Nu är det bara några veckor kvar tills den fristående fortsättningen på Stieg LarssonsMillenniumtrilogi kommer ut. Boken kommer att släppas samtidigt i 25 länder, om jag har förstått det rätt, och utgivningsdatum är den 27/8. Jag är ärligt talat inte speciellt förtjust i någon av de första 3 böckerna, men jag erkänner villigt att jag är rätt ensam om att inte riktigt se storheten i Stieg Larssons deckare om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.
Inte minst märks det på förlaget att de räknar Millennium som en av deras största guldklimpar. I gårdagens DN fanns en riktigt läsvärd dagbok där David Lagercrantz, författaren till den fristående fortsättningen, Det som inte dödar oss, delar med sig av ”bakom kulisserna”. Han berättar att boken skrevs på en dator utan uppkoppling och att absolut ingenting fick skickas digitalt i något steg av processen. Han berättar om hemliga möten där han smyger in bakvägen på förlaget och de sammanträder i källaren. Det är verkligen mycket hysch-pysch, som om det var försvarshemligheter det handlade om och inte en deckare. Jag undrar lite vad de var rädda för. Att någon skulle sno ett utkast och ge ut det i smyg? Att nyheten om en Millennium 4 skulle läcka ut i förväg och inte tajma deras uträknade PR-plan för när pressmeddelanden och utskick ska gå ut?
Förmodligen ville de väl bara få lite extra skriverier om hemlighetsmakeriet. Jag kan inte se något annat skäl till att hålla på som de gjort.
Nåja. Hur mycket PR-grejs det än finns runt den här boken att bli trött över så måste jag säga att jag är mycket mer peppad på att läsa Det som inte dödar oss än vad jag var av att läsa t.ex. Luftslottet som sprängdes, d.v.s. del 3 i serien. Jag tycker att David Lagercrantz verkar vara en så dedikerad författare. Det var verkligen roligt att läsa om skrivarbetet och hans våndor i hans dagbok i DN. Jag vill faktiskt läsa Det som inte dödar oss. Tids nog. När hajpen har lagt sig. 😉
Flitiga läsare av min blogg vet att jag är tycker att Martina Haag skriver väldigt roligt och att hennes lättlästa böcker är mycket underhållande. I dagens Nostalgitorsdag tänkte jag därför tipsa om en av hennes böcker som jag har läst och bloggat om: Fånge i Hundpalatset. I boken skriver Martina Haag om livet som fyrabarnsmamma – och ägare till en hund som råkar vara en korsning mellan de två mest högljudda hundraserna i världen. Härlig bok!
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
Nu har åren gått och Kate och Vi är vuxna. Vi lever ensam och försörjer sig som medium, medan Kate har blivit hemmafru och är hemma med hennes och makens två små barn. Kates liv är en enda lång räcka av blöjbyten, amning, leksaker som ska plockas upp och ett evigt springande efter barnen. Sittenfeld har ett väldigt ingående och redogörande sätt att skriva, vilket verkligen målar upp tillvaron som precis så stressig, krävande och överrumplande som den säkerligen är för de flesta småbarnsföräldrar.
Så får Vi ett varsel som hon menar att hon måste gå ut med offentligt. Hon har nämligen fått veta att det ska ske en större jordbävning och nu vill hon varna allmänheten. När Vi går ut offentligt med vad hon har sett så ringer plötsligt journalister från hela världen på hennes dörr och fyller hennes telesvar med meddelanden. Alla vill prata med siaren och det är oundvikligt att händelsen påminner Kate om sin egen förmåga. Så följer en tillbakablick på Kates/Daisys och Vis uppväxt som varvas med nutid och oron över den eventuellt förestående jordbävningen.
Till en början så tyckte jag främst att boken var spännande. Jag ville veta om jordbävningen verkligen skulle komma och på vilket sätt den skulle påverka huvudpersonerna. Det blev därför lite av en sträckläsning. Efter hand växte dock uppväxtskildringen och de andra delarna och jag fann mig sitta med en väldigt fin och insiktsfull bok om relationer, ursprung, uppväxt och föräldraskap. Det visar sig att en stor anledning till att Kate/Daisy tar avstånd från sin klärvoajans är att hon inte kan skilja varsel från sin ständiga oro som föräldraskapet för med sig. Det är ett annorlunda och genialt grepp av Sittenfeld att väva ihop klärvoajans och föräldrars oro över sina barn, tycker jag.
