Tänkte bara önska glad midsommar! Själv är jag bortrest för midsommarfirande (inlägget är tidsinställt). Min lilla e-boksläsare är med mig, men det blir nog inget läst faktiskt. Det blir midsommarkalas, jordgubbar (och förmodligen regn!)!
Ha en fin dag! 🙂 Förhoppningsvis en solig sådan!
Foto: swirus71’/stock.xchng
Jag har ganska nyligt köpt en e-bokläsare. Av alla onödiga prylar man kan äga så tycker jag att det här är en av de bättre. 🙂 Många förståsigpåare påstår att att e-bokläsare inte har en framtid, mycket för att surfplattorna anses kunna ta över, men jag håller inte med! Surfplattor i all ära… De är mångsidiga, surfbara etc, men de är faktiskt inte ergonomiska att läsa på!
Själv köpte jag en läsplatta för att kunna ha en liten pryl med mig på resa, istället för att stoppa väskan full med böcker. Min platta väger mindre än en pocket ( den väger omkring 150 g) och den rymmer hundratals böcker (jag har faktiskt ingen koll på hur många böcker den rymmer, för jag läser liksom bara en åt gången). För många är det Amazons e-bokläsare, Kindle, som är den intressanta, men den gick bort för mig, för jag vill inte vara låst till att köpa mina böcker via Amazon. Jag vill kunna låna böcker på biblioteket! Därför blev det till slut en Cybook Opus från Bokeen. Jag är mycket nöjd hittills. 🙂 Den är liten och lättanvänd och jag tycker verkligen om e-inkteknologin. Det är alltså inte en ljusstark skärm, utan en pappersliknande, som man läser på. Skönt!
För den som, liksom jag, föredrar att läsa utan att proppa hemmet fullt av böcker så är e-boksläsare guld! Utbudet av e-böcker är okej på biblioteket. Det kunde vara bättre, men jag klagar inte. Dessutom finns det fria böcker att få tag på via t.ex. Projekt Runeberg, om man nu inte bestämmer sig för att betala för böckerna. E-bokläsaren, åtminstone min variant, är helt dedikerad för läsning av e-böcker, så naturligtvis funkar den inte för surf och annat. Men för mig gör det ingenting. Jag är glad över att kunna resa med lätt bagage framöver. 🙂 Fin pryl!
Ajvide Lindqvist kan människans psykologi. Han förstår ensamhet, utanförskap, sorg, längtan – och skräck! Jag har sagt det förr och jag säger det igen: någonstans önskar jag faktiskt att han skrev andra böcker än just skräck, för hur bra jag än tycker att han är som författare så är det trots allt inte min genre. I hans böcker är det inte det vidriga, läskiga och övernaturliga som tilltalar mig, utan hans förmåga att berätta om människor och relationer.
Men jag kan ju inte spekulera i vad böckerna hade kunnat vara, utan jag måste döma dem för vad de är. Och de är bra! I Pappersväggar ryms ett antal noveller och jag tycker väldigt bra om de allra flesta. Flera av de är både kittlande och tankeväckande. Här får vi stifta bekantskap med troll (ensamma, tvingade att passa in i vårt samhälle och faktiskt riktigt otäcka och onda), människor som är döda, men fortfarande lever, människor som bara är vikarier och inte är riktiga människor (och kanske är alla människor utom du vikarie!) m.m. Det låter lätt töntigt när man skriver om det, men Ajvide Lindqvist skriver om det på ett sätt så att man liksom köper det.
Jag lyssnade på boken som ljudbok i en fin författaruppläsning, som jag varmt kan rekommendera, även till dig som, liksom jag, inte förstår skräckgenren…
Nobelpristagaren VS Naipul uttalade sig för ett tag sedan om att kvinnliga författare inte kan mäta sig med honom. Naipul menar att han redan efter ett stycke eller två kan avgöra om en text är skriven av en kvinna eftersom de skriver naivt och sentimentalt och olikt han själv.
Idén om att Naipul skulle vara överlägsen kvinnliga författare känns löjlig. Jag håller inte heller med om att man kan känna igen kvinnliga författare. Man skulle kunna tänka sig att författare skriver utifrån sig själva och berättar om levnadsöden som känns relevanta för dem. Så kan t.ex. Joyce Carol Oates gång på gång skildra kvinnoöden i det moderna USA (Blonde, Den tatuerade flickan, Älskad, saknad…). Å andra sidan kan även Richard Yates göra det (Easter Parade!). Och många fler!
Det är dumt att generalisera. Det finns chick lit och det finns grabbigare böcker och själv är jag inget stort fan av något av det. Det finns fantastiska kvinnliga författare och minst lika många bra manliga. Jag tror inte att man utifrån språk i en text kan avgöra könet på författare.
The Guardian har ett Naipultest ute. Det är engelska texter, vilket kanske inte är så rättvist för oss svenskar, men man kan i alla fall försöka gissa kön på författaren. Jag fick 6 rätt!
Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.
Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.
Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).
Nåväl. Man kanske inte ska låta slutet styra hela läsupplevelsen, även om jag tidigare faktiskt har påpekat att det ofta är slutet som är viktigast för mig när det gäller böcker. Det är en filosofisk, finstämd och fin bok. Den räckte dock inte för att infria mina höga förväntningar.
Här om dagen skrev jag att jag gärna läser Lapidus uppföljare till Snabba cash. Jag tror jag får revidera det uttalandet. Efter den här totalsågningen i DN inser jag att det som är briljant och passar i en ljudbok (jag lyssnade på Snabba cash som ljudbok) inte nödvändigtvis är lika schyst när man försöker läsa det. Jag skrattade gott åt recensionen i DN:
”Den där advokatförfattaren: nere med tugget. Advokatförfattaren: kan Sthlms undre värld som sin egen balle.
Det som kändes uppfriskande i ”Snabba cash”: börjar bli trött nu.
Gränsen mellan hårdkokt och parodiskt: hårfin.
Ta bort alla hjälpverb och kommatecken och bara jiddra med kolon: tjatigt slash manierat.
L-shunnen: James Ellroy på räkfrossa.
J-lassen: Dennis Lehane ultra light.”
Jag tror jag eventuellt lyssnar på Livet deluxe som ljudbok, om jag alls läser den…
Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.
Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.
Det finns böcker som säljs i ställen vid kassan på snabbköpet. Och sedan finns det böcker som folk köper för att ha något häftigt i bokhyllan. Pocketsshops härliga hylla med svårsålda böcker är nog ett typexempel på det senare. CDON hade en liknande lista i bokreatider, men den kändes helt slumpartad. Pocketshops lista är mer utstuderat svårsåld. Ett gäng akademiledamöter finns representerade, samt X antal titlar med framsidor som jag finner oväntat tråkiga och intetsägande. Jag känner mig inte sugen på att köpa någon av böckerna – varken i syfte att läsa dem eller att ha i hyllan så att folk ska tro att jag har läst dem. Ah. Jag missar säkert något fantastiskt, men det må så vara… Jag tycker det var en kul sammanställd bokhylla i alla fall!
Det ryktas att Forum ska ge ut ännu en bok om kungen. Jag säger bara: suck! Det finns ju redan så många skvallertidningar och andra forum för att kabla ut spekulationer om kändisar och b-kändisar. Vem läser dessa böcker? Vem köper dem? Varför finns det ens en marknad? Om jag ska låta mina fördomar flöda fritt så är det knappast de som läser böcker som är intresserade av den här typen av skräp. Läser man böcker är chansen förmodligen större att man också väljer tidningar som t.ex. Vi läser framför Hänt extra. Jag fattar ingenting. Ge ut en bok som gör skillnad istället!
