Östersjöar är en diktsamling av nobelpristagarenTomas Tranströmer. Den kom ut första gången 1974 och består av sex dikter som kretsar kring Östersjön. Själv har jag vuxit upp i en stad vid kusten till Östersjön och jag kan därför se miljöerna framför mig, men framför allt tycker jag om hur Tranströmer berättar sin morfars och mormors historia: livet som lots och en barndom som tar slut i förtid, när föräldrarna dör unga och dottern får slita som piga hos fosterföräldrar. Det är en riktigt fin liten bok. Kanske märkligast är den dikt som handlar om en kompositör som lider av afasi; tillståndet som Tranströmer själv kom att drabbas av många år senare efter en stroke.
Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger fel ord.
Kan alltså inte nås av upphöjelses eller fördömanden.
Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil, han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.
Han skrev musik till texter han inte längre förstod –
på samma sätt
uttrycker vi något med våra liv
i den nynnande kören av felsägningar.
Den här veckan handlar Tematrio om ”oväntat ogilla”: Vilka böcker/författare ogillar ni (eller gillar oväntat lite) trots att ni förväntat er eller ”borde” gilla?
Ogilla är väl ett starkt ord, men ärligt talat blir jag nästan alltid liiite besviken när jag läser hyllade böcker… Det är helt enkelt svårt för böcker att leva upp till för höga förväntningar. En sådan bok är t.ex. Igelkottens elegans, som jag aldrig har hört ett ont ord om, men som jag blev besviken över eftersom slutet var så snöpligt…
En annan besvikelse kom när jag läste MurakamisKafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och sedan började jag med boken om tonårskillen Kafka, som är på rymmen, och tyckte inte alls om den.
Ytterligare en besvikelse är Trilogin om Härskarringen. Jag tog mig knappt igenom för att de var så tunglästa… Och då hade folk jag känner upprepade gånger sagt att det är de bästa böcker de läst. Hur?!
Jag har fått en ny ljudbok helt nyligt. Härligt! Förlaget beskriver den med:
Spänning i högt tempo, pulserande relationsdrama i fyra plan och … tabula rasa.
På ljudboksfronten ser jag också fram emot en kommande ljudbok från samma förlag: Alla mina vänner är superhjältar i uppläsning av Morgan Alling. Morgan Alling! Han är ju min favorituppläsare! 🙂
Idag är det alla hjärtans dag, så idag passar det extra bra att tipsa om några böcker om kärlek. Kärlek är ju som bekant ett tema som i någon form och utsträckning återkommer i en majoritet av de böcker och filmer och den musik som ges ut. Inte så lätt att vara nyskapande med andra ord! Ändå finns det ju otroligt mycket bra som berör kärlek i olika former.
Oskuldens museum av Orhan Pamuk är en bok som sa mig mycket nytt. Det är ett skruvad kärlekshistoria och en fantastisk bok om en lycklig man som lever utanför normen. Boken hör, liksom LagerlöfsKejsarn av Portugallien, med liknande tema, till en av mina favoriter. Kejsarn av Portugallien handlar om en far-dotterkärlek, men även här räknas huvudpersonen som ”galen”: galen av sorg efter sin förlorade dotter. Otroligt läsvärda böcker!
En annan kärleksbok som jag tycker mycket om är Haruki Murakamis lågmälda och fina roman Norwegian wood, som kretsar kring en ung man och hans förhållande till ett par kvinnor: den ena skör och psykiskt sjuk och den andra livfull och utåtriktad. Som konstrast kan jag inte påstå att jag gillade Hermanns brevväxlingsroman Prioritare till en början. Den växte dock något oerhört mot slutet och jag minns den som en riktigt intressant kärleksroman. Ytterligare en kärleksbok, och samtidigt en mycket intressant skildring från Andra världskriget, är den fantastiska romanen Molnfri bombnatt, om kärleken mellan en ung tyska och en SS-man. Vibeke Olsson är författaren.
Den 22:a februari är bokrean officiellt igång, men redan nu går det att förhandsboka titlar hos nätbokhandlarna. En stor del av årets bokförsäljning sker under rean, men själv tycker jag att mycket av grejen med rean har försvunnit med nätbokhandlarna. Jag tyckte att bokrean var kul på den tiden jag faktiskt gick i bokaffärer och kollade runt, men nu är spänningen borta när man redan långt i förväg kan skaffa sig full koll på utbudet. Sedan har jag väl de senaste åren i och för sig inte haft något större intresse av att shoppa böcker. Jag lånar hellre på bibliotek eller läser e-böcker, som inte tar någon plats hemma.
Bland alla reatitlar kan jag i alla fall konstatera att en hel del av de böcker jag läst den senaste tiden finns med, t.ex. Igelkottens elegans, Lilla himlafågel, Om Jesus, Cirkeln, Så jävla normal och Fågelsång (boken med inspelad fågelsång, ni vet!). Många av de böcker som jag är intresserad av att läsa finns också till bra priser, t.ex. Min kamp, Korparna och Liv Strömquists Einsteins fru. Får se om jag kanske köper Einsteins fru ändå. Jag tyckte ju så bra om Ja till Liv!.
Titeln Ja till Liv! ger omedelbara associationer till abortmotståndare, men om man börjar läsa Liv Strömquists knivskarpa seriealbum med förväntningar att den ska vara propaganda mot aborter, så kommer man att bli grymt besviken. Ja till Liv! är tvärtom en bok där Strömquists vänstersympatier och feministiska åsikter får ta stor plats och det är Arbetslinjen som står i fokus vid bokstaven A. Serien Arbetslinjen utspelar sig 1000 år framåt i tiden och handlar om ett märkligt fynd som man har gjort under utgrävningar av Peppes Bodega. Fyndet består av en tavla som kallas Arbetslinjen och det är ett verk som verkligen förbryllar forskarna, som för det första aldrig tidigare har hittat några tecken på att moderater kunnat producera någon form av kultur och som dessutom inte kan förstå vad Arbetslinjen egentligen gick ut på. Hur kunde man uppleva en arbetsbrist när det fanns så otroligt mycket att göra? Varför gav de mest behövda jobben sämst betalt? Varför trodde man att arbete gav en känsla av mening med livet, när man samtidigt var tvungen att kontrollera att alla verkligen sökte jobb?
Det var länge sedan jag läste något så roligt och träffsäkert. Jag håller inte med Strömquist i alla hennes åsikter och det finns serier som jag bara tycker är plumpa, men som helhet är boken fantastisk. Varje mening sitter där den ska och bilderna är snygga och detaljrika. Inte sällan är bilderna kollage med inklistrade dumheter från tidningar och citat från andra medier. Den här ABC-boken är något av det bästa och mest tankeväckande jag har läst på på länge. En riktigt bra satir!
Om det är fler än jag som väntar på fortsättningen till förra årets succéungdomsbok: Cirkeln, så är det nu officiellt att del två i Engelsforstrilogin, Eld, börjar säljas den 26:e april. Den här gången lär förlaget knappast behöva marknadsföra sig rejält på privata bokbloggar, som de valde att göra när Cirkeln släpptes. Jag och många andra bloggare fick manuset skickade till oss innan boken var tryckt, så att vi skulle hinna läsa den. Det kändes kul att vara lite utvald på det sättet. I år, när försäljningssuccén är ett faktum, gissar jag att jag får köpa/låna boken. 😉 Men det går ju bra det med! 🙂
Jag gillar framsidorna förresten. När jag läste manuset hade jag ju ingen aning om hur boken skulle komma att se ut, men den blev riktigt fin. Det är kul att del två är i precis samma stil. 🙂
Den senaste Tematrion handlar om olästa författare: Berätta om tre författare ni ännu inte läst, men har lust att läsa! Jag har pinsamt många böcker på min att läsa-lista (316 och den krymper inte!), så det är inte svårt att hitta tre namn på författare som jag är intresserad av att läsa.
