Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
Den döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.
Av det man känner Leif GW Persson så som han framstår i medierna och så som han beskriver sig själv i sin biografi, så känner man verkligen igen både jargong och detaljer från Perssons eget liv. Inte så att jag tror att det här ska vara självbiografiskt, men det känns att författaren känner för det han skriver. När han skriver om Johanssons dåliga hälsa så förstår man att det åtminstone delvis är självupplevt. Det är åtminstone väldigt känslosamt, utan att vara sentimentalt, när Persson skriver om Johanssons sorg över att inte kunna röra armarna som vanligt, att kanske inte kunna vara med på jakten, att inte kunna njuta av den mat och dryck som han suktar efter och alla andra små glädjeämnen som han känner sig bestulen på.
Jag gillade den här boken! Mordgåtan känns ordinär, kan jag tycka, men det vägs upp av allt runt omkring. Sedan är det också lite svårt att ogilla boken ifall man, som jag, tycker att Leif GW Persson är rolig, klok och underhållande. Jag hör till de som flitigt följer Veckans brott på TV och gör man det så känner man som sagt igen en hel del från Persson själv i karaktärerna i den här boken och det förhöjer faktiskt på något sätt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven deckare och en fin roman om hur ålderdomen drabbar.
Betyg: 4 jakttorn av 5.
Om Den döende detektiven och Leif GW Persson
Leif GW Persson (född 1945) är en svensk författare och professor i kriminologi. Han har en lång och framgångsrik karriär bakom sig inom polisväsendet och universitetsvärlden, men för många är han nog främst känd från TV, där han bland annat har synts i Efterlyst på TV3 och i SVT:s Veckans brott. Persson debuterade som författare 1978 med kriminalromanen Grisfesten, som Persson skrev efter det att han förlorat jobbet på Rikspolisen efter sin inblandning i den så kallade Geijeraffären. Hans senaste roman är Bombmakaren och hans kvinna, som kom ut 2015. Leif GW Persson har en hemsida.
Uppläsare: Peter Andersson.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Bonniers), 2010 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 509 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-012482-3, 91-7348-435-0.
Läs även: Övriga böcker i serien om Lars Martin Johansson. Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm.
Andras röster: DN, Bokhora och PocketBlogg.
Baksidestext
”Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.”
Visste ni att det kommer en helt ny berättelse om Harry Potter nästa år? Jag hade ingen aning! Berättelsen är ju liksom avslutad och klar. I helgen läste jag dock en liten notis i DN om att J.K. Rowling tillsammans med författaren Jack Thorne och regissören John Tiffany har skrivit en pjäs som heter Harry Potter and the cursed child. Det ska inte vara en prequel (föregångare). Så vad kan det vara? En berättelse om hans barn? Någon som vet eller har en bra gissning?
Jag hoppas att den i någon form når Sverige i alla fall. Lite mer Harry Potter tackar man ju inte nej till.
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp ett relativt nytt inlägg från mitt arkiv. I februari i år skrev jag lite missnöjt att jag nog inte skulle gå på årets Littfest, vilket alltså är Umeås årliga litteraturfestival. Jag hade nämligen inte möjlighet att gå på speciellt många av programpunkterna. Det blev alltså ingen Littfest för mig, trots att flera spännande namn skulle gästa årets upplaga. Men! Ett tips till mig själv och alla andra som missade Umeås egna bokmässa är att många av seminarierna finns på Youtube. Ett tips för en regnig dag!
Oj. Redan halvårsskifte. Eller vad man säger. Halva året har passerat i alla fall och min vana trogen så har jag ordnat med statistik över min läsning.
Jag kan ju säga att 2015 har varit ett händelserikt år för mig, faktiskt. Jag har t.ex. disputerat och flyttat nu under våren. Böcker har dock inte haft prio ett i mitt liv den senaste tiden och det märks kanske i statistiken. 30 böcker har jag i alla fall läst ut.
I januari och mars plöjdes det böcker. I februari och maj jobbade jag mest… Och såhär i juni har jag hamnat i post-flyttkaos och har inte haft ro att läsa så mycket.
I statistiken gömmer sig en del noveller, poesi och korta berättelser, men också några tegelstenar. Böcker med ca 300 sidor är att föredra om ni frågar mig.
Som vanligt läser jag främst böcker skrivna av svenska författare, men också en hel del amerikanskt och så. Lite enkelspårigt kanske! Men lätt hänt.
Jag läser mest böcker skrivna av kvinnliga författare. Det är också som det brukar. Vet inte varför.
Vad gäller utgivningsår så måste jag säga att jag har läst ovanligt många nya böcker, d.v.s. böcker utgivna 2015. Dock har jag främst läst böcker med några år på nacken. Har till och med läst en 60-talare!
Så mycket bra att jag inte kan välja en favorit! De är ju bra på olika sätt… Men om jag skulle försöka reducera favoritlistan lite grand så plockar jag nog ut Det här är hjärtat, Kunskapens frukt, Utan personligt ansvar och Om du vågar. Det här är hjärtat är berörande som få – en fantastiskt fin dikt om sorg. Kunskapens frukt är smart, roligt och tankeväckande om feminism och det kvinnliga könsorganet. Utan personligt ansvar är allmänt superbra om relationer – en väldigt insiktsfull bok. Och Om du vågar. Oj! Det är en överrumplande bra ungdomsbok (young adult, kanske det heter?) om cheerleadingtjejer.
