Den senaste bokcirkelboken vi har gett oss i kast med i Picket & pocket är John Kennedy Tooles moderna klassiker Dumskallarnas sammansvärjning Jag har hört många hylla den här boken, som faktiskt kommit att bli så uppskattad att det har rests en staty av huvudpersonen, Ignatius J. Reilly, i New Orleans. 1981 belönades också boken med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Ingenting av detta fick dock författaren själv njuta av eftersom han ständigt blev refuserad under sin levnad och det bidrog säkert också till den depression han drabbades av. 1969 begick han självmord och boken gavs ut postumt hela tolv år senare tack vare hans moder, som såg till att ta manuskriptet till ett förlag som till slut gav ut boken.
En viktig grej i boken är språket, där dialogerna, som boken till väldigt stor del består av, är skrivna med den breda dialekt som uppenbarligen talas i New Orleans. Det var säkert ganska nyskapande när boken skrevs, men idag har såklart ganska många böcker givits ut där språket inte följer gängse språkregler. I det här fallet läste jag dessutom en översättning, vilket gör att hela grejen är poänglös eftersom det helt enkelt inte går att fånga dialekten i översättningen och istället blir man som läsare serverad en daterad, svårpenetrerad textmassa som sackar ned lästempot. Jag tyckte jag var ute i hyfsat god tid när jag öppnade boken en dryg vecka innan bokcirkelträff, för boken är trots allt bara ca 400 sidor lång och alltså ingen direkt tegelsten, men det tog mig så lång tid att bara läsa förordet och första kapitlet, så jag insåg direkt att det här skulle bli utmanande att ta sig igenom i tid. Och då handlar det inte bara om att den är utmanande att läsa p.g.a. det omständliga språket och den komprimerade texten. Främst har det varit utmanande för att jag helt enkelt har funnit boken så ointressant att jag har haft svårt att förmå mig att plocka upp den.
Jag är hopplöst dålig på att lägga ner böcker som jag inte gillar – att läsa ut allt jag påbörjar är nästan som en tvångstanke. 😉 Men, det här är tredje gången jag faktiskt känt att det är slöseri med tid att läsa. Det här är ointressant, svårläst och framför allt är det inte ett dugg kul. Den hyllas annars som en oslagbar komedi. Och jag fattar verkligen inte vad boken vill säga. Handlingen kretsar kring den överviktige licentiaten Ignatius, som bor med sin stackars mamma i New Orleans trots att han passerat 30. Han är en loser och dagarna går mest åt till att klaga och göra sig lustig över allt och alla (OBS: det är inte lustigt att läsa om detta). Dagarna fördriver han med att onanera till en bild av sin gamla hund, sitta på bion och må dåligt över sin ”magmun” och att skriva på ett bokprojekt som naturligtvis aldrig kommer att bli något. Till slut säger mamman ändå ifrån och vill att han söker ett jobb, vilket han också gör, trots att han är minst sagt arbetsskygg.
Jag fattar inte humorn. Det är väl bara så. Stilen är lite som den i Den ljuva giftkokerskan – där den så kallade humorn består av att författaren bygger upp absurda scener, stoppar in överdrivna och onyanserade karaktärer och låter dem babbla på och spela över till MAX. Lite som en riktigt, riktigt, riktigt dåligt fars eller pajig dratta på ändan-komedi som riktar sig till barn. Fast sämre. Mycket sämre.
Mina bokcirkelkamrater Med näsan i en bok och Nobelprisprojektet var väl inte heller så imponerade och resten av bokcirkeln tyckte också att boken sög. Som snittbetyg belönades den med 1,2 av 5 av oss bokcirkeldeltagare… Jag kan inte ens komma ihåg när jag gav en etta åt en bok senast. Jag såg att Nobelprisprojektet fick en kommentar om att ”vi väl bara är tjejer i bokcirkeln” (för tjejer är väl humorbefriade, eller?). Det är vi inte. Och för att föregå någon eventuell fråga om detta eller annat rörande vem boken riktar sig till så kan jag säga att det här är en bok som knappast är läsvärd för någon, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Läs inte. Snälla.
