Nu är november snart här. Den kommer att börja festligt med att min sambo ska ta emot Greta Renborgs pris. Greta Renborg var bibliotekarie och lektor vid Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås. Hon hade en stark idé om att bibliotek måste nå ut i samhället och hon var tidigt ute med att jobba med marknadsföring och PR. På hennes 65-årsdag (1986) instiftade Svensk biblioteksförening ett pris i hennes namn och det har delats ut årligen sedan dess till enskild eller enskilda biblioteksanställda som arbetar i Greta Renborgs anda. Det är en stor ära att belönas med hennes pris, så jag är såklart stolt över min sambo. 🙂 I dessa pandemitider blir det dock ingen vanlig, publik prisutdelning. Det känns festligt hur som helst!
Efter prisutdelningen finns det egentligen ingenting i kalendern. Tanken var att vi skulle gå på en nycirkusföreställning i slutet av november, men den blev inställd. Kanske får vi möjlighet att gå på något annat nu när man äntligen har lättat något på begränsningarna och möjliggör för fler kulturevenemang. Jag blev jublande glad när jag hörde beskedet om att det från imorgon kommer att vara tillåtet med upp till 300 sittande gäster (i vissa regioner). Jag älskar kultur, behöver kultur. För mig är inte kultur någonting ”extra”, något som man enkelt kan skala bort och prioritera bort. Jag tycker att det är en helt nödvändig del i vårt demokratiska samhälle. En gång skrev jag ett långt inlägg om vad kultur betyder för mig och det är giltigt än. Nu är jag glad att vi äntligen kan öppna upp lite mer, att återigen få möjlighet att genom kulturen möta nya tankar och ta del av allt kulturen ger oss. Jag vet att många har saknat det, saknat det och mycket annat. Sådana här kriser är svåra, jag inser det. Nu är jag i alla fall glad att man talar högt om att den isolering som många hamnat i och den ensamhet som många upplevt, faktiskt är ett hot i sig mot folkhälsan. Alltför ofta sätts det likhetstecken mellan fysiska åkommor & besvär och ohälsa. Ändå är det psykisk ohälsa som hindrar de flesta sjukskrivna från att jobba. Det har varit så mycket gapande från vissa håll om att man ska hålla sig hemma. Det har provocerat mig. Inte för att jag vill förminska riskerna med coronaviruset, men depression är också en potentiellt dödlig sjukdom, och annan psykisk ohälsa relaterad till nedstängda samhällen och alla dess konsekvenser, är inte heller direkt bra. Jag känner flera som har mått mycket dåligt under den här perioden som varit.
Men trots att vi nu går in i årets kanske mörkaste och deppigaste period så känns det ändå lite ljusare på något sätt! Otroligt! Och snart är julen här. 🙂 Jag kommer nog försöka fixa så mycket som möjligt inför jul redan nu i november, så att jag kan luta mig tillbaka hela december sedan och njuta maximalt av julmyset. Det brukar bli roligast så.
Sedan måste jag verkligen skärpa till mig med läsningen. Jag gillar inte att ha alltför många böcker igång samtidigt. Jag läser korta snuttar varje dag och jag tycker att det blir för splittrat om man hoppar mellan olika böcker hela tiden. Jag brukar försöka hålla mig till en ljudbok, en e-bok och en pappersbok i taget. Läser jag någon riktig tegelsten kanske jag till och med har två pappersböcker på gång, så att jag också har någon lite mer behändig bok jag kan ta med mig om jag vill ha med mig en bok någonstans. Nu har dock detta inträffat: låneböcker har lagts på hög, bokcirkelböcker har lagts på hög, ett recensionsexemplar (något jag inte brukar ta emot speciellt ofta, kan jag ju säga) har kommit emellan och ja, det har ballat ur. Jag har nio påbörjade böcker nu. Det är för mycket. I november hoppas jag på att avsluta åtminstone fem av dem, däribland Kallocain av Karin Boye, som jag läser om i vår bokcirkel, The Hate U Give av Angie Thomas, som var förra månadens bokcirkelbok och som är ett bibliotekslån. Jag vill också läsa klart Jo NesbøsKungariket, som är väldigt fängslande – det är frustrerande att så mycket annat har kommit emellan.
Den här hösten är det många som har läst Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen, som har gjort att många svenskar har fått upp ögonen för att det finns klankriminalitet i Sverige. Jag har inte hunnit läsa boken själv, men tänkte tipsa om fem andra reportage som jag tycker är riktigt bra och läsvärda, även om de kanske inte är lika brännande aktuella som Familjen.
Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden
Den nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj har skrivit fem mycket speciella reportageböcker om Sovjetunionen. Tillsammans utgör de Utopins röster – Historien om den röda människan. Vill du läsa någon av dem så kan jag särskilt tipsa om Bön för Tjernobyl, som förresten är boken som inspirerat till den omtalade TV-serien Chernobyl. Aleksijevitjs metod är att foga samman många människors röster till ett slags körverk. Det kanske låter tungläst, men det är det inte. Det är verkligen berättelser om lidande som går rakt in i hjärtat.
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme
Upplevde du också århundrades antiklimax i juni? Olof Palme har varit död hela mitt liv. Mordet har blivit en av de olösta gåtor som min generation på sätt och vis har vuxit upp med. Att fallet någonsin skulle få sin lösning kändes tämligen osannolikt när det plötsligt meddelades att en presskonferens skulle hållas och att allting skulle komma till något slags avslut. Det pratades om att mordvapnet hade hittats och Skandiamannen, Stig Engström, var den det surrades om. Detta ultradeppiga år 2020 kändes det här som en oväntad vändning som på något sätt piggade upp (obs: jag förstår att Olof Palme också var en person med många nära och kära som idag lever med saknaden och för vilka mordet inte direkt är något att skoja om). Sedan pös allting ihop till ett ingenting, som ni vet. Jag hann i alla fall värma upp genom att läsa Thomas Petterssons gedigna reportage Den osannolika mördaren. Boken fördjupar de reportage som Pettersson skrivit för magasinet Filter och på många sätt kan man nog faktiskt säga att Pettersson var den första som kunde lansera en teori baserad på Skandiamannen och nå ut med den i breda kretsar. Efter att ha läst boken är jag fortfarande lätt förbryllad (Brukade Engström verkligen gå omkring med ett vapen? Hur kunde han veta att makarna Palme skulle passera just där och då? Hade han ens ett vapen?). Ändå är Petterssons reportage klart övertygande och seriöst. Den som är det minsta nyfiken på vad det är som gör att det ”inte gå att komma runt” Skandiamannen bör läsa den här boken.
Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson
En av oss: En berättelse om Norge
Det har snart gått ofattbara tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vill du läsa en enda bok om händelserna, gärningsmannen och några av offren, så är Åsne SeierstadsEn av oss förmodligen det bästa valet. Författaren berättar med en otrolig detaljrikedom om Anders Behring Breiviks bakgrund, vägen till terrordåden, de avskyvärda händelserna, allt som gjordes (och inte gjordes!) under de kritiska timmar då han fortfarande kunde gå omkring och avrätta ungdomar, rättegången… Inte minst berättar den om några av hans offer: unga, drivna, politiskt engagerade ungdomar på väg ut i livet. Så otroligt tragiskt.
En av oss av Åsne Seierstad
Lasermannen: En berättelse om Sverige
Jag undrar om Åsne Seierstad sneglade på Gellert TamasLasermannen: En berättelse om Sverige när undertiteln bestämdes? I Lasermannen berättar Tamas om seriemördaren John Ausonius som under 90-talet sköt mot elva slumpvist valda personer vars enda gemensamma nämnare var att de hade vad han själv betraktade som ”utländskt utseende”. Tamas reportage är otroligt fängslande och gräver djupt i Ausonius bakgrund. Det som kanske bränner mest är dock berättelsen om tiden och samhället: ett Sverige där rasism och nynazism fick uppta stort utrymme.
Lasermannen av Gellert Tamas
Vargattacken: Ett reportage
Vargattacken av Lars Berge blev något av en inofficiell bokcirkelbok i vår bokcirkel tidigare i år. Några av mina bokcirkelkompisar hade nämligen läst den och det ledde till en så intressant diskussion att flera av oss andra också började läsa. Och visst är det en fascinerande bok! Här berättar Berge om den arbetsplatsolycka på Kolmårdens djurpark där en ung kvinna miste livet. Som svensk är det lätt att tänka att allt runt omkring oss är besiktigat, godkänt, kontrollerat, men nja… På Kolmårdens djurpark välkomnade man glatt besökare till ett litet hägn där de fick ”umgås” med en stressad flock med fullvuxna varghannar. Det hann ske ett flertal incidenter innan den tragiska dödsolyckan satte stopp för eländet. Bland annat blev en flicka så svårt biten i låren att det krävdes plastikkirurgi för att försöka reparera de skador hon åsamkats. Det är förskräckande läsning och synen på djurparker blir förmodligen aldrig riktigt densamma efter att ha läst den här boken. Och vargen? Självklart är vargar inga gulliga hundar som man kan klappa på. Jag hör till de som tycker att vi bör ha vargar i Sverige, men nog måste man också förstå att de är rovdjur och att de kan vara livsfarliga.
Jag har en liten miniserie med böcker från olika decennier (här hittar du 90-talet, 80-talet, 70-talet). Den här gången har turen kommit till 60-talet, ett årtionde jag inte har upplevt själv. Genom att läsa om den tiden måste jag dock säga att det känns som en väldigt spännande tid med stora samhällsförändringar, livliga politiska diskussioner och frigörelse. Här kommer några av mina favoritböcker som utspelar sig på den tiden.
En halv gul sol
Vid 60-talets slut skakade Nigeria av ett inbördeskrig, ”Biafrakriget”. Ingen har väl som Chimamanda Ngozi Adichie skrivit så tillgänglig och skakande om Nigerias historia. I genombrottsverket En halv gul sol är det just 60-talet och inbördeskriget pågår. Boken skildrar enormt lidande, svält och död, något som drabbar och slår skoningslöst över alla samhällsklasser.
En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Glaskupan
Glaskupan av Sylvia Plath är en av mina favoritromaner och jag brukar tipsa om den så fort jag får chansen, så den dyker upp lite nu och då på bloggen. När det handlar om 60-talet känns den dock aktuell igen, för den utspelar sig precis då. Bokens huvudperson har vunnit en resa till New York och hon står precis i begrepp att ge sig ut i ett spännande vuxenliv. Sakta börjar dock allt krackelera. All flärd och spännande äventyr i staden blir inte som det var tänkt, hon kommer inte in på den skrivkurs hon tänkt gå på. Istället hamnar hon under en ”glaskupa”, hon blir deprimerad och svårt sjuk. Jag vet ingen mer gripande skildring av att bli deprimerad än den här romanen! Och det här är alltså en tid då den behandling man kunde erbjuda exempelvis sträckte sig till insulin(!).
Glaskupan av Sylvia Plath
Liv till varje pris
Liv till varje pris av Kristina Sandberg är en annan återkommande roman på min blogg, men det beror naturligtvis på att böckerna om Maj är så fantastiskt bra! I den avslutande delen, Liv till varje pris, har femtiotal precis gått över till det nya, moderna 60-talet. Maj, som varit hemmafru ett helt liv, står nu inför någonting helt nytt. Barnen börjar flyga ur boet och hon är inte längre behövd på samma sätt. Att vara hemmafru anses heller inte särskilt modernt eller eftersträvansvärt. Det blir en tid med stora förändringar i familjen och i samhället. Ett fantastiskt stycke (kvinno)historia, berättad på bästa sätt!
Liv till varje pris av Kristina Sandberg
Maken: En förhållanderoman
Gun-Britt Sundströms fantastiska roman, Maken, är inte bara en intressant och tankeväckande roman om ett ungt par med ett av-och-på-förhållande, det är också ett spännande porträtt av 60-talets Stockholm. I den här romanen springer ”alla” på föreläsningar och tar strökurser, för sitt eget nöjes skull, och det är ständiga diskussioner om politik och världshändelser. Det känns verkligen som en helt annan tid! Vid den här tiden uppstår en ny, modern människa, som står över gamla grejer i stil med äktenskap och tvåsamhet. Allt ska vara fritt. Så fritt att det blir begränsande och sårande. En omtumlande bra bok om kärlek och förhållande i något av en brytningstid.
Niceville
Att 60-talet också var en tid med utbredd rasism skildras väldigt starkt i Kathryn StockettsNiceville, som utspelar sig i den amerikanska södern. Det är en tid och plats där svarta och vita inte får handla i samma affärer, sitta bredvid varandra på bussen eller gå till samma bibliotek. Samtidigt är det många svarta kvinnor som arbetar som hembiträden och som därigenom lever väldigt nära vita familjer: tar hand om barnen, tar hand om hemmen. I många fall blir de också otroligt dålig behandlade. Niceville är verkligen en intressant och fängslande bok om några hembiträdens liv och öden vid den här tiden, som känns så främmande, men som faktiskt inte ligger så långt bort.
Visst har ni sett att Björnstad har haft premiär som TV-serie på HBO nordic? Björnstad är alltså Fredrik Backmans finfina berättelse om den lilla småstaden där allt kretsar kring hockey. Nu har den filmatiserats i regi av Peter Grönlund, som också står bakom två av mina favoritfilmer: Tjuvheder (belönad med fem Guldbaggar!) och Goliat (fyra Guldbaggar!).
I både Tjuvheder och Goliat har Grönlund lyckats rollbesätta och regissera så att det känns helt autentiskt och äkta. Inte vet jag mycket om vad det kan innebära att vara langare och leva i en illegal bosättning (några inslag i Tjuvheder) eller att försöka få livet att ta en annan riktning än den som leder mot yrkeskriminalitet (som i Goliat), men när jag såg filmerna lyckades Grönlund verkligen få mig att känna det som att jag var där, att jag tittade rakt in i några andra människors verklighet. Kanske var det just skådespelarna som gjorde det – flera av skådespelarna är amatörskådespelare med personliga erfarenheter av sådant som berörs i filmerna.
I Björnstad har Grönlund också letat lokalt och det har varit casting runt om i Norrland i jakt på hockeyspelande ungdomar och andra unga talanger. Det är fint. I Björnstad är det liksom inga skådespelare som har helt fel dialekt (ingen jag har tänkt på i alla fall). Flera av de unga skådespelarna är också riktigt duktiga hockeyspelare på riktigt. Inspelningen har förresten utgått från Gällivare och det är ett otroligt vackert foto därifrån, måste jag säga. Det känns verkligen sådär bitande kallt, så som det bara kan göra i norra Norrland.
Svenska dagbladet kallade Björnstad för ”En av årets starkaste svenska dramaserier” i helgen och den har överlag fått riktigt fina recensioner. Jag är ingen stor serietittare, men kunde naturligtvis inte motstå det här! Jag har redan sett de två första avsnitten och tycker att serien är vansinnigt snyggt gjord, samtidigt som man såklart alltid riskerar att känna att något saknas när man redan har läst boken… Min sambo tyckte att karaktärsbyggandet lämnade en del i övrigt att önska, men det är nog rätt typiskt för TV-serier att man måste se några avsnitt för att lära känna huvudpersonerna. Vi lär fortsätta att se, hur som helst. Jag tycker att Björnstad är riktigt bra (och att boken är snäppet bättre, än så länge :)).
I samband med att TV-serien har haft premiär så har det också kommit en ny pocketutgåva av boken. Ett vanligt drag när något sådant händer är att man tar en stillbild från filmen och har den som framsida. Jag har aldrig gillat det! Den här gången har man uppenbarligen tänkt annorlunda. Eller nja, framsidan pryds säkert av en bild tagen från filmen, men det är inget porträtt av någon av skådespelarna och ingenting på framsidan lånar egentligen speciellt mycket från serien ändå. Snygg bok! Jag fick både bok och en del Björnstadprylar från förlaget. Jag tackar sällan ja till recensionsexemplar och andra utskick, men den här gången kunde jag inte motstå. Tack Älska pocket!
Jag fortsätter med min lilla inläggsserie om konst i böcker. Jag har nämligen en mental liten samling över konstverk som finns på bokomslag. Här kommer ytterligare fem konstnärer (och här är mitt tidigare inlägg på samma tema).
Gustav Klimt
Gustav Klimt hör till en av mina största favoriter. Hans guldiga, glittrande, nästan pråliga, symbolistiska målningar är helt häpnadsväckande. Känner du inte till Klimt så har du säkert sett hans verk utan att veta om det. Kanske känner du igen Kyssen, ett av hans allra mest ikoniska verk, eller hans makalösa porträtt av Adele Block-Bauer, som också är en av ”huvudpersonerna” i filmen Woman in gold? Jag kände igen stilen direkt när jag såg omslaget till Den tunna isen av Lena Einhorn, och förstod att det var Klimt, men det krävdes en hel del bildsökande från min sambo innan vi identifierade den som ett utsnitt ur Die Jungfrau, en underbar målning över flera kvinnor i olika livssituationer.
Den tunna isen av Lena Einhorn
Lars Lerin
Lars Lerin är sveriges (kanske världens!) bästa akvarellmålare och en av de konstnärer jag beundrar mest. Hans bilder har kontraster och skärpa som jag inte ens förstår hur man kan få till i en akvarell. Mörker, ljus. Han är också sanslöst skicklig på att hitta motiv bland det till synes mest intetsägande: fiskar i en hink, klippor, en bensinmack. Vill man verkligen frossa i Lerins konst ska man såklart läsa hans egna böcker, som naturligtvis har Lerin-motiv på framsidorna och inuti. Det finns dock fler böcker som har hans konst på framsidan. Den lilla novellen Den sista vägen av Rachel Korn har en detalj från akvarellen Syrien på omslaget. Novellen är del i en kvartett med skildringar av Förintelsen. De övriga titlarna (Citronen av Arnost Lustig, En vårmorgon av Ida Fink och Kylig vår av Aharon Appelfeld) har jag inte själv i min ägo, men visst känner man igen Lerin även på deras omslag. Underbart vackra.
Den sista vägen av Rachel KornCitronen av Arnošt LustigEn vårmorgon av Ida FinkKylig vår av Aharon Appelfeld
Ben McLaughlin
Nog måste väl Aftonland av Therese Bohman prydas av ett konstverk, det är ju trots allt en roman om en professor i konstvetenskap? Jo, det finns en målning på framsidan: Ben McLaughlinsJanuary 5 2001: At least 10 people have been sacked from a leading insurance firm after sending e-mails featuring Bart Simpson and Kermit the Frog performing sex acts. Det är ingen konstnär jag känner igen sedan tidigare, men nu när jag har googlat så inser jag att jag verkligen gillar hans mjuka, lite dystra urbana miljöer. Titlarna plockar han tydligen lite slumpartat från tidningar och liknande. Det kanske framgick…
Aftonland av Therese Bohman
Helmer Osslund
Få konstnärer har lyckats måla så sprakande och dramatiska bilder över Norrland som Helmer Osslund. Hans målningar över lappländska fjällmassiv i höstskrud är helt otroliga; Han har verkligen lyckats hitta det sköna i det norrländska landskapet och färgerna. Det är inte konstigt att hans målningar är populära omslag till några av våra norrländska författare. Detaljer från Osslunds målningar syns exempelvis på Karin Smirnoffs böcker Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem. På den förstnämnda syns delar av På väg till Sjöfallet (fast spegelvänd?!), men de övriga känner jag inte riktigt igen, även om det är väldigt uppenbara Osslund även på dem. En Osslund pryder även Pölsan av Torgny Lindgren. Där det ett utstnitt ur Höstafton, Nordingrå som finns på omslaget.
Jag for ner till bror av Karin SmirnoffVi for upp med mor av Karin SmirnoffSen for jag hem av Karin SmirnoffPölsan av Torgny Lindgren
Peter Tillberg
Peter Tillberg har gjort flertalet offentliga verk, men är kanske mest känd för sina samhällsdebatterande konstverk som han gjorde på 70-talet. Allra mest känd är nog faktiskt Blir du lönsam, lille vän? som pryder omslaget på En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Den fotorealistiska målningen med den väldigt igenkännbara skolmiljön och eleverna i sina bänkar är verkligen en passande omslagsbild till Gardells uppväxtskildring. Vill man se målningen i sin helhet så finns den på Moderna museet. En ganska tragikomisk grej apropå Tillberg är att en av hans väggmålningar finns på Rosendalsskolan i Vallentuna. Den lät man elever förstöra (och har nu den knepiga uppgiften att försöka restaurera, till en kostnad som säkert inte är obetydlig)!
Augustgalan närmar sig – redan på måndag tillkännages alla nomineringar. Det här märkliga året har jag blivit så van vid att allt är inställt att jag närapå hade glömt bort Augustpriset (och alla andra litteraturrelaterade händelser), men det går ju inte an! Jag tycker att det är det roligaste litteraturpriset och jag brukar också passa på att gissa nomineringar till skönlitteraturpriset. Jag brukar inte lyckas pricka in speciellt många rätt (om ens några :o), men ändå. Här är några kritikerfavoriter och personliga favoriter jag tror på i år!
Lydia Sandgrens sensationella debut Samlade verk blev så unisont hyllad i pressen att det till slut urartade till någon slags kulturdebatt i sig. Även jag blev väldigt fängslad av Sandgrens tegelsten om vänskap och familjehemligheter. Boken hör faktiskt till en av mina favoriter från årets läsning och jag hoppas att den inte bara blir nominerad utan att den också vinner Augustpriset!
Samlade verk av Lydia Sandgren
En novellsamling bör definitivt höra hemma bland de nominerade till årets svenska skönlitterära bok! En av de mest självklara valen är i sådant fall Annika NorlinsJag ser allt du gör, som är en både rolig, vemodig och vass samling, berättad med Norlins alldeles speciella röst. Jag blev väldigt förtjust i Jag ser allt du gör och de flesta kritiker har hyllat den.
