I veckan har vi bokcirklat Projekt Rosie. Av en händelse visade det sig att den har några bokcirkelfrågor längst bak (åtminstone i pocketutgåvan) och det var ju lite kul! Jag var lite rädd för att de andra skulle hata boken, för jag har en känsla av att bokens huvudperson, som har autistiska drag, skulle kunna irritera andra. Själv tyckte jag boken var riktigt härlig och rolig och det visade sig att de flesta faktiskt delade min åsikt. Tur! 😉 Det var jag som föreslog att vi skulle läsa just Projekt Rosie och man vill ju inte pracka på andra en kass bok. 😉
Till nästa gång läser vi Grenar av gift av Erin Kelly. Jag vet nästan ingenting om den, men hoppas på att den finns som e-bok. Jag gillar e-böcker, men nu var det bra länge sedan jag läste på min läsplatta. Saknar den!
Apropå läsplattan förresten… Jag fick Nanna Johanssons nya novell, Vargar, här om veckan och försökte lägga in den i plattan, men det gick bara inte. :/ Plattan hänger sig så fort jag försöker öppna boken. 🙁 Jag vet inte alls varför och den har aldrig betett sig såhär förut… Jag hoppas att den inte är trasig. Buhuu.
I veckan har årets nomineringar till Augustpriset presenterats och Tematrio handlar om just prisvinnare: berätta om tre prisade böcker du läst eller har lust att läsa (välj bland August eller andra priser).
En Augustprisvinnare som verkligen är fantastisk är Korparna av Tomas Bannerhed. Det är en gripande och drabbande bok om en ensam pojke och hans uppväxt på en gård och med en psykiskt skör pappa.
Jag tycker också hemskt mycket om Svinalängorna av Susanna Alakoski. Alakoski skriver viktiga och läsvärda böcker om fattigdom och utanförskap i Sverige. Det är böcker som måste läsas idag!
Som tredje prisad författare tar jag Orhan Pamuk, som belönades med Nobelpriset 2006. Oskuldens museum är bland det bästa jag läst. Det är en mångbottnad berättelse om det moderna Turkiet och om en man med förföljelsemani. Pamuk lyckas på ett oerhört skickligt sätt väva ihop berättelsen och mellan raderna skildra vad som händer i verkligheten och vad som händer i den psykiskt sjuke huvudpersonens huvud.
Nu är jag hemma efter min lilla semestertripp till New York. Hade jag användning för den guidebok jag köpte (Lonely Planet) eller de jag lånade (Ett annat New York och Ett annat Manhattan)? Ja och nej.
Jag hade god nytta av Lonely Planet-guiden, för den kändes bra uppbyggd med tips på promenader, toppsevärdheter och olika teman (t.ex. ”om du gillar museum”, ”gratis”, ”uteliv”…). Den var ett bra intro för mig, som inte kände till så mycket om staden innan och aldrig hade varit där förut. Det finns många handfasta råd i den också, typ om dricks och sådant, som man kanske inte har direkt koll på om man, liksom jag, inte är speciellt världsvan. :p Lonely planets New York-guide var en fin bok att läsa innan resan för att få lite tips och en känsla för vad vi skulle satsa på att se/uppleva. Sedan är inte jag den som springer omkring med en guidebok i högsta hugg, så väl på plats fick det bli som det föll sig. Det är en guidebok jag rekommenderar i alla fall!
De andra två guideböckerna är säkerligen nog så bra, men jag hade inte tid att läsa dem innan avresa, så behållningen blev inte så stor. De har också ett stort fokus på restauranger och fik och att äta är väl egentligen ingenting som jag ser som höjdpunkten på resor. Självklart vill jag äta gott (och det har jag gjort!), men jag är inte den som planerar restaurangbesöken och bokar bord i förväg på häftiga inneställen… Jag har inte ett matintresse på det sättet, helt enkelt. Faktum är att jag är så petig med kosten, i och med att jag är glutenintolerant, att jag är tacksam om det ens finns något att äta när jag går ut… Så dessa böcker passar nog bättre för någon annan. Säkerligen finns det ju otroligt mycket spännande i matväg att uppleva i NYC, för den som har det intresset!
Som en parentes kan jag för övrigt säga att det är betydligt lättare att gå ut och äta med celiaki i New York än i Sverige. Trots att Sverige är topp 2 hårdast drabbat i världen vad gäller glutenintolerans så är det ett riktigt u-land när det kommer till kännedom om gluten på restauranger. Som alla med celiaki vet så är det kanske 1 svensk restaurangpersonal av 3 som vet vad gluten är. De flesta har aldrig hört ordet förut, alternativt tror de att det är samma sak som mjölkprotein. Så är det INTE i New York, för trots att typ ingen har celiaki så äter folk gärna glutenfritt (obegripligt, jag vet). Folk är dessutom vänliga, tillmötesgående och vill gärna servera en något bra och glutenfritt om man frågar om det. Det är lite av en fröjd att gå ut och äta i New York, faktiskt. Det går inte att jämföra med Sverige, där man som glutenintolerant verkligen gruvar sig för att gå ut och äta och där det alltid, hur man än beter sig, är 50/50 om man blir förgiftad eller ej. I Sverige får man allt som oftast känna sig som en idiot när man äter ute och det är troligare att restaurangpersonalen himlar med ögonen och suckar högt än att de kan förklara vad på menyn som kanske är glutenfritt. Servicen och omtanken är större i NYC. Om jag säger så…
Blev det någon bok:ig upplevelse i NYC då? Nja, kanske inte i första hand, om någon trodde det, men jag spenderade faktiskt en god stund på Strand, som är en gigantisk bokaffär med både gamla, nya och ovanliga böcker.
Passerade även ett av stadens mest pampiga offentliga bibliotek.
Och så köpte jag en tjusig Penguinbok! Jag lyfter ofta fram deras böcker när jag postar inlägg om snygga framsidor. Snyggast av alla är deras utgåva av Alice i Underlandet, men den är slutsåld sedan länge. Jag hittade däremot en underbart fin utgåva av Wicked – en berättelse vi såg som musikal under New York-vistelsen. 🙂 Jag fullkomligt ÄLSKAR Trollkarlen från Oz och Wicked är alltså en fanfiction som utspelar sig innan den första Oz-boken.
Min Wicked-bok, som jag köpte på Barnes & Noble, kostade för övrigt mindre än det program de försökte pracka på en på musikalen… Det är inte precis prisvärt att se musikaler på Broadway, så om jag ska vara ärlig så vet jag inte om det är något jag kan rekommendera att man gör, men när jag nu ändå har sett Wicked så måste jag ju säga att det var en häftig upplevelse. För det var det! Proffsig sång, dans och show! Och supersnygg scenografi. Särskilt rolig är den såklart för oss som känner igen referenserna till L. Frank Baums böcker om Oz. Sedan kanske man kan skippa allt krimskrams och grejer runt omkring som de vill pracka på en.
Jag fick Niemeyerfaktorn vol. 1 och 2 skickad till mig inför fotbolls-VM i Brasilien. Det är en egenutgivning av författaren Rikard Amberlin och passande nog utspelar sig böckerna till största delen i just Brasilien. Jag vet inte riktigt varför berättelsen är uppdelad i två volymer, men nu har jag alltså läst den första delen och avslutningen är att vänta i den följande boken.
Berättelsen kretsar kring Eva Bergdahl, som befinner sig i Rio över nyåret. Hon har nyligt träffat en man från Brasilien och nu är de i hans hemland för helgens firande. Huvudorsaken till Evas besök är dock arbete. Hon är en prisad arkitekt och har nu ritat ett nytt skrytbygge: en fotbollsarena.
Det visar sig dock snart att någon är emot Eva och att hon kanske inte kände sin kille så väl som hon trodde. Mord, kidnappningar och möten med landets korruption följer när det rullas upp hur allt hänger ihop. Det är spännande och späckat med referenser till aktuella händelser och begrepp, inte minst miljöfrågan och solceller, som är en stor del av det koncept som Eva lagt fram som förslag till arenan.
Jag tyckte boken var läsvärd och avkopplande. Det är kul med en bok som utspelar sig i ett lite mer exotiskt land än Sverige och jag är intresserad av miljöfrågan, så det kändes som en kul twist att boken beskrivs som en ”miljöthriller”. Samtidigt kan jag tycka att boken inte är riktigt sådär välskriven och fyllig som jag hade önskat. Liksom mycket annat i genren blir det lite väl mycket jakter och skjutvapen och lite väl lite fokus på personer och relationer. Jag tyckte inte karaktärerna blev speciellt levande för mig när jag läste. Däremot tycker jag att det är roligt med all namedropping (labbet, som jag själv tillhör, dyker t.ex. upp) och alla andra referenser som fladdrar förbi. Det fick det att kännas som en väldigt aktuell bok. Det kan också innebära att boken kan kännas väldigt gammal om bara några år, men ändå.
Don börjar närma sig 40 och jobbar som lektor i genetik. Hans tillvaro är inordnad i komplicerade scheman där tid avsatt för exempelvis träning är angett på minutnivå och där varje dag har sin standardiserade middagsrätt som han alltid lagar; samma, vecka efter vecka. Han har minst sagt utpräglade autistiska drag och, som så många andra med sådana drag, framstår han som en något udda figur och han har inte speciellt många vänner. Faktiskt har han bara två vänner. Nu har Don kommit till insikt om att han skulle vilja träffa någon att dela sitt liv med och det naturliga för honom är då att göra det i form av ett projekt: Projekt Fru. Han upprättar en 16-sidig enkät för att enkelt kunna sålla bort fru-kandidater som inte håller måttet; t.ex. rökare eller personer som tror på homeopati.
Naturligtvis kommer han att träffa någon som är helt fel, men ändå, såklart, helt rätt. När Don träffar Rosie trivs han väldigt bra i hennes sällskap, men inser att hon inte uppfyller kraven. De kommer ändå att fortsätta att träffas, främst för att Don blir indragen i hennes sökande efter sin biologiska pappa. I egenskap av genetiker börjar Don hjälpa Rosie med DNA-tester och även insamlandet av DNA från personer som kan misstänkas vara Rosies okända, biologiska pappa.
Det är en både rolig, varm och knäpp bok. Jag tycker om hur den är skriven och alla fyndiga formuleringar för hur Don ser på världen. Författaren lyckas göra något roligt av det utan att förlöjliga Don. Det är helt enkelt okej att vara lite udda! Såhär kan det låta:
”Förloppet startade när Gene absolut ville att jag skulle hoppa in och ta en föreläsning om Aspergers syndrom som han tidigare hade tackat ja till att hålla själv. Tidpunkten passade synnerligen illa. Förberedelserna kunde korreleras tidsmässigt med lunchen, men just den kvällen hade jag avsatt nittiofyra minuter åt badrumsstädning. Jag ställdes inför valet mellan tre alternativ, varav inget var tillfredsställande:
1. Att städa badrummet efter föreläsningen, med förlorad sömn som följd och därmed nedsatt psykisk och fysisk prestationsförmåga.
2. Att skjuta fram städningen till nästa tisdag, med en åttadagarsperiod av försämrad badrumshygien som följd och därmed ökad risk för sjukdomar.
3. Att vägra att hålla föreläsningen, vilket skulle kunna förstöra vänskapen mellan mig och Gene.”
Det är också härligt att följa Don och hur han kommer ur sin ganska instängda tillvaro. Ja, det här är en av de finare feel good-böcker jag läst! Jag blev både glad och underhållen av berättelsen.
Av alla litteraturpriser är det Augustpriset som jag uppskattar mest. Det känns som att juryn alltid lyckas pricka in aktuella, läsvärda och tillgängliga pristagare.
Idag har det tillkännagivits vilka som är nominerade till årets pris.
Årets svenska barn- och ungdomsbok
Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson, Klara Persson
Nu leker vi den fula ankungen av Barbro Lindgren, Eva Lindström
Vi är vänner av Eva Lindström
Tilly som trodde att… av Eva Staaf, Emma Adbåge
Vi springer av Joar Tiberg, Sara Lundberg
Mördarens apa av Jakob Wegelius
Årets svenska fackbok
Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarsson
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand av Håkan Håkansson Naturlära av Lars Lerin
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter av Anders Rydell
Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid av Tina Thunander
Erik och Margot. En kärlekshistoria av Per Wästberg
Årets svenska skönlitterära bok
Ma av Ida Börjel
Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg
Ett så starkt ljus av Lyra Ekström Lindbäck
Liv till varje pris av Kristina Sandberg
De utvalda av Steve Sem-Sandberg
Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg
Den enda jag har läst är Lerins fantastiskt fina Naturlära, fylld av underbara akvareller.
Jag har ingen aning om vem som kommer att vinna i år, men det ska bli spännande att se vem det blir! Fram tills prisutdelningen den 24:e november kommer det att produceras ett antal poddar där författarna samtalar med varandra. Det är ett koncept de började med förra året och som jag tyckte var väldigt kul. Kan rekommenderas!
Den här veckan uppmanar Tematrio till att berätta om tre bra böcker med frågtecken i titlarna.
En av mina favoritljudböcker är Kan du säga shibbolet? Det är en rolig och vass bok om främlingsfientlighet och rasism. Vem bor i Rosengård och vem bor i Oxie? Vem är rasist och vem är det inte? Och vad är egentligen det riktiga Iran?
När jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.
Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har skrämt mig från att läsa mer ”typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av ”ungdomsbok”, ”kärleksroman”, ”relationsdrama” eller ”uppväxtskildring”.
Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.
Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.
I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.
Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?
Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.
Helen har inte haft någon nära relation till sin syster, Charlie, de senaste åren. När hon blir kontaktad om att Charlie har begått självmord börjar hon rota i systerns liv. Var det ens ett självmord? Helene hittar ett liv med droger, dejtingsidor – och Buenos Aires, staden dit deras mamma försvann när de var små. Berättelsen varvas också med mammas berättelse och hur hon övergav sina barn och Sverige för en ny kärlek och för motståndsrörelsen.
Det här är en annorlunda deckare. Här står relationerna och livsödena mycket mer i fokus än polisutredningar och pussel. Författaren har dessutom verkligen lyckats göra fina personporträtt och har hittat intressanta livsöden att skildra. Det märks också att hon har gjort gedigen research kring Argentinas historia som militärdiktatur.
Jag gillade den här boken! Deckare vinner på att fokusera på människor och relationer, snarare än tröttsamma biljakter eller klyschigt polissnack. Det här är både en fin och på sitt sätt spännande berättelse.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
