Pow wow av Tommy Orange är en stark bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Det är en bok där i stort sett alla har något svårt i bagaget eller lever mitt i en tuff verklighet.
Pow wow av Tommy Orange är en bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Den har ett stort persongalleri och som läsare kastas man rakt in i huvudpersonernas liv utan någon större introduktion. Varje kapitel kändes till en början som noveller, men snart började berättelserna vävas ihop, kopplingar mellan huvudpersonerna började dyka upp och berättelsen började röra sig mot ett ödesmättat slut, ett slut som utspelar sig på en pow wow (social träff för att hedra ursprungsamerikansk kultur).
När jag läser förstår jag att boken i första hand är skriven av en ursprungsamerikan för andra ursprungsamerikaner. Det är mycket som flyger över huvudet och mycket som är svårt att förstå hela innebörden av. Stör och berör gör boken oavsett! Det är ingen bok som pekar ut huvudpersonerna som offer, men det är påtagligt hur tuffa förhållanden många lever under. I princip alla i boken har något svårt i bagaget eller i sitt nuvarande liv: alkoholism, missbruk, övergrepp, skador från fetalt alkoholsyndrom, otrygga uppväxter, fattigdom med mera. Det är mörkt och även om berättelsen är kantad av en (svart) humor om lättar upp så är det verkligen en tung bok att läsa.
Vi läste den här boken i min bokcirkel och den fick ett högt medelbetyg av oss – den kanske till och med tog nytt rekord! Den inbjöd också till en lång diskussion, så den passade verkligen för bokcirkeln.
Ändå måste jag erkänna att jag personligen tyckte att den var lite väl svår. Det är ingen bok som enkelt kan skummas igenom. Här finns också många lager och som jag nämnde är det en hel del som jag som vanlig svensson helt enkelt inte hänger med i. Vad är symbolen med alla spindlar t.ex? Ja, jag vet inte! Förvänta dig ingen lättsam feelgoodberättelse och var beredd på att det är många personer och berättelser att hålla isär. Det är dock mödan värt det, för det är en stark och annorlunda berättelse.
Pow wow
Pow wow av Tommy Orange
Originalets titel: There there. Översättare: Eva Åsefeldt. Förlag: Bokförlaget Polaris (2019). ISBN: 9789188647962.
Tommy Orange
Tommy Orange (född 1982) är en amerikansk författare. Han är medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho.
Påsken är här! För en del väntar kanske några extra dagars ledighet och som den (norska) traditionen bjuder är det förmodligen en och annan som passar på att läsa deckare.
Jag är ingen storkonsument av deckare, men några kriminalromaner/thriller/deckare/spänningsromaner har jag trots allt läst det senaste året. Här är mina fem favoriter!
Plats 5: Utmarker av Arne Dahl
Jag fixar inte när deckare är fyllda av klichéer staplade på varandra och jag blir tokig när det ballar ut och blir ”för mycket” och för osannolikt. Utmarker är farligt nära gränsen. Den kvalar ändå in på min topp 5, för det är också en riktig bladvändare där allt är ovisst ända till slutet. Ibland var den svår att lägga ifrån sig på grund av alla överraskningar. Utmarker är första delen i Arne Dahls serie om Sam Berger och Molly Blom.
Utmarker av Arne Dahl
Plats 4: Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
Händelser vid vatten är med all sannolikhet till besvikelse för den som är ute efter en spännande thriller, för det är mycket mer en ”vanlig roman” än något annat. Ändå räknas den i allmänhet som en deckare och visst kretsar hela boken kring ett mord. För mig är den framför allt en roman om människor och deras hemligheter i en norrländsk by under förändring och jag tycker också att det är väldigt rik roman. En väldigt typisk Kerstin Ekman-roman, skulle jag säga! Och hon är ju helt fantastisk!
Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
Plats 3: Silvervägen av Stina Jackson
Silvervägen är en prisbelönt deckare som ”alla” deckarentusiaster säkerligen redan har läst, men för mig dröjde det alltså till sommaren 2020 innan jag började läsa. Den håller fortfarande! Boken handlar om en man som tre år efter tonårsdotterns försvinnande fortfarande håller hoppet uppe och letar längs Silvervägen. Det är också en bok om en ung tjej med en stökig bakgrund som flyttar tillsammans med sin mamma till det lilla samhället Glimmersträsk, som ligger längsmed Silvervägen. I boken vävs allas berättelser ihop på ett snyggt sätt. En riktigt bra deckare och berättelse.
