Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
Den första delen i trilogin kretsar kring Rasmus, som flyttat från Krokom till Stockholm, där han äntligen ska kunna träffa bögar och få vara sig själv, och Benjamin, som är Jehovas vittne och naturligtvis inte har kommit ut ur garderoben, knappt ens för sig själv. Under en av sina predikoturer träffar han Paul, som rätt upp och ner förklarar ”du vet att du är bög, va?”. Förlösande ord, som gör att Benjamin kommer ut. Berättelsen varvas sedan med scener från sjukhuset, där en ung man är döende och hans älskade sitter vid hans sida.
Filmatiseringen är oerhört bra och sevärd, men som vanligt ger en bok så mycket mer. Det var ett tag sedan jag läste något av Gardell, som annars är en av mina stora favoritförfattare, så jag hade nästan hunnit glömma hur roligt och träffsäkert han formulerar sig. Skönt att återupptäcka Gardells briljans! Få författare kan skriva så roligt om sådant som egentligen är djupt tragiskt och kan pricka in så dråpligt sorgliga detaljer från ett vardagsliv.
Mycket läsvärd bok! Den är dessutom väldigt lättläst och borde gripa tag i såväl boknörden som den som inte plöjer 100 böcker per år. Själv lyssnade jag som sagt på ljudboken och det här känns verkligen som en riktigt, riktigt bra ljudbok. Inte konstigt att den vann Stora ljudbokspriset i år!
Att jag lyssnade på den är för övrigt resultatet av att jag fick en gratis provmånad på Storytel av en kollega. Jag hade redan en ”vanlig” ljudbok på gång, men la den åt sidan för att utnyttja min Storytelmånad. Valet föll då på Torka aldrig tårar utan handskar, som faktiskt bara är ca 7,5 h lång och som därför kändes rimlig att läsa ut på en månad. Ja, sedan var jag naturligtvis sugen på att läsa/lyssna på den också! Jag måste säga att det kändes väldigt smidigt att använda Storytel och jag är imponerad över utbudet av nya/intressanta titlar. Jag brukar normalt sett låna ljudböcker på bibblan och sedan ägna en massa tid åt att överföra dem till datorn och telefonen (många ges ju tyvärr ut i något dumt format som gör att det krävs typ 14 CD-skivor istället för en CD/DVD med mp3-filer!). Bibblan är billigt och bra, men jag är på riktigt sugen på att använda Storytel lite mer framöver. Ljudböckerna är då bara ett klick bort och det går även att lyssna offline. Jag saknar bara funktionen att sortera efter speltid. 😉 Jag är liiite snål och vill nog inte lägga 169 kr/mån för att få tillgång till ett obegränsat antal ljudböcker, men de har också ett alternativ som gör det möjligt att lyssna på en valfri bok i månaden för 89 kr. Det känns som lite mer realistiskt för mig, som hur som helst inte lyssnar på en hel bok i månaden.
Jag har förstått att Augustpriset i år kommer att ha en podcast – Augustpodden, med författarintervjuer. Så kul! Jag har verkligen fastnat för det här med podcasts och jag lyssnar på lite av varje, men bland bokpoddar så känns det faktiskt rätt glest just nu. De enda aktiva som jag har hittat är Lundströms bokradio (som sänds i P1 på lördagmornar om man vill lyssna direkt när det sänds i radio), ungdomsbokpodden Allt vi säger är sant och bokcirkelpodden Bokmärkt. Jag kommer absolut att lyssna på Augustpodden! Programmen kommer att spelas in allt eftersom och sändas fram till prisutdelningen den 25:e november. Tyvärr har jag ju inte läst någon av de nominerade (jag ligger alltid något/några år efter bokutgivningen… :p), men det känns ändå intressant att få lyssna på boksamtal. Några av de som kommer att medverka är Lena Andersson, Bea Uusma och Kjell Westö.
Jag vet inte exakt när podden börjar sändas, för den information jag fått är än så länge lite förhandsinfo med uppmuntran att bidra med frågor som kan vara intressant att ta upp i podden. Jag har ju själv lite svårt att hitta på några frågor, då jag som sagt inte har läst böckerna… Men kanske några av mina läsare har någon fråga till någon av de nominerade? Hör av dig med författarfrågor (eller varför inte frågor till Tora Mandelmann, som illustrerat Självhushållning på Djupadal?) via mejl eller kommentar eller så, så ska jag vidarebefordra!
Den här veckan handlar Tematrio om ungdomsböcker: Berätta om tre bra ungdomsböcker!
Eftersom jag är vuxen 😉 så läser jag faktiskt inte så många ungdomsböcker längre, men Engelsforstrilogin har jag verkligen fallit pladask för. Det är böcker att känna igen sig i, för författarna har på pricken lyckats hitta karaktärer som liknar de man känner igen från sin egen skoltid… Ja, och så är det spännande fantasy också! 😉 Första boken heter Cirkeln och nu längtar, längtar, längtar jag efter sista delen i trilogin: Nyckeln, som släpps om typ 10 dagar.
En bok som kanske i första hand riktar sig till lite yngre ungdomar är den finfina boken Undret, som handlar om August och hans första tid i skolan. Han har undervisats i hemmet eftersom hans föräldrar vill skydda honom och är rädda för att andra ska behandla honom illa eftersom han ser annorlunda ut.
En annan ungdomsbok som nog funkar bäst till tweens egentligen, är Doktor Kessners hemlighet, som förutom att vara en spännande äventyrsbok också innehåller en klockrent beskriven kärlekshistoria.
Lovisa Burfitt är en illustratör som jag egentligen främst förknippar med mode och modeillustrationer, men jag såg att hon nu också illustrerar böcker. I början av nästa år kommer Boken om Mademoiselle Oiseau med text av Andrea de La Barre de Nanteuil, som för övrigt är PR-ansvarig för Chanel i Norden. Kanske kan vi förvänta oss en viss modegrad med andra ord.
Mademoiselle Oiseau känns kanske igen som karaktären som syns på det porslin som Lovisa Burfitt designat för Rörstrand. Nu ska denna excentriska kvinna även få liv i en bok!
Jag har fått en tidig namnsdagspresent av mina föräldrar. Inte dåligt, må jag säga! Jag läste novellen Ögat av Alice Munro för ett tag sen och tyckte den var oerhört bra. Så koncentrerat och exakt – precis som jag vill att en text ska vara. Ögat är en av novellerna i den här samlingen.
Annars läser jag främst Vägen mot Bålberget, mest för att jag har den i mobilen och de enda lässtunder jag hittar nu för tiden är minutrarna som spenderas i väntan på bussen och på den lilla turen jag tar med lokalbussen för att ta mig till universitetet. Hoppas på lite mer lästid nästa år.
Det är dags för Tematrio igen! Den här veckan är temat skräck och det passar ju bra eftersom det är Halloween på torsdag (i Sverige firades halloween förra helgen, antar jag).
De tre senaste böckerna jag läst på tema skräck är:
Horn handlar om det goda vs. onda. Men lite väl övertydlig symbolik ibland så berättar den om huvudpersonen, Ig, som en dag vaknar med horn i pannan och en förmåga att få alla runt omkring honom att berätta om sina smutsiga hemligheter.
Frid på jorden är en liten novell av Selma Lagerlöf som handlar om en ung tjej, som återvänder efter att ha varit försvunnen ett tag. Nu berättar hon om hemska övergrepp och en önskan att få hämnd.
Igår träffades jag, Kerstin med Eli läser och skriver, Anna som har bloggen Med näsan i en bok och Josefin som bloggar på Nobelprisprojektet och fikade. Jättekul med en bokbloggträff i Umeå! Jag har inte så många kompisar som är nördigt intresserad av litteratur, så det känns verkligen fantastiskt kul med både bokcirkeln, som jag varit med i de senaste åren, och nu även bokbloggträff. 🙂 Vi sågs på Bokcafé Pilgatan (lämpligt! Och extra lämpligt för mig eftersom min kille, och på helgerna även jag, i praktiken, bor typ 10 steg från caféet).
Jag är dålig på att gå på bokcaféet, trots att det ligger så nära, men jag tror det är dags att börja göra mer frekventa besök, särskilt eftersom 1) det är ett hemskt trevligt och mysigt fik och finns saker i stil med mängder av böcker och rättvisemärkt choklad 2) det finns supergott glutenfritt bröd (OBS: extremt ovanligt på fik) med goda röror 3) det är en massa spännande/intressanta/häftiga författare som är där och pratar. Fjärde december kommer till exempel Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och pratar Engelsforstrilogin. Jag blev superpeppad på att gå, men såg sedan att det krockar med balettlektion och jag prioriterar nog dansen just nu.
Min favoritskådespelare, Leonardo DiCaprio, ska tydligen producera filmatiserngen av Jo Nesbøs kommande roman ”Blood on the snow”. Hur går sådant till egentligen? Jag menar det att sälja rättigheterna till en bok som inte ens getts ut? Nåja. Hoppas Leo hoppas in som skådespelare någonstans också!
Böckerna har tydligen skrivits under pesudonymen Tom Johanson.
I veckan har årets nominerade till Augustpriset tillkännagivits. I år har jag inte läst någon av de nominerade, men bland de som jag åtminstone har hört talas om förut finns Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, Liknelseboken av Per Olov Enquist och Hägring 38 av Kjell Westö. Bland fackböckerna känner jag till, men har inte läst, Självhushållning på Djupadal, 438 dagar och Expeditionen. Omöjligt att gissa någon vinnare.. Alla nominerade finns listade på Augustprisets hemsida.
Jag brukar gilla Augustprisvinnare, så det känns alltid kul när vinnarna avslöjas. Jag är redan nu peppad på att läsa Egenmäktigt förfarande och Expeditionen. 🙂
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
