I veckan har vi haft bokklubbsträff på jobbet. Av en slump kom det upp en mängd bokförslag som alla utspelar sig i Indien, bland annat Delhis vackraste händer och New Delhi – Borås (som i och för sig handlar om en man som cyklar till sin kärlek i Borås). Jag tänkte försöka läsa dem faktiskt. Vidare så tänkte jag ge mig på Läsarna i Broken Wheel rekommenderar och Elaine Eksvärds Härskarteknik, som väl i och för sig inte är skönlitterär, men säkert ganska användbar.
Vi brukar egentligen inte ha så uppstyrda boksamtal kring böckerna vi väljer ut i bokklubben och många gånger så är det typ ingen som har läst samma bok som någon annan. Hur som helst så tycker jag att det är kul att läsa något jag förmodligen inte hade valt själv, så att säga. Kul att vidga vyerna! Den här gången finns alla böckerna som e-bok, vilket gör det extra enkelt och praktiskt att klicka hem dem. Får se vilka jag hinner med till nästa träff.
Vad ska man egentligen göra av alla väntetider som uppstår i vardagen? Telefonköerna? Tiden det tar att transportera sig några hållplatser med stadsbussen? Väntan på att vattnet ska koka upp? En del tycker nog att man i sann mindfulnessanda ska fånga dagen, men själv tycker jag att man ska läsa en (e-)bok. Jag läser alltid e-bok i hissen, i kön på Konsum, på tågstationen etc. Det här är en sådan bok jag har läst ut under typiska väntetider i vardagen och det är också en bok som är skriven just med telefonköer och annan väntan i åtanke.
I Du behåller din plats i kön har Martin Wänerholm samlat en mängd noveller som är lämpliga att läsa med allt från 1 till 29 samtal före i kön (de är bland annat organiserade efter antal samtal före i kön). Jag tycker det är hemskt kul initiativ och tyckte att det här var en extra bra bok att ha med sig i mobilen, just för att texterna är så korta och anpassade just för väntetider. Det är en samling noveller som både är underhållande och finurliga!
Du kan köpa boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Boklysten har också läst och recenserat den.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
Jag tycker att det är en fantastisk bok. Jag förstår inte hur hon får ihop det, men det får hon verkligen. Berättelsen rör sig i tid och rum, men vävs samman på ett finurligt sätt, och hur hon än lyckas, så får hon det verkligen att gripa tag. Inte vet jag någonting om vad det vill säga att utvandra, men jag tror att Thúy verkligen ringar in det i den här boken, där hon så fint skriver om identitet och kultur, vad vi tar med oss och lämnar kvar och vad vi återser när vi återvänder till det land som lämnats.
En fantastisk liten bok! Den stora styrkan är koncentrationen; hur orden sitter precis rätt för att med mina möjliga ord måla upp den värld hon skildrar. Jag tänker ofta att det är det som verkligen skiljer bra författare från riktigt bra författare; att välja att inte skriva, istället för att faktiskt göra det. Jag är mycket imponerad och mycket glad över denna lilla, men stora, läsupplevelse.
Den här veckan uppmanar Tematrio att berätta om tre böcker där naturen (hav, skog, öppna landskap, slätter, öken, djungel osv) ges plats.
Jag tycker att det här är ett ovanligt svårt tema, faktiskt! Så det blir kanske några långsökta och konstiga böcker…
Men i alla fall så börjar jag med Mörk jord, som till stor del utspelar sig på den vidsträckta Exmoorheden. Det är inte på något sätt en mysig bok om utflykter i naturen, utan handlar alltså om en seriemördare som grävt ned sina offer på heden… Hur som helst så har jag aldrig varit på Exmoor och vet inte riktigt hur det är, men boken ger faktiskt en viss känsla av hur det speciella landskapet ser ut.
I julas läste jag novellsamlingen För mycket lycka, där en av novellerna utspelar sig i skogen, där en man är ute och fäller träd. Trots att det är noveller det handlar om, så är Munro verkligen mästerlig på att måla upp miljöerna, vilka miljöer det än är. Jag imponerades stort av hennes berättelser!
Som tredje bok tar jag Den franske löjtnantens kvinna, som handlar om livet under den viktorianska tiden; en tid då Darwins idéer var poppis och överklassen gärna sökte sig till naturen. På en av sina vandringar i skogen, så träffar Charles en kvinna som verkligen väcker hans intresse..
Jag har uppdaterat utseendet på bloggen. Jag brukar försöka hålla jämna steg med de officiella teman som släpps till WordPress, mitt bloggverktyg. Egentligen tycker jag att årets tema är rätt så misslyckat, mest för att det funkar betydligt sämre i mobiler än tidigare versioner, men samtidigt så är det ju kul med lite variation, så till slut valde jag att byta till det här i alla fall. Man kanske vänjer sig…
En gång i tiden så var det nog själva kodandet och fixandet som var det roligaste med att blogga, men nu kan jag alldeles för lite för att kunna göra något själv, så jag är tacksam över att det finns så smidiga och enkla verktyg som WordPress, där man ganska mycket kan klicka och ändra utan att behöva gå in i koden och göra ändringar. Vad gäller bloggverktyg så har jag hittills testat Blogger, Textpattern och WordPress.
Textpattern kändes lite begränsat för mig eftersom det inte finns så mycket plugins och för att man inte kunde sätta hur många etiketter/kategorier som helst. Dessutom var jag till slut tvungen att överge verktyget, vare sig jag ville det eller ej, eftersom det slutade fungera efter någon slags uppdatering på servern..
Blogger var det så länge sedan jag använde, så jag kan inte säga så mycket om det annat än att jag tyckte att det var kanon på den tiden det begav sig, men nu vet jag inte alls hur det är att använda, för det har förändrats mycket sedan dess…
WordPress är nice för att det är snyggt, lättanvänt, går att använda från appar och går att utöka med massor av olika plugins. Det enda jag avskyr med WordPress är allt spam, som tyvärr är helt groteskt. Jag filtrerar så att det mesta åker direkt till papperskorgen. Utan detta skulle jag få 100-tals spaminlägg varje DAG, vilket kan jämföras med att jag under alla mina år med Blogger och Textpattern inte fick ett endaste spam. Med WordPress kan jag också sakna den fantastiska sökmotoroptimering som Googleägda Blogger ger sina bloggar… 😉 Även Textpattern placerade sig sjukt mycket bättre än WordPress, av någon anledning. Mitt besökarantal halverades ungefär när jag bytte från Textpattern till WordPress p.g.a. att folk inte längre hamnar på min sida när de söker på Google.
Jag tror att man som bloggare kan ha lite olika ingångar till bloggandet och alla kanske inte är så intresserade av det tekniska, men oavsett så tycker jag att man bör ägna en stund åt att jämföra och fundera hur man vill ha det. Har man bloggat några år så är det inte självklart att det går att flytta bloggen på ett enkelt och snabbt sätt eftersom både länkar och bilder kan brytas vid en flytt.
Jag tycker också att kvalitén på en blogg verkligen påverkas mycket av det tekniska och visuella och inte bara av själva texten och antalet uppdateringar/inlägg. Jag vägrar t.ex. att kommentera på Blogger-bloggar som envisas med att tvinga besökaren att logga in för att lämna en kommentar… Spamfilter kan också vara något som gör att man helt enkelt inte ids lämna en kommentar för att det blir så krångligt… En del bloggar (särskilt Blogger!) kan också vara svåra att hitta på, kan jag tycka, eftersom sökfunktionen fungerar ”sådär”. Andra bloggar är så nerlusade med reklam att man blir helt förvirrad och inte orkar läsa. I värsta fall läser man från mobil och råkar klicka på någon reklambanner när man scrollar. Då har man tappat mig som besökare, kan jag säga.
Ja, det var några reflektioner från en som varit med ett tag vad gäller bloggar. Jag upplever bokbloggare som en sjukt trevlig grupp människor och det både bloggas, twittras, utbyts erfarenheter och diskuteras bloggande ur alla dess synvinklar, men sällan så diskuteras det tekniska? Ändå är det ju en viktig del av att ha en blogg, kan jag tycka. Kanske borde det diskuteras mer.
Några gamla versioner av Bokblomma. Någon som minns?
Det var ett tag sedan jag postade någon bild på en snygg framsida, men nu har jag sprungit över en riktig höjdare. Vad sägs om denna guldiga?
Den är mycket snyggare ”i verkligheten” eftersom den är guldig på riktigt, vilket inte riktigt fångas i bilden ovan.. Finns en snyggare bild på Brombergs förlags facebooksida:
Bokrean står i fokus i veckans Tematrio: Berätta om tre reafynd från årets eller något tidigare års rea. Jag kan på sätt och vis tycka att böcker är så billiga året om (pocket i nätbutikerna kostar ju ofta under 50-lappen!) att rean inte är så betydelsefull längre. Dessutom tenderar det att vara ett ganska förutsägbart urval av bestsellers som reas ut och de kan man ju liksom köpa året om på ICA Maxi. Det känns liksom inte så exklusivt, eller som att man gör ett ”fynd”, om ni förstår vad jag menar. Jag gick in på Åhléns förra veckan i något helt annat ärende och såg att de hade ett reabord där det i princip enbart låg 5:2-böcker och 50 nyanser-böcker. Alltså… Jag klarar mig utan! Hahahaha. Men jag vill absolut inte såga rean, egentligen. Jag tror/hoppas att utbudet är bättre hos de mer renodlade bokhandlarna och det är ju verkligen jättekul om man kan hitta något guldkorn till ett bra pris.
Själv har jag mest köpt kokböcker de senaste åren, men kvoten är fylld, misstänker jag, så jag har inte fyndat något nytt i år. Jag var lite sugen på att köpa Bonniers kokbok i år, men jag stillade mig. Jag har sedan tidigare Bonniers vegetariska kokbok och tycker den är supefin och inspirerande (den finns dock inte på rea). Ja, det här är kanske inte ett fynd jag har gjort, som ni märker, men jag tipsar gärna om kokböcker, generellt. Jag har ärligt talat lärt mig att laga mat genom kokböcker och recept från nätet, så jag tycker nog att alla som flyttar hemifrån borde få ett lass kokböcker med sig. Jag har förresten skrivit ett helt inlägg om vegetariska kokböcker om någon är intresserad.
I år köpte jag 10 random e-böcker på rea, men den upplevelsen var inte så angenäm, så jag skriver inte mer om dessa ”fynd”. En e-bok jag inte köpte, men som fanns där bland alla reatitlar, är Att komma hem ska vara en schlager. 39 spänn för en bok som är bland det finaste och mest rörande jag läst! Jag är lite inne på att köpa den, trots att den redan är utläst. En del böcker.. vill man liksom bara återvända till. Överväg att köpa den!
När jag var liten så var bokrean en av årets höjdpunkter. Då köptes hästböcker, ungdomsböcker, böcker om katter & ponnier etc. i stora lass. Beteendet fortsatte långt upp i tonåren. Då köpte jag lite av varje. Jag vet inte ens vad jag gick efter. Nu för tiden läser jag ogärna något helt okänt, men på den tiden kunde jag liksom komma hem från rean med grejer från, för mig, helt okända författare. Jag vet att jag köpte Mitt i livet på en sådan rearunda. Det blev min första bekantskap med Joyce Carol Oates; något som utvecklats till en djup kärlek till hennes böcker. Älskar hennes böcker och har sedan den där reaboken läst ytterligare 10 små mästerverk av denna författare.
Nu har de nominerade till Sveriges radios romanpris presenterats. Av dessa har jag bara läst Vägen mot Bålberget, Therése Söderlinds fantastiskt fina bok om häxbränningarna i Sverige. Övriga nominerade är Den mörka sporten av Viktor Johansson, Helioskatastrofen av Linda Boström Knausgård, Andningskonstnären av Per Odensten, Vårt gemensamma liv av Anna Schultze samt Hägring 38 av Kjell Westö. Har du läst?
Igår såg jag filmatiseringen av Boktjuven tillsammans med några av mina bokklubbskamrater från jobbets bokklubb. Jag hade låga förväntningar, för filmen har inte blivit särskilt väl mottagen och de tidningar som delar ut betyg har på sin höjd gett den 3 av 5 eller, ännu oftare, 2 av 5…
Och nä, den var inte särskilt imponerande. Framför allt är den extremt sentimental. De har verkligen gått all in för att vrida på tårkanalerna hos kidsen. Scenerna är sökta och platta och känns mest suck-framkallande för mig som vuxen. Det blir väldigt mycket ”Disney”/familjefilm och ärligt talat så funkar det inte med en film om Andra världskriget. På toppen av det så sitter man som ett frågetecken hela filmen och undrar varför i helskotta skådespelarna pratar engelska med kraftig brytning, förutom när de brister ut i sånger eller skriker åt varandra, för då växlar de plötsligt över till tyska. Det är kanske så att amerikaner inte är bekväma med filmer med textning? Men kör på engelska då! Det hade känts mer motiverat än att växla språk och att ha den där otroligt märkliga brytningen. Vidare så måste jag säga att det övergår mitt förstånd varför en film måste vara längre än typ 1 h 45 min. Boktjuven känns på tok för lång.
Vill ni ha några tips på bra, bioaktuella filmer så kommer de nedan:
American Hustle. Fantastisk film om några fifflare som åker dit och blir lockade med strafflidning om de hjälper en framgångslysten FBI-agent att sätta dit fler, och större, bedragare. Irving vill hålla det på en lagom låg nivå. FBI-agenten vill klämma dit maffian. Det är rörande, sjukt roligt och spännnade, om varannat. Och så otroligt fina och mångbottnade karaktärer och på det ett enormt imponernade skådespeleri. Underbar film! Jag ler fortfarande när jag tänker på filmen.
Her. Lite oväntat den finaste kärleksfilm jag sett. Så djupt vacker att man vill gråta. Handlingen kretsar kring en frånskild och olycklig man, som får livslusten tillbaka och blir förälskad när han lär känna sitt nya operativsystem med artificiell intelligens. Det var länge sedan jag blev så berörd av en film. Sällan blir känslor på film och människans litenhet så påtagliga som i Spike Jonzes sci fi-berättelse.
Gravity. Klaustrofobisk film som utspelar sig i rymden. En astronaut, spelad av Sandra Bullock, försöker ta sig hem sedan rymdfärjan förstörts. Jag satt på helspänn och mådde typ fysiskt illa hela filmen. Det är verkligen en snygg film och otroligt spännande. Skönt också att den, helt okommenterat, har en kvinna i huvudrollen. Den har nog slutat gå på de flesta biografer, men kommer kanske tillbaka nu när den belönats med 7 Oscars.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
