Idag bloggar jag om att blogga. Hehe. Jag är lite av en veteran och jag vill gärna dela med mig av min erfarenhet. Av flera orsaker. Men först det här: jag har en liten blogg med få besökare (och de blir bara färre 😮 ). En blogg kan vara lite vad som helst idag. Det kan vara en Blondinbella-blogg med hundratusentals besökare i veckan och där företag pumpar in massor av pengar för att få exponering. En blogg kan också vara t.ex. en resedagbok som utspelar sig under några veckor och sedan stängs ned. Bara som exempel. Det jag skriver idag är mina tankar om bloggandet.
När jag började vara närvarande på nätet så var Internet någonting helt annat än vad det var idag. Bloggar existerade inte – den typen av plattformar hade inte uppfunnits ännu och ordet hade inte kommits på. Uppkopplingarna var kassa (= modem; det gick inte att ringa samtidigt och det kostade dessutom pengar per minut, d.v.s. dyrt). Sociala medier var inte alls som idag. Jag var tidigt ute med sociala medier, men Facebook fanns såklart inte när jag var barn, utan då handlade det mer om forum, portaler, chattar och så småningom embryon till dagens stora sociala medier, t.ex. Skunk, LunarStorm med många andra.
Det var en helt annan tid. Bloggar fanns som sagt inte, men en del hade hemsidor. Det var alltså statiska sidor med t.ex. en ”om mig”-sida, några bilder och inte så mycket mer. Det närmsta man kom dagens kommentarssystem och sociala medier-flöden var gästböckerna. Där kunde besökare lämna en liten kommentar. Men de här hemsidorna var verkligen inga levande sidor där det fylldes på med en massa innehåll. Verkligen inte.
Vid den här tiden läste jag om hemsidor i någon tidning – kanske var det Kamratposten. Flera barn som sysslade med hemsidor var i alla fall intervjuade och jag besökte deras hemsidor. Kanske hade jag andra/fler ingångar till fenomenet också; Min pappa prenumererade t.ex. på tidningen InternetWorld. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur jag fick upp ögonen för webbsidor. Det verkade kul i alla fall. Och sedan körde jag igång! Från början hade inte heller jag en hemsida med en massa innehåll; Det var liksom inte det som hemsidor handlade om på den tiden. Det handlade mer om det tekniska, koden bakom, och grafiken. När man väl hade gjort en hemsida och ville pyssla lite mer så kunde man t.ex. byta utseende/design eller lägga till ny grafik. Själva innehållet var fortfarande en ”om mig”-sida och inte så mycket mer. Gästböckerna gjorde i alla fall att man hittade till andras hemsidor och det fanns faktiskt ganska många sådana, inte bara de där 3 hemsidorna från KP. Det var ett helt litet gäng 11-14-åringar som surfade in till varandra och skrev i gästböckerna. Det gick också att hitta till varandra genom ”ringar” – långa länkkedjor som var populära på typ 90-talet. En ring alltså? De flesta fattar nog inte vad jag menar, men anslutna hemsidor hade alltså länkar till andra sidor i ringen. Genom att klicka på länkarna så kunde man gå till nästa eller föregående hemsida i ”ringen”. När man klickat sig runt kom man tillbaka där man börjat. Internet var inte större än så på den tiden. 😉 Tjejringen var en sådan länkkedja (såhär såg den ut förresten; den finns arkiverad i något slags digitalt museum).
Jag har ingen bild av hur många barn vi var som höll på med hemsidor. Jag hade ingen bild över det då och jag har det inte nu. Jag kommer tyvärr inte ihåg! Det här var ju också en annan tid, då man inte hittade andra så lätt som idag, när vad som helst kan googlas fram eller hittas på sociala medier. Men jag minns det verkligen som en hel liten värld av tjejer som grejade med hemsidor. Det fanns bara en enda kille som någonsin skrev något i min gästbok. Han minns jag enbart för att det var så märkligt med en kille som grejade med hemsidor. Jag hade nog blivit mindre förvånad om en pojke dök upp på ridskolan (det var också en kvinnlig värld på min tid).
