Det som har slagit mig lite när jag har skrivit om mina favoritböcker från när jag var barn och tonåring är att datorernas och de smarta mobilernas intåg verkligen har påverkat hur jag hittar böcker. Att hitta böcker är något helt annat nu jämfört med då.
När jag var liten spelade biblioteken en mycket större roll än idag. Idag går jag till biblioteket om jag vill läsa någon specifik bok som jag inte har hemma och som inte går att få tag på som e-bok på något enkelt/billigt sätt (t.ex. i min app för ljudböcker eller från biblioteket). Då gick jag till biblioteket och botaniserade bland hyllorna. Eftersom jag bodde i ett mindre samhälle med ett ganska litet bibliotek så var utbudet lite ”sådär”. Jag läste många random böcker kan man väl säga: 70-taliga ungdomsböcker, ännu äldre djurböcker och diverse böcker som jag aldrig har hört talas om vare sig förr eller senare.
Bokklubbar spelade också en stor roll när jag var liten. Jag prenumererade på En bok för allas utgivning och var med i bokklubben Läslusen, Pollux hästbokklubb och någon mer bokklubb som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Från de kunde man köpa ”månadens bok” eller ”månadens bokpaket” eller så kunde man beställa böcker från sortimentet. Vilket jag gjorde. Det blev alltså någon slags redaktion som fick inspirera mig till läsning.
Böcker med röda ryggar
Jag köpte också böcker på ett helt annat sätt än idag. När det var bokrea så köpte jag på mig högvis med böcker som verkade intressanta baserat på framsida eller baksidestext eller baserat på att jag läst något från samma författare förut.
Över huvud taget så läste jag ”författare” snarare än böcker på den tiden. Gillade jag en Peter Pohl-bok så gick jag till biblioteket och lånade fler av hans böcker. Tills alla Peter Pohl var utlästa och jag fick hitta någon ny författare att beta av.
Böcker av Peter Pohl
Så gör jag inte idag. Som bokbloggare översköljs jag av läsinspiration. Dels läser jag en del andra bokbloggare (och instagrammare, för den delen) och dels blir jag försedd med rätt mycket nyhetsbrev och pressmeddelanden från förlagen. Jag brukar också bläddra igenom de stora förlagens kataloger inför både sommaren, hösten och våren. Vidare lyssnar jag på en drös podcasts med boktema och kollar emellanåt på bokprogram på TV (Babel, alltså) samt läser kultursidorna i morgontidningen (i mitt fall: DN). Det slår mig ofta hur oooootroligt uttjatade specifika böcker kan bli i perioder. Det märks verkligen när ett recensionsdatum har passerat och en viss bok, som marknadsförs massivt, plötsligt poppar upp på alla bloggar, instagramkonton och poddar samtidigt. Och samma författare intervjuas samma vecka både i SVT, Sveriges radio och i tidningen. Vare sig man vill det eller inte så ligger väl de där böckerna och författarna och pockar lite i medvetandet någonstans. Och förr eller senare så läser jag de där böckerna som det surras om. Min fantastiska väninnaär en sådan bok. Det känns som att jag till stor del kommer över mina böcker genom marknadsföring snarare än något annat. Det skrämmer mig lite!
Och jag har inte tid att läsa igenom hela författarskap. Jag har bara tid att läsa de där ”guldkornen” som ”alla” snackar om. Faktum är att jag är ganska avigt inställd till att läsa saker ”på vinst och förlust”. Jag vill inte läsa böcker som jag inte ”tror på” och sållar därför bort böcker som jag misstänker är lite medelmåttiga. Jag brukar använda appen Boktipset för detta. Boktipset gissar betyg på olästa böcker. Jag brukar sällan ta mig tid att läsa böcker som har ett uppskattat betyg lägre än 4. Hehe. Debutanter och egenutgivare riskerar helt klart att filtreras bort av mig.
