Prins Charles känsla

Prins Charles känsla - Liv StrömquistJag kan säga direkt att jag inte alltid håller med Liv Strömquist i alla hennes slutsatser eller delar alla hennes åsikter, men det hindrar mig inte från att verkligen tycka fantastiskt mycket om hennes seriealbum Prins Charles känsla. I Prins Charles känsla gör Strömquist ett försök att förklara kärleken (den heteronormativa parrelationen, om någon trodde något annat) som samhällsfenomen och att gå till botten med varför otrohet är en sådan dramatisk återvändsgränd som innebär att “Nyss älskade jag dig, men nu hatar jag dig!! Jag vill aldrig mer träffa dig. Förutom eventuellt på en stel fika en gång om året”. Underbyggt med argument från olika källor, inom t.ex. sociologi och historia, och i snygga tuschteckningar, liknar hon kärlek vid religion och förklarar sin syn på kopplingen mellan makt och relationer. Det är både skrattframkallande och gör en lite illa till mods samtidigt. Många av karaktärerna som flimrar förbi har man ju liksom träffat på i det verkliga livet. Som de där tjejerna som är lite som en morsa för sina pojkvänner och som gör allt för att ställa upp, ta hand om och visa sin kärlek, men som inte får så mycket tillbaka… I kändisvärlden kan de heta Whitney Houston, Victoria Benedictsson eller Diana…

Det här är nog det tightaste och bästa jag läst i serieform hittills. Det är lätt att se serier som roliga enrutare eller strippar, men Strömquist visar också att serier kan vara ett forum för mer djupa gransningar. Det är ju ingen fackbok, men jag blev positivt överraskad över att boken trots allt är så informativ, samtidigt som den är sjukt rolig. Vad som också är befriande med serietecknare som Liv Strömquist är att trots att seriena är så feministiska och vänster, så fastnar de inte i att vara politiskt korrekta och mossiga. Tvärtom så  skojar Strömquist om allt och går gärna över gränsen för vad de flesta skulle anse bekvämt (tror jag). Exempelvis har hon inga betänkligheter att hänga ut Arne Weise, som är så folkkär, som topp 1 på topplistan “våra allra mest älskade torskar”. Hon har ett skönt, o-tjejigt (hehe) sätt att skoja om saker. Det är ju så lätt för alla att kritisera kvinnliga kändisar för än det ena, än det andra (gärna kommentarer om det yttre!). Strömquist trampar utan betänkligheter rakt in i det träsket, men som motvikt drämmer hon till män som Hugh Grant och Jerry Seinfeld. Det kanske inte är det finaste sättet att skapa någon slags debatt som jämlikhet, men hon fegar verkligen inte. På många sätt är hennes serier väldigt tankeväckande och intressanta, även om jag personligen inte köper allt.

Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.

Äntligen något nytt av Pessl!

Det sägs att det kommer nytt med Marisha Pessl i år! Det var några år sedan.. Men jag läste och fastnade totalt för hennes första bok, Fördjupade studier i katastroffysik. Sedan har det inte utkommit något mer och det har verkligen känts synd. Hennes debut var så speciell och annorlunda. Boken är upplagd som en kursplan och den är spännande och förbluffande rakt igenom.

Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl

Jag har försökt hitta info om den kommande boken, men har inte hittat mer än att den heter Night film och kommer ut i augusti. Hittade också några rader på Goodreads:

“A psychological literary thriller in which a young New York filmmaker sets out to investigate the apparent suicide of Ashley Cordova, daughter of a famous and reclusive movie director.”

Den översätts förhoppningsvis till svenska rätt så kvickt.

Grattis Gardell! Yttligare ett pris för Torka aldrig tårar utan handskar

Nu har rösterna räknats samman och vinnaren till Bokbloggarnas litteraturpris har utsetts! Vinnaren är Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar: Kärleken. Snacka om att jag vill läsa den! Får se när det blir av… Gardell kommer förresten till Umeå i april med sin show. Jag och min kille ska dit och jag ser verkligen fram emot det. 🙂 Det blir första gången jag ser stand up med Gardell.

