Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.
I boken får vi följa Tea och henns fattiga familj i ett litet samhälle i Västerbotten. De har det väldigt besvärligt ekonomiskt och lever tack vare krediten hos handlaren, som också är han som arrenderar ut det hem de lever i. När de inte kan betala för arrendet, eller betala tillbaka skulderna, tar han ut sin betalning genom att våldföra sig på först Tea och senare hennes dotter.
Det är en otäck liten bok om skuld och stolthet. Det är ett hemskt levnadsöde som målas upp och ständigt frågas det vad ”Vårherre” egentligen vill. Människorna i boken är så små och har inte mycket annat att göra än att vända sig till en makt som beter sig helt oberäkneligt.
Jag gillar boken! Samtidigt passerar den förbi utan att precis gripa tag i mig på riktigt. Det är nog språket som bjuder motstånd, och att det finns så mycket bibliska referenser och en symbolik som jag inte ens orkar fundera över. Jag kan förstå att det här är Lindgrens genombrottsbok och att den har rosats så mycket som den har. Tyvärr är den nog inte riktigt min kopp te ändå, men ändå en läsvärd bok.
Apropå Sveriges nationaldag var förra veckans Tematrio Sverige!
Berätta om tre bra svenska böcker som du läst sedan förra nationaldagen!
Jättekul tema för mig, som mest läser svenska böcker. Dock har jag inte så många ”nyutgivna” att bjuda på, för jag läser mest böcker med minst något år på nacken.
Två riktigt bra svenska böcker har jag faktiskt läst ut de senaste veckorna. Den ena är Bodil Malmstens självbiografiska lilla mästerverk Mitt första liv. För den som inte har upptäckt Malmstens språk och berättande rekommenderar jag att sätta igång och läsa hennes böcker NU. Mitt första liv tycker jag är hennes bästa hittills.
Min senast utlästa bok tycker jag också hemskt mycket om: Människor helt utan betydelse av Johan Kling. En enkel och stillsam bok med ett berörande innehåll och perfekt skildrade stämningar. Den går i sann Hjalmar Söderberg-anda och det leder mig fram till den tredje boken jag gärna vill nämna den här veckan: Gregorius, där Bengt Ohlsson har berättat historien i Doktor Glas ur Gregorius perspektiv. Fint och övertygande!
Jag ligger lite efter med Tematrio. Här kommer förrförra veckans om titelstäder:
Berätta om tre böcker med en stad i titeln!
Faktiskt lättare än vad jag först trodde!
Bland annat finns ju Lagerlöfs mästerliga Jersusalem, om människor som av religiösa skäl utvandrar till Jerusalem. Boken är nästan som en såpa: den innehåller allt! Riktigt skön bok!
En annan bok med en stad i titeln är Köpmannen i Venedig, Shakespeares allvarliga lilla komedi om en jude som lånar ut pengar med en makaber borgen.
Som tredje bok nämner jag gärna Pompeji av Maja Lundgren. Kul (faktiskt!) bok om staden som ödelades för ungefär 2000 år sedan.
På baksidan till den här boken finns det ett citat från en kritiker: ”[…] Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd.”. Som ni säkert vet älskar jag Hjalmar Söderberg och tycker att han är den skickligaste svenska författaren jag har läst! Det är inte utan att man blir lite misstänksam och undrar om boken verkligen kan leva upp till det här påståendet. Det fina är att den faktiskt gör det! Hade Söderberg levt och skrivit idag hade han kanske skrivit det här. Det är en modern Söderberg, där huvudpersonen är en kille i 30-årsåldern som tvivlar på om flickvännen verkligen är kär i honom fortfarande och som väntar på att den hopplösa mediekarriären ska ta fart. Han, som en gång vågade vara kräsen och tacka nej till jobb som programledare i lekprogram på TV, får nu bara nej och refuseringsbrev. Allting är fint beskrivet, prydligt och exakt, och varenda känsla, varenda scen, känns perfekt och genomtänkt.
Ja, det här är verkligen en bok i min smak. Jag älskar det enkla och lågmälda språket, Stockholmsmiljöerna, den dystra berättelsen. Och slutet! Det är ingen lång berättelse och det är ingen storslagen eller svulstig historia heller, men det är inte det som gör det. Det fina ligger i att kunna bygga en hel liten berättelse kring en enda vemodig dag i en persons liv. Fantastiskt!
Det är inte lätt att vara Isabella Eklöf. Karriären sedan Calle Flygares har inte precis gått spikrakt och nu är a-kassan snart slut: a-kassan som var så himla svår att gå med i eftersom det är nästan omöjligt att få jobb inom teatern. Julafton spenderas i en unikt ful jultomtekostym hemma hos exet och hans nya. Ja, ni hör ju. Plötsligt verkar det dock ljusna: hon får en roll i en Bergmanpjäs på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon är en utbildad akrobat och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Det är kanske en banal historia, men jag tycker den är väldigt underhållande och en riktigt schyst ljudbok att underhålla sig med. Den är lättsam och rolig utan att bli allför fånig. Jag tycker till och med bättre om den än om Haags samlingsböcker med krönikor.
Välkommen till paradiset är en reportagebok som berättar om turismens baksidor. En del är gamla nyheter för mig, t.ex. vet jag sedan länge att det mesta av pengarna som tjänas på turister, särskilt pengar som tjänas på all inclusive-hotell, går till rika personer i väst och inte till lokalbefolkningen, att stora landområden och naturtillgångar blir exploaterade och förstörda eller att enorma mängder växthusgaser släpps ut när folk reser kors och tvärs med flyg. Annat är helt nytt. Jag hade inte en aning om att prostitution är ett så utbrett problem i Thailand. Hela det kapitlet lämnade mig lite illamående. Över huvud taget är det svårt att inte bli illa till mods när man läser boken, som är närmast cynisk.
Turisterna i boken framstår verkligen som inget annat än vidriga. Och det gäller alla turister: från BackPackers som är för fina i kanten för ”vanliga” resmål, men som roffar åt sig av historiska minnesmärken från Vietnamkriget utan ett veta ett piss om vad som egentligen hände under kriget, till grabbgänget som åker till Thailand och går till prostituerade, trots att det inte alls är något de skulle ha gjort där hemma. Och däremellan finns såklart alla vanliga turister, som tvunget måste pruta, som talar förnedrande om lokalbefolkningen (särskilt om det är personer som tigger pengar) och som kräver all tänkbar service och uppassning och inte kan tänka sig att betala vad det borde kosta och inte tänker på vilka resurer som krävs för deras leverne. Boken avslöjar hur människor från ursprungsbefolkningar ställs upp som djur på zoo för att turister söker efter något ”äkta”, att hotellkomplex byggs ut så att hela stränder försvinner, att slavar från Burma köps in för att bygga turistanläggningar i Thailand m.m.
Nej, usch, det känns skönt att kunna koppla av hemma och inte behöva åka till ett mini-Sverige i ett varmt land. Jag vill nog inte vara turist mer. Synd bara att boken inte tar upp något positivt och några handfasta tips till den som vill resa mer medvetet.
Har både en ny bok att uppdatera med och minst en Tematrio, men nu blir det uppdatering med en läsenkät istället. Känner mig lite stressad över saker och tar de andra uppdateringarna en annan gång. Enkäter är dock alltid kul. 🙂 Den här är från Paulas bokblog!
Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor?
Jag har två böcker av Anna-Karin Elde (varav den är ena är Eldex3, så den kan man nästan räkna som tre! ;)). Men jag förvarar de flesta av mina böcker hos mina föräldrar faktiskt. Skulle gissa att jag har skapligt många Bonnie Bryant (Stallkompisar-böcker) i de hyllorna…
Köper eller lånar ni mest?
Skulle vilja säga lånar, men den senaste tiden har det ramlat in fantastiskt många böcker som jag har köpt eller fått på annat sätt. I min ”att läsa”-hög är det 50/50 vid det här laget.
Sparar ni alla böcker ni köper?
Ja.. Har lite svårt att skiljas från ting.
Inbundet eller pocket helst?
Pocket. Väger mindre och tar mindre plats.
Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker)
Gissningsvis Djuren i gamla skogen av Colin Dann. När jag var liten läste jag ut böcker i ett sådant tempo att jag liksom var tvungen att börja om från början för att ha något att läsa. Vissa böcker lästes om och om och om igen.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Vampyrböckerna är nu så många att de utgör en egen genre, men för mig har de ändå aldrig lyckats fånga mitt intresse förrän nu. Jag fick Nattens lekar som ett recensionsexemplar och tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att ge vampyrböckerna en chans.
Nattens lekar är skriven av Sherrilyn Kenyon, som enligt förlaget kallas för ”vampyrromanernas drottning” i hemlandet USA. Den handlar om en ”mörkrets jägare”, Talon, som är odödlig och bara existerar för att kunna ta hämnd på en keltisk klan, som har skadat honom i det förflutna, och för att döda daimoner, en slags ondskefulla varelser som stjäl folks själar. I boken träffar han Sunshine, en snygg och sexig tjej, som drömmer om en karriär som konstnär. De dras till varandra på ett närmast övernaturligt sätt och snart kommer det fram vad det är som gör det: Sunshine har i ett tidigare liv varit Talons fru. Deras förhållande hotas dock av Talons ”jobb” och att han har fiender som vill göra allt för att skada honom och de som står honom nära.
På sätt och vis är det en rolig och charmig bok, med både spänning och humor. Problemet för mig är att jag inte riktigt förstår vem den riktar sig till. Den känns på många sätt som en ungdomsbok, men stora delar av den är riktigt tantsnusk. Det kanske är så vampyrromaner är som mest, men i sådana fall är det nog inte min grej. Jag tror säkert att det finns många yngre tjejer som kan älska den här typen av böcker, men själv fastnade jag inte riktigt, trots allt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.