Emellanåt kan jag dock tycka att det blir lite tjatigt och lite väl mycket uppradningar över vardagssysslor i den här boken, men samtidigt är det det som gör berättelsen. Det är all vardag och allt planerande för att få dagarna att gå ihop som gör att man verkligen får vara med i huvudpersonernas liv och lära känna dem. Utan att vara småbarnsförälder själv så tycker jag verkligen att Sittenfeld har skrivit en fin och intressant bok om att bilda en egen liten familj och att hålla kvar sitt ursprung. Det känns äkta och insiktsfullt och jag blir verkligen berörd och tycker om huvudpersonerna.
Systerland blev verkligen en positiv överraskning för mig. Jag har läst Presidentens hustru av samma författare och trots att den har hyllats överallt så uppskattade jag den inte speciellt mycket och jag tyckte inte att jag förstod den. Kanske var jag för ung för att förstå när jag läste Presidentens hustru. Det som verkligen störde mig i den boken, som delar många teman med Systerland faktiskt, är att den kretsar kring en hemmafru som går omkring och är väldigt uppoffrande och samtidigt svår att tycka synd om. Det var svårt för mig att tycka synd om eller känna med en person som alldeles självmant gett upp sin karriär och kapat banden med sina tidigare vänner. Kate är lite likadan. Hon har släppt sitt jobb, saknar egna pengar och sliter hårt, men den här gången ser jag inte huvudpersonen som ett tröttsamt offer, utan jag tycker faktiskt om henne. Om jag i Presidentens hustru blev galen på huvudpersonen och undrade varför hon helt enkelt inte ryckte upp sig och skaffade sig ett liv så kan jag läsa Systerland och verkligen förstå hur man i ett land som USA trots allt kan välja att bli hemmafru – med allt vad det innebär. Jag är ärligt talat inte säker på om Sittenfeld är starkt emot hemmafrulivet och använder sina böcker som en kanal för att kritisera systemet, men lite grann läser jag böckerna på det sättet.
Det är dock inte som någon slags inlägg i en samhällsdebatt jag läser Systerland utan jag läser den som en väldigt fin bok om kärlek, relationer och föräldraskap. Jag gillade den här boken jättemycket och läste ut den på några få dagar. Fängslande bok!
Martina är en typisk ung vuxen av idag. Hon saknar riktigt jobb och hankar sig därför fram med hopplösa timanställningar. Hennes bostadssituation är ännu mer hopplös. Hon har precis blivit av med andrahandslägenheten och har egentligen ingenstans att ta vägen. Flickrummet är bortrenoverat.
Så träffar hon en gammal kompis som hon egentligen har tappat kontakten med. Kompisen, Tessan, har jobbat inom hemtjänsten under en tid, men berättar nu att hon har ett nytt jobb på Glimmenäs och hon föreslår att Martina följer med dit ut. Glimmenäs är en herrgård och där bor en äldre dam, Florence, som behöver assistans. Det visar sig snart att den excentriske Florence lever i sin egen värld där det ömsom är nutid och ömsom är 40-tal och dags för överdådiga middagar med diplomater och annat fint folk, som naturligtvis inte lever längre. Hon kommer snabbt på att Martina kan få anställning som ”sekreterare”. Snart ansluter också en tredje ung kvinna, Judith, som plötsligt dyker upp under mystiska omständigheter och så småningom tillkommer två unga män som också har det lite trassligt med jobb. Fem unga vuxna med röriga liv hittar så sin plats på Glimmenäs och de hinner också måla upp drömmar om vad Glimmenäs skulle kunna användas till och vad de skulle kunna göra med sina liv. När Florence plötsligt får en stroke väcks en förhoppning om att det kanske går att ärva herrgården på ett eller annat sätt.
Från Hermansons tidigare böcker är jag van vid ett visst mått av övernaturligt och science fiction, men till min förvåning är inte Skymningslandet en sådan bok, trots att miljöerna och karaktärerna verkligen öppnar för att det berättelsen ska utveckla sig till en skruvad historia med övernaturliga inslag. Jag vet inte om jag är besviken eller tacksam över det.
Det här är istället en förhållandevis jordnära bok där Hermanson tecknar ett Sverige där unga lever i utanförskap och har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och skaffa sig ett eget hem. De unga vuxna kan knappt drömma om framtiden eftersom den framstår som så oviss. Det är intressant att hon bygger en spänningsroman och förlägger handlingen till Glimmenäs för att berätta om det här samhällsproblemet. Man kan ju tänka att det hade varit enklare att skriva om det på ett mer direkt sätt, t.ex. att mer ingående skildra hur det kan vara att sitta och vänta på jobb-SMS, inte veta var man ska sova nästa vecka och att inte ha någon buffert eftersom man inte har någon ordentlig inkomst. Jag tycker att Hermansons annorlunda grepp både funkar och inte funkar. Det är en spännande berättelse i sig med huvudpersonernas äventyr i Glimmenäs, men det känns också som att hon hade kunnat utveckla den berättelsen mer och sparat samhällskritiken till en egen bok, så att säga.
Sammantaget tycker jag att det här är en aktuell, tankeväckande och läsvärd bok, även om den jag gärna hade sett att den inte varit så spretig. Ämnet är viktigt och hade förtjänat lite mer fördjupning.
I dagens nostalgitorsdag plockar jag upp en bok från en av mina favoriter: Joyce Carol Oates. Hon har skrivit fantastiskt många, berörande och bra böcker om kvinnor i olika knepiga situationer. Jag brukar inte gilla tjocka böcker, men Oates lyckas på något sätt alltid få ihop tighta berättelser även fast hon broderar ut dem på många sidor. Dödgrävarens dotter är på ca 600 sidor, men är väl värd att ta sig igenom. Ett tips för den med mycket lästid i sommar!
Magikerna är första delen i en fantasytrilogi som ibland brukar beskrivas som en mer vuxen Harry Potter. Det ligger något i den beskrivningen. Boken kretsar kring Quentin: en ung kille med magiska förmågor som han utforskar i all sin meningslöshet och i hemlighet. Ibland fantiserar Quentin om Fillory: ett hittepåland i en fantasyserie som han läste som barn. Fillory har uppenbara likheter med Narnia, t.ex. att människobarn emellanåt kan göra besök där och utföra hjältedåd, upphöjas till kungar och drottningar och sedan återvända till den vanliga världen för att kanske inte kunna komma tillbaka till Fillory igen. Det är en för Quentin okänd Fillorybok som plötsligt lockar iväg honom på okända gator i Brooklyn så att han hamnar på en magisk plats Upstate New York. Plötsligt är han på Brakebills – en skola för blivande magiker. Och han erbjuds en plats. Quentin, som inte direkt har ambitioner och planer för framtiden, antar erbjudandet om att börja på skolan och i bokens första halva får läsaren följa honom och hans klasskompisar när de utvecklar sina magiska förmågor, festar, har sex och tar droger. Det är väl ungefär det här som gör att boken riktar sig till en mer vuxen publik än Harry Potter. Det är helt enkelt lite fulare och smutsigare och mindre politiskt korrekt på Brakebills.
Sedan kommer examen och Quentin och de andra ska ut i verkligheten igen. Om det saknades planer och ambitioner innan Brakebills så blir tillvaron ännu mer meningslös nu. Med magins hjälp går det att fiffla till sig pengar, droger, vadhelst man vill ha, men sedan då? Återigen finns Fillory i tankarna och på något sätt verkar det som att det finns ett sätt att ta sig dit och som att Quentin och hans kompisar har någonting att uträtta där.
Jag kan erkänna att jag hade låga förväntningar på den här boken, för jag har läst ett och annat om den och det verkar som att folk överlag inte tycker att Magikerna är så läsvärd. Jag tycker dock att Magikerna är riktigt bra och spännande och jag gillar att den flörtar med fantasyklassiker som Harry Potter och Narnia, men att den fortfarande gör sin helt egna grej. Det är en rolig och intressant vinkling att bygga en fantasyberättelse kring det att växa upp, träda ut i vuxenlivet, skaffa sig ett jobb och skaffa sig en plan för tillvaron. Dessutom är den skriven med humor. Jag skrattar typ högt åt stycken som:
”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.
Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”
Magikerna innehåller många välkända väsen och miljöer som känns igen från andra fantasyberättelser, men Grossman skriver om dem på ett nytt och roligt sätt. Han vågar liksom skoja lite med fantasygenren, utan att för den sakens skull parodiera den. För det är verkligen en spännande story också, bakom alla snärtiga formuleringar och sidospår med sexfantasier och galna fester.
Jag tyckte faktiskt att Magikerna var riktigt bra!
Inför dagens Nostalgitorsdag ramlade jag över ett inlägg där jag berättar om två premiärer för min del: mitt första bokklubbsmöte och min första sushi. Året var 2010 och jag hade precis börjat exjobba på en arbetsplats där det fanns en bokklubb som träffades och pratade böcker & åt sushi.
Satan vad länge sedan det var ändå. Och ändå inte. Jag jobbar fortfarande på samma ställe. Sushi äter jag oftare än på bokklubbsträffarna, för det är en av mina favoriträtter. Och vad gäller bokklubbandet så är jag nu för tiden även medlem i bokcirkeln Picket & pocket, så jag bokcirklar även utanför jobbet. Bra premiärer! De gav verkligen mersmak alltså.
Falleri fallera faleralla är den sista delen i Carin Gerhardens serie om Hammarbypolisen. Jag har endast läst en av de tidigare böckerna i serien (Pepparkakshuset) och det är ärligt talat lite snålt med tillbakablickar, så det känns lite som att man kastas rakt in i handlingen.
Någonting har i alla fall skakat om gruppen och en av poliserna, Hamad, har lämnat den och har hamnat i ett psykotiskt tillstånd. En annan av poliserna, Gerdin, Gäddan kallad, råkar ut för en obehaglig kidnappningshistoria. Den decimerade styrkan får två mord att lösa: en pojke och en äldre kvinna har blivit mördade med kulhammare. Det märkliga mordvapnet råkar vara av samma typ som den hammare, som vid en tragisk händelse många år tidigare tog livet av en liten pojke. Nu får polisen en rörig och trasslig mordgåta framför sig. Hur hänger händelserna ihop? Vem är skyldig? Vem skyddar vem?
Hon väver ihop det snyggt, Gerhardsen, men jag måste säga att det blev lite mycket mot slutet. Särskilt jag, som lyssnade på ljudboken och inte direkt kunde gå tillbaka och läsa om stycken, fick en lite ansträngd lyssning när fallet fick sin upplösning. Det är verkligen många händelser och personer inblandade. Samtidigt som fallet i sig är skapligt komplext berättar hon också om Gäddan och Hamad, som på sina håll brottas med svårigheter. Det är lite mycket av allt. Helt enkelt. Jag tycker ändå att det var en helt okej bok och att den lyfter sig över mycket i genren. Författaren håller spänningen uppe på ett skickligt sätt och det finns ett bra tempo i berättelsen utan att författaren för den sakens skull låter handlingen ta för stor plats på bekostnad av karaktärerna.
Ett av mina största problem med boken är egentligen uppläsningen. Jag är inte så kräsen när det gäller uppläsningar, men i det här fallet tycker jag att det har blivit för mycket dramatisering. Det funkar inte riktigt för mig att alla kvinnor har en lite ansträngd, pipig och snabb röst. Jag tycker bättre om lite mer neutrala uppläsningar, men det är förmodligen en smaksak.
I dagens Nostalgitorsdag1 återvänder jag till ett inlägg som jag skrev 2011 när jag läste Unni Drougges roliga deckare Bluffen. I Bluffen dyker Leif GW Persson upp i rollen som sig själv och det gjorde mig nyfiken på att läsa hans biografi, som var lite av en snackis just då. Sedan dess har jag faktiskt läst biografin, Gustavs grabb, och tyckte att den var riktigt bra! Persson är verkligen en originell person och han är duktig på att skriva och bygga en berättelse. Helt nyss har jag dessutom lyssnat på min första Leif GW Persson-deckare, nämligen Den döende detektiven. Leif GW Persson dyker inte upp som en karaktär i den boken, men visst känner man ändå igenom honom, så som man känner honom från TV, i karaktärerna och inte minst i huvudpersonen.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Violet, Vi kallad, och Daisy är enäggstvillingar och förutom att de delar utseende så delar de också det de refererar till som ”det sjätte sinnet”. De är alltså klärvoajanta och får emellanåt varsel om händelser, stort och smått, som kommer att hända, och andra syner. Men medan Vi kommer att utveckla sin förmåga så kommer Daisy att göra vad hon kan för att mörka sitt sjätte sinne. Hon kommer till och med att välja att studera på en annan ort så att hon slipper bo kvar i Saint Louis och hon kommer att byta namn till Kate. Allt för att klippa banden med sitt gamla, klärvoajanta jag.