Silvervägen av Stina Jackson
Plats 2: Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser
Kan man annat än älska Håkan Nessers finurliga språk och överraskande berättelser? Jag blev väldigt förtjust i Den sorgsne busschauffören från Alster, som kretsar kring ett mord som aldrig klarades upp och som plötsligt är aktuellt på nytt. Det är Nessers sjätte deckare med Barbarotti i huvudrollen. Här är han och Eva Backman privatspanare på Gotland. Inte en deckare för den som vill ha action! Men en riktigt bra klurig, överraskande och humoristisk deckare (blanda med vemodet på ett Gotland under lågsäsong…).
Plats 1: Kungariket av Jo Nesbø
Är Kungariket av Jo Nesbø en deckare? Kanske inte..? Men den är en av mina favoritböcker från 2020, så jag måste låta den toppa den här listan! Boken handlar om två bröder i ett litet norskt samhälle på nedgång. Den ena brodern har aldrig lämnat byn och förestår nu samhällets bensinmack. Den andra återvänder efter åratal i Kanada och har höga ambitioner om att få byn att lyfta sig. Undan för undan får man som läsare veta att allt inte är vad det borde. Sympatier hinner ändras och man hinner överraskas många gånger innan sista sidan är vänd. Jag blev helt fast i den här boken!
April är snart här! Tiden bara rusar fram, trots att nästan ingenting händer. Eller, det är klart att det händer ett och annat, men visst blir det mycket hemmasittande. Jag tänker ofta på det nu när pandemin har pågått i över ett år. Livet var verkligen helt annorlunda för ett år sedan. Jag brukade ta danslektioner flera gånger i veckan. Vi var på minst någon konsert eller föreställning varje månad. Bion hann vi vi med kanske 2 eller 3 gånger under samma tid. På helgerna var vi i princip alltid nere på stan och/eller spanade in någon utställning. Vi träffade vänner var och varannan vecka: hade spelkvällar, cocktailkvällar, åt goda grejer. Jag träffade mina bokcirkelkompisar regelbundet. Sedan brukade jag ju vara i Öregrund kanske varannan månad eller så. Det är stora kontraster. Idag innehåller en typisk helg att vi tränar lite på varsitt håll och sedan dricker kaffe. Så mycket mer brukar vi faktiskt inte göra på helgen. På fredagskvällen kollar vi kanske på TV. Jag som inte ens brukade vara speciellt road av att titta på TV (nu är jag mer road). Sedan förstår jag såklart att man är oerhört priviligierad om det enda man har att klaga på är att man går på bio för sällan och kollar för mycket på TV. Hahahaha. Ja. Vad ska man säga?
Det har varit ett år med pandemin, hur som helst. Något jag inte har passat på att göra i någon större utsträckning under det här ”digitala året” är att ta del av det enorma utbud som faktiskt uppstått när det gäller digitala alternativ till förställningar, författarsamtal, museibesök etc. etc. etc. Det har helt enkelt inte lockat mig. Det har ju alltid funnits ett stort utbud av filmade föreställningar på SVT, men jag har nästan aldrig haft lust att se. Det är såklart sällan föreställningen i sig som är grejen. Går jag på operan är det ju hela paketet som är kul: att man kanske tar en liten drink i baren med sina vänner, att man ser föreställningen tillsammans, att allting sker prick där och då och kan gå hur fel eller bli hur fantastiskt som helst, att man pratar i pausen och sedan träffas efteråt och diskuterar vad man precis har upplevt. Hela det paketet vill jag ha och ingenting av det vill jag ha på Zoom, om ni förstår.
Fast en del digitala och virtuella grejer har jag faktiskt velat ta del av. Den oändliga friheten man får när saker och ting sker digitalt har dock paradoxalt nog lett till att jag inte har prioriterat dem. Jag tänker t.ex. på alla virtuella lopp, som man hade kunnat springa när man ville, men som blev så lätta att haka på att jag helt enkelt aldrig kom till start. Förra året hade också kunnat bli mitt första år med Bokmässan, som ju för första gången gick digitalt. Tog jag mig tid? Nä.
Jag vet inte vad det säger om mig. Jag känner mig som en riktigt kass kulturkonsument, måste jag säga. Jag är faktiskt väldigt glad åt alla som har ansträngt sig för att ställa om och erbjuda kul grejer i en tid när det mesta annars är rätt trist. Jag menar det verkligen!! Men på ett bakvänt sätt är det som att det digitala också gör att man blir lite extra påmind om allt det digitala inte är: verkliga möten, verkliga sociala sammanhang där man träffas, liveupplevelser som känns här och nu på riktigt. Och då tappar jag liksom sugen. Jag önskar verkligen att jag såg det digitala som någorlunda fullvärdiga alternativ; Jag skulle gärna vilja ge alla arrangörer den minimala uppskattning det innebär att någon faktiskt kollar. Men nja.
Jag vet inte vad jag hade tänkt komma fram till med den här långa texten. Jag kände bara för att reflektera lite över vad pandemin har inneburit för mig när det kommer till kultur.
Sedan kan jag ju också göra en liten övergång till några grejer som faktiskt hände på riktigt i mars 2021: Bokveckan och Littfest. Under den förstnämnda medverkade jag i en livesänd bokcirkel! Och det kändes ju otroligt roligt att få vara med om det!! Jag menar det verkligen! Jag hade kul och jag hoppas att någon mer uppskattade det och att arrangörerna blev nöjda. Kanske är det så alla kulturutövare alltid känner, oavsett om det är digitalt eller ej.
Littfest då? Jo, jag köpte biljett dagarna innan. Det i sig är ju lite udda, för biljetterna säljer under normala år slut innan det ens finns ett program. Nu kunde i princip alla få vara med. Sympatiskt, måste man säga! I vanlig pandemiordning hade jag dock absolut noll ro att sitta och stirra in i en skärm medan det hela skedde live. Jag minns inte ens vad jag gjorde istället (tränade och drack kaffe, skulle jag tro). Däremot gick det att kolla på det mesta i efterhand. I en hel vecka kunde jag ha Littfest på i bakgrunden som en podd när jag pysslade där hemma. Och där måste jag säga att jag verkligen uppskattade det! Jag har lyssnat på jättemånga fina samtal, med intressanta författare. Samtidigt som jag har städat, lagat mat, tränat och lagt upp gardiner. Så blev Littfest något helt annat än den fest den annars är, men den blev ändå något som verkligen gav mig något. Det är väl just det: det digitala kommer aldrig bli fullvärdiga ersättningar till evenemang som sker IRL, men de kan fylla en annan funktion. Just Littfest tycker jag också hade lyckats så bra med att (nästan) allt var inspelat i studio med programledare och författare på plats. Det var snyggt gjort och kändes lyxigare än om det t.ex. hade varit videokonferens style och författarna hade dykt upp i muggiga webbkameror i olika rutor.
Två grejer hände alltså i mars. Det är något ändå! Annars har det mest varit jobb. Jobbelijobb mer än 40 h/vecka. Men det är otroligt nog också något att uppskatta under pandemin: 1) att man alls har ett jobb, 2) att man har ett jobb som bedöms samhällsviktigt och omöjligt att utföra hemifrån och att jag således kan träffa min lilla bubbla med kollegor! Jag är faktiskt superglad över att träffa lite folk. Hur mycket jag än tycker om min sambo så kan det ju vara bra för alla inblandade att man någon gång umgås med någon annan. Antar jag.
Läst har jag naturligtvis gjort också, i vanlig ordning, och det lär jag göra även i april. I början av april ska jag se till att läsa det sista ur Fiskarmännen av Chigozie Obioma som är månadens bokcirkelbok (mitt val, till och med). Jag vill också läsa Föda utan rädsla av Susanna Heli. Den flaggade jag för redan för flera månader sedan och faktum är att jag påbörjade den, men sedan gick min Nextory-prenumeration ut och jag la boken på hyllan ett tag. Nu börjar det bli dags att ta upp den. Den finns att låna på biblioteket som e-bok, så den ska jag låna hem så fort som möjligt! I april ska jag också påbörja nästa bokcirkelbok. Det är Annas tur att välja bokcirkelbok, så jag förväntar mig någonting läskigt.
Några av böckerna jag tänkte läsa i april: Dan Anderssons samlade dikter, Stöld av Ann-Helén Laestadius och Jakobsböckerna och Olga Tokarczuk. I läsplattan finns Fiskarmännen.
