Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
I huvudrollerna finns Lillemor Troj, respekterad författare och akademiledamot, och den utlevande och bullriga Babba, som är den som egentligen har skrivit alla Lillemors romaner. Medan Babba har skrivit har Lillemors bidrag bestått i korrekturläsning och att vara ansiktet utåt. Till skillnad från Babba, som inte bryr sig mycket om kläder och det yttre, passar hon i de finare salongerna och kan åka runt på signeringar och uppläsningar.
Nu börjar dock deras hemlighet hotas och hela fasaden rämna. Babba har, bakom Lillemors rygg, skickat ett manus i eget namn till konkurrerande förlaget Rabben och Sjabben (fniss) och där berättas hela upplägget. Boken är i princip en biografi över Lillemor och indirekt Babba och deras vänskap. Nu får Lillemor manuskriptet (”paperassen”) i sina händer och hon läser i förskräckelse.
Jag inser att man måste vara ganska mycket kulturtant för att gilla den här humorn, men jag skrattar mig verkligen igenom boken, kulturtant som jag är. Formuleringarna är på sätt och vis invecklade; kryddade med omständliga och gammaldags ord, men de sitter bra och det finns ett imponerande flyt i texten. Det är himla rolig läsning, faktiskt. Utöver att vara en lekfull och humoristisk bok med blinkningar till Ekmans egna författarskap så är det också en verkligt fin bok om vänskapen mellan de här två omaka kvinnorna och hur vänskapen följer genom deras liv med sina toppar och dalar.
Jag börjar verkligen fastna för Ekmans böcker. Hon skriver så otroligt bra och har en förmåga att kunna baka in både allvar, humor och historia i sina böcker. För att inte tala om naturbeskrivningar, träffsäkert skildrade relationer och levande karaktärer. Hon har ett skarpt öga för omvärlden och en sällsynt förmåga att få ihop tighta texter där hon beskriver den. Grand final i skojarbranschen är lite extra kul att läsa om man, som jag, har läst några av hennes andra böcker. Nog finns det väl lite Lillemor och lite Babba i Ekman själv. Roligt att hon bjuder på sig själv som hon gör i den här boken!
Jag har nästan missat att en ny säsong av Min bokhylla i P4 har börjat sändas. Jag har lätt för att missa radioprogram som inte finns som podcast i iTunes. Min bokhylla finns alltså inte i Podcastappen i iPhone, men går fortfarande att lyssna på när man vill, men bara via hemsidan eller SR:s egna app. Min bokhylla är bra! I programmet besöker Mark Levengood och Jenny Lindh (bl.a. känd från bibliotekarien svarar i DN – en spalt som ensamt kan motivera varför man bör prenumerera på DN ;)) kändisar och deras bokhyllor. 🙂 Rekommenderas!
Fast… ärligt talat svämmar min telefon över av olyssnade podcasts just nu! Jag prenumererar bl.a. på Sommar i P1 och där kommer det ju nya avsnitt varje dag. Samt att jag har semester och podcasts är egentligen något jag mest lyssnar på när jag är hemma och grejar, alternativt jobbar med något där man inte blir störd av pratprogram. Inget jobbande och inget hemmafixande leder till att jag inte lyssnar och vips är telefonen typ full.
Men. Känner jag den här världen rätt så är hösten snart här och ordningen återställd.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
Som en del kanske har noterat är jag en flitig användare av Boktipset, sidan där man genom att betygsätta böcker får personliga boktips. Boktipset gör en uppskattning av vilket betyg man kommer att ge outlästa böcker. Det är en väldigt bra funktion, tycker jag. Visst har den fel ibland, men allt som oftast prickar den rätt. Jag brukar använda den här betygsuppskattningsfunktionen för att sålla bland böcker jag är nyfiken på: har boken ett uppskattat betyg på mindre än 4 (av 5) ids jag inte läsa…
De flesta bokbloggare verkar dock föredra den amerikanska förlagan, Goodreads. Det är en mycket mer levande sida vad gäller diskussioner och listor och sånt. Dessutom är den snyggare designad. Men njä, jag föredrar fortfarande Boktipset. Jag testade Goodreads för ett år sedan och nu gav jag den en ny chans, men när man läser så mycket svenska böcker som jag gör så är det bara bökigt att försöka använda en amerikansk boktipssida. Svenska böcker finns bara inlagda med svensk titel om det saknas översättning. Andra titlar måste man ha koll på vad de heter i USA. Eller helt slumpartade språk. Maria Gripes klassiska ungdomsbok Tordyveln flyger i skymningen är inlagd som Los escarabajos vuelan al atardecer… Sedan saknas betygsgissningsfunktionen och det är ju främst den jag är ute efter… Personliga boktips kan man dock få även på Goodreads (fast utan uppskattat betyg). Tyvärr är jag sugen på att läsa 0 av bokförslagen och alla boktips är tips på utländska böcker som kanske inte ens finns i svensk översättning.
Jag gissar att Goodreads är ett bra val för den som läser mycket amerikansk litteratur på originalspråk och som vill hänga på en community med andra bokslukare, men själv slår jag ett slag för Boktipset alltså! Tycker det är en riktigt fiffig sida och den har garanterat räddat mig från många bottennapp. 😉 Fler borde upptäcka den! Hade jag ingen bokblogg skulle jag ha behov av någon annan läsdagbok och då skulle jag gärna använda Boktipset bara för möjligheten att lista böcker man läst.
Såhär kring Frankrikes nationaldag, den 14:e juli, brukar Tematrio ha franska böcker i fokus och i år är inget undantag: Berätta om tre bra franska romaner!
Det har funnits en tid då jag läste en och annan fransk bok och till och med vågade mig på några kortare och enklare böcker på originalspråket, men det känns rätt avlägset nu, faktiskt. Jag vet ärligt talat inte varför. Sedan ett antal år tillbaka ges det ju faktiskt ut ganska mycket franskt i svensk översättning, tack vare förlag som Sekwa, som är specialiserade på just detta. Jag är ofta lockad att läsa deras böcker (och andra franska böcker) och jag får väl helt enkelt ta och skärpa mig.
Nåväl. De senaste franska böckerna jag läste var tydligen följande:
Älskaren av Marguerite Duras. Gav mersmak! Boken utspelar sig i det som nu är Vietnam, men som då var den franska kolonin Indokina. Bokens huvudperson lever kolonialliv och skaffar en välbärgad älskare. Det mesta runt livet för henne, modern och bröderna, är en fasad. Det är en väldigt exotisk bok, eller hur jag ska säga. Det känns som ett otroligt.. avlägset liv.
Smaken av Muriel Barbery. Kanske inte det bästa jag läst. Kanske inte ens det bästa jag läst av Barbery… Men ändå. Boken handlar om en man som ligger på dödsbädden och försöker minnas en smak. Tänk att kunna skriva en hel bok om smaker! Ja, det är faktiskt ganska fascinerande, trots att handlingen helt enkelt är lite tunn, trots allt.
Oksa Pollock: Det sista hoppet av Anne Plichota och Cendrine Wolf. Det är lite av en blek Harry Potter-kopia, men låt gå! I denna fantasyserie står Oksa Pollock, en flicka med magiska förmågor, i centrum. När ett tecken börjar visar sig på hennes kropp blir hon invigd i en hemlighet: hennes familj kommer från en parallell värld och tecknet visar att hon är den som kan rädda dem tillbaka.
Jag läste i gårdagens DN att läsandet bland pojkar ökar. Glädjande nyheter, med tanke på att det 2008 och 2009 bara var 55 % av alla pojkar i åk 4-6 som läste varje vecka, att jämföra med drygt 76 % av flickorna. Idag läser 64 % av pojkarna och, fortfarande, 76 % av flickorna. Läsförståelse är helt centralt för att tillgodogöra sig kunskaper i alla andra ämnen, så visst är det bra att unga läser. Hoppas de fortsätter med det senare i livet också.
Man kan tänka att läsning enbart är en förströelse bland andra och att man lika gärna kan titta på filmer eller spela spel, men jag tror inte riktigt att det är så. Vi är så omgivna av information, ofta skriftlig sådan i olika former, att vi verkligen måste kunna tolka och se nyanser i texter. Jag tror inte att man kan öva upp den förmågan på annat sätt än att just läsa.
Själv lärde jag mig att läsa när jag var ca 5 år och jag har läst regelbundet och ofta sedan dess. Jag är tacksam över det. Utöver att jag kunde börja skolan som 6-åring och alltid har haft väldigt lätt för mig i skolan så har jag ju, framför allt, haft ett väldigt värdefullt och roligt intresse med mig. Jag har svårt att förstå hur man kan välja bort böckerna. Jag har andra intressen än böcker, men böckerna finns alltid där och jag kan inte tänka mig något annat. Vad gör man annat än läser när man sitter i ett väntrum, på en buss, på en strand eller bara vill varva ned innan man somnar? När jag ser folk sitta på tåget och bara titta ut så tycker jag faktiskt.. synd om dem. Så tråkigt det vore att inte läsa. Jag är aldrig ensam. Jag har aldrig tråkigt. Får jag en stund över för mig själv så njuter jag av en bok. Det är verkligen en fin guldkant som jag önskar att alla kunde få ha.
En av årets bästa deckare tycker jag är Gillian FlynnsMörka platser, som handlar om Libby Day, som förlorat nästan hela sin familj i brutala mord. Hennes bror sitter inne, dömd för dådet. Men är han skyldig? Jag tyckte det var en mycket spännande och välskriven deckare och jag planerar att lyssna på Gone girl, av samma författare, så fort jag lyssnat klart på den ljudbok jag lyssnar på just nu.
Jag såg nyligt att både titlarna filmatiseras just nu och kommer på amerikanska biografer i höst. Åtminstone Gone girl kommer också till Sverige (premiär 3/10 på SF). Kul, men inte särskilt oväntat. Det känns som att de flesta bra eller halvbra deckare filmatiseras. Genren är väl tacksam att filmatisera kan man ju tänka, med tanke på hur poppis den är. Hoppas filmerna blir bra! Det finns ju tyvärr inga garantier, även om boken är bra… 😮
Nu har jag semester och ironiskt nog så läser jag nog ovanligt lite… Det händer ju så mycket annat! Och för mig är läsning något jag ägnar mig åt när jag är hemma och inte har något roligare för mig. Hm.
Nåja. Veckans Tematrio har följande uppmaning: Berätta om tre böcker ni äntligen sett till att läsa eller om tre böcker ni borde läsa!
En sådan läser jag just nu: Jag heter inte Miriam. Det är en bok som det verkligen har snackats mycket om i år och alla har något gott att säga om den. Jag tycker den är riktigt bra hittills. Angelägen och bra bok om en romsk kvinna som överlevt Andra världskriget!
Tidigare i år plöjde jag en av de senaste årens stora snackisar: Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Böckerna, som kretsar kring en kompisgäng som utplånas när HIV kommer till Sverige, är oerhört gripande och bra, men jag var inte precis först på bollen när jag läste dem. Det fina med böcker är dock att de har ett väldigt långt bäst före-datum. Jag vet inte riktigt varför man ska läsa böcker när de precis har kommit ut, faktiskt!
Om jag också ska ta en bok jag verkligen borde ha läst så blir det faktiskt svårt att välja något från min långa, långa att läsa-lista… Men varför inte något av Virginia Woolf? Jag är särskilt intresserad av att sätta tänderna i essäsamlingen Ett eget rum. Det känns som en intressant klassiker som man ”borde” ha läst.
Imorgon firar USA sin nationaldag, så det är ju väldigt passande att Tematrio handlar om just USA den här veckan: Berätta om tre läsvärda amerikanska böcker! Jag tänkte ta tre bra böcker som jag läst nyligt.
Den osynliga bron är en av mina favoriter från året. Den är skriven av Julie Orringer, som är amerikanska, men den utspelar sig faktiskt i Europa under Andra världskriget. Gripande bok! Lite för tjock, men fortfarande bra! Mycket bra, till och med.
En av årets bästa deckare är Mörka platser av Gillian Flynn. Det är en väldigt… mörk bok. Handlingen kretsar kring Libby, som förlorade nästan hela sin familj i ett brutalt mord. Brodern har sedan dess suttit i fängelse, dömd för dådet. Men är han skyldig?
Som trea tar jag en bok av en av mina stora favoritförfattare och också en av förra årets bästa böcker: Änkans bok av Joyce Carol Oates. Otroligt fin och utlämnande bok om att bli änka. När man läser den får man känslan av att man får ta del av ett stort förtroende. Så himla vacker bok!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Åh, vad hon är rolig, Kerstin Ekman! Jag blev väldigt förtjust i den oväntat humoristiska tonen i Häxringarna, men här går hon verkligen in för att skriva underhållning. På sitt sätt.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, 