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Patrik Lundberg fick mycket uppmärksamhet för sitt sommarprat, som han ägnade åt att diskutera klass, klyftor och åt att berätta om sin mammas liv, ett liv som slutade i förtid. Lundbergs bok, Fjärilsvägen, utvecklar samma berättelse och är en rak och brännande redogörelse över de djupa märken och ärr som fattigdom kan skapa. Det här är verkligen en av de senaste årens mest tankeväckande böcker, väl värd en nominering, tycker jag. Hoppas att juryn tycker detsamma!
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
De här tre böckerna är alltså de böcker jag tror på mest från de böcker jag själv läst från senaste årets svenska utgivning. Dock är det meningen att sex titlar ska nomineras i varje kategori, så jag tänkte även dra till med tre galna gissningar. Av de kritikerrosade böcker som kommit den senaste tiden så tror jag mest på Renegater av Klas Östergren, Dubbelporträtt av Agneta Pleijel och Här brusar strömmen förbi av Stina Ekblad. Baserat på vad? Ingenting egentligen. 🙂
Har du några gissningar inför måndagens nomineringsevent? Eller några böcker du hoppas på kanske?
Okej, det här är kanske inte så upplyftande i oktober, mitt under en pandemi (eller någonsin). Man önskar naturligtvis att alla fick hålla sig friska och pigga och glada i alla sina dagar och helst vill man aldrig behöva tänka på sjukdom och elände. Ibland är det dock väldigt fint att få läsa en riktigt bra bok som ger lite insikt om vad det kan innebära att leva med ett svårt sjukdomsbesked. Det ger perspektiv. Idag tänkte jag tipsa om några böcker som handlar om att leva med en allvarlig sjukdom eller att uppleva att en anhörig drabbas.
I kroppen min
Kristian Gidlunds självbiografiska roman I kroppen min lämnar ingen oberörd. Vackert och ofiltrerat berättar Gidlund om livet sedan han drabbats av en obotlig cancer. Som läsare får man följa honom genom smärta och ångest – aldrig innan hade jag anat vidden av hur tufft det kan vara att genomgå cellgiftsbehandling. I kroppen min är verkligen en smärtsam bok, men det är också en bok om stark livslust. Och det värsta av allt: att älska livet och veta att man har så väldigt lite kvar av det. När man läser Gidlunds bok blir det påtagligt hur mycket liv som han tyvärr aldrig hann uppleva. Och hur många vackra texter vi läsare tyvärr aldrig fick läsa.
I kroppen min av Kristian Gidlund
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en roman baserad på Tom Malmquists egna upplevelse när hans gravida sambo plötsligt blir allvarligt sjuk i leukemi. Deras dotter blir förlöst med kejsarsnitt och Tom springer mellan neonatalavdelningen, där hans för tidigt födda barn vårdas, och den intensivvårdsavdelningen där hans sambos tillstånd blir alltmer allvarligt. Det är en oerhört intensiv roman; Som läsare håller man nästan andan. Otroligt fint berättat om en oerhörd situation.
Glaskupan
Glaskupan av Sylvia Plath är förmodligen det bästa jag läst om att bli deprimerad (i en tid långt innan vår tids effektiva behandlingar). Huvudpersonen, Esther, är precis på väg mot ett spännande vuxenliv. Hon planerar för skrivkurser och collegeliv, men befinner sig i bokens början i New York, dit hon fått möjlighet att resa tack vare en tävling hon vunnit. Allt borde vara kul och spännande, men Esthers liv börjar sakta att falla sönder. Ett övergrepp. En motgång. Hon faller ned i en djup depression, som verkligen känns insiktsfullt skildrar av Plath, som själv led av psykisk ohälsa (och begick själv självmord 30 år gammal).
Glaskupan av Sylvia Plath
Jag är kvar hos er
Jag kan inte gå i god för att den här ungdomsromanen fortfarande håller såhär 20 år senare, men den är helt klart en av de mest berörande böcker jag läste i tonåren. Jag är kvar hos erav Peter Pohl är en oerhört levande skildring av en tjej som drabbas av en hjärntumör och hur hennes anhöriga försöker att hantera situationen. En av få böcker som jag har gråtit till på riktigt.
