Nina Hemmingssons serier är speciella, dels för att de är säreget ritade och dels för att de verkligen säger något – sättet att presentera feminism slår verkligen undan fötterna. Det här är inga gulliga tjejer, utan tjejer, som för det första är ögonlösa och därför ser direkt obehagliga ut(!) och dels kastar sig mellan alla möjliga känslor och tillstånd, även sådana som inte passar en kvinna eller som man inte får prata om: kompakt ångest, aggressivitet, kåthet, ensamhet, snuskighet… Det är absolut min typ av humor, men det fina med Hemmingsson är att det alltid finns något mer. Många gånger fastnar skrattet i halsen, samtidigt som jag på nästa sida inte kan låta bli att skratta när allting egentligen är djupt tragiskt. Det finns värme och humor blandat med klockrena betraktelser kring vad som är socialt accepterat och hur man får vara och inte vara som kvinna.
I serien finns både Hemmingssons enrutare, som kanske känns igen från Aftonbladet, men också en del längre serier. En av mina favoriter är Jag var ihop med en buddhist, där huvudpersonen träffar en ny efter några år av depression:
Vi var så attraherade av varann att det kändes farligt. Känslorna vi fick för varann kan delvis förklaras med att jag just slutat äta psykofarmaka som tidigare effektivt tagit bort all sexuell lust, och att han levt i kloster-celibat. Men det räcker inte, det var magiskt.
Det är så dråpligt på något sätt. Och så slutar det med ett krossat hjärta.
Det finns mycket annat bra också, fast jag måste nog ändå säga att den är lite ojämn. En del grejer är helt obegripligt. De bra serierna är dock i klar majoritet och väger upp och allt som allt måste jag säga att det är en riktigt bra samling. Läs!
Klanger och spår är nobelpristagaren Tomas Tranströmers diktsamling från 1966. Här ryms dikter från flera resor och en betraktelse över Berlinmuren, den antipoetiska muren, som Tranströmer uttrycker det. Själv fastnade jag dock mest för dikten Ensamhet, där Tranströmer skriver om en bilolycka som hade kunnat sluta illa – några korta sekunder när hela livet flimrar förbi.
Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.
Veckans Tematrio har skrivande svenskor på temat. Kul! Det finns ju så många duktiga kvinnliga författare i det här landet.
En självklart svenska till den här trion är Kerstin Thorvall. Jag tycker mycket om När man skjuter arbetare…, som råkar vara en ovanligt stark bok om en stark kvinna.
En annan favorit är Bodil Malmsten, mest för att hon skriver så exakt, vasst och, inte sällan, roligt. Bland hennes bästa räknar jag in hennes biografi, Mitt första liv, men man kan läsa vad som helst. Läsa och njuta.
Jag undrar hur de kommer att få ihop det. Berättelsen är ju speciell på så sätt att Gangsters dementerar mycket av det som skedde i Gentlemen. Risken är kanske att mycket går förlorat när berättelsen ska introduceras för den som inte läst böckerna, lite som i Simon och ekarna, där man lagt mycket möda på att exakt följa bokens uppbyggnad.
Idag är det min födelsedag. En boklig födelsedagspresent är Fredrik Lindströms nya novellsamling När börjar det riktiga livet. Jag är full av förväntan. Visst är den fin?
En annan ny bok här hemma är Liv Strömquists Ja till Liv! Den är dock ett bibliotekslån och ingen present, men jag längtar efter att läsa den med.
2244 har gett mig ytterligare en bok vårens utgivning: Huliganens återkomst av Norman Manea. Boken består av Maneas memoarer och handlar bland annat om hans tid i koncentrationsläger. Boken har belönats med flera stora priser, t.ex. Nelly Sachs-priset. Det ska bli intressant att läsa boken framöver. 🙂
Ett annat recensionsexemplar som jag har överraskats med är ytterligare en bok i serien om Fry. Jag har ju läst de tre första, så det ska bli kul att läsa Kungsgården.
Jag har också några nya ljudböcker, som jag lånat på bibblan, på gång: Torbjörn Flygts Himmel och Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet (första delen i Vargskinnettrilogin). Jag har velat läsa Vargskinnettrilogin länge och har till och med Guds barmhärtighet oläst som e-bok, men när jag hittade ljudboken så lånade jag den direkt.
Jag snubblade över Facebookgruppen Family living – the true story för något år sedan och tyckte att den var himla skön. I gruppen har medlemmarna laddat upp ärliga och roliga bilder från sina hem och sitt familjeliv. Vad jag inte visste då, var att gruppen är ett initiativ av författaren Lotta Sjöberg, som också inspirerats av den till serien Family living: den ostädade sanningen. Boken är ett tecknat koncentrat av det kärleksfulla stök som gruppen förmedlar. Jag tycker om boken från inledningen och framåt:
Den här boken hade aldrig kommit till om jag hade städat bort min tid.
Boken handlar om en familj som växt ur sin lilla sardinburk till tvåa och längtar efter ett hus. Istället för Drömhuset är det dock till ett renoveringsobjekt som de styr det gigantiska flyttlasset. Boken skildrat sedan det så kallade ”livspusslet” i roliga och, för småbarnfamiljen säkert träffande, rutor. Jag skrattade högt när jag läste boken. Oslagbart bra!
I tisdags hade vi återigen bokcirkelträff i vår bokcirkel, som fortfarande är namnlös (men nu finns det en hel hög med förslag att välja bland till nästa träff). Det var några veckor sedan jag läste ut omgångens bokcirkelbok, Radhusdisco, så jag märkte att den inte satt så färskt i minnet längre. Till nästa gång borde jag kanske försöka optimera så att jag läser ut bokcirkelboken dagarna innan vi träffas, eller också borde jag kanske göra lite minnesanteckningar? Det är hur som helst väldigt givande att diskutera böcker. En av mina invändningar mot Radhusdisco var att den kändes för ytlig och saknade komplicerande faktorer som skulle kunna göra den mer intressant. Den kändes nästan lite censurerad, som om man har plockat ut godbitarna ur en barndom och staplat dem på varandra. På bokcirkelträffen blev jag påmind att det inte är riktigt så. I boken skymtar det både fosterhemsplaceringar, klassklyftor och en stökig skilsmässa, men det sker i periferin och noteras liksom inte av bokens huvudperson.
Till nästa gång ska vi läsa Niceville. Jag är glad över att valet föll på just Kathryn Stocketts bestseller, eftersom jag redan har läst ca 400 sidor av den… 🙂 Den var ju nämligen mitt förslag till bokcirkelbok i förra omgången på sushiklubben (jobbet bokcirkel; jag är ju med i två bokcirklar nu för tiden). Att den har förblivit outläst beror inte på att den är dålig, utan på att det har kommit annat emellan. Nu ser jag fram emot att verkligen läsa ut den och att diskutera den. 🙂
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Nina Hemmingssons serier är speciella, dels för att de är säreget ritade och dels för att de verkligen säger något – sättet att presentera feminism slår verkligen undan fötterna. Det här är inga gulliga tjejer, utan tjejer, som för det första är ögonlösa och därför ser direkt obehagliga ut(!) och dels kastar sig mellan alla möjliga känslor och tillstånd, även sådana som inte passar en kvinna eller som man inte får prata om: kompakt ångest, aggressivitet, kåthet, ensamhet, snuskighet… Det är absolut min typ av humor, men det fina med Hemmingsson är att det alltid finns något mer. Många gånger fastnar skrattet i halsen, samtidigt som jag på nästa sida inte kan låta bli att skratta när allting egentligen är djupt tragiskt. Det finns värme och humor blandat med klockrena betraktelser kring vad som är socialt accepterat och hur man får vara och inte vara som kvinna.