Vid någon tidpunkt (år 2000 faktiskt) så började jag lägga upp sidor där jag skrev om böcker som jag hade läst. Hemsidan blev alltså en bokhemsida som uppdaterades genom att jag kodade och la till nya sidor där jag skrivit några rader om de böcker som jag hade läst. Sedan slog bloggarna igenom. Det kom smarta och lättinstallerade publiceringsverktyg och snart hade jag flyttat över materialet till en sådan. Idag programmerar jag ingen webbprogrammering alls och det gör väl inte speciellt många andra bloggare heller. Nu handlar de flesta bloggar och även min blogg om enbart ”content” och allting runt omkring. Intresset har liksom förflyttat sig. Om det en gång var ett nördigt intresse för programmering så är det idag lite mer en plattform för mig att få skriva på. Jag skriver, jag kommer i kontakt med andra som läser böcker, jag utvecklar mitt litteraturintresse och träffar likasinnade. Det är skoj. Men det var alltså inte så det började. I någon mening.
I alla fall. Den senaste tiden har jag funderat över historieskrivning. Kvinnor saknas ju ofta i historieskrivningen, som ni säkert vet. Man har skrivit om mäktiga män som far omkring och krigar, men inte om kvinnorna som blev kvar på godsen och ägorna och basade över stora gårdar och personal. Som exempel. Det är ett extremt och allvarligt exempel, kan jag tycka, men det finns även andra små exempel och ibland kan jag tycka att det här med hemsidor är ett sådant. Det är också en historieskrivning som pågår just nu. Exakt just idag kan vi välja om vi vill prata om hur få tjejer det är som sysslar med teknik eller om vi vill prata om tjejer som sysslar med teknik. Som ett relevant exempel för mig, alltså. Vad vi väljer påverkar hur vi ser världen och i slutändan vad vi tror om oss själva och vad folk kommer att tro om världen sedan. De här HTML-tjejerna har typ aldrig fått syre förutom i typ Kamratposten -99. Istället diskuteras helt andra saker, typ som att tjejer inte är intresserade av teknik.
Varför snackas det så mycket om att tjejer inte är intresserade av teknik? Att tjejer inte programmerar? Att tjejer inte är så duktiga på datorer? Det är ju lögn. När jag var 12 år hårdkodade jag HTML och CSS i något så primitivt som ”anteckningar”. Det var kanske 100-tals tjejer som höll på med precis samma grej. Vi var inne på varandras hemsidor och berömde varandras validerade kod och snygga design, delade med oss av grafik till varandra och peppade varandra att testa php istället för att bygga upp hemsidor med typ frames.
Idag är det bara att titta sig omkring på närmsta bloggtopplista eller bloggportal. Vilka är det som bloggar? Inte är det många män i alla fall. Jag är medveten om att man inte behöver kunna programmera för att ha en blogg idag, men det är inte det som är min poäng. Tjejer har och har alltid haft ett intresse för nätet. Inte alla, naturligtvis, men ni kanske fattar. Att tjejer finns på nätet och har gjort det länge är fakta. Men det drunknar lätt i något slags allmänt ”lilla gumman”-snack och någon slags absurd tanke om att de enda som spenderar tid framför datorn är svettiga tonårskillar som spelar cs och dricker sockerstinn läsk. Den bilden är fel.
Jag har upptäckt att folk inte riktigt förstår min ingång till bloggen. Alls. Men nu har jag i alla fall skrivit om den här. För jag tycker att min berättelse också behövs i någon slags historieskrivning. Annars glöms det väl bort hur webben såg ut pre-bloggen. Pre-bloggen var det statiska hemsidor, animerade gif:ar, hemsidor med frames, tabeller, iframes… Det var teknikfokuserat och inte speciellt mycket ”content”. Och vi var tjejer som höll på (också).
Vad som händer post-bloggen vet inte jag, för jag är för gammal för det. Men jag kan lova att det finns coola 12-åriga brudar där ute och som snickrar på något som jag själv inte ens har förmågan att plocka upp längre. Tjejer finns på nätet. Det är bara så.
Allmänt tips förresten: Internetmuseum. Jag hittade den sidan när jag surfade omkring medan jag skrev det här inlägget. Det är en liten guldgruva för nostalgiker som mig… Vi som växte upp med nätet innan sociala medier och bloggar… Hehe.
Här är förresten en tidig version av min bokblogg (från 2000-2001). Hemsidan hette ”Bokhyllan” då. Jag har ritat grejerna själv. Att framsidan ser så tom ut beror på att jag fyllde på med länkar och text eftersom. Det här är någon slags tom mall… Ganska gullig sida ändå. <3
Nu börjar det bli bråttom för den som vill se miniserien Det mest förbjudna på SVT Play. En dryg vecka är det kvar innan de 3 avsnitten försvinner. Jag har bara hunnit med det första avsnittet än. 😮 Är det någon mer än jag som har haft svårt att hinna med så kommer alltså en påminnelse här!
Serien är en fri tolkning av romanen med samma namn och det var faktiskt inte allt för länge sedan jag själv läste Kerstin ThorvallsDet mest förbjudna, som kom ut 1976 och som rätt tydligt handlar om Thorvall själv: hur hon brottas med relationen med modern, hennes skuldkänslor över att inte vara en god mor och med sitt begär hon inte kan tygla och som inte passar ihop med det att vara en ordentlig kvinna. Jag är svårt förtjust i Thorvalls böcker om Signe, särskilt den första delen, När man skjuter arbetare…. Även Signe-böckerna är att betrakta som självbiografiska och jag kan tycka att de ger en bättre bild och större förståelse för hur allt hänger ihop, medan mycket i Det mest förbjudna hänger lite mer i luften.
Hur som helst är Thorvall en mycket fascinerande författare. Serien har fått ett blandat mottagande, men jag kommer verkligen försöka att se klart. Och för alla er som eventuellt har missat böckerna: läs! När man skjuter abetare… är lätt på min topp 5 över bästa böcker jag läst i hela mitt liv (på riktigt).
Avd. för grubblerier är en bok som jag önskar att jag hade läst istället för lyssnat på trots att uppläsaren faktiskt råkar ha en av de mer behagliga rösterna och göra en av de bättre uppläsningarna som jag har hört. Det här är nämligen en bok där stilen och formen är en stor del av berättelsen. Jag tycker att det är alldeles för lätt att missa nyanserna när man lyssnar istället för att läsa själv och i det här fallet hade jag helt klart velat ta in språket i min egen takt.
Boken följer hur som helst ett berättarjag som träffar sin blivande make, blir förälder och sedan ser sitt äktenskap smulas sönder. Det är ett äktenskaps uppgång och fall, skildrat i korta och ofta humoristiska stycken som berör och väcker tankar. Många kan nog uppleva Avd. för grubblerier som en hemskt rörig historia eftersom den består av stycken som kan kännas lösryckta emellanåt, men om man ger boken en chans och kommer in i den så griper den tag. Jag undrar just hur själva texten ser ut; jag som har lyssnat på ljudboken har ju endast fått ta del av Odile Nunes tolkning som uppläsare. Jag måste återigen berömma henne. Det är en väldigt bra uppläsning som fångar stämningen i boken på ett imponerande sätt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en filosofisk och finurligt skriven bok om kärlek och separation.
Betyg: 4 planeter av 5.
Om Jenny Offill och Avd. för grubblerier
Jenny Offill (född 1968) är en amerikansk författare och lärare. Hennes stora genombrott fick hon med bestsellern Dept. of speculation (Avd. för grubblerier). Jenny Offill har en hemsida.
Originalets titel: Dept. of speculation.
Översättare: Alva Dahl.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Adelphi audio).
Antal sidor: 187 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 9789127145733, 9789188315403.
Andras röster: Bearbooks, Bernur, Bokhora, Feministbiblioteket, Fiktiviteter.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konstnärsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom.”
”Avd. för grubblerier” är en roman om ett äktenskap och om det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blev som man föreställt sig. Berättaren i Jenny Offills lyriska, sorgsna och roliga roman är en författare som överrumplades av kärleken i vuxen ålder. Ett giftermål, ett kolikbarn och en inställd roman senare har de första årens intensitet ersatts av avstånd. Maken har en affär med en yngre kvinna och nu befinner sig ”hustrun” på en annan plats, undrande och ensam. Avd. för grubblerier är den avsändaradress som makarna brukade använda i sina brev till varandra. Nu grubblar hustrun över vad som har fört dem hit.