Vill du läsa något nyutkommer i april har jag några tips:
Jag skriver över ditt ansikte av Anna-Karin Palm. Palm gjorde succé med sin hyllade Selma Lagerlöf-biografi för några år sedan (den ska jag läsa någon dag). Nu är hon aktuell med en väldigt personlig berättelse: en bok om att förlora sin mamma i Alzheimers sjukdom och ett försök att förstå hur mammans livshistoria har påverkat familjen. Jag är övertygad om att det är en stark berättelse. Kanske är den lite för tung läsning. Jag har själv förlorat både min farfar och farmor i Alzheimers.
Vår kokbok student är inte en bok som känns särskilt aktuell för mig, men den låter som ett bra presenttips till den som snart ger sig ut i studentlivet. Vår kokbok är en riktig klassiker och nu för tiden finns det en hel serie med kokböcker på olika teman. I student-varianten är fokus på billig och god mat.
Fastnade du också för janakippotrilogin av Karin Smirnoff? Då kanske du också är nyfiken på nästa roman av denna oerhört produktiva författare: Sockerormen, en bok om tre vänner som växer upp på 80-talet och svetsas samman tack vare deras musikbegåvning. En musiklärare tar dem under sina vingar och de ska ut på turné. Man anar att musikläraren kanske inte är så skön som man vill tro…
Mats Strandberg har skrivit ett par skräckromaner som utspelar sig i miljöer varje svensson kan relatera till: äldreboendet (Hemmet) och finlandsfärjan (Färjan). I den nya romanen Konferensen har han tagit sig till konferensanläggningen. Jag ser redan hur bra den miljön och den stämningen funkar tillsammans med skräck… Om jag har fattat det rätt är Konferensen snarare en thriller än skräck, i och för sig, men det blir nog riktigt bra det med!
Och med det sätter jag punkt för det här onödigt långa inlägget. Pandemin har gett mig alldeles för mycket fritid att spendera på ungefär det här: författandet av alldeles för långa blogginlägg! Snart misstänker jag dock att det kommer att finnas alldeles otroligt lite tid till just det. Jag kanske i mitt undermedvetna passar på att göra sådant som knappast görs om bara någon månad. Det sägs att bebisen kommer snart.
Om våren av Karl Ove Knausgård är en fin liten bok om livet och vardagen – en bok riktad till Knausgårds vid den tiden 3 månader gamla dotter.
Om våren är den tredje delen i Karl Ove Knausgårds ”årstidssvit” – fyra böcker skrivna till den yngsta dottern, som i den första boken ännu inte är född. Jag har kastat mig rakt in i serien tack vare Radioföljetongen och har inte läst de tidigare delarna, men jag tror inte att det har någon direkt betydelse, faktiskt; Det går alldeles utmärkt att börja läsa vilken som helst av Knausgårds böcker – så är de ju också skildringar av Knausgårds liv och vardag, rakt upp och ned.
I Om våren är det en vardag och ett livspussel som ska hanteras medan den dåvarande frun är inlagd på sjukhus. Större barn ska rastas på äventyrsbad, minstingen ska hållas nöjd. Det barn som vid romankvartettens inledning ännu inte var född är nu tre månader gammal. I boken har Knausgård packat in sig själv och det lilla barnet i bilen och reser över Skånes platta landskap för att ta sig till sjukhuset där frun/modern befinner sig. Det är vår. För det lilla barnet börjar världen veckla ut sig. Knausgård funderar över livet samtidigt som vardagens bestyr ska skötas.
Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till Karl Ove Knausgård. Han är en ikonisk nutidsförfattare som brukar stå symbol för den åtråvärda kulturman som alla kulturtanter trånar efter. Minsta steg han tar gör kultursverige galna av fascination. Han har även själv gjort sig lustig över detta – han har bland annat påtalat att han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle kasta sig över den. Skit-scenen finns för övrigt i den här boken. Det här är alltså en författare som skriver om att tömma tarmen och som folk hyllar som den störste (och sexigaste?!) vi skådat i Norden. Det är något med det som andas hysteri och som gör mig väldigt, väldigt tveksam. När han var aktuell med sin romansvit Min kamp läste jag den första boken i serien och tyckte att den var ”helt okej”, men kände samtidigt: varför skriver någon flera tusen sidor om sig själv och varför vill ”alla” läsa dem? Min kamp är förvisso ett imponerande projekt, ett snyggt bygge, och det är ett stort verk som dessutom har fått personliga konsekvenser för den store Knausgård själv, så som det blir när man utlämnade skriver om sig själv och sitt liv ned till exkrementer; Man blir lite imponerad, naturligtvis. Men varför vill ”alla” läsa? Jag har inte orkat gå vidare med Min kamp del 2–6 och kommer inte göra det heller. Trots att kultursidor, kulturprogram och bokmässor tappade andan i flera år i sin beundran över Knausgård och hans magnus opus så orkar jag bara inte plöja flera tusen sidor självbiografi.
Nu har jag alltså, trots allt, läst Om våren: en del i nästa självbiografiska verk. Hur mycket Knausgård, med blöjbyten och tankning av den stora familjebilen, kan bokmarknaden bära? Förmodligen mycket mer! För jo, jag kan förstå. Det kanske är för att jag själv snart blir förälder. Livet: det stora och det lilla i det som utgör livet, det kanske inte är så många andra än Knausgård som kan skildra det på ett intressant sätt idag? Jag tyckte faktiskt om att lyssna på den här lilla boken, trots allt. I all sin enkelhet är det fint komponerat och jag tycker väldigt mycket om idén att skriva till sitt barn på det sätt som Knausgård har gjort, hur han ger en bild av hur den första tiden i hennes liv var. Fint!
Men Knausgård som fenomen kommer jag aldrig att förstå.
Om våren
Norsk titel: Om våren. Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Magnus Roosmann. Bilder: Anna Bjerger. Förlag: Norstedts (2017), Sverige radio (radioföljetong 2021). ISBN: 9789113072012.
Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare. Han är bland annat känd för den rosade självbiografiska romansviten Min kamp.
Den här månaden läser vi en bokcirkelbok som jag har valt. I vår bokcirkel turas vi om att välja bokcirkelbok och antalet bokcirkelträffar per år sammanfaller på ett fiffigt vis med antalet bokcirkeldeltagare, så alla får chansen en gång per år. För att göra det maximalt rättvist har vi precis infört att vi lottar om turordningen årligen. Det kan nämligen vara lite segt att alltid vara den som ska hålla bokträff i tider när folk ofta är trötta och upptagna med annat (till exempel kring jul). Vårt upplägg är ett bra upplägg, tycker jag. Vi har haft andra varianter, som t.ex. har involverat omröstningar, vilket väl i och för sig kan ha sin charm, men tenderar att landa i att det ständigt väljs bokcirkelböcker som blir något av en kompromiss – böcker som många tycker känns ”ok” och som sällan blir något udda eller oväntat. Nu får var och en chansen att varje år välja helt fritt.
Vad har jag valt för bokcirkelbok då? Jo, jag tog en oläst bok jag hade i hyllan och som kändes lagom lång. Jag tycker att cirka 250–350 sidor är en lämplig längd på en bokcirkelbok – jag vill helst inte pracka på mina bokcirkelkompisar gigantiska tegelstenar och inte heller vill jag försöka diskutera något som känns tunt och där allt att diskutera redan är uttömt på en kvart. Jag undviker också böcker som är del i en längre serie.
Den här gången fick det bli Fiskarmännen av den nigerianske författare Chigozie Obioma, en bok som har legat och gottat sig i min läsplatta i många år. Den har blivit hyllad på sina håll, har jag sett, men jag vet faktiskt inte speciellt mycket av vad det är för bok. Hoppas den är bra!
Vad jag tänkte passa på att tipsa om med det här inlägget är i fall tre av den senaste tidens bästa bokcirkelböcker. Kanske något för din bokcirkel att inspireras av!
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Ungdomsboken Tio över ett är en riktigt bra bokcirkel av många anledningar. En anledning är att det är en ungdomsbok. Får såhär är det ju: för de flesta kommer livet emellan och man kan helt enkelt inte läsa alla bokcirkelböcker man skulle vilja. Böcker som riktar sig till unga och till unga vuxna har den fördelen att de ofta är lite kortare och har ett rakare berättande. Tröskeln är liksom lite lägre och oddsen är bättre för att man ska hinna läsa klart. Det är alltid mycket roligare att bokcirkla om alla faktiskt har läst boken och har den i färskt minne. Mitt tips är alltså att blanda upp med en del böcker som riktar sig till yngre. En annan bra anledning till att läsa Ann-Helén Laestadius bok om att vara ung i Kiruna, en stad under rivning, är att den är oerhört bra! Plus att det finns många intressanta ingångar till samtal.
Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lernebys reportage Familjen handlar om en kriminell klan som skapat något av ett parallellsamhälle.
Det här är en av de få böcker vi läst där alla tyckte ungefär samma sak. Det känns ofta givande om en bok kan väcka lite olika tankar och känslor hos olika personer, men den här landade på ungefär samma sätt hos alla och fick i snitt betyg 3 av 5 (om jag minns rätt?!). Ändå kändes det som en väldigt bra bokcirkelbok. Ibland är det faktiskt jäkligt skönt med en bok som man kan diskutera en stund och liksom nå någon slags konsensus.
Familjen är alltså inte på något sätt dålig: det är ett intressant reportage och det finns mycket att diskutera och att förfasa sig över. Ändå kände vi alla att boken saknar något. Det kanske låter oinspirerande att läsa något som inte är helt fantastiskt, men äh, den är klart läsvärd! Och sedan kan man alltså bokcirkla utan att det blir olika läger med folk som gillar och ogillar.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Pow wow av Tommy Orange
Tommy Oranges starka berättelse om att vara ursprungsamerikan i dagens USA är en riktigt bra bokcirkelbok av den enkla anledningen att det är en riktigt bra berättelse och en bok som väcker engagemang. Dessutom är Pow wow sådär lagom ”svår”: den är inte på något sätt tungläst, men den har många lager att upptäcka. Den typen av böcker kan vara riktigt intressanta att ta upp i en bokcirkel – alltid är det någon som har sett något mer (eller något helt annat!) än en själv. Det är en av de härligaste grejerna med att bokcirkla: att man får så många fler blickar på en text.
Bakvatten av Maria Broberg är en rik roman om några människor på den västerbottniska landsbygden och deras ensamhet & kärlek, hemligheter & skvaller och om att aldrig vara riktigt fri.
Förra året läste jag Maria Brobergs omtalade debutroman Bakvatten och nu har jag vågat mig på en omläsning. Jag läser sällan om böcker, men den här gången kändes det relevant att fräscha upp minnet lite extra eftersom jag i mitten av mars bokcirklade den i en livesänd bokcirkel.
Bakvatten utspelar sig framför allt under 60-talet på den västerbottniska landsbygden. En av de viktigaste huvudpersonerna, trots att hon inte har någon egen röst i boken, är Margareta, som flyttar till byn Olsele med sin betydligt äldre man, Hebbe, vid slutet av 40-talet. Hon blir snabbt bekant med grannpojken, Assar, som inte är mer än en tonåring, men som ändå faller omedelbart för Margareta. Åldersskillnaden är stor och Margareta har sin Hebbe, men Assar och Margareta hittar ändå till varandra. Genom åren kommer de till och från att inte kunna slita sig från varandra, men de kommer heller aldrig riktigt få varandra. Så småningom får Margareta sonen Håkan och Assar känner sig övertygad om att det egentligen är han som är pappan. Håkan växer dock upp med Hebbe som sin stora idol och fadersfigur. När Margareta så småningom blir änka tar hon fortfarande inte till sig Assar fullt ut. Istället börjar hon sällskapa med Lars och de får sonen Nilas.
Lars älskar hela den lilla familjen han har i byn: Margareta, Nilas och bonussonen Håkan, men han kan omöjligen lämna sitt liv som renskötare. Margareta kan å sin sida inte lämna sitt liv på den lilla gården där hon sköter sina kor. Det blir ett liv där alla slits mellan viktiga pusselbitar i livet och ingen blir riktigt fri. För Margareta blir det långa perioder då hon får leva utan Lars, som sköter sina renar. Då kan dörren fortsatt stå öppen för Assar.
Bokens första delar, de som i huvudsak utspelar sig på 60-talet, berättas av Assar och av Håkan. Läsaren får följa dem i livet, vara med dem i livets med- och motgångar. Båda lever ständigt med en önskan att få höra till och höra hemma någonstans. Båda lever i Margaretas närhet, men utan att fullt ut förstå alla hemligheter som ligger under ytan.