Men vad ska man göra? Jag tycker ändå att jag får till en bra blandning av böcker. Även om jag faktiskt saknar det där med att gå omkring och botanisera på ett bibliotek (fast jag har nog en romantiserad bild av det där – det är nog inte hälften så roligt som jag tror och jag har verkligen ingen lust att läsa mossiga 70-taliga böcker och annat som man kan råka springa över på ett bibliotek). Och även om jag själv tycker att det känns lite trist att läsa samma sak som ”alla andra” hela tiden.
Att vara med i två bokcirklar är väl det som rubbar mönstret lite, i och för sig. Där kommer jag emellanåt i kontakt med böcker som inte har omnämnts i någon av alla ”kanaler” som jag följer för att få boktips. Tur det!
Jag har redan bloggat om Annie John och Se nu då av Jamaica Kincaid. Eller rättare sagt: jag har uppmärksammat hur fruktansvärt snygga dessa böcker är! För läst dem har jag tyvärr inte.
Det verkar som att Kincaids böcker över lag är supersnygga i bokförlaget Tranans tappning. Jag menar, hur fin är inte Min mors självbiografi? Jag älskar guld och jag älskar det här stilistiska och enkla.
Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid
Det skrevs så fint om den i DN för några veckor sedan att jag blev väldigt sugen på att läsa också. Ska nog ge Kincaid ett försök snart. 🙂
Idag är det torsdag och det var ganska länge sedan jag hade ”throwback thursday” och rotade fram något ur arkivet. Vad har jag gjort den 11:e augusti tidigare år egentligen? Ja, 2014 skrev jag i alla fall ett positivt inlägg om inbundna böcker. Jag har främst lagt fram fördelar med typ e-böcker i min blogg, men den här dagen 2014 läste jag en tegelsten av Joyce Carol Oates och hade precis läst ut De obotliga optimisternas klubb, som också är rejält tjock.
Nu har jag sommarens semester bakom mig och jag känner att jag måste följa upp det här inlägget… Jag släpade med mig inte mindre än 3 inbundna böcker (+ en läsplatta, faktiskt) när jag åkte iväg på en liten semestertripp. Jag läste ur 2 av dem, så det var inte en helt orimlig packning. Men alltså: jösses vad mycket väskor och påsar jag hade med mig på tåget hem sedan. Jag hade två blytunga väskor och en rejäl handväska. Jag kände mig som en idiot. Jag försökte handla lite grejer på en mataffär innan avresan och kunde inte ens hålla i en kundkorg. Jag tappade ut grejer över hela affären, kändes det som. Jag vill aldrig mer resa med så mycket grejer.
Nu var ju inte väskorna proppade med inbundna böcker och en massa tegelstenar, men de utgjorde en inte obetydlig del av packningen.
Nästa gång jag är ute och reser ska jag ha med mig 1) enbart läsplatta 2) yttepyttefå kläder 3) inga extra par skor.
Men ja, bortsett från det här med vikten och utrymmet som inbundna böcker upptar i en packning så finns det såklart massor med fördelar med inbundet. De är ju oerhört mycket lyxigare än pocket t.ex. Och härligare och med mer känsla än e-böcker!
Det är inte alla gånger jag har skyhöga förväntningar på en bok. Jag försöker verkligen att inte ha så mycket förutfattade meningar och förväntningar åt något håll, för jag tycker att det oftast bara leder till att man blir besviken. Men det är verkligen svårt att börja läsa en bok med ett helt öppet sinne. Ofta har jag för höga förväntningar och blir besviken. Ibland händer det motsatta: jag har rätt låga förväntningar och blir positivt överraskad. Idag tänkte jag lista några oväntat bra böcker.
Stora små lögner är en positiv överraskning från året. Boken är skriven av Liane Moriarty, som också har skrivit feelgoodberättelsen och bestsellern Öppnas i händelse av min död. Visst gillade jag Öppnas i händelse av min död, men jag blev inte direkt golvad. Därför blev jag överraskad att Stora små lögner var så bra och att den är så mörk och sorglig mitt i all feelgood och kärlek och vänskap. I den här boken ryms både mobbing och kvinna som blir misshandlad av sin man.