Med humor, ett gnistrande bildspråk och sällsam skärpa berättar Offill en rafflande äktenskapsroman som verkar långsamt och kraftfullt. Längs vägen åkallar hon Kafka, Rilke, ryska kosmonauter och stoikerna, och fångar ett livs alla skiftningar mellan mörker och ljus.”
Med risk för att låta lite obildad och ”fulkulturell” så måste jag erkänna att jag inte tycker att alla prisbelönta böcker nödvändigtvis är läsvärda. En del hyllade böcker kan både kännas tillkrånglade och svårtillgängliga. Men sedan finns såklart också de där klockrena guldkornen som verkligen förtjänar alla priser man kan komma på!
Nobelpristagare tycker jag ofta flyger över huvudet på mig… Men en Nobelpristagare som jag inte tycker att ni borde missa är Orhan Pamuk. Hans roman Oskuldens museum, som är hans första bok sedan han belönats med Nobelpriset i litteratur, blev en stor läsupplevelse för mig. Boken kretsar kring en man som drabbas av förföljelsemani och börjar förfölja en kvinna. Han samlar prylar från henne; bygger ett privat litet museum, där han tillbringar för mycket tid. Han försummar sitt liv, raserar mycket i tillvaron, men kan inte sluta att tänka på kvinnan. Det är en mångfacetterad och välskriven bok om galenskap, lycka och om Turkiet.
Oskuldens museum av Orhan Pamuk
Ett pris som brukar gå till betydligt mer ”folkliga” svenska böcker är Augustpriset. Jag brukar gilla Augustpristagare i största allmänhet, men en som berörde mig alldeles extra är Kristina SandbergsLiv till varje pris. Det är sista delen i en trilogi om hemmafrun Maj, som lever i Örnsköldsvik runt mitten av det förra seklet. Det är verkligen en värdig och fin bok om hemmafrutillvaron. Och Maj… Maj, Maj, Maj… Hon oroar sig, hon fixar, hon håller ordning, håller ihop, slits itu av ångest. Jag vill bara ge henne en kram!
Liv till varje pris av Kristina Sandberg
En annan Augustpristagare som jag måste få lyfta fram är Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri. Med ett lekfullt språk och en perfekt stilkänsla skriver han om tillståndet i samhället just nu: rasism och klass är några viktiga teman i denna kärleksroman. Boken består av ett berättarjags försök att gå till botten med vad som egentligen hände med Samuel, en ung man som har gått bort i en bilolycka. Var det en bilolycka? Berättarjagets efterforskningar leder fram till författarens egen smärta och förlust. Jag har aldrig läst något mer välskrivet.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Ett annat fint pris är Nordiska rådets litteraturpris. En extremt värdig vinnare av detta pris är (den blivande nobelpristagaren 😉 ) Sofi Oksanen, för hennes roman Utrensning. Boken utspelar sig i det sovjetockuperade Estland. I ett samhälle där folk förväntas ange ”störande” medborgare, som inte har anammat Sovjet tillräckligt mycket, slits familjer itu. Aliide gömmer sin systers man (och samtidigt sin omöjliga och olyckliga kärlek) i ett lönnrum. Boken är mästerligt berättad och en smärtsam berättelse om esternas situation under ockupationen. Mycket av boken utspelar sig mellan raderna, vilket är tur eftersom det Oksanen berättar om ofta är så rått och obehagligt att det är svårt att orka läsa om det i klartext.
Utrensning av Sofi Oksanen
Jag läser relativt få böcker som främst riktar sig till barn och unga, men några böcker som jag ändå har läst i denna kategori på senare år är Engelsforstrilogin, som utöver att vara spännande fantasyromaner också på ett intressant och snyggt sätt lyckas pricka in ungas liv och villkor i en liten bruksort. Bokens huvudpersoner är ett gäng tjejer med totalt olika livssituationer och status i klassen. Plötsligt får de reda på att de är häxor och att de är utvalda för att bekämpa demoner. Författarna lyckas med stor igenkänningsfaktor måla upp ett gäng starka tjejer som är omöjliga att inte tycka om. Böckerna är fantastiska! Engelsforstrilogin fick ett väldigt fint mottagande när den kom, men det blev inget större prisregn över någon av böckerna, vilket jag faktiskt tycker är lite konstigt! Den första boken i trilogin, Cirkeln, belönades i alla fall med Bokbloggarnas litteraturpris 2011. Priset är tydligen nedlagt och delas inte ut längre, men när det begav sig så kunde bokbloggare nominera och rösta på böcker från årets utgivning. Ett riktigt läsarpris med andra ord!
Året är 1929 och en grupp föräldralösa barn sätts på ett tåg från New York. På station efter station får de gå av och visa upp sig för aspirerande fosterföräldrar. De barn som inte är så lyckosamma att de hittar någon som vill ta hand om dem får kliva på tåget igen och åka vidare. En av barnen är 9-åriga Niamh, som har förlorat sina föräldrar och syskon i en brand. Nu blir hon omhändertagen av ett par som har ett skrädderi. Det blir snabbt uppenbart att paret inte har tagit hand om Niamh för att de har längtat efter en dotter. De har helt enkelt bara sett möjligheten att få gratis arbetskraft. Niamh stannar tills börskraschen även får det lilla skrädderiet att skaka till och det inte längre går att mätta allas munnar på förtjänsten från det. Det fosterhem hon omplaceras till är en ren misär: en fattig familj med många barn, en psykiskt sjuk mor och en far som är arbetslös och begår sexuella övergrepp.
Boken följer sedan Niamh (hon byter förresten namn till Dorothy och sedan till Vivian) genom livet. Berättelsen varvas med en berättelse där en ung tjej brottas med en nutida verklighet i hopplösa fosterhem. Tjejen heter Molly och hennes pappa finns inte i livet längre. Mamman har inte möjlighet att ta hand om henne. Hennes fosterföräldrar framstår inte som sympatiska. Hela omgivningen verkar faktiskt förvånansvärt kall och hård. När hon snattar en bok på biblioteket döms hon till 50 h samhällstjänst. Kan sådant ens hända?! Författaren försöker att måla upp Molly som en riktig ungdomsgangster på glid, men egentligen verkar hon vara en högst vanlig och skötsam tonårstjej (som i och för sig har snattat en bok, men det måste väl ändå betraktas som ett ringa brott). Jag har lite svårt att köpa den här delen av storyn, men låt gå. Samhällstjänsten kommer hon att spendera genom att städa på Vivians vind. Tada! Cirkeln är sluten!
Boken följer en del enkla mallar, kan man säga, och det blir lite småkrystat när allting vävs ihop genom att Niamh/Vivian och Molly träffas i och med vindsröjningen. Ibland fick jag också lite ”Pojken som kallades Det”-vibbar av den här boken. Det är helt enkelt lite för hemskt det som Niamh råkar ut för i fosterhemmet. Det är också beskrivet på ett sentimentalt sätt som gör att det känns lite billigt. Samtidigt förstår jag att författaren skildrar händelser som har skett på riktigt (inte att det är en biografi, men att berättelsen ändå bygger på verkliga händelser) och då blir det ju lite förmätet av mig att avfärda hemskheterna som överdrivna. Jag är lite kluven alltså!
Jag vill inte såga boken egentligen. Författaren delar med sig av ett intressant stycke historia och hon skildrar intressanta livsöden. Boken är också lättläst och fängslande. I det stora hela är den faktiskt riktigt bra, om än inte sådär så att man blir helt knockad och kommer att ha den i tankarna länge.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och fängslande berättelse om de så kallade ”orphan trains” som gick ut i Mellanvästern, dit föräldralösa barn skickades iväg för att bli omhändertagna av fosterföräldrar, som inte nödvändigtvis behandlade barnen väl.
Betyg: 3 Claddagh-kors av 5.
De föräldralösa av Christina Baker Kline
Om Christina Baker Kline och De föräldralösa
Christina Baker Kline (född 1964) är en amerikansk författare som fick sitt stora genombrott 2013 med bestsellern Oprhan train (De föräldralösa). Hon har också undervisat i kreativt skrivande. Christina Baker Kline har en hemsida och en fansida på Facebook och hon twittrar under @bakerkline.
Originalets titel: Orphan train.
Översättare: Britt-Marie Thieme.
Utgivningsår: 2013 (den första amerikanska utgåvan), 2015 (den första svenska utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 361.
ISBN: 9789187783838.
Andras röster: Bloggbohemen, Boktok73, Hyllan, Johannas deckarhörna.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”New York 1929. När Vivians familj tragiskt omkommer i en brand sätts hon, tillsammans med många andra föräldralösa barn, på ett tåg. De färdas genom USA och auktioneras ut i städerna de passerar. Allra sist blir 9-åriga Vivian vald och hon sätts snabbt i arbete som sömmerska. Men när depressionen drabbar landet och beställningarna sinar skickas hon vidare. Och vidare. Ska hon någonsin hitta en plats där hon känner sig som hemma?
Maine 2011. När 17-åriga Molly tvingas till samhällstjänst, är det droppen för hennes fostermor. Av rädsla för att än en gång behöva flytta går hon med på att städa vinden hos den numera 91-åriga Vivian. Ju mer hon börjar rota bland Vivians gamla saker, desto tydligare inser Molly att de har mer gemensamt än hon någonsin kunnat ana.”
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer är en omskakande, spännande och tankeväckande unga vuxna-bok om kärlek, livet och ett brutalt mord. Betyg: 4 hundar av 5.
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
När hundarna kommer är en bok om liv och död. När Ester träffar Isak blir det bådas första stormande förälskelse. Under några intensiva veckor är de helt upptagna av varandra och att upptäcka sin sexualitet. När den första brusande, susande tiden har passerat så börjar dock tvivlen komma. Isak tycker inte att Ester doftar lika gott längre. Det är något som saknas.
Så händer det fruktansvärda, något som skakar om hela samhället, ja, hela landet: en pojke blir brutalt misshandlad och mördad av nynazister. Isaks bror blir snabbt kopplad till brottet. Esters och Isaks uppbrott kommer av sig och Ester sluter sig snabbt till Isaks sida. Konflikter med såväl föräldrarna som skolan uppstår, men Ester är fast besluten att stötta sin pojkvän genom det här. Ingenting annat är riktigt viktigt, men för Isak är det inte helt lätt att hantera alla omsorger och all omtanke. Han börjar känna sig kvävd.
Med När hundarna kommer lyckas Schiefauer på pricken fånga tonårsliv och hur totalt uppfyllande och förblindande en förälskelse kan upplevas. Det här känns autentiskt och trovärdigt in i minsta detalj. Sidoberättelsen om mordet är också briljant. Den har naturligtvis många kopplingar till det verkliga fallet med John Hron, som utsattes för mycket grovt våld och mördades av jämnåriga nynazister 1995. På sätt och vis hade Schiefauer kunnat tränga ännu djupare ner i det ämnet. Det hade varit väldigt intressant att få läsa en tolkning av vad som händer i människor som är kapabla att utsätta andra för något så rått och ont. Samtidigt tycker jag faktiskt att hon har gjort en bra avvägning. Det är en välskriven och tankeväckande ungdomsroman.
Jessica Schiefauer (född 1978) är en svensk författare som blivit dubbelt (!) belönad med Augustpriset. 2011 belönades hon för ungdomsromanen Pojkarna och 2015 belönades hon för När hundarna kommer. Jessica Schiefauer har en fansida på Facebook.
Förlagets beskrivning
”Den här sommaren älskar Ester och Isak varandra vettlöst. Den här sommaren kommer deras kärlekshistoria att solkas, falla sönder och återuppstå. Den här sommaren misshandlas en ung pojke till döds vid en stilla insjö. Och Isaks lillebror var där när det hände. Jessica Schiefauers När hundarna kommer är en förtätad och aktuell berättelse om kärlek, besatthet och om våld.
Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.
Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.
Isak har en lillebror som heter Anton.
Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek. Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”
Jag har bloggat tidigare om några av de böcker som jag ser är mest peppad på från årets utgivning. En av de böcker som gör mig nyfiken är Sandra Beijers (för många känd som bloggaren bakom niotillfem-bloggen) kommande unga vuxna-roman Allt som blir kvar. När jag bloggade om den senast så fanns det ingen framsida att visa upp, men nu skriver Beijer att framsidan är klar. Den har tillkommit genom en studieuppgift på Konstfack. Kul grej! Jag gillar den här framsidan jättemycket. Till synes så sticker den inte ut alls. Här finns inga grälla färger eller något som egentligen drar blickarna till sig, men tittar man närmare så uttrycker den massor. Notera den utsuddade texten i blyerts t.ex. Mycket fint omslag!
Allt som blir kvar av Sandra Beijer
Ett helt annat bokomslag som jag gillar är omslaget till barnboken Fantastiska fakta om djur. Jag tycker om det mesta med söta djur på… Hehe. Jag är säker på att jag hade lockats att läsa den här boken om jag hade varit barn. 🙂
Ett foto publicerat av Natur & Kultur (@naturochkultur)
Och en tredje framsida jag gillar, eftersom jag har en tendens att verkligen dras till guldglänsande framsidor, är framsidan till 179 år av ensamhet. Det verkar för övrigt vara en väldigt läsvärd och intressant bok. I den berättar tio kvinnor från Handelshögskolan om vad de har behövt göra för att förhålla sig till den ojämställdhet som råder i universitetsvärlden. Som kvinna i en mansdominerad bransch har jag själv flera gånger hamnar i djupt orättvisa och trista situationer. Jag tror att den här boken kan ge viss pepp (eller så blir man totalt nedslagen, vad vet jag). 😮
179 år av ensamhet, red. Jenny Lantz och Linda Portnoff
Tre helt olika böcker och helt olika framsidor, men fina var och en på sitt sätt. 🙂
Här om veckan blev jag kontaktad av Folkbladet! Kul grej! Jag har nog inte varit i tidningen sedan… ja, jag vet inte! Kan det ha varit ”Vi i femman”? 😉 Den här gången blev jag intervjuad kring mitt intresse för böcker (och bloggen) och det blev ett riktigt fint porträtt av det hela. På lördag finns artikeln att läsa i tidningen. 🙂 Jag kommer själv att befinna mig i Varberg vid den tidpunkten, men jag har bett min sambo att fixa tidningen åt mig. 😉
Apropå den här intervjun så måste jag avslöja att jag inte är speciellt van vid att bli fotad. Jag har svårt att över huvud taget känna igen mig på bild. Det här är kanske en orimlig sak att säga i vår kultur, men jag trivs med mitt utseende. Jag kan i princip se mig i spegeln och tänka att jag ser helt okej ut. Men när jag ser ett foto… Alltså, jag måste ha världens konstigaste självbild! Det är så många som tror att de är fulare än vad de är, men för mig är det förmodligen det omvända. Haha. Jag blir alltid smått chockad över att jag ser så knasig ut på bild. 😮 Jag tänker inte att jag ser ut så i verkligheten. Men bilder ljuger som bekant inte…
I alla fall. Den dagen som jag blev fotad så hade jag haft en lång dag på jobbet och kom hem ca 5 min innan fotografen anlände. Jag var ju inte speciellt ”fixad” om man säger så. Snarare svettig. Och jag kan inte påstå att hemmet var direkt piffat heller. Det är lite skräckblandat för mig att få se på lördag hur artikeln blev (texten har jag läst och den är jättefin, men fotot alltså!). 😉 Hehe.
Ja, ja. Jag är inte så ytlig som jag låter i det här inlägget. Jag tycker mest att det är komiskt att jag i princip inte känner igen mig på bild. Och förresten. Nu när ett proffs har fotat mig kanske jag får en positiv överraskning! 😉
Idag bloggar jag om böcker som fått mig att skratta högt. Det finns ju en hel del roliga och härliga feel good-böcker där ute, men jag tänkte fokusera på de kanske lite mer oväntade böckerna som fått mig att skratta till. Böcker kan ju locka till skratt genom fyndiga formuleringar och inte bara genom tokroliga episoder. Ibland kan böcker vara roliga, trots att de egentligen är tragiska.