Nu är det dags att nominera till Bokbloggarnas litteraturpris! Alla med en bokblogg kan nominera titlar som getts ut i Sverige under året och av nomineringarna röstar förra årets nominerare (nominerare är nog inget ord, men ni fattar…) fram en vinnare.
Jag tänker avvakta med nomineringar tills jag har läst Nyckeln… 😉 Kan annars säga att Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är en solklar nominering från mig. Årets bästa!
Det finns många priser där ute, så många att de inte går att hålla koll på. Lite såhär i skuggan av Nobelpriset 😉 har det i veckan meddelats att årets EWK-pris går till min favoritserietecknare Liv Strömquist. Priset delas ut årligen till en tecknare som verkar i Ewert Karlssons (EWK:s) anda. Ewert Karlsson var alltså en politiske tecknare. Skoj att Strömquist har belönats med detta stipendium i år. Bland tidigare vinnare finns bl.a. Sara Granér.
I måndags såg jag Lukas Moodyssons nya film, Vi är bäst!, som kretsar kring tre 13-åriga tjejer som startar ett punkband. Jag älskade filmen! Moodysson ligger ju bakom fantastiska filmer som Fucking Åmål och Tillsammans, så mina förväntningar var skyhöga, men jag blev verkligen inte besviken. Filmen är rolig och klok och gjorde mig alldeles lycklig. Jag tycker verkligen att man har lyckats ringa in den där tiden i livet då man börjar bli den man är. 13 år är speciellt. Och det är en så befriande härlig film eftersom den handlar om tre jäkligt häftiga tjejer som liksom inte är ute efter att passa in eller se söta ut. Underbar film! Underbar!!
Den ger mig lite samma känsla som seriealbumet Vi håller på med en viktig grej, som också handlar om den där åldern. Precis som i Sara Hanssons bok, så är tjejerna i Vi är bäst! verkligen bästisar (med sina svackor ibland…). Skönt med en film som inte handlar om mobbing, ensamhet eller annat mörker som många i den åldern upplever. Ja, som motvikt alltså.
Det bokliga med filmen är att den faktiskt är en filmatisering. Den är baserad på Coco Moodyssons seriealbum Aldrig godnatt. Gissa om jag vill läsa?
Nej, det blev inte Oates, men det blev, som ni säkert redan vet, Alice Munro, som så många, så många har velat se som Nobelpristagare. Det har varit så mycket snack om Munro, inte minst i Lundströms bokradio, eftersom hon verkar vara Lundströms önskepristagare, att jag faktiskt har varit nyfiken länge. Det känns onekligen som ett kul val att Svenska Akademien väljer någon som är så läst och omtyckt. Möjligen är Munro mycket mer tungläst än vad jag tror, men jag misstänker att hennes böcker är bra mycket mer tillgängliga än mycket annat som belönats genom åren och jag uppskattar verkligen att Svenska Akademien vågar göra sådana här val. Det gör ju också att det öppnas en liten, liten, liten chans att t.ex. Oates också skulle kunna belönas en dag… 😉
Och ja, det blev en kvinna, som ni vet, och som Peter Englund också lite surigt avslöjade precis innan han läste upp motiveringen. Jag har förstått att det inte är så populärt hos Svenska Akademien att så mycket fokus hamnar på ursprungsländer och kön och så lite på böckerna, men vad ska man fokusera på annars? Ofta är det ju böcker som inte en vanlig människa har läst och kan man inte diskutera berättelser och litterära kvalitéer så får man väl åtminstone jämföra alla andra parametrar. Sedan måste man naturligtvis säga att det är extremt svagt att endast 13 av 110 pristagare är kvinnor. Det är höga siffror om man jämför med t.ex. fysikpriset (2 av 197), men genom historien har å andra sidan fler kvinnor skrivit än ägnat sig åt fysik. Det har absolut skett en uppryckning såhär i mer modern tid, men det innebär inte att det är ett icke-problem att så få kvinnor belönas med Nobelpris. Jag tycker inte att man ska kvotera in kvinnor till litteraturpriset, men det är nonchalant att gång efter gång dela ut pris till gubbar.