Jag är kvar hos er av Peter Pohl
Torka aldrig tårar utan handskar
Torka aldrig tårar utan handskar är en trilogi där Jonas Gardell berättar om HIV i Sverige. Det märks att Gardell själv har förlorat många vänner till sjukdomen. I böckerna skriver han rakt och berörande om hela kompisgäng som suddas ut och förloras, samtidigt som det finns så mycket skam och tabu kring HIV och AIDS att det inte var ovanligt att man mörkade dödsorsaken. En del dog i ensamhet. En otroligt bra skildring av en mörk tid.
Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell
Jag älskar konst och därför tycker jag att det är kul när konsten också letar sig till bokomslagen. Det finns faktiskt ganska många böcker som har lånat omslagsbild från mer eller mindre kända målningar. Ibland känner jag igen konstnären (oftast inte). Här är några favoriter!
Bertil Almlöf
Bertil Almlöf har gjort den tjusiga landskapsmålningen Stort hus på slätten som pryder omslaget till Minnen av Torgny Lindgren. Jag gillar de tjocka penseldragen och den 3D-effekt de ger. Almlöf är särskilt känd för sina landskapsmålningar, som inte sällan badar i spännande färger. Som gult!
Minnen av Torgny Lindgren
Karin Broos
Karin Broos gör målningar som vid en första anblick kan misstas för foton. Bara det är fascinerande. Motiven brukar också vara fängslande: ögonblicksbilder från det som oftast verkar vara ganska vardagliga scener. Cilla NaumannsSpringa med åror pryds av ett utsnitt från en Broos-målning: Efter badet 2. Jag tycker att bilden passar väldigt bra till berättelsen, som kretsar mycket kring vänskapen mellan två flickor som sedan växer upp till kvinnor. Bilden känns också väldigt sommar, vilket är precis den årstid där boken tar sin början: den handlar om en vänskap som växer fram under sommarloven. Jag gillar verkligen när omslag speglar innehållet i en bok. Kul att en målning kunnat träffa så rätt (fast ser man hela målningen så föreställer den också en tredje kvinna, bland annat :)).
Springa med åror av Cilla Naumann
Carel Fabritius
Om du har läst Steglitsan av Donna Tartt har du kanske undrat om målningen Steglitsan finns på riktigt? I romanen får bokens huvudpersonens med sig tavlan under det tumult som uppstår när deras museibesök plötsligt skakas av ett fruktansvärt terrordåd (där också huvudpersonens mamma går bort). Tavlan kommer sedan att följa honom genom livet. Och jo, Steglitsan finns på riktigt. Det är en av få bevarade målningar av Carel Fabritius, som var en av Rembrandts elever. Fabritius dog i en stor explosion som förstörde stora delar av Delft när den inträffade 1654. Merparten av Fabritius verk förstördes i samma händelse. Steglitsan finns dock bevarad och kan idag ses på Mauritshuis i Haag.
Steglitsan av Donna Tartt
Lucian Freud
Lucian Freud är en konstnär jag inte hade känt till om det inte vore för Therese Bohmans underbara roman Den andra kvinnan, som handlar om en ung kvinna som är just ”den andra kvinnan”. Jag är inte mycket för nakenstudier och porträtt, men just det utsnitt som pryder omslaget passar väldigt bra till berättelsen. Det känns som att posen säger mycket, på något sätt. Bilden på omslaget är en del av målningen Night portrait. Freud har gjort sig känd för just porträtt, inte minst de expressionistiska nakenporträtten. Han har gjort porträtt av en gravid Kate Moss och av den brittiska drottningen som exempel, men hans kanske mest uppmärksammade verk är Benefits Supervisor Sleeping, som slog rekord när den såldes 2008 för över 33 miljoner dollar. Och jepp, även det är ett porträtt av en naken kvinna.
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Torsten Jovinge
Jag är särskilt svag för purismen, åtminstone den svenska varianten. Purism är alltså en särskild avskalad form av kubism, där man skalar bort onödiga detaljer och håller nere antalet färger. Jag gillar det enkla och rena, fascineras över hur mycket man kan skala bort och fortfarande hålla kvar uttrycket och känslan. Som västerbottning är jag särskilt förtjust i Helge Linden, som hör till en av mina största favoritkonstnärer. Torsten Jovinge ligger mig också varmt om hjärtat. Magiskt nog är det just Från Centralpalatset av Torsten Jovinge som pryder en av mina favoritböcker: Människor helt utan betydelse av Johan Kling. Valet av motiv är helt briljant: Klings språk är lika avskalat och vackert som Jovinges målning och boken rör sig också i Stockholm. En fantastisk matchning av bok och målning.
Nora av Merete Pryds Helle är en intressant roman om kvinnors villkor och ett skavande äktenskap, en berättelse baserad på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem. Betyg: 4 solsemestrar av 5.
Nora av Merete Pryds Helle är en berättelse som bygger på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem, där huvudpersonen heter just Nora. Jag har inte sett eller läst Ett dockhem, men är någorlunda bekant med berättelsen ändå: Nora som lever i det utåt sett perfekta äktenskapet och det lika perfekta hemmet, men som inte trivs i den snäva roll hon tilldelats som kvinna.
I Helles tappning är Nora en flicka som växer upp och blir en ung kvinna, handlöst förälskad i en student som bor hos dem tillfälligtvis. Det blir så småningom äktenskap, hastigt ingånget och på enklaste vis, och barn: Noras roll och plats är färdig och klar. Nu är hon hustru och mor. Som läsare är det svårt att förstå passionen. Maken, Torvald, beskrivs som fullständigt egotrippad, oromantisk och obehaglig. Nora är dock beredd att offra mycket för äktenskapets skull. Ett ödesdigert beslut är att förfalska en namnteckning för att kunna ta ett lån och bekosta en utlandsvistelse, som är tänkt att bota makens psykiska ohälsa.
Det finns säkert delar i Nora som går mig förbi: paralleller och kopplingar till Ett dockhem som man såklart inte snappar upp om man inte har sett/läst Ibsens variant. Däremot drogs tankarna omedelbart till andra starka berättelser om kvinnors villkor. Jag tänker på Hilma i Kerstin ThorvallsNär man skjuter arbetare…. Hilma, som ”gifte upp sig” klassmässigt, men först efteråt blir varse att hennes make är psykiskt sjuk och att äktenskapet delvis kommer att innebära sexuella övergrepp och en livslång oro över att dottern ska råka illa ut. Jag tänker på Alberte i Cora SandelsAlberte-böcker. Alberte som växer upp i en nordnorsk, borgerlig familj med en sinande förmögenhet. Familjen satsar på brodern, som ska utbildas och bli något. För Alberte är tillvaron instängd och medger inte många drömmar.
I Nora finns samma instängdhet, samma tomhet när det visar sig att äktenskapet inte riktigt blir vad hon trott och hoppats på. Samtidigt finns det logiska glappet. Vad såg hon i Torvald? Varför gifte de sig? Jag är inte riktigt på banan, men det kan jag bortse från. Det här är en intressant och tankeväckande berättelse. Jag blir framför allt sugen på att se/läsa Ett dockhem.
Helles roman om Nora är en del i ett skandinaviskt förlagssamarbete där danska, svenska och norska författare har fått tolka några av Ibsens dramer och det här är alltså Danmarks bidrag (är du nyfiken på de övriga delarna så är det alltså Henrik av Vigdis Hjorth och Hilde av Klas Östergren som är Norges respektive Sveriges bidrag).
Nora Helmers utveckling från en undergiven docka i ett förljuget äktenskap till en kvinna som går sin egen väg (genom att gå sin väg), sker i tre akter: från det på ytan idylliska julpyntet, över avslöjandet som förfalskare, den vilda tarantelladansen, räddningen från att ha blivit avslöjad som brottsling och den samtidiga insikten att maken inte bryr sig om henne utan bara sig själv. Porten slår igen. Ridå.
I Merete Pryds Helles roman får vi följa hur Nora kommer till insikt om sig själv, inte i tre akter utan under ett helt liv. Hon har alltid blivit behandlad som ett barn, först av fadern, sedan av maken, men genom kvinnor i sin närhet förmått att utvecklas intellektuellt såväl som sexuellt, och på så sätt leva ett parallellt liv. Hennes kärlek till maken är stor, hon har till och med förfalskat sin fars underskrift för att genom ett lån kunna bekosta en resa för att rädda hans hälsa efter ett sammanbrott. Men i Italien förstår hon att ju mer kraft maken får, desto tommare blir hon.
Så när julen närmar sig i familjen Helmers hem är vi läsare väl rustade för det slut vi så väl känner. Och några verkliga överraskningar har vi fått på vägen.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Nora (danska). Översättare: Stewe Claeson. Uppläsare: Gunilla Johansson Gyllenspetz. Utgivningsår: 2019 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 190 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789127163423.
Merete Pryds Helle
Merete Pryds Helle (född 1965) är en dansk författare, bland annat känd för romanen Folkets skönhet, som kom ut på svenska 2018.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
