiskt språk, som funkar oväntat bra.
2012 gick priset till Tomas Bannerhed för hans roman Korparna, som handlar om en pojke som lever i en lantbrukarfamilj vars tillvaro knappt går ihop. Pappan är mycket skör och även pojkens tillvaro blir orosfylld och otrygg. Hans tillflykt blir till skogen och det rika fågellivet som finns där. Korparna är en mycket välskriven och gripande roman. Det är nästan obegripligt att den är Bannerheds debutbok!
2006 belönades Susanna Alakoski med Augustpriset för sin roman Svinalängorna. Jag älskar Alakoski för att hon orkar skriva och berätta om fattigdom, utanförskap och missbruk. Det här är också teman i Svinalängorna, som utspelar sig i Ystad på 60- och 70-talet och skildrar livet för en finländsk invandrarfamilj.
2004 gick priset till Bengt Ohlsson med Gregorius, som berättar Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas ut läkarens perspektiv. Jag älskar Doktor Glas och då känns det såklart lite vanskligt att läsa en bok som spinner vidare på detta verk, men faktum är att Ohlsson gör Doktor Glas rättvisa. Den närmast fördjupar denna fantastiska läsupplevelse, som handlar om en läkares våndor när en kvinnlig patient söker upp honom och anförtror honom att hon inte står ut med sin inte speciellt attraktive man, Gregorius.
Off topic: Hur kunde Torgny Lindgren få Augustpriset för Hummelhonung 1995? Fanns det inte någon annan bok än denna äckliga och pretentiösa berättelse som hellre kunde ha belönats? :/ Usch, vad elak jag är, men det är verkligen inte en favoritbok hos mig!
Imorgon avslöjas det vilka som är nominerade till årets Augustpris. Augustpriset är alltså det årliga litteraturpris som delas ut av Svenska Förläggareföreningen i kategorierna årets skönlitteratur, årets svenska fackbok och årets svenska barn- och ungdomsbok. Det är också ett av mina absoluta favoriter när det kommer till litteraturpriser. Augustpriset brukar nämligen gå till böcker som inte bara är bra, utan dessutom brukar vara folkligt förankrade. Augustpriset är ett av de mest prestigefyllda litteraturpriser som delas ut i Sverige, men det brukar verkligen inte vara pretentiös eller ”svår” litteratur. Jag är alltid lockad att läsa augustpristagare!
Vad som avslöjas imorgon är alltså vilka böcker, 6 böcker per kategori, som är nominerade av juryn. Dessa kommer sedan att läsas av en mängd bokhandlare, bibliotekarier och litteraturkritiker, som sedan röstar fram pristagarna, vilka avslöjas på en gala den 23:e november.
Jag tänkte i dagens inlägg gissa (och i vissa fall: önska) vilka som är nominerade i skönlitteraturklassen i år. Jag läser inte tillräckligt många barn- och ungdomsböcker eller fackböcker för att kunna gissa i de kategorierna, så jag lämnar dem den här gången.
1. Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Det här är en av mina favoritböcker från året (och en av mina favoriter, alla tider). Khemiris bok om kärlek, sorg och att leva som papperslös är en perfekt komponerad bok som inte bara känns brännande aktuell utan också är förvånansvärt rolig. När Khemiri var aktuell med sin tidigare roman, Jag ringer mina bröder (2012), glömde (!!!) förlaget att skicka in hans bok och juryn kunde därför inte ta den i beaktande till Augustpriset. Jag och många med mig tror att Khemiri hade haft en god chans att vinna det året, så det var såklart snopet att en pinsam miss gjorde att han missade hela tävlingen. Allt jag inte minns är snäppet bättre än Jag ringer mina bröder. Det här borde alltså vara Khemiris år.
2. Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Nej, jag tror nog egentligen inte på den här boken, för Andersson har redan belönats med Augustpriset för den första boken om Ester: Egenmäktigt förfarande. Men jag räknar upp den här boken i alla fall. Den är ju så bra! 😉 Andersson har en fenomenal blick för människor och relationer och hennes böcker om Ester och hennes hopplösa relationer är verkligen på pricken och en intressant läsning. Andersson har också en väldigt egen, lite kärv och akademisk, stil, som funkar förvånansvärt bra för att driva den här allt annat än lyckliga kärleksberättelsen.
Nu måste jag erkänna en sak: jag har inte läst fler svenska skönlitterära böcker som har kommit ut under perioden 20 oktober 2014 – 18 oktober 2015, som är det intervall då årets nominerade böcker måste vara utgivna. Resten baseras alltså på vilka böcker som känns som mest troliga snackisar… 😉
3. Sund av Tove Folkesson. Sund är uppföljaren till en annan av mina favoritböcker från året: Kalmars jägarinnor. Kalmars jägarinnor kretsar kring ett tjejgäng i slutet av 90-talet. Det är tjejer som snarare hör ihop på grund av sitt utanförskap än för att de har mycket gemensamt. Det är en oerhört fin bok om att växa upp och att längta bort. Språket är helt otroligt. Det är koncentrerat som poesi. Jag gissar och tror att Sund är ungefär på samma nivå som Kalmars jägarinnor. Det borde räcka för en nominering i sådant fall, tycker jag.
4. Karolina Ramqvist är en annan författare som jag har upptäckt under året. Jag läste hennes knivskarpa och arga More fire, som handlar om kolonialismens spår i dagens Jamaica. I år har hon varit aktuell med en helt annan bok: Den vita staden, som handlar om en kvinna som har ett förhållande med en kriminell man i Stockholms undre värld. Den har fått fin kritik och kan mycket väl vara en av böckerna som presenteras imorgon.
5. Nu måste jag ta något helt ur luften, men en bok som verkar vara väldigt fin och gripande är Bära barnet hem av Cilla Naumann:
”I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.”
Det låter så fint. Och boken har hyllats unisont vad jag har sett.
6. En annan bok som jag också har oläst, men som jag tycker ligger rätt i tiden och verkar vara bra är Elise Karlssons Linjen:
”En linje: ett gemensamt projekt, en hållning. Men också en gräns, det som skiljer innanför från utanför.
Ett kontorslandskap i en byggnad av glas. Smattret från tangenter, doften av kaffe. En kvinna har återigen fått chansen efter en tid som arbetslös. Företaget gör manualer i självhjälpssegmentet. Det handlar om att ge människor verktyg. Att förändra. Så att de blir mer effektiva, bättre på att kommunicera. Romanjaget är hårt arbetande och klättrar snabbt inom företaget. Jobbet tar upp allt mer av hennes tid och hon umgås intensivt med kollegorna. Kanske älskar hon rent av en av dem? Men snart börjar det ryktas om nedskärningar. Hon, som alltid haft tillfälliga anställningar, vet att det gäller att hålla sig på rätt sida när bilan faller.
Linjen är en mörkt humoristisk undersökning av arbetet som idé, ideologi och vardag. När det börjas kännas absurt, titta upp och se dig omkring. Känner du igen dig?”
Visst är det något speciellt med böcker som utspelar sig i miljöer som man känner igen? Jag tycker t.ex. att John Ajvide LindqvistsMänniskohamn, som utspelar sig i Roslagen, där jag själv vuxit upp, är förvånansvärt läskig. När man själv har vuxit upp i en stad vid havet så blir det faktiskt ganska obehagligt att läsa en bok som handlar om läskiga saker som försvunnit i havet och som nu kommer tillbaka.
Sedan tio år tillbaka bor jag i Umeå och jag måste erkänna att jag har läst väldigt få böcker som utspelar sig den här staden. Ärligt talat kan jag inte komma på en enda just nu. Därför är jag sugen på att läsa Katarina Mazettis senaste, som utspelar sig i ett kollektiv i 70-talets Umeå. Det låter ju tveklöst inte som en skräckis heller, så den passar nog för mig, som ärligt talat är rätt mörkrädd.
”Snö kan brinna handlar om fyra unga vänner som har gruppförlovat sig och bor tillsammans i ett kollektiv i 70-talets Umeå. De växer, mognar, odlar giftfritt och spelar folkmusik tillsammans. Demonstrationer, fester och kärleksproblem avlöser varandra, livet är en revolution och ingen anar att två av dem inte har mer än några år kvar i livet.
Huvudpersonerna beskrivs med stor ömhet och med massor av humor, musiken är den genomgående röda tråden och texten dansar fram.”
Thorvall var, vad jag kan förstå, minst sagt uppmärksammad och rent av utskälld under åren då hon gav ut böckerna om Signe och, kanske särskilt, när hon några år tidigare gav ut Det mest förbjudna, som för övrigt har väldigt tydliga kopplingar till Signetrilogin. Det var förmodligen för starkt att hon skrev väldigt öppet om sex och om sin inte helt oproblematiska relation till sin mor. Läser man hennes böcker framträder en rastlös själ och en karriärkvinna som har svårt att räcka till. Böckerna om Signe ger många ledtrådar till vem Thorvall var och varför hennes relationer, till sina nära, många gånger var problematiska.
