”I bokbloggosfären pågår en diskussion om bra och dålig litteratur. Johanna L på Bokhora initierade debatten som senare följts upp av Enligt O och Litteraturkvalster. Läs och tyck till! Får, kan, bör man kategorisera? Och vem har i så fall rätt att uttala sig? I denna tematrio är det i alla fall meningen att ni ska berätta om litteratur ni tycker är dålig. Ge exempel och motivera varför. Och låt andra tycka annorlunda!”
Debatten handlar, som jag uppfattar den, om ”dålig” i betydelsen ”inte tillräckligt finkulturell”. Det finns ju rätt mycket litteratur som brukar räknas som ”skräp”, t.ex. Harlequinromaner i allmänhet, men ”dålig” kan ju också innebära dålig i betydelsen att boken helt enkelt inte föll i smaken… Jag kan t.ex. inte påstå att Hjärtdjur gav mig särskilt mycket, men i kulturelitens ögon beror det väl troligast på att den är för bra för mig… 😉 Jag tänker ändå ta mig friheten att nämna just Müllers symbollastade bok om att leva i en diktatur. Tänk om hon hade delat med sig av sina erfarenheter på ett mer lättillgängligt sätt; så gripande det hade blivit! Nu kände jag bara ”jag.orkar.inte”. Är inte att skriva invecklat och inlindat ett dåligt sätt att förmedla något viktigt?
Men okej. Jag ska inte spela dum. Klart jag fattar att en del böcker har fler lager än andra. När man läser Paulo Coelho blir man skriven på näsan med hans idéer och funderingar kring livets mening och hans böcker kommer inte att gå till historien som några stora titlar. Visst, Alkemisten gillade jag massor; den kändes ”ny” och intressant, men sedan följde en massa kopior av samma sak. Någontans vid Valkyriorna tappade jag intresset helt.
Som tredje bok tänker jag nämna något jag inte ens har läst. Hehehe. Men alltså. Allvarligt. Jag älskar att hata Femtio nyanser av honom. Varför finns sådana böcker på topplistan? För den som vill läsa porr är det bara att googla lite, så ska ni se att det finns gratis noveller där ute. Jag kan inte förstå hur sådant kan ges utrymme ute i ljuset… I en bok som säljer som smör? Och nej, det handlar inte om att jag är pryd. Det handlar om att jag inte kan föreställa mig att fanfiction, inspirerat av något så tröttsamt som Twilight, kan ha några kvalitéer över huvud taget, bortsett från det rent funktionella i att en del tydligen går igång på den erotiska biten. Så: varför säljer de bättre än Harry Potter?! Fan, vad dåligt att världen ser ut så!
Jag har sett att det just nu finns en utställning om Tomas Tranströmer på Nobelmuseet. Jag har inte sett den själv, men den verkar vara väl värd ett besök. Tranströmer har till utställningen delat med sig av personliga saker som varit inspirationskällor i hans skrivande.
Förra året hade jag som ett projekt att läsa Tranströmers verk. Det var mitt första egentliga försök att läsa poesi och jag borde följa upp med något mer.. Någon som har tips på lättläst poesi?
När Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur förra året så skedde det inte helt utan protester. Flera författare, däribland Herta Müller, som själv belönades 2009, uttryckte sitt missnöje över att priset gått till någon som är övertygad kommunist och tydligen inte tar avstånd från censur. Med detta i tankarna började jag läsa Mo Yans roman från 2006, Ximen Nao och hans sju liv.
Boken inleds vid det kommunistiska partiets maktövertagande, då godsägaren Ximen Nao blir avrättad och hans mark uppdelad. Den största delen kommer att hamna i folkkommunens händer och en minskande remsa kommer att brukas av Ximen Naos fosterson och tjänare Lan Lian, som så småningom blir den sista oberoende bonden i Kina. Ximen Nao finner det ytterst orättvist att han har blivit avrättad och kräver i dödsriket att han ska få återvända till Jorden. Det får han också – i skepnad av Lan Lians åsna.