Så tack, Svenska Akademien, för att ni ger årets pris till en omtyckt och läst kvinna. 🙂
(Kungliga vetenskapsakademien, som delar ut fysikpriset, bl.a., har lite att lära…)
Jag noterade att A Nice Noise precis har gett ut en ljudboksutgåva med Munros senast översatta novellsamling, Brinnande livet, inläst av Katarina Ewerlöf. Pressutskicket kom idag, faktiskt. Vilken skön tajming! Nästan som när förlaget Tranan precis gav ut en Mo Yan som var hyfsat aktuell när priset tillkännagavs förra året. Vid det laget hade många bibliotek redan gallrat Mo Yans äldre titlar… Munro är väl lite mer känd och läst än Mo Yan, så nu är det ju inte samma panik att det inte finns några översatta böcker att tillgå, men ändå! Det är extremt lämpligt at ljudboksutgåvan av Brinnande livet har kommit ut just nu.
Undrar om Brinnande livet finns i Storytel? Jag har nyligt fått en provmånad på Storytel av en kollega, men har inte testat ännu. Jag vill ju gärna påbörja en bok som jag kan lyssna klart på en månad, så att man inte står där sedan och känner att man måste börja prenumerera på tjänsten så att man kan lyssna klart. Det kanske blir Brinnande livet! Om den finns där, alltså. Annars kommer jag garanterat läsa/lyssna på något annat av Munro. För ovanlighetens skull utgår jag faktiskt från att det här är läsvärda böcker..!
Nobelprisspekulationerna snurrar för fullt just nu, men själv är jag inte så kunnig om sådan litteratur som kan komma till fråga för detta pris, så för min del sitter det långt inne med gissningar. Jag har dock Nobelprisgissat hos Nobelprisprojektet, som just nu kör en massa gissningar inför morgondagens tillkännagivande från Börshuset.
Även veckans Tematrio handlar om att gissa årets Nobelpristagare, men jag tror jag avstår från att gissa. Jag skulle kunna önska tre pristagare, men det är ju en annan sak… 🙂 Om man ändå ska säga någonting om årets pristagare så kan jag ju dock börja i den ändan att det inte blir någon svensk, för den kvoten är överfull. Man kan också fundera över ifall Svenska Akademin har gjort sin läxa och kör ”varannan damernas”. Det har varit tre gubbar i rad nu, så det blir säkert en tjej som belönas denna gång. Eller?
Jag kan erkänna att jag är extremt förväntansfull, trots att jag inte är den som brukar ha läst Nobelpristagarna innan tillkännagivandet. I år fanns det en viss risk att jag skulle behöva jobba från Villeneuve d’Ascq, av alla ställen mitt, under tillkännagivandet (eventuellt utan uppkoppling), men som tur var så är inte tillkännagivandet torsdagen den 17:e, utan imorgon, den 10:e, och då är jag i Umeå. Kl 13 kommer jag ta en paus i mitt arbete och stirra på livesändningen. Jag har tittat på alla veckans livesändningar, faktiskt. Även tisdagens, som var en hel timme försenad (fick de inte tag på Higgs? Velade de in i det sista?). Hoppas att Peter Englund håller tiden… 😛
Och blir det Oates, som på något sätt verkar förhandstippad, så kommer jag att gråta för att hon är så bra att jag saknar ord. Jag har inte vågat gissa Oates… Alltså. Det är onekligen lite orealistiskt att någon så folklig och produktiv författare kan komma på fråga. Tyvärr!
I tystnaden begravd ingick bland de böcker som DN skänkte bort till sina prenumeranter i somras. Jag är annars inte den som har stenkoll på aktuella deckare och jag hade också väldigt dålig koll på den här boken. En positiv överraskning var att den till stor del utspelar sig i Tornedalen, för det är väl inte alltför många böcker (särskilt inte deckare?) som utspelar sig i Norrland över huvud taget.