En författare som jag är nyfiken på är Kerstin Ekman och just nu lyssnar jag faktiskt på Guds barmhärtighet som ljudbok. Det går dock lite trögt eftersom inspelningen är så låg att den enbart funkar att lyssna på i en tyst miljö (d.v.s. inte på bussen eller labbet och knappt på promenaden…). Guds barmhärtighet är första delen i Vargskinnettrilogin, och utöver denna trilogi vill jag också läsa Händelser vid vatten.
Efter 2011 års tjat (överallt, hela tiden) om Karl Ove Knausgård och hans enorma biografi (sex volymer) är jag såklart nyfiken. Frågan är om böckerna kan leva upp till mina förväntningar..? 🙂
En tredje författare som jag vill läsa är Doris Lessing, för jag har på känn att jag kommer att gilla hennes böcker och jag älskar när jag blir överbevisad när det gäller mina fördomar om att Nobelpristagare inte skulle vara läsvärda (jag föreställer mig att Nobelpristagare skriver omständligt och är svårlästa).
Rödhake, av Jo Nesbø, är en spännande deckare som rör sig mellan nutid och händelser under Andra världskriget.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Rödhake är den tredje boken om kriminalaren Harry Hole och med fördel borde jag kanske läsa de sex efterföljande böckerna. Det gör ingenting att man hoppar in mitt i berättelsen, och skippar de två tidigare böckerna i serien, men jag känner mig delvis snuvad på slutet, vilket faktiskt drog ned betyget en hel del.
Trots detta är det en spännande deckare. Handlingen kretsar kring Harry Hole, som i bokens början blir befordrad, och som får i uppdrag att utreda nynazistiska grupper, bland annat för att det finns en misstanke om att det kommer att bli bråkigt under nationaldagsfirandet, som sammanfaller med Eid al-Fitr. Hole är dock mest intresserad av ett sidoprojekt som kretsar kring ett kraftfullt vapen som någon har fört in i landet. Parallellt med berättelsen från Holes synvinkel, görs historiska tillbakablickar till en grupp norska soldater som stred för tyskarna under Andra världskriget. Denna berättelse har på något sätt en koppling till en cancersjuk man, i nutida Oslo, som är ute efter hämnd.
Den historiska biten gör att deckaren sticker ut och blir extra intressant. Jag tycker att Boken var riktigt bra och välskriven, men som sagt saknar jag ett fullständigt slut. Det är väl dock mitt eget fel: vad kan man begära av en bok som är en del av en serie?
Jag såg förresten filmatiseringen av Jo Nesbø-deckaren Huvudjägarna för några månader sedan. Den var onödigt rå och blodig, men också väldigt klurig och spännande, precis som Rödhake. Vi kan nog förvänta oss fler filmatiseringar framöver, om jag får gissa. Det här verkar faktiskt funka som film.
Rödhake
Rødstrupe översattes till svenska av Per Olaisen och gavs ut av Forum 2002. Övriga delar i Harry Hole-serien är Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Törst, Kniv, Blodmåne. ISBN: 9137118773, 9789174295559.
Jo Nesbø
Jo Nesbø är en norsk författare. Han är även sångare i bandet Di Derre.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Östersjöar är en diktsamling av nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Den kom ut första gången 1974 och består av sex dikter som kretsar kring Östersjön. Själv har jag vuxit upp i en stad vid kusten till Östersjön och jag kan därför se miljöerna framför mig, men framför allt tycker jag om hur Tranströmer berättar sin morfars och mormors historia: livet som lots och en barndom som tar slut i förtid, när föräldrarna dör unga och dottern får slita som piga hos fosterföräldrar. Det är en riktigt fin liten bok. Kanske märkligast är den dikt som handlar om en kompositör som lider av afasi; tillståndet som Tranströmer själv kom att drabbas av många år senare efter en stroke.