Stora små lögner av Liane Moriarty
Att komma hem ska vara en schlager läste jag för en massa år sedan. Jag kände inte till något speciellt om vare sig boken eller författaren, Per Hagman. När jag började läsa hade jag svårt att komma in i den. Det kändes som poesi och först tyckte jag att det kändes lite sökt och tillgjort. Sedan lossnade det och ut vecklade sig en oerhört gripande och fin berättelse om att försöka hitta ett sammanhang att kalla för ett hem. Åh, vilken ensamhet och ångest som ryms inom de här pärmarna! Jag tycker att det är en helt otrolig bok. Och jag älskar språket.
Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman
Det är något som inte stämmer är en av mina favoriter från förra året. Jag älskar Martina Haags humoristiska böcker och krönikesamlingar, men jag kände mig faktiskt lite orolig inför läsningen av hennes ”skilsmässobok”. Skulle hon lyckas skriva om något så ångestfylld som en smärtsam separation? Ja. Haags bok är briljant i all sin enkelhet. Boken är både välskriven och läsvärd. Och berörande.
Det är något som inte stämmer av Martina Haag
Överraskningar kommer ofta genom bokcirkeln, för det är där jag oftast kommer i kontakt med böcker som jag inte vet så mycket om på förhand. Kalmars jägarinnor är en av de finaste guldkornen. Det är en helt otroligt fin och poetisk bok om ett tjejgäng på 90-talet och deras utanförskap som blir deras gemenskap. Och om Kalmar, som är alldeles för litet för dem.
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Slutligen måste jag säga att Magikerna var en positiv överraskning. Boken är första delen i en fantasyserie som ibland beskrivs som en ”vuxen Harry Potter”. I serien skojar författaren med andra, mer kända fantasyverk och strösslar friskt med referenser till till exempel Harry Potter och Narnia. Jag har nästan inte läst någon positiv recension om Magikerna, utan de allra flesta har som bäst tyckt att den är ”okej”, men knappast mer än så. Men jag gillade verkligen Magikerna! Jag tyckte även att den var sjukt rolig och jag skrattade typ högt emellanåt. På riktigt!
Magikerna av Lev Grossman
Ja, det var 5 positiva överraskningar. Jag inser nu när jag skriver det här inlägget att jag har många, många fler exempel på sådana här böcker, så jag får nog följa upp med fler inlägg på samma tema!
Kerstin Ekman är en författare som har vågat röra sig i alla möjliga, vitt skilda genrer och idag får man kanske räkna henne till en av våra mest creddiga och hyllade författare. Ibland känns det nästan som att ”creddig” och ”deckare” står i motsats till varandra. Därför är det lite kul att påminna sig om att hon faktiskt debuterade med en kriminalroman, som sedan följdes upp av flera andra romaner i samma genre. De tre små mästarna från 1961 är en av de här tidiga kriminalromanerna.
Boken utspelar sig i byn Rakisjokk. Rakisjokk ligger avsides och under vintern blir invånarna närmast isolerade. Så dör läraren Matti. Det sägs att det var ett fylleslagsmål, men det finns några detaljer som gör att det känns som att de andra byinvånarna ljuger. När Mattis vän, David, kommer till den norrländska byn ett halvår senare för att hälsa på så blir han naturligtvis bestört över vad som har hänt med Matti, men han börjar också nysta i vad som egentligen har hänt. David och polisen Torsson börjar att försöka ta reda på sanningen om Mattis död.
Det är pussligt och trots att det är en kort berättelse (boken är inte ens 200 sidor lång) så hinner misstankarna kastas på många människor och berättelsen hinner ta flera nya vändningar. Det jag framför allt gillar med De tre små deckarna är dock inte deckargåtan i sig utan miljöerna. Det känns spännande och kul med en deckare som utspelar sig så långt norrut och låter flera karaktärer vara av samiskt ursprung. Det är inte så ofta jag har träffat på samer i en bok (!).