Torka aldrig tårar utan handskar Kärleken - Jonas Gardell

Nästa år kan jag för övrigt vara med och rösta fram 2013 års pristagare till Bokbloggarnas litteraturpris; i och med att alla som nominerar böcker får vara med och utse vinnare året därpå. Får se om jag hittar någon att rösta på nästa år. Jag hade inte tänkt ta emot några recensionsexemplar i år (hinner inte läsa!), såvida ingen kontaktar mig och uttryckligen frågar om jag vill läsa typ Nyckeln eller något nytt av Jonas Hassen Khemiri… 😉 Med andra ord är det inte så troligt att jag läser något ur utgivningen 2013.

Vibeke Olsson får medalj

Förra året fick “Alfons mamma”, Gunilla Bergström, medalj för sitt författarskap. Här om veckan offentliggjordes det ett gäng nya personer som kommer att tilldelas medalj. En av de är författaren Vibeke Olsson. Det var ju fantastiskt roligt att höra. Bara boken Molnfri bombnatt gör att hon är väl förtjänt av utmärkelsen. Inte läst den? Gör det! Det är bland det bästa jag läst i genren “böcker om andra världkskriget“. Litteris et Artibus heter för övrigt den kungliga medaljen och den tilldelas för konstnärliga insatser. Själv hoppas jag på att tilldelas NOR-medalj om 27 år. Nit och redlighet i rikets tjänst. Hehe.

Molnfri bombnatt - Vibeke Olsson

Mördare utan ansikte

Mördare utan ansikte - Henning MankellKanske är jag den enda som inte har läst en enda Wallanderdeckare förut och heller inte har sett någon filmatisering. Nu har jag i alla fall läst den första delen i Mankells serie om polischef Kurt Wallander. Den har några år på nacken, 22 närmare bestämt. Jag funderar på om den känns lite daterad och jag vet inte, men visst skriver man inte deckare såhär idag? Deckare är väl egentligen inte “min” genre, men jag föreställer mig att deckare nu för tiden måste vara lite överdrivna, tillspetsade och bjuda på överraskningar för att fungera. Det finns ju redan så många deckare och det är svårt att vara nyskapande. I Mördare utan ansikte är det inte särskilt mycket som känns överdrivet eller konstruerat. Tvärtom handlar den om en mordutredning – varken särskilt mycket mer eller mindre.

Det är ett äldre par som brutalt har mördats på sin gård på den skånska landsbygden. Ingen kan förstå motivet och ingen vill mena på att de ens har haft några pengar att tala om och som kunnat locka till sig rånare. Det är grannarna som slår larm en tidig morgon och när Wallander och hans kollegor är på plats så är mannen redan död och hustrun är svårt misshandlad och döende. När hon avlider på sjukhuset några dagar senare kan hon bara väsa fram ett enda ord: “utlänningar”. När informationen läcker ut till pressen går plötsligt en våg av hot och brott mot flyktingförläggningar, vilket i sin tur kräver ännu mer av utredarna, som nu tampas med flera ouppklarade fall.

Till en början så gillade jag verkligen den här deckaren skarpt. Det kändes så annorlunda, så ovanligt, att boken tycktes följa en “helt vanlig utredning”. Det ena vanliga dagen på jobbet följer på den andra, eller vad man ska säga. Visst, det är några jakten och biljakter, men det är ännu mer presskonferenser och skrivbordsjobb. Det kändes liksom ärligt, som om det är såhär det går till under polisutredningar. Men sedan var det som att det blev just det som fick boken att tappa mot slutet. Jag gillade lunket, men när brottet visade sig ha ungefär den förklaring man kunnat tänka sig så kändes det lite som att jag trots allt hellre hade velat haft det där spektakulära: att paret hade någon dunkel hemlighet och att det skulle finnas något extra där bakom. Icket.

Jag har lite blandade åsikter med andra ord, men jag är oavsett glad att jag läste boken. Det var en trevlig bekantskap och jag läser gärna fler böcker i samma serie.

Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus.