Jag älskar julen. Fruktansvärt mycket. Jag har inte tid att vänta ända till december på julstök, för då blir det mer stress än roligt. Jag vill ju ha tid att äta pepparkakor & dricka glögg i lugn och ro, att slå in julklappar utan stress och att gå på julkalas. Jag har redan druckit glögg X antal gånger denna höst och börjat lyssna så smått på min jul-playlist… Men vissa saker får man vänta ytterligare några veckor på, särskilt julkalendrar… Nu är ju inte jag ett barn och jag har inget barn heller, men jag såg att det i år finns en adventskalender med Pixiböcker och det tycker jag är så roligt och bra att jag postar ett inlägg om det i alla fall (det kanske har funnits i många år förresten?). Jag älskade Pixiböcker när jag var liten! Och visst känns det hemskt mycket sundare och roligare med ett litet Pixibibliotek istället för smaklös mjölkchoklad eller plastleksaker?
Nu är det klart vem som ska spela Ove i filmatiseringen av feel good-boken En man som heter Ove. Det är en superfin berättelse som både är rolig, varm och sorglig. Jag är ju inte ensam om att ha läst den, men för den som missat så kan jag verkligen rekommendera att läsa om surgubben Ove och hur han tinar upp.
Nu är det alltså på gång med en filmatisering. Jag hade en aning om att det kunde bli Robert Gustavsson som skulle få axla huvudrollen i filmen, men jag hade fel, för nu är det klart att det blir Rolf Lassgård. Det blir nog kanonbra! Premiären väntas bli på juldagen 2015.
För den som redan innan dess vill se Ove så går den som teater på på Rival. Där är det Johan Rheborg som gestaltar Ove.
Idag är det 25 år sedan Berlinmullen föll och människor från DDR fritt kunde besöka sina grannar i väst. Jag tänkte att det kunde passa med några boktips som berör livet i Berlin under tiden en mur skar genom hela staden.
Först tipsar jag gärna om Folke Schimanskis historiebok Berlin: en stads historia. Den innehåller mer än de 28 åren med Berlinmuren och tar faktiskt sin början när Berlin som stad börjar växa fram. Jag läste den när jag precis hade varit i Berlin och tyckte att det var en riktigt intressant bok.
Kanske mer lättillgängligt är dock skönlitterära böcker som utspelar sig i Berlin. En riktigt fin sådan är Ögonblicket av Douglas Kennedy. Jag är inget stort fan av romantiska berättelser, men i det här fallet har jag överseende med att en sådan tar stor plats i boken, för det är en riktigt fin bok om förtrycket i DDR.
Jag skulle gärna läsa fler böcker som utspelar sig i Berlin, men jag har inte ramlat över så många. Har du några tips?
Sist, men inte minst, måste jag tipsa om en av mina alla tiders favoritfilm: De andras liv. Det är en fullständigt bländande bra film om en Stasi-agent som övervakar en författare. Mer och mer börjar han känna för dem han är satt att ange och vill skydda dem. Filmen belönades med en Oscar för bästa utländska film 2007. Väl förtjänt. Jag rekommenderar alla att se den.
Nu är Augustpodden tillbaka. Det är alltså en podd där de nominerade till årets Augustpris får chansen att berätta om sina böcker och sitt författarskap. Riktigt intressant!
Här är första avsnittet:
Jag älskar poddradio och blir alltid lika glad när någon ny(gammal) med boktema kommer ut. För mig passar det ofta bra att lyssna på podcasts när jag jobbar (med vissa arbetsuppgifter i alla fall) och de gör det alltid lite roligare att diska och städa..
Den här veckan handlar Tematrio om pappor, vilket ju är passande eftersom det är fars dag imorgon! Berätta om tre böcker som handlar om pappor.
En typisk litterär pappa är Alfons Åbergs pappa. I dagens genusmedvetna samhälle finns det garanterat böcker med alla möjliga familjekonstellationer, men i någon mening måste det ha varit annorlunda när Alfons-böckerna började komma ut och alltså handlar om en pojke som helt okommenterat bor med sin ensamstående pappa. Böckerna är odödliga barnboksklassiker som fortfarande blir lästa av nya generationer. Det är härligt!
En annan litterär pappa är Åsa Linderborgs pappa, som inte riktigt räcker till i självbiografin Mig äger ingen, som handlar om Linderborgs uppväxt hos en alkoholiserad arbetare till pappa. Mycket fin och insiktsfull bok!
Den tredje pappan i min trio får bli en pappa som jag verkligen minns, men inte på något sätt har något positivt att säga om. I Chimamanda Ngozi AdichiesLila hibiskus är pappan en strängt religiös man som torterar sina barn i religionens namn. Fruktansvärd bok.
Jag och säkert ganska många andra bokbloggare fick erbjudande om att vara ambassadörer för Augustpriset i år. Det hade verkligen varit roligt att läsa nominerade böcker och att vara på prisutdelningsgalan, men tyvärr har jag inte tid och möjlighet i år. Bor man i Umeå, som jag, så är ju inte prisutdelningen nästgårds precis och den här hösten har jag redan varit bortrest så det räcker. Nu måste jag lägga i en extra växel och bli klar med mina sista manus så att jag kan slutföra min avhandling i tid.
Nåväl. Generöst nog fick jag ändå en av de nominerade böckerna! Jag är mycket glad över att numera ha Sara Stridsbergs Beckomberga: ode till min familj. Jag har varit nyfiken på Stridsberg sedan DN utnämnde Drömfakulteten till bästa svenska roman från 2000-talet. Jag har också träffat en och annan seriös bokälskare som verkligen hyllat Stridsberg. Nu är jag alltså riktigt peppad på att läsa den här boken, om en kvinna vars pappa bor på mentalsjukhuset Beckomberga. Jag tror det är en väldigt stark läsning, faktiskt, och en enad kritikerkår har för övrigt rosat den.
Jag har lånat hem några biblioteksböcker också. Vi umebor går fortfarande och väntar på att Stadsbiblioteket ska slå upp portarna. Sedan i somras har nämligen biblioteket flyttat till nya lokaler i Umeås nya kulturhus, Väven, och under den tiden har biblioteket hållit stängt. Nu är det bara en knapp vecka kvar innan biblioteket smygöppnar igen, för den 12:e börjar de ha begränsat öppet som ett ”genrep” inför den riktiga invigningen. Men nu när jag ville låna så fick jag söka mig till ett helt nytt bibliotek.
Jag har egentligen aldrig varit en flitig besökare på Stadsbiblioteket, mest för att jag bor typ 500 meter från universitetsbiblioteket som har extremt generösa öppettider (öppet alla dagar i veckan och mån-tors har de till och med öppet till 22) samt erbjuder öppna omlån, vilket passar en seg läsare, som jag.
Nu ville jag få tag på bokcirkelboken Grenar av gift, som är utlånad på universitetsbiblioteket och efter vad jag kan förstå är på villovägar (?), för det finns ingen information om när den förväntas komma in igen. Mest ville jag också låna Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten, som handlar om hennes syn på meningen med (arbets)livet. Jag har länge velat läsa den, mest för att jag själv är extremt kritisk till idén om att folk ska jobba ihjäl sig. Åkestam skrev boken när hon kommit tillbaka från utmattningsdepression efter att ha jobbat sönder sig som copywriter på en prestigefull byrå. Nu har hon bytt bana och forskar kring reklam på Handelshögskolan. Meningen med hela skiten finns inte ens i UB:s magasin, så jag blev helt enkelt tvungen att söka mig till ett för mig helt nytt bibliotek. Det fick bli Ålidhemsbiblioteket, som ligger typ 500 meter från min bostad, fast åt andra hållet. Helt sjukt att jag aldrig har varit där! Men nu har jag varit där och jag tycker det var himla fint och fräscht.
De reserverade böckerna sorteras i bokstavsordning på författare så jag fick röra mig mot Å för att hämta upp min Meningen med hela skiten-bok. Döm om min förvåning när det stod en hel liten rad med sådana böcker på Å. Jag trodde för ett ögonblick att jag gjort något dumt fel och reserverat 3 böcker istället för 1, men det verkar som att det just denna vecka är stor rusning efter den här boken på kvarterets lilla bibbla. Jag hade aldrig gissat att den här boken skulle vara en sådan kioskvältare, men där ser man!