Typexemplet på det tragikomiska är Tjuven av Göran Tunström. Det är ingen skrattig feel good precis, men i några av de första kapitlen finns en hemsk bröllopsskildring som verkligen fick mig att skratta på riktigt; för att det är så jäkla sorgligt på sitt sätt.
”Med orden ”Det trängde på” inträdde Fredrik Jonson Lök till sin bröllopsmiddag, och när han märkte att det utsagda inte framlockade någon dialog klev han fram till bordet och slog sig ner på ena hörnet:
– Nu ska det smaka med lite käk.
– Det var nog tänkt… sa den sorgsne skohandlaren och tog ett steg framåt. Det var nog tänkt att du och Ida skulle sitta i mitten…
Han svalde ”på hedersplats” och drog med fingret över de prydligt textade placeringskorten som låg omgivna av olyckliga nejlikor.
– Ja, jag är inte så noga, sa Fredrik.
Han löd dock och sjönk ner i den absoluta tystnaden på sin rätta plats. Kurt Pripps hårt slutna läppar arbetade för högtryck, och han vände sig undan sin systers blick när hon med ett blygt leende sökte Fredriks ögon, ty hon låtsades ännu inte om något som hade med smärta och skam att göra.
– Du ska inte vara nervös. Det här är inte så märkvärdigt. Det är snart över, viskade hon och lutade sig mot honom så att alla kunde se hennes tapperhets lycka.
– Då ska vi ha oss ett ligg, det är i alla fall mitt tips, sa Fredrik.”
Jag ryser lite av citatet! Det är så dråpligt och sorgligt och snitsigt formulerat och allting. Sådant kan få mig att brista ut i skratt (faktiskt!).
”Samma år som jag konfronteras med mitt första verkliga brott – det handlar inte om att ”panga doror”, ”snatta på tobiks”, ”palla äpplen” eller ”planka in” på Stadion eller Grönan, vilket det var fler än Sune som gjorde – så slog Snoddas igenom med dunder och brak i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Året var 1952 och Snoddas gjorde ett mycket djupt intryck på mig. Kanske min roll som detektiv även gick att kombinera med sång? Att jag blir en sjungande detektiv? Idén slår mig med drabbande klarhet…”
En sjungande detektiv? Haha. Det är så sjukt härligt tycker jag. Dessutom är det roligt när man vet att Leif GW Persson i och för sig inte blev en sjungande detektiv, men han har ju faktiskt lyckats kombinera både en framgångsrik karriär inom polisväsendet med att vara en folkkär TV-personlighet.
Gustavs grabb av Leif GW Persson
Det finns fler barndomsskildringar som fått mig att dra på munnen. Morgan Allings Kriget är slut handlar inte direkt om en alltigenom lätt och ljus barndom, men det finns delar som är så himla fint och värmande. När man vet hur framgångsrik karriär Alling har fått på scenen (och i TV-rutan) i vuxen ålder så är det verkligen kul att läsa rader som:
”Hela mitt liv har jag sökt uppmärksamhet. Se mig! Älska mig! Jag har spelat teater så fort jag har öppnat en kylskåpsdörr – för då tänds en lampa.”
Åh. En del är liksom gjorda för det de sysslar med!
Kriget är slut av Morgan Alling
Fantasy är en genre som kanske inte bjuder på jättemycket humor alla gånger, men Magikerna hör till de fantasyromaner som verkligen är rolig på riktig. I boken gör Lev Grossman kärleksfulla blinkningar till kända fantasyromaner och driver på ett roligt sätt med typiska väsen från sådana böcker:
”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.
Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”
Magikerna av Lev Grossman
Kerstin Ekman är inte en författare som jag kanske i första hand förknippar med humor, men humor saknas verkligen inte i hennes romaner. Särskilt inte i Grand final i skojarbranschen, där hon skojar med sig själv och skriver om en framgångsrik författare och hennes spökskrivare. Men även hennes mer allvarliga berättelser har humorfyllda stråk (ibland insprängt i djupt sorgliga texter). Hennes böcker om kvinnoliv i det framväxande Katrineholm runt förra sekelskiftet är sådana böcker (jag har förvisso bara läst den första, Häxringarna). Kvinnors slit och deras erkännande alltså…
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