När man skjuter arbetare… är den bästa delen i trilogin, om du frågar mig. Den handlar om Hilma, som ”gifter upp sig” en samhällsklass, men som inte får veta innan bröllopet att hennes blivande make lider svårt av manodepressivitet (idag kallas det kanske bipolär?). Det finns flera fruktansvärda scener i boken: våldtäkt, skräck, och också en ton genom hela berättelsen som vittnar om en mindrevärdeskänsla, som många klassresenärer säkert bär på.
Det är en otroligt fin bok. Jag har svårt att förstå att Thorvall kunde skriva den, hur hon kunnat skaffa sig en så tydlig bild av personer och händelser som ligger så nära henne själv.
”Det är 30-talets Sverige och det anses som någonting stort att den enkla skogshuggardottern Hilma får gifta upp sig i klassamhället. Att hennes blivande make, läroverksadjunkten Sigfrid, bär på en sinnessjukdom underlåter svärföräldrarna att nämna, trots att sjukdomen på grund av ärftlighet gör att Sigfrid enligt lag egentligen inte får gifta sig. Det är Hilmas enkla bakgrund som gör att man inte tar så noga på detaljen om Sigfrids sjukdom. Sjukdomen blir dock en tung last för Hilma.” [Läs mer…]
Det var ett tag sedan jag läste något av Susanna Alakoski, men snart ser jag fram emot att börja läsa hennes April i anhörigsverige, som väl kan ses som en fortsättning på Oktober i fattigsverige, som kom för några år sedan. Båda böckerna liknar dagböcker till formen – även bokstavligt talat. Det är faktiskt oerhört snyggt formgivna böcker i ett litet, gulligt format, med skön textur på omslagen och med tjusiga bokmärkesband.
Men det är inte för omslagets skull som jag läser Alakoski, utan det är för att jag verkligen uppskattar att hon ger röst åt de som sällan hörs – de som lever i fattigdom, utanförskap och med missbruksproblematik. Även anhöriga och deras situation är något som Alakoski vågar tala om det märks att hon personligen är både berörd och har erfarenhet. Det behövs författare som Alakoski, som med lätt hand han skriva berättelser som upplyser om vad fattigdom gör med människor och som vädjar till mer medmänsklighet, omtanke och värme. Alla hennes böcker har varit tankeställare för mig och jag tycker att alla borde läsa dem!
Jag såg förresten att Alakoski har hedrats genom att utses till hedersdoktor på Malmö högskola. Fint! Välförtjänt!
För en vecka sedan nåddes vi alla av beskedet att författaren Henning Mankell har somnat in. Mankell har varit öppen med sin sjukdom, som han också har skrivit om i boken Kvicksand, men det var nog många som ändå nåddes av beskedet med bestörtning. Dagens inlägg blir ett inlägg om några av Mankells böcker.
Mankell var en oerhört produktiv författare och jag inser att jag bara har skrapat på ytan av hans bokskatt. För många är han förmodligen mest känd för sina deckare med Kurt Wallander i huvudrollen. För mig är han dock mest en barn- och ungdomsboksförfattare.
Min tidigaste bekantskap med Mankell var hans böcker om den moçambiska flickan Sofia, som förlorar sina ben när hon trampar på en trampmina. Den första boken heter Eldens hemlighet och uppföljaren har jag faktiskt bloggat om och den heter Eldens gåta. Sista delen har titeln Eldens vrede. I Eldens gåta fokuserar Mankell på HIV. Jag tycker det är fint att Mankell har tagit sig an att skriva om såpass tuffa ämnen i böcker som riktar sig till unga. Eldens hemlighet var verkligen en snackis när jag gick i skolan och den öppnade ögonen på många som blev upplysta om hur tillvaron faktiskt kan se ut i krigsdrabbade och fattiga länder.
Mankells starka engagemang mot rasism och starka engagemang för att upplysa om kolonialism, rasism, invandring och integration lyser igenom i många av hans böcker. En av hans romaner riktade till vuxna är Tea-bag, som jag läste i tonåren. I boken visar Mankell sin humoristiska sida och väver ihop berättelser från kvinnor med hjärtskärande händelser i bagaget, med en berättelse om en poet som får i uppdrag att skriva en kriminalroman. Satir om kriminalromanfenomenet blandas med viktigare frågor: gripande berättelser om att fly.
En tredje bok jag gärna tipsar om är Resan till världens ände, som är den sista delen i en svit om pojken Joel. Boken belönades med Augustpriset 1998. Det är en bok om att växa upp och att komma fram till vad man vill göra med sitt liv.
Slutligen måste jag såklart säga något om Wallanderdeckarna. Jag läste min första (och hittills enda) för bara några år sedan. Det fick bli Mördare utan ansikte. När man har läst ett antal deckare så blir en sådan här bok, med över 20 år på nacken, en närmast exotisk upplevelse. Den har en långsamhet och en noggrannhet som ofta har försvunnit i nyare deckare, där allt ska vara spektakulärt och gå snabbt. Jag tyckte att Mördare utan ansikte var en väldigt annorlunda läsning. Om det var länge sedan du läste den borde du överväga att läsa om – du kommer kanske att bli förvånad över hur deckargenren har utvecklats.
Förra veckan hade vi bokcirkelträff igen. Kul! Jag har missat en del träffar den senaste tiden, så nu känns det kul att vara tillbaka. En av mina bokcirkelkompisar påminde oss andra om att vi faktiskt har bokcirklat i 4 år om någon månad. Otroligt! Var tar tiden vägen?
Till nästa gång läser vi en bok som jag har valt. Förr hade vi omröstning bland titlar som vi turades om att välja ut, men nu väljer vi i tur ordning ut en bok, rakt av. Det tycker jag är svårt, faktiskt. Jag tycker att en bra bokcirkelbok ska:
Vara bra. 😉
Väcka en diskussion och vara lätt att prata kring.
Vara lagom lång.
Vara lätt att få tag på, t.ex. att den finns i många exemplar på biblioteket och/eller går att få tag på som pocket.
Inte vara en del av en serie.
Inte vara skriven av en favoritförfattare, för det är för jobbigt om andra ogillar boken i så fall. 😉
Inte vara en sådan bok som alla redan har läst.
Det där är svårare än vad man kanske tror att pricka in, särskilt eftersom de flesta av punkterna är sådana som är omöjliga att lista ut på förhand. Nu när vi inte har omröstning längre, så känns det för övrigt som att man har lite mer ansvar, dessutom. Man vill ju inte pracka på andra en riktig skitbok liksom.
Några av de bokcirkelböcker som jag tycker att vi har haft bäst diskussioner kring är nog:
Gargoylen, kanske för att det var den första boken vi bokcirklade och alla var extra peppade? Hehe.
Metro 2033, för att typ ingen gillade den och det fanns många roliga grejer att såga ;). Samma sak med Dumskallarnas sammansvärjning. Ibland är det skönt att enas kring en riktigt dålig bok. 😉
Morgon i Jenin. Kanske för att den var gripande och handlade om ett (ständigt?) aktuellt/intressant ämne som också kan leda in diskussionen på politik och samhällsfrågor.
Utrensning eftersom vi hade väldigt olika åsikter, först och främst, men kanske också för att den är intressant, gripande och har en del karaktärer som beter sig rätt otippat, irrationellt och som är intressanta att diskutera.
Horn av Joe Hill. Kanske för att många av oss tyckte att den var så otippat bra.
Projekt Rosie eftersom det är en lättsam bok som alla hade läst (det är inte alla gånger som alla i cirkeln har haft tid/lust att läsa, faktiskt) och tyckte var rolig/bra.
Jag tycker också att den senaste bokcirkelboken, Kalmars jägarinnor, var väldigt kul att bokcirkla. Även denna gång hade vi lite olika åsikter, men den handlar också om ett ämne (uppväxt) som är lätt att relatera till. Det fanns mycket att prata om kring den boken: både vad det gäller stilen/formen, tolkningar, karaktärerna, händelserna och vad författaren vill berätta.
Så ja, det är en blandad kompott av böcker som har diskuterats i bokcirkeln, kan man väl säga.
Har du några riktigt bra bokcirkelboktips?
Jag har i alla fall valt Håkan Nessers Levande och döda i Winsford till nästa gång. Jag hade den hemma och har från många säkra källor hört att den är läsvärd.
Fast lite, lite ångrar jag att jag valde just den. Över 400 sidor? Som ska vara utlästa på några veckor. Får se hur det går för mig…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