Jag lyssnade på boken som ljudbok och även om jag gillar Torsten Wahlunds uppläsning så måste jag inflika att jag gärna hade läst boken istället för att lyssna. Ekman är en ytterst skicklig författare och hon vet precis vilka ord hon ska välja för att mejsla fram berättelsen, men att läsa hennes texter kan också kräva en viss koncentration eftersom de inte sällan är väldigt koncentrerade och eftersom hennes böcker brukar innehålla flera lager. Jag hade faktiskt lite svårt att hänga med i ljudboken och tänker att den nog med fördel borde läsas i lugn och ro istället.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en koncentrerad och pusslig deckare som utspelar sig i en liten lappländsk by.
Betyg: 3 mahjongspel av 5.
Om De tre små mästarna och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Torsten Wahlund.
Utgivningsår: 2016 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 1961 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 174 sidor (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789176511817.
Andras röster: Evaveva läser, Käckare deckare.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”De tre små mästarna är egentligen kineser och döda för ett par tusen år sedan. Ingenting kan vara mer förvirrande för en svensk poliskonstapel än att finna deras spår i en isolerad fjällby tolv mil norr om polcirkeln, blodiga spår dessutom.
Konstapel Torsson lämnade Rakisjokks by med en död karl i pulkan och hans baneman framför sig i skidspåret. Trots allt hade han inte löst några gåtor.
Han kom tillbaka en sommardag, han och tavelmålaren David, ett omaka par med skilda åsikter i allt utom detta: att reda ut allt det oförklarliga som ledde till att teckningsläraren Matti en vinternatt hittades död i drivan utanför skolhuset. De lärde sig åtskilligt om de tysta och slutna människorna i Rakisjokk, och gåtan gled dem gång på gång ur händerna. Men konstapel Torsson tänkte inte ge sig – till varje pris måste han reda ut de tre små kinesernas fruktansvärda hemlighet.”
Nu har jag haft Instagram i cirkus 1,5 år och har bloggat sedan långt innan ordet blogg uppfanns. Jag har redan skrivit lite om hur jag började blogga. Men idag tänkte jag skriva lite om blogg vs. sociala medier. I våras blev jag intervjuad av lokaltidningen Folkbladet och en fråga som jag fick var om jag upplever att bloggen ”är död” och att alla håller på med Instagram istället.
Bokblomma på Instagram
Svaret på den frågan är nog både ja och nej, tänker jag. Det finns en viss kategori människor som har testat det här med bloggande och som inte har fastnat, kanske för att det visade sig ta mer tid än vad hen hade trott, kanske för att ämnena att blogga om började ta slut, kanske att hen tappade lusten. De människorna hänger säkert på Instagram idag och många av dem har säkert väldigt många följare. På Instagram är det möjligt att snabbt posta inlägg och man behöver inte planera eller fundera så mycket (många driver förstås sina Instagramkonton på ett väldigt seriöst sätt och lägger ner oerhört mycket tid på att arrangera och fotografera, men alla gör ju inte det). Instagram (och till viss del Facebook) är på många sätt ett bättre ställe att hänga på om man vill dela med sig lite av sin vardag. Jag vet inte om någon har räknat på det, men jag tror absolut att antalet personliga bloggar har minskat i takt med att Instagram har växt.
Men att bokblogga är faktiskt något annat. Visst lägger jag upp boktips och instagrammar om det jag läser, men det är inte samma sak som att blogga. På bloggen fokuserar jag på texten. Inte för att mina inlägg är skrivna med någon större konstnärlig ambition. Hehe. Men jag finner det svårt att sammanfatta en hel bok och vad jag tyckte om den i några meningar, som man kanske behöver göra på Instagram. Då skriver jag hellre ett helt inlägg. Mycket av det jag delar med mig av på bloggen har heller inget speciellt ”bäst före”-datum. Det finns många som hittar till gamla inlägg i arkivet och uppenbarligen får ut någonting av dem. Inlägg om gamla klassiker och mina inlägg där jag jämför olika appar för ljudböcker är exempel på inlägg som många läser trots att jag skrev dem för år eller månader sedan. På Instagram hade de försvunnit ”för evigt” i flödet. Bloggen ger möjlighet att bygga upp en annan struktur och det tycker jag kan vara en fördel när jag skriver om böcker.