I tur och ordning fortsätter sedan Ximen Nao att återfödas som tjur, gris, hund, apa och, slutligen, människa igen och han kommer att kunna betrakta sina före detta fruar, barn, vänner och ovänner i den gamla hembyn, som förändras i takt med att Kina förändras och genomlever svält, Kulturrevolution, millennieskifte…
Det är lite av en tegelsten (omkring 650 sidor), så man har tid att leva sig in i miljöerna och lära känna karaktärerna. Jag har en tendens att fastna för tjocka böcker, just för att man lever med dem så länge och får följa huvudpersonerna under så lång tid att det till slut känns som att man känner dem, men jag måste säga att det här inte är någon lätt läsning. Mo Yans stil handlar om att blanda saga och magi med historia och realism. Han lånar till och med ut sitt namn till en av bokens karaktärer (en näsvis rackare!). Och just för att det är så mycket knasigheter i boken, blandat med sådant som känns som autentiska vittnesuppgifter från historia händelser, så känns det som att det är mycket som går över huvudet på mig som läsare. När Mo Yan skriver om blödande hårstrån och korkade vildsvin så kan man läsa det som roliga anekdoter, fast tanken slår en ju också att han kanske använder det som symboler för något annat; något som jag inte förstår. Man känner sig lätt dum när man läser Mo Yan och till slut väljer jag att bara läsa den som den är och se allt hittepå som något som är instoppat för att lätta upp och underhålla. Faktiskt, så har Mo Yan stor humor och det är en på många sätt rolig bok. Särskilt tycker jag att han lyckas i att skildra Ximen Nao i de olika skepnaderna; det är alltid Ximen Nao som beskrivs, men författaren lyckas också pricka in hur världen kanske ser ut från ett djurs ögon. Han gör det träffande.
Jag är glad att jag läste boken, men jag erkänner villigt att den bjuder en del motstånd… Jag inser att man säkert kan läsa in mycket mer i den än vad jag någonsin skulle kunna komma på, men å andra sidan finns det ingen som förbjuder någon att läsa en bok rakt upp och ner utan att trassla in sig i symbolik och omskrivningar. Huruvida Mo Yan kritiserar eller inte kritiserar kommunistiska partiet tillräckligt mycket vet jag inte. Det är inte som att han döljer idiotin i de inte särskilt fungerande folkkommunerna och de vansinnessatsningar som följt sedan kommunisterna tog makten, men jag vet inte tillräckligt mycket om Kinas moderna historia för att kunna avgöra vad Mo Yan har valt ut att berätta och vad han har valt bort.
Det är väl en pysselbok för barn, förstår jag. Men lustigt ändå. Dessutom är väl själva grejen med pinnar att små barn plockar upp dem och har dem som världens roligaste leksak precis som de är.
Snart är det bokrea! Nytt för i år är att Akademibokhandeln också släpper sin reakatalog digitalt. Det är ju trevligt. Själv tar jag inte emot reklam i brevlådan, så jag missar alltid bokreainfon (eller hänvisas till att bläddra omkring i en omständlig PDF). Jag har inte spanat in årets katalog så noga, och jag är ärligt talat ingen storshoppare heller, men några tips på böcker som jag har sett finns på årets rea är i alla fall Stjärnlösa nätter (dock inte ljudboken, som är på bilden), Korparna, Niceville och Doktor Glas. Känner jag mig själv rätt så kommer jag säkert slå till på någon kokbok och om det inte vore för att den redan står i hyllan (bibliotekslån), så skulle jag nog köpa Einstens fru också…
I dessa dagar är verkligen näthatet på tapeten. Då är det lite roligt med en motvikt och en uppmuntran att istället vara snäll. Jag har precis fått Undret av R.J. Palacio – en bok som handlar om en pojke som föds med deformerat ansikte, ”skyddas” från att gå i skolan eftersom föräldrarna är rädda för att han ska bli illa bemött av andra barn, och som 11 åring ändå faktiskt går till en vanlig skola. Boken har i USA bland annat fört med sig en Twitterkampanj: #choosekind, där alla uppmuntras att skriva inlägg om snällhet. Nu kommer den svenska varianten #väljvarasnäll. Vad har du gjort för snällt idag?
Dags för Tematrio; den här veckan med tema Överraskningar: Berätta om tre böcker som visade sig inte överensstämma med dina förväntningar.
Jag brukar ha höga förväntningar när det gäller snackisar och sedan brukar jag bli besviken när jag väl kommer mig för att läsa… Så, jag var faktiskt inställd på att bli besviken över Niceville, som det ju talats så gott om överallt. Till min förvåning var den precis så bra som jag inte hade vågat hoppas på. 😉
Detsamma gäller Eld, del två i Engelsforstrilogin. Med en så stark inledning som Cirkeln så trodde jag aldrig att Eld skulle kunna leva upp till förväntningarna. Jag hade fel. Uppföljaren toppade verkligen. 🙂
En nylig överraskning är Prins Charles känsla. Jag är van vid att seriealbum är underhållande och består av enrutare och kortare serier. Strömquists bok om kärleken innehöll referenser i var och varannan ruta; som vore det en populärvetenskaplig faktabok. Gillade den (även om jag inte alltid höll med… ;)!