Fast det är klart. Visst undrar man vad som är meningen med hela skiten? Meningen med att jobba och att aldrig tänka på vad man vill göra och vad som är meningen med allt.
Just nu lyssnar jag på ljudboken Låt vargarna komma. Det är en ungdomsbok, tror jag, men som vanligt finns det ingenting som hindrar en vuxen från att läsa. Boken kretsar kring 14-åriga June, som precis har förlorat sin morbror. Morbrodern, Finn, har gått bort i aids och det börjar uppdagas att han hade hemligheter för June. En sådan hemlighet är pojkvännen, Toby, som nu söker upp June för att prata med henne om Finn. Boken utspelar sig 1987, vilket, förutom att vara mitt födelseår ;), också var ett år då kunskapen om aids knappast var lika hög som idag och då aids-skräcken följaktligen var stor. Boken tar upp detta på ett intressant sätt. Vad som är en skön bonus med boken är att den utspelar sig i New York med omnejd. Det är alltid kul, tycker jag, när man känner igen sig i miljöerna. Det är inte allt för ofta böcker utspelar sig i min hemstad, Umeå, så jag får glädjas åt att kunna känna igen mig när turistiga orter dyker upp i litteraturen. New York besökte jag ju för inte allt för länge sedan.
När jag var på PocketShop för ett tag sedan noterade jag att Låt vargarna har fått en ny framsida i pocketversionen och att den nu har ett klassiskt New York-motiv (nämligen Empire State Building). Otroligt tjusig framsida med mjuka, ljusa färger.
Såhär såg Empire State Building ut när jag var där och spanade in:
Låt vargarna komma är förresten inte den enda boken jag läser som utspelar sig i just New York. Jag läser även Donna Tartts hyllade roman, Steglitsan, som tar sin början när Theo är på Metropolitan museum of art med sin mamma och de hamnar mitt i en terroristattack… I Steglitsan strösslas det hej vilt med gatunamn och New York-platser. Lite kul! Fast småskumt att läsa om en terroristattack i New York när man är i just New York. 😉
Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.
Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar dock känslorna upp och de inleder en affär. Den kommer att skaka om dem båda två och få dem att ta tag i sina liv.
Jag hade förväntat mig lite mer av en kärlekshistoria av den här boken, men det viktigaste är egentligen inte Suzannes och Serges affär, utan deras respektive inre resor, vilket jag i och för sig tycker är intressant på sitt sätt. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne faktiskt är förvånansvärt mycket av en bifigur i berättelsen.
För mig känns boken väldigt ”fransk”. Med det jag menar mer än något annat att den där jämställdheten inte riktigt finns. Jag får en känsla av att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, som vilken kvinna som helst. För mig är det självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det känns också som något vardagligt man som läsare förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märkligt att det 2014 finns människor som lever i såhär snäva könsroller.
Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut. Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.
Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Jag älskar den här lilla utflykten i Paris och i kvarteren kring Montmartre. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan verkligen skriva har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det problematiska kring att bygga en berättelse kring könsroller och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte riktigt känna med karaktärerna. Kanske kommer jag inte bära med mig den här berättelsen i minnet någon längre stund, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint! Jag är nyfiken på att läsa mer.
I Umeå är såväl våren som hösten väldigt korta årstider. De tenderar att virvla förbi så snabbt att man inte riktigt hinner notera att det har skett en årstidsväxling. För mig var det nyss sommar och nu går jag omkring med vinterjacka och har bytt till vinterdäck på cykeln. Att det snart skulle vara vår känns helt obegripligt. För förlagen är det dock redan på gång med kataloger över vårens nyheter och jag har tagit mig en liten titt hos de större förlagen. Vad finns det för vårnyheter att se fram emot då?
En av de största höjdpunkterna är en uppföljning till AlakoskisOktober i fattigsverige. I april kommer April i anhörigsverige. Alakoskis böcker är ständigt angelägna och gripande berättelser om utanförskapet i dagens Sverige.
Agneta Pleijel kommer med nytt. Det var ett tag sedan jag läste något av henne, men mycket av det jag har läst av henne tidigare har verkligen varit höjdare. Hennes nya heter Spådomen och är en uppväxtskildring som utspelar sig i 40-talet och 20 år framåt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