Så nä, jag tycker inte att bokbloggen är död. Som besökare skulle jag inte i första hand gå in på Instagram för att hitta boktips eller läsa om böcker eller författare. Då går jag hellre in på bloggar. Instagram fyller en annan funktion för mig. Instagramkonton med tema böcker ger mig mer slumpartad inspiration. Jag scrollar förbi bilder, men ska jag vara ärlig så ägnar jag ingen jättelång stund åt att läsa. Jag skulle aldrig läsa en hel ”bokrecension” på Instagram. Faktiskt.
En grej existerar dock inte längre på bloggar. Och det är kommentarsfältet. Visst har jag en del besökare som kommenterar, men det rör sig inte om många personer per vecka. Det är på Instagram, Facebook och Twitter som jag verkligen märker att det finns folk som läser det jag skriver. Det är där samtalet pågår. Och jag kan förstå det. Orka gå in på en blogg, ange sitt namn och e-post etc. och sedan komma ihåg att gå tillbaka och kolla om någon kanske har svarat! Det funkar inte så längre. Det är nog också en ytterligare aspekt till att många har gett upp sina (personliga) bloggar. Det är ju roligare att skriva om man märker att någon läser (fakiskt). Och bloggar kommer ju sällan med ett vettigt kommentarsfält eller en gillaknapp.
Det är främst för samtalet som min blogg också finns på Instagram, Facebook och Twitter. Nu finns det väl just inget material på någon av de kanalerna som inte också finns på bloggen, för jag är så lat att jag mest länkar till bloggen på sociala medier. 😮 Men i alla fall.
Jag ser i alla fall inte det som att bloggen är död, men jag ser att det är ett forum som är något annat än vad det var för några år sedan.
Visste ni att det finns ljudböcker på Spotify? De är inte många, men det finns faktiskt en del titlar. Framför allt det finns det böcker på engelska, men det finns också några svenska böcker. Som jag bloggade om redan för typ fyra år sedan så finns det t.ex. ett antal noveller från förlaget Novellix på Spotify. Både Novellixböckerna och andra ljudböcker hittas enklast om du klickar på ”Tal” under ”Genrer och teman”.
Här om veckan såg jag också på någon blogg (minns inte vilken längre!) att Tove JanssonsMuminböcker också finns på Spotify. De har säkert funnits där längre, men de hittas inte under ”Tal” och de har därför gått mig förbi. Jag har läst några böcker av Jansson, bland annat Sommarboken, men Muminböckerna har till stor del jag olästa. Jag har tänkt så många gånger att jag ska läsa dem. Varför inte lyssna känner jag nu! 🙂
I diktsamlingen Landet utan lov smattrar samtidsreferenserna oroligt över raderna. En kvinna står framför ett skyltfönster till en djuraffär. Det är en vanlig dag, men reklam, bostadsräkningar, maken, skräckfilm, självmord, mord far fram över sidorna. Eller så står hon egentligen bara där och studerar ”En liten pyramid av råttor sover; travade mot glaset; En liten pyramid av ben och bisampäls”.
För mig är det inte självklart att tolka vad den här dikten egentligen handlar om, men jag rycks med av rytmen, oron, och jag älskar hur Malmsten petar in varumärken, filmer och kändisar i var och varannan rad. Det är en snärtig och underfundig diktsamling och en av de kortare i samlingen Samlade dikter. Läsvärd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en snärtig och underfundig dikt som är rikt kryddad av samtidsreferenser.
Betyg: 4 skyltfönster av 5.
Citerat ur Landet utan lov
”Det är en vanlig dag jag
studsar på en Duxmadrass från Twin Peaks
Gymnastikskor Nike Air
Just do it
Inbyggd luftkudde
Jad studsar till en sång i MTV för Levis
Should I stay or should I go
Quality never goes out of Style
Jag måste gå
till brevlådan den blå den gula
Det är någonting jag måste posta
Påskkort
Självdeklarationen
Bostadsräkningen”
Samlade dikter av Bodil Malmsten
Om Bodil Malmsten och Landet utan lov
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.
Utgivningsår: 1991 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
Ingår i: Samlade dikter.
Antal sidor: 30.
ISBN: 91-0-055283-6, 9789100158187.
Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”
På 90-talet hade jag min mest intensiva hästperiod och också en period när jag läste mycket hästböcker. I påskas gjorde jag en rensning bland mina gamla prylar på vinden och det var verkligen slående hur mycket mitt liv kretsade kring hästar: almanackor, affischer, teckningar, berättelser, utklipp från tidningar… Jag hittade hur mycket som helst med anknytningar till hästar. Böcker saknades såklart inte heller. Hästböckerna upptar flera hyllplan hemma hos mina föräldrar (med dubbla rader dessutom!). Hehe.
Känner ni igen de här?
Amandaböckerna var pedagogiska böcker, faktiskt lite som faktaböcker, men med Amanda i huvudrollen. Det här är den första boken, där hon börjar på ridskolan. I senare böcker lär hon sig mer och mer och därmed får läsaren också lära sig mer och mer.
Kort galopp, Amanda! av Ulla Ståhlberg
Hästbokgenren rymmer också en del klassiker, vill jag påstå. Black beautyär kanske den främsta. Det är en tidig bok som debatterar djurrätt. I den får läsaren följa Black beauty, som börjar på topp som en fin häst, men blir utsliten, plågad och hamnar hos allt sämre ägare.
Black beauty av Anna Sewell
Lite mer moderna klassiker är Britta och Silver-böckerna av Lisbeth Pahnke. De kom nog i nyutgåva på 90-talet, för jag köpte på mig flera titlar och också en hel del andra äldre hästböcker.
Britta och Silver av Lisbeth Pahnke
En stor favorit i samma serie är Drömmen om en ponny av Nan Inger Östman. Hon har rätt många hästböcker i sin bibliografi. Andra kanske har läst Önskas köpa: Litet sto?
Drömmen om en ponny av Nan Inger Östman
Jag älskade även K.M. Peytons hästböcker. Hon har skrivit massor, men Svalanböckerna tyckte jag nog bäst om!
Svalanböckerna av K.M. Peyton
Windy är en annan hästbokklassiker som jag testade, men den var nog lite daterad redan då. Jag tyckte mest att den var seg?
Windy av Elyne Mitchell
Jag läste även en hel del äldre hästböcker som jag hittade på biblioteket. Follyfoot var en favorit. På Follyfoot tar man om hand om övergivna och vanvårdade hästar. En viktig källa till hästböcker var annars bokklubbar. Mina absoluta favoriter i genren var böckerna om Stallkompisarna Susan, Carole och Lisa och deras Sadelklubben. Jag ville nog bra gärna vara en medlem i den klubben… 🙂
Stallkompisar av Bonnie Bryant
Jag har alla böcker i serien utom 2 (som drogs tillbaka och inte gick att köpa från bokklubben?!).
Stallkompisar (Sadelklubben ställer upp och Till häst i New York) av Bonnie Bryant och Follyfoot av Monica Hughes
Men självklart var det Pollux hästbokklubb som försåg med mig med hästböcker i en strid ström. Jag har hur många som helst. Av varierande kvalitet. 🙂 Men mestadels bra, såklart. Mest eftertraktade på min tid var böckerna i Fullblod-serien, som alltså handlar om ett galoppstall och följer några jockeys och deras champions (jag tror till och med att en av hästarna hette just Champion?). Ah. Pollux!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