Idag är det Alla hjärtans dag; den där dagen som är lite av en vattendelare – antingen firar man den, eller så ser man absolut ingen poäng. Oavsett vilket så finns det inget som hindrar att man delar med sig av lite tips på kärleksböcker. 😉 Som många av mina läsare vet så är jag hemskt kär, men råkar tyvärr hata sliskiga böcker med Hollywoodtrams. Det är inte så mycket att göra åt saken… Men ändå! 5 boktips:
1. Ett boktips för den som eventuellt är tveksam till hela konceptet ”Kärlek” kanske kan passa på att läsa Prins Charles känsla, en dag som denna. Jag gillade den massor, även om jag inte alltid höll med författaren… Liv Strömquist har i seriealbumet försökt gå till botten med kärleken som samhällsfenomen. Hon är kritisk! Och boken är mycket underhållande och tänkvärd.
2. Den allvarsamma leken är en av alla tidernas ärligaste och bästa kärleksböcker. Skriven av den stilistiskt fulländade Hjalmar Söderberg. En favoritbok.
3. Doktor Kessners hemlighet är ingen renodlad bok om kärlek, men det är en spännande äventyrsbok för den yngre läsaren och den innehåller också en klockren beskrivning av den första, pirrande, blyga kärleken.
4. Den har några år på nacken, men den är fortfarande ack så läsvärd: Förnuft och känsla. Här ryms triangeldrama, känslostormar och äktenskap som mer eller mindre är arrangerade. En fantastiskt intressant och rolig(!) läsning.
5. Ibland är inte kärleken så rackarns lätt att finna. Det skildras väldigt avklätt och fint i Vi har redan sagt hej då. Det är en tunn bok, som på något sätt lyckas ringa in väldigt mycket i hur det kan vara att vara singel idag. Jag gillade den massor.
Spill: En damroman är en bok som har följt mig länge. Jag har haft den i mp3-spelaren sedan jag vet inte när. Förr lyssnade jag ofta och regelbundet på ljudböcker i och med att jag brukade lyssna när jag sprang, men jag har haft paus från löpningen sedan i våras, så nu har det blivit mer sporadiska lyssningar. Det kanske inte precis förhöjer läsupplevelsen att låta det gå lång tid mellan lyssningarna. Hur som helst kan jag väl konstatera att jag gillade boken, men att den kanske inte bjöd mig någon direkt wow-känsla. Kanske hade jag också för höga förväntningar. Det här är trots allt en Augustprisvinnare, och till skillnad mot många andra (pretentiösa) priser, så brukar jag uppskatta Augustprisvinnare och finna böckerna både läsvärda och lättillgängliga.
Spill handlar om författaren Sigrid Combüchen (ja, det här är ytterligare en i raden av böcker där författaren lånar ut sitt namn till en av bokens karaktärer…), som en dag får ett brev av en läsare. Läsaren är en äldre dam, Hedwig Langmark, som tycker sig känna igen ett foto som beskrivs i en av Combüchens böcker. Hon frågar sig om fotot inte råkar vara ett foto som tagits av hennes familj på 30-talet. Det visar sig att hon har rätt. Sigrid har hittat fotot och låtit sig inspireras av det när hon har byggt upp persongalleriet till en av sina böcker. Nu börjar hon intressera sig för Hedwig och hennes liv och det som följer är en lång brevväxling, varvat med en skildring av livet som ung kvinna i 30-talets Stockholm.
Det är alls inte ointressant. Jag tycker det är kul att läsa om livet på 30-talet och följa med huvudpersonen i sina kärleksaffärer, sitt familjetrassel och en spirande karriär.
När jag läste om boken hos morgontidningarna fick jag dock veta att man ska läsa boken som någon slags stilfulländad bok om fiktion vs. verklighet;att alla bokens ”Hedda”, den unga kvinnan vars liv vi får följa, är en påhittad karaktär i Sigrids bok, och inte är samma person om Hedwig Langmark. Jaha, tänkte jag, vad synd att det gick mig förbi. Kanske är det sådant som händer när man lyssnar på ljudböcker på ett slarvigt sätt…
Förmodligen kan man läsa in mycket mer i den här boken än vad jag någonsin gjorde. För mig var det bara en trevlig bok om en ung tjej med livet framför sig och ett Stockholm, så som det var för 80 år sedan. Inte så illa det heller!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Den här veckan handlar Tematrio om ”dålig litteratur”. Lyrans noblesser skriver:
