Det var ett tag sedan jag läste någon novell från Mix förlag. Senast var nog Selma Lagerlöf-klassikern Frid på jorden. Jag fick ett utskick här om veckan med information om höstens e-noveller. Där finns bland annat en sci fi, Svart rabarber, med illustrerade videos och ytterligare en sci fi, Hjärtbrus, där man kan välja från vems synvinkel man vill läsa berättelsen. Coolt! Sådant är svårt att hitta i en pappersbok.
Lena med bloggen Mest Lenas godsaker har utmanat mig med frågor om läsvanor. 🙂
1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Nej, men jag läser mycket framför datorn.
2. Bokmärke eller random papperbit?
Jag har massor av fina bokmärken, faktiskt. Till exempel den här.
3. Kan du sluta läsa närsomhelst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?
Jag brukar försöka att inte sluta mitt i ett kapitel, men ibland är kapitlen så långa att det inte funkar. Då slutar jag vid första stycket på nästa nya uppslag istället. Jag skulle inte kunna sluta mitt på en sida, för då minns jag inte var jag var någonstans senast… Däremot är jag inte så petig med hur mycket jag vill hinna läsa per lästillfälle. Faktum är att jag sällan läser längre än typ 5 minuter i taget. Jag läser mest som pausunderhållning när jag väntar på någon process på datorn, lagar mat, står i en kö etc.
4. Äter eller dricker du något när du läser?
Sällan, faktiskt. Jag läser gärna tidningen om jag äter frukost själv, men jag tycker det är bökigt att slå upp en bok. De brukar ju slå ihop sig själv.
5. Brukar du lyssna på musik eller ha på TV:n när du läser?
Nja. Jag läser gärna om det är reklampaus, men jag försöker aldrig multitaska.
6. En bok i taget eller flera samtidigt?
Jag har alltid minst tre böcker på gång samtidigt, oftast fler. Egentligen tycker jag om att ha en bok i taget, men det brukar aldrig funka… Det är alltid någon bok som måste tillbaka till bibblan, måste gå före för att det snart är bokcirkel o.s.v.
7. Läser hemma eller överallt?
Överallt. Jag har alltid bok med mig, om inte annat en e-bok. Läser oftare när jag är på språng än när jag är hemma.
8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
Tyst! Jag läser aldrig upp i huvudet heller, för övrigt. Det är för långsamt.
9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
Läser tvångsmässigt från pärm till pärm. 😉
10. Bryta rygg eller inte?
Inte. Inte! Inte!!
11. Skriver du i böcker?
Nej. Har inte ens antecknat i mina kursböcker.
12. Vilka taggar du?
Jag vet faktiskt inte riktigt. Vilka har inte svarat? =)
I söndagens DN debatterade flera Miljöpartister för satsningar som de vill göra inom skolan. Bland flera fina förslag så finns också det helt absurda förslaget att alla elever ska ha tillgång till bemannade skolbibliotek. Debatten om ungas läsförståelse är het och det är populärt att prata om hur fler, särskilt pojkar, ska bli intresserade av att läsa. Naturligtvis är det centralt att alla elever har god läsförståelse, annars blir det svårt att tillgodogöra sig kunskap i allmänhet.
Jag måste dock säga att det känns väldigt insiktslöst att föreslå att alla skolor ska tvingas bemanna sina skolbibliotek. Det är illa nog att alla skolor, stora som små, oavsett närhet till andra bibliotek och oavsett tillgång till e-resurser, måste ha ett bibliotek, d.v.s. ett rum med katalogiserade böcker (eller vad nu definitionen är?). Förstår inte folk hur mycket det kostar för en liten skola att lägga de resurserna på något så fånigt? Alla skolor kan inte och ska inte vara lärofabriker där tusentals elever pressas in i kostnadseffektiva, kommunägda organisationer där det finns ekonomiskt utrymme att också anställa skolbibliotekarier som en viktig resurs.
Nej, färre skolbibblor är mitt förslag. Det är pengar i sjön att avsätta medel för dåligt utnyttjade pappersbokrum med sysslolösa bibliotekarier. Är det inte vettigare att lägga de pengarna på, i första hand, bra lärare och bra läromedel? Min pojkvän är lärare och jag har flera vänner och bekanta som också jobbar inom skolan och det är fan sorgligt att se hur de har det. Lönen är som är skämt (jag har lika lång utbildning och tjänar 5-7 kkr mer än vilken lärare jag känner som helst) och arbetsveckorna är gärna 50-70 h per vecka. Medeltiden för att förbereda och efterarbeta en lektion är 15 min. Hur många laborationer hinner man rimligen förbereda på 15 min? Nej, just det, det blir inte mycket fritid över för den lärare som vill göra ett bra jobb.
Det är helt orimligt att tro att små skolor kan ha bemannade skolbibliotek. Punkt slut.
Foto: Gary Tamin/stock.xchng.
Bokus har ju haft sin e-bokssida, Dito, ett tag och nu är det Adlibris tur att lansera något liknande. Från Mondo kan man nu köpa e-böcker. De verkar inte sälja läsplattor, men det finns ljudböcker och e-böcker och något som heter e-singlar och som jag inte förstår vad det är för något. Hoppas appen är bra, för Dito-appen blev jag inte så imponerad av när jag testade.
Som vanligt föredrar jag för övrigt att låna på bibblan, så länge det nu kan vara gratis…
DN-journalisten Hanne Kjöller har tydligen hamnat i blåsväder p.g.a. sin bok En halv sanning är också en lögn, som innehåller en rad faktafel. Sjukt komiskt att det är en bok som handlar om journalister som bara säger halva sanningen och alltså vilseleder läsare.
Jag har länge undrat vad hon gör på DN, som egentligen är min favoritmorgontidning. Jag känner inte till namnet på många journalister och jag brukar inte vara så brydd om vems namn som står under artiklarna jag läser, men just Kjöller har jag lagt på minnet. Varför? Jo, varje gång jag läser något som är dåligt underbyggt, direkt felaktigt och helst provocerande skrivet så är det alltid hon som ligger bakom. Varje gång jag läser något som innehåller direkta felaktigheter och missuppfattningar så brukar jag fråga mig ”är det här skrivet av Kjöller?” och ja! det är det. Alltid!
Med viss tillfredsställelse hör jag nu att både den ena och den andra går hårt åt mot henne. Jag kan verkligen inte förstå varför DN har en journalist som inte kan faktakolla innan hon börjar knattra ned sina otäcka åsikter. Så, det känns om sagt känns geniunt komiskt att hon tydligen har skrivit en bok om lögner och halvsanningar – det hon själv tycks ha som fundament i all sin journalistik. Tur att någon säger ifrån!
I måndags såg jag filmatiseringen av Skumtimmen. Jag har inte boken färskt i minnet precis, för det var rätt länge sedan jag läste den, men det var verkligen mycket jag inte kände igen. Jag tycker att Theorin är en otroligt bra författare och jag gillar särskilt att han stoppar in så mycket folktro och övernaturligt i sina böcker, men samtidigt öppnar för naturliga förklaringar… Som jag minns hans böcker så är de över huvud taget fria för tolkningar av vad som egentligen hände. Filmen är dock väldigt tillrättalagd, vilket kanske är ett måste för att det ska gå att få ihop en film av berättelsen. Jag tyckte den var helt ok, men med en del logiska luckor och med rätt fri tolkning från boken så blev jag väl inte helt såld, precis. Skulle ge den 3 av 5 i betyg. 😉
Skumtimmen är förresten inte Theorins bästa bok, tycker jag, för jag föredrar Nattfåk. Kommer den också att filmatiseras? Någon som vet?
Nu är det den tiden på året då väldigt många bokbloggare befinner sig på Bok- och biblioteksmässan. Jag hör inte till dem. Självklart vore det kul att besöka mässan någon gång, men de senaste höstarna har varit rätt intensiva för mig och har innehållit fler tjänsteresor än vad som är riktigt bekvämt (för mig). Jag vill helt enkelt passa på att vara hemma när jag får chansen. Så jag är uppriktigt glad över att vara hemma, även i år, och känner mig inte det minsta sugen på att vara i Göteborg just nu.
En och annan bokrelaterad nyhet, som släppts under mässan, når ju dock fram även till mig. En sådan är att Stora ljudbokspriset har delats ut! I år gick priset till Jonas Gardell med sin författaruppläsning av Torka aldrig tårar utan handskar I: Kärleken. Jag har sett tv-serien, men har faktiskt inte läst eller lyssnat på boken. Jag anar dock från tv-serien att det är en högst läsvärd bok och med tanke på hur bra Jonas Gardell brukar läsa så kan jag verkligen tänka mig att inläsningen är mycket, mycket bra.
I år är det tema Rumänien, för de som missat. Jag har inte läst så många rumäner (tre, närmare bestämt), men kan glädjas lite åt att en av de jag läst faktiskt också har fått ta emot pris under mässan. En av årets tolv pristagare i EU Prize for Literature (kände inte till priset innan jag såg en bild på Facebook!) är Ioana Pârvulescu, vars Livet börjar på fredag jag läste förra sommaren.
Två, som till skillnad från mig, besöker mässan i år är mina bokcirkelkompisar Med näsan i en bok, som var bokbloggambassadör förra året, och Nobelprisprojektet, som är en av årets ambassadörer. Hoppas på att få höra allt om mässan från dem på nästa bokcirkelträff. 😉
Livet efter dig av Jojo Moyes är något så oväntat som en feel good- och romancebok med tema aktiv dödshjälp. Betyg: 3 galoppbanor av 5.
Jag fick lite ångest av det första kapitlet i Livet efter dig. Boken inleds nämligen med att Louise, kallad Lou, som för övrigt är 26 år och jämngammal med mig, förlorar jobbet. Gud, vad sjukt tragiskt och jobbigt det skulle kännas att förlora jobbet, särskilt nu, när ungdomsarbetslösheten är helt grotesk. Vilken mardröm! Det är konstigt det där med böcker, för boken handlar inte så mycket om arbetslöshet, mer än vad som nämns i just denna inledning, men ändå är det nog att bli av med jobbet som jag alltid kommer att förknippa med den här boken.
Nåja, Lou får snabbt och oväntat ett nytt jobb som personlig assistent åt en ung man, Will, som är förlamad och endast har viss rörlighet i en av armarna. Lou har ingen tidigare erfarenhet av att jobba som personlig assistent, men det är heller inte det medicinska som är hennes huvuduppgift. Hennes uppgift är att försöka muntra upp Will, som känner stor livsleda och sorg. Efter ett tag råkar hon överhöra ett samtal som får henne att förstå att Will verkligen är mycket självmordsbenägen och att Lous anställning egentligen bara handlar om att övervaka Will och på så sätt förhindra att han tar sitt liv. Faktum är att Will är så inställd på att avsluta sitt liv att han också har bestämt sig för att åka till en klinik för aktiv dödshjälp. Hans föräldrar är förtvivlade och har fått honom att gå med på ett halvårs ”betänketid” innan han åker till kliniken.
Lou blir helt ställd av vad hon får höra, men när det har sjunkit in så bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att muntra upp Will. Hon bestämmer sig för att få honom att aktivera sig mer och komma iväg på utflykter. Hon ska visa honom att det finns något att leva för.
Spoilervarning
Jag är lite kluven till boken. Å ena sidan är det en lättläst och fängslande bok, där jag särskilt uppskattar de träffande beskrivningarna av Lous enkla medelsvenssonliv och krocken med överklasslivet, som Will och hans familj lever. Jag kan också gilla kärleksberättelsen, som är en av bokens ingredienser, som ni säkert förstår. Andra saker gillar jag inte. En del karaktärer känns erbarmligt platta. Det gäller särskilt Lous pojkvän, som framställs som en riktigt oromantisk tråkmåns. Till bokens största problem hör dock själva temat aktiv dödshjälp. Visst, det är en fråga som är svår att riktigt förstå och det går kanske inte att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag kan inte påstå att jag vet något om det här ämnet, för det här är faktiskt ingenting som jag kan relatera till. När jag läser om hur Will hellre dör än lever med sin ryggskada så undrar jag dock hur andra funktionshindrade tycker att det är att läsa en sådan här bok. Personligen har jag levt i den naiva tron att aktiv dödshjälp bara är något som personer med mycket långt gången cancer eller annan långt gången, dödlig, smärtsam sjukdom, kan se som ett alternativ – inte något som är en utväg för en ung människa som har potential att leva ett långt liv. Jag kan heller inte riktigt förstå hur någon kan göra så mot sina anhöriga, eller hur en anhörig kan finna sig i beslutet – särskilt inte när personen det gäller inte på något sätt är döende.
Boken beskrivs gärna som en feelgood (av någon anledning), men jag fick mest en obehaglig känsla. En gång skrev jag på bloggens Facebooksida att jag gillar Bröderna Lejonhjärta och en tjej med ryggskada upplyste mig då om hur jobbigt det är för henne och andra unga att höra alla dessa hyllningar av Astrid Lindgrens bok, som i någon mening upplyser om att det är bättre att dö än att leva med en funktionsnedsättning. Det gav mig en tankeställare. Jag, med alla mina funktioner, har ingen rätt eller möjlighet att tolka en sådan här bok, men jag måste ställa mig kritisk och ifrågasätta vad den egentligen säger och hur andra i liknande situationer som Will kan uppleva den. I mitt tycke är Livet efter dig hundra gånger värre än boken om Skorpan och Jonathan.
För den som är intresserad av att läsa något annat om hur det kan vara att leva med förlamning rekommenderar jag hellre Christian Wass’ biografi, Invalido, där det inte på något sätt påstås att det är smärtfritt och enkelt när livet förändras på en sekund, men där det ändå finns en positiv ton och där Wass bevisar att det är fullt möjligt att leva ett i allra högsta grad meningsfullt och rikt liv trots att det har tagit en tuff vändning. Jag är måhända naiv, och jag fattar att det är individuellt hur livet ser ut och hur många funktioner man har kvar efter en sådan här skada, men jag vill verkligen tro att livet som funktionshindrad är precis lika meningsfullt som vilket annat liv som helst. Jag vill inte tro att döden är den bästa utvägen för den som är förlamad och jag vill inte leva i ett samhälle där funktionshindrade ses som några som borde åka till en dödsklinik. Att Livet efter dig bygger en romanceberättelse kring det här temat känns minst sagt osmakligt.
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
Originaltitel: Me before you (engelska).
Översättare: Emö Malmberg.
Utgivningsår: 2012 ( första svenska utgåvan, Printz).
Antal sidor: 393.
Läs även: Arvet efter dig.
ISBN: 978-91-979803-6-4.
Andras röster: Bloggbohemen, Enbokcirkelföralla, PocketBlogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus
, CDON (annonslänkar).
”Inspirerande och hjärtskärande om kärlek mot alla odds.
Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från det lilla kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.
När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna. Hon har ingen aning om hur hon ska hantera den dystre, oförskämde man som hon anställts för att ta hand om under dagarna, och han föraktar den illa klädda, pladdriga tjej som hans mor anställt i ett genomskinligt försök att pigga upp honom.
Will har bestämt sig – hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig. Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.
Livet efter dig har blivit enormt älskad och populär i England, och valdes till årets bästa bok av läsarna i Richard & Judy Book Club.”
Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.
”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”
När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.
Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.
”Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”
Bland det bästa jag läst på mycket länge.
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Bokhora och Miranda läser.