Här om veckan visade jag upp lite böcker som min kille shoppat på en superrea på Akademibokhandeln. En av böckerna som nu har hittat hem är en coffeetable-bok om Art nouveau. Framsidan pryds av en av mina absoluta favoritmålningar, alla kategorier: Kyssen av Gustav Klimt. <3
I helgen gick vi förbi samma bokaffär igen och jag fyndade en hel bok om Klimt för ca 30 kr.
Alltså, alltså, alltså. Jag älskar Klimt mer och mer, känner jag nu. Och igår fick jag ännu mer Klimt, för då var jag på en förhandsvisning och såg filmen Kvinnan i guld, som är baserad på den verkliga historien om Maria Altmanns kamp för att få tillbaka de Klimt-målningar, däribland Porträtt av Adele Bloch-Bauer I, som nazisterna stal från hennes familj. Det är verkligen en jättefin film! Så himla fint och gripande om rötter och om några livsöden från Andra världskriget. Och så handlar den om Porträtt av Adele Block-Bauer I, vilket är en helt otrolig målning, och kvinnan som stod modell (Altmanns moster). Jag får lite ont i hjärtat av att tänka på att jag inte sett denna målning. Den hänger alltså på Neue Galerie i New York, men när jag var i NYC i höstas så missade vi den. Filmen har premiär på SF den 31/7.
Nåja. Det känns lite lustigt att det har blivit så mycket Klimtrelaterade grejer den senaste veckan. Men jag hittade faktiskt fler böcker. För ca 20 kr styck så fick jag t.ex. ytterligare två böcker som också går i Klimts tecken. Lite grann i alla fall. Två av tre är i alla fall lite guldiga. 😉
Jag är väldigt inne på att bli bättre på att läsa poesi, så jag är glad att jag hittade en så fin samling med Dan Anderssons samlade dikter. Det ska också bli jätteroligt att läsa Marjaneh Bakhtiaris senaste, för jag tyckte så otroligt mycket om Kan du säga schibbolet?. Det eviga folket är inte rädda då? Ja, den har jag ju redan läst och jag äger den faktiskt som e-bok. Samlaren i mig skrek dock att jag även behövde ha den i pappersform, nu när den ändå kostade 20 kr… Så kan det gå! Det är sannerligen en fantastisk bok om att vara på väg ut i vuxenlivet och en otroligt fin skildring av att växa upp i Israel.
Nu vet jag såklart hur jag löste situationen: böckerna hamnade naturligtvis hos min mamma och pappa. Även Den osynliga bron, som jag skriver om i mitt inlägg från 2013, har hamnat där. 😉
Föga visste jag i och för sig när jag författade mitt inlägg att jag mindre än två år senare skulle bo på över 100 kvadrat. Nu har jag i teorin plats med väldigt mycket böcker.
Fast jag är fortfarande skeptisk till tegelstenar. Det är jag faktiskt och kommer nog alltid vara!
En märklig sak med mig är att jag har jättesvårt att ta till mig av poesi, men att jag samtidigt älskar avskalade berättelser där författaren med några få, perfekt avvägda ord lyckas måla upp hela universum mellan raderna. Det har många gånger slagit mig att poesi i allmänhet borde uppnå precis just det som jag vill se i en riktigt bra text. Och ändå är det så svårt! Jag får allt som oftast en känsla av att allting flyger över huvudet och att jag är för dum och obildad för att förstå poesi.
Men sedan läser jag Det här är hjärtat och det griper tag i mig på ett sätt som texter nästan aldrig gör. Det gör ont och det känns och varje ord känns så självklart att jag blir bländad. Jag har länge haft Malmsten som en av mina största favoritförfattare, just för hon alltid lyckas skriva precis sådär avskalat och perfekt som bara en ytterst skicklig författare kan. Nu har jag även läst hennes mycket personliga och mycket berörande dikt Det här är hjärtat och Malmsten, som jag imponerats av under alla dessa år, har nu lyfts ännu ett snäpp hos mig. Jag trodde inte att man kunde skriva ännu mer avskalat, ännu mer precist än vad Malmsten gjort i sina loggböcker, i sin biografi eller i sina böcker från Finistère, men det kunde man visst. Det här är hjärtat fullkomligt bultar av känslor som spränger fram mellan de exakta orden. Jag tycker att det är helt otroligt. Vackert. Här finns så mycket sorg och känsla att jag för en liten stund känner att jag får låna en bit av Malmstens värld och dela hennes sorg i förlusten hon lider när hennes nära vän går bort.
Steg för steg vecklar sorgen ut sig för Malmsten själv och för läsaren. Hon besöker en sorgecoach och en hjärtklinik och ständigt bär hon med sig förlust, sorg och minnen som ingen längre delar. Sällan har jag läst en text som så insiktsfullt och fint behandlar döden, oändligheten och vad sorg består av.
Det här är 69 sidor känslor och det är så fint, så fint, så fint.
Det är ärligt talat främst jag som står för bokinköpen i mitt hem, men här om dagen kom jag hem och möttes av en rejäl hög med konstböcker av olika slag. Det visade sig att min sambo gått bananas på Akademibokhandeln och shoppat böcker för 70% av reapriset. Roligt!!
Nu kan vi bläddra i glittriga böcker om Art nouveau.
Spana in vackra mönster, t.ex. fantastiske Josef Frank.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Den döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.
Kika på tjusiga teckningar av fåglar.