Handlingen kretsar kring en gammal skidkung som plötsligt blivit mördad med yxa utan att det verkar finnas några direkta motiv eller någon misstänkt gärningsman. Katrine, som bor i London till vardags, kommer till Tornedalen när hon lite av en slump fått reda på att hennes mamma äger ett hus, som någon är väldigt ivrig på att köpa, i de här trakterna. Hennes mamma är gammal och sjuk och inte direkt förmögen att berätta om gården och varför hon har den i sin ägo. Det visar sig att hon bär på hemligheter med kopplingar till Sovjet.
Boken var lättläst och spännande, men bitvis kändes det lite krystat och inte så trovärdigt. Framför allt känns inte relationerna och dialogerna så lättköpta. Den stora behållningen är i mitt tycke beskrivningen av Sovjets mörka historia och det som kan hittas i deras arkiv. Boken hinner också ta några extra vändningar i slutet som gör att man taggar till lite extra och vill veta hur allt hänger ihop.
Regler: Själva meningen med ”bokiga bekännelser” är att varje person som gör den ska tänka efter vad som har hänt i sitt liv och sedan berätta om de största sakerna som är relaterade till böcker och läsning. Det kan vara allt mellan himmel och jord, man sätter gränserna själv för vad man vill dela med sig av – glöm bara inte att namnge inlägget som ”‘ditt namn’ bokiga bekännelser”. När man väl har ”bekänt” så ska man tagga vidare 5 stycken andra bloggare, och sedan meddela dessa personer att de har blivit utvalda! Svårare än så är det inte.
Jag tror jag hoppar att skicka vidare, men här kommer mina bekännelser! 🙂
Jag får väl börja från början, med att lära sig läsa! Jag är självlärd och läste på egen hand när jag var 5 eller så. Redan innan dess så älskade jag både böcker och sagoband. Det sägs att jag läste sagor för de andra barnen hos min dagmamma, men jag kan inte minnas detta.
När jag var liten sa jag ofta att jag ville bli författare, men det var nog mest för att jag tyckte så mycket om böcker. Jag hade knappast någon uppfattning om vad författaryrket innebar…
När jag blev lite äldre och kanske gick på högstadiet eller så, praoade jag på bibliotek. Jag hade mycket väl kunnat tänka mig att bli bibliotekarie, men nu blev jag ju alltså ingenjör istället, för det lockade trots allt mer. Visst hade det varit roligt att jobba med böcker, men jag hade nog inte trivts i längden med ett jobb som inte har speciellt mycket till karriärväg.
Sedan jag flyttade hemifrån har jag inte riktigt plats för böcker längre och det var nog ungefär där och då mitt intresse för att samla på mig böcker försvann. Jag kan fortfarande få ett sug att ha vissa, speciellt bra eller extra snygga, böcker hemma, men annars lånar jag det mesta på bibblan. Och så smyger jag iväg böcker till mina föräldrar bokhyllor… 😮
Apropå låna på bibblan så har jag en del böcker som jag har haft i närmare fem år. Det börjar bli dags att läsa dem snart… Och om någon oroar sig över förseningsavgifter så kan jag lugna med att jag aldrig har behövt betala förseningsavgift och de böcker jag har haft länge har öppna omlån…
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Jag blir tårögd av att läsa Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Det här är nämligen den sista och avslutande delen i Bodil Malmstensloggbokserie, där hon sedan 2006 har samlat bilder, texter och utdrag från bloggen, som ett sätt att skildra nutiden. Jag vet ingen som kan skriva så precist och pricksäkert som Malmsten. Texten är på samma gång lätt och koncentrerad. Med noga avvägda ord lyckas hon förmedla precis rätt känsla. Jag älskar hennes språk! Med exakthet ringar hon in vansinnigheter i samhället (privatiseringar, skatteparadis, hemlöshet…), men gör det också med en humor som träffar precis rätt.
I Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig har Malmsten återvänt till Sverige och Stockholm och dessutom vänt sin andrahandslägenhet ryggen till förmån för en bostadsrätt i ett gårdshus. Hon skriver:
”De rymliga andrahandsrummen är tomma, flyttstädade, det är rent, tomt, fridfullt – en buddhistisk balans som bara finns när jag själv och mina saker inte längre är där.
Allt jag äger är packat i en flyttbil på väg till bostadsrätten där jag ska bo resten av mitt liv, andrahandsboendet var en transportsträcka från mitt franska liv och till mitt liv som svensk i Sverige igen.”
Jag älskar hennes texter, som alltid känns angelägna och viktiga, även om hon till synes skriver om vardagsdetaljer som… tandborstning. Malmsten har alltid något viktigt att säga om samtiden, politik och att vara människa. Att läsa hennes böcker är att få en tankeställare, samtidigt som det är lite av en njutning att bara få bläddra i böckerna och ta in det eleganta och lätta språket.
Mycket i Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är direkt hjärtskärande. Titeln är från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan, men anspelar kanske också på att en dag försvinna, att gå bort. I den här sista av Malmstens böcker uppehåller hon sig särskilt mycket vid åldrande och döden: att se åldrandet som en flyttstädning, att flytta för sista gången, att förlora någon man älskar. Malmsten är inte en sådan författare som skriver 700 sidor om ett tungt ämne, men när hon med några allt omfattande rader berättar om hennes förlust, när hon blir uppringd innan kl 9 en morgon, ”Det ringer aldrig före klockan nio på morgonen hos mig.”, och har förlorat sitt livs kärlek så vill man bara gråta över livets förgänglighet.
Jag hoppas att Malmsten inte slutar att skriva, trots att loggbokserien nu är avslutad. Bodil Malmsten är en stor författare, mycket stor. Jag känner mig tom efter att ha avslutat läsningen av den här boken. Jag kan inte med tanken på att det inte skulle bli fler böcker.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill dras med i Bodil Malmstens precist och vackert formulerade texter och ta del av Malmstens tankar om tiden och tillvaron, livet och åldrandet.
Betyg: 5 tandborstar av 5.
Citerat ur Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig
”Jag ser på den lilla grå pallen, det var inte pallens fel att jag föll, jag har alltid varit steget före mig själv, alltid fallit, men hittills alltid rest mig igen.
Den här gången ligger jag kvar på golvet och på hela sommaren kan jag inte gå.
Någon lust att sparka på möbler känner jag inte dock.
Kryckorna står vid dörren, men det dröjer innan jag törs ge mig ut.
Tre trappor utan hiss, jag valde det själv, jag ville ha bostadsrätten i gårdshuset, skolgården utanför, träden, balkongen, månen när det är månsken, regnet när det regnar. Snön.
Att förutsättningen för att bo här är att man kan gå, tänkte jag inte på.
Jag tog gående för givet, man går, jag gick.
Utan en tacksamhet för att jag kunde det.”
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Om Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (född 1944) är en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den först romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmsten bloggar på www.finistere.se och twittrar på @BodilMalmsten.
”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är uppföljaren till den kritikerhyllade Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och är den efterlängtade femte boken i serien. Sedan den förra loggboken har Bodil Malmsten även rönt stora publik- och kritikerframgångar med sin bok om läsandets och skrivandets konst, Så gör jag: Konsten att skriva.”
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Den senaste bokcirkelboken vi har gett oss i kast med i Picket & pocket är John Kennedy Tooles moderna klassiker Dumskallarnas sammansvärjning Jag har hört många hylla den här boken, som faktiskt kommit att bli så uppskattad att det har rests en staty av huvudpersonen, Ignatius J. Reilly, i New Orleans. 1981 belönades också boken med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Ingenting av detta fick dock författaren själv njuta av eftersom han ständigt blev refuserad under sin levnad och det bidrog säkert också till den depression han drabbades av. 1969 begick han självmord och boken gavs ut postumt hela tolv år senare tack vare hans moder, som såg till att ta manuskriptet till ett förlag som till slut gav ut boken.