Boken är skickligt uppbyggd och faktiskt väldigt svår att återberätta. Här finns många lager, många huvudpersoner, mycket som berättas mellan raderna. En central händelse, som fram till bokens slut paradoxalt nog tar minimalt med plats, är att Nilas plötsligt försvinner. När Maria Broberg till slut knyter ihop säcken är det för att berätta vad som verkligen hände den pojke som försvann och som i alla år befarades ha drunknat och försvunnit i Vindelälven. Även där döljer sig en hemlighet som tärt hos några av huvudpersonerna. Länge vet man som läsare inte var man ska ha sina sympatier. Det här är verkligen ingen bok där saker är svart eller vitt – alla personer har sina mindre smickrande sidor samtidigt som man känner med dem när man får gå vid deras sida genom ensamhet och känslan av att sakna frihet att leva livet fullt ut.
Det är en otroligt bra bok: mångbottnad och rik och alldeles sin egen. Berättelsen är verkligen snyggt komponerad och språket fantastiskt. När jag läste boken första gången valde jag ljudboken, som är mycket bra inläst av Elias Dahlgren, en uppläsare som kan konsten att krydda berättelsen med den rätta dialekten. För den här andra läsningen har jag hållit mig till pocketutgåvan och har fått gå in i språket och dialekten själv, vilket inte är så dumt det heller. Framför allt kan det vara spännande att läsa om en bra bok. Jag upptäckte att en del scener satt glasklart i minnet medan annat inte hade fastnat alls på samma sätt. Jag vet inte om det berodde på att en del föll bort för mig när jag lyssnade på ljudboken eller om det berodde på något annat. Det fina är att jag fortfarande tycker att boken är himla bra.
Dörren av den ungerska författaren Magda Szabó är en fin bok om vänskap, hemligheter och om en mycket excentrisk kvinna.
Dörren av Magda Szabó är en väldigt udda berättelse om vänskap. Boken kretsar kring en spirande författare, Magda, och hennes hushållerska, Emerentia. Det är inte Magda som är den mest fascinerande karaktären i boken, trots att författarskapet, och kändisskapet som så småningom följer, kanske låter mer anspråksfullt, utan det är den till synes enkla hushållerskan som hela tiden förbluffar med nya excentriska och spännande sidor. Emerentia är en ”tokig katt-kvinna” och hon är frispråkig, bitsk, hemlighetsfull, uppläxande och en kvinna som kör med andra människor. Samtidigt står hon upp för de svaga, inte minst djuren, och hon är oerhört generös, hjälpsam och flitig. Emerentia kan vara brutalt osentimental och samtidigt enormt känslosam och lättstött. Här ryms verkligen många sidor! Som läsare vet jag inte om jag hade kunnat odla någon större vänskap till denna person, men som läsare dras jag mot henne. Och i boken förstår man hur hon med åren blir enormt viktig för bokens Magda. Det är lätt att tänka att vänskapen uppstår mot alla odds: det är två världar som krockar och två diametralt olika människor som möts. Dessutom finns det rent fysiskt en helt stängd dörr; Ingen får veta vad Emerentia döljer bakom sin dörr.
Jag vet inte hur jag ska beskriva den här boken; Den är udda och annorlunda, men den är verkligen fin. Bokens Magda skildrar sin vänskap till hushållerskan, med alla härliga och mindre härliga sidor, men det som skiner igenom mest är den enorma ömheten och kärleken som vid bokens slut gör det komplicerat. Hur bemöter man en kär vän som befinner sig i en utsatt situation? Hur låter man den andre behålla värdigheten när allt har kraschat, utan att tränga sig på och förolämpa?
Dörren är en riktigt bra bok, tycker jag. Vill du lyssna på den som ljudbok kan jag tipsa om att den finns som Radioföljetong i uppläsning av Julia Dufvenius och fortfarande går att ladda ned några dagar till.
Dörren
Ungersk titel: Az ajtó. Översättare: Maria Ortman, Eva-Teresia Lundberg. Förlag: Nilsson förlag (2020). ISBN: 9789188155320.
Magda Szabó
Magda Szabo (1917–2007) var en ungersk författare.
Diktsamling av Lina Ekdahl är en underbar och underhållande poesisamling som uppmanar ”lek inte med språket” samtidigt som den leker med språket på bästa sätt.
Diktsamling av Lina Ekdahl har en form som anspelar på Konsums tidigare lågprismärke ”blåvitt”. Det är kul, tycker jag! Det säger något om tonen och det folkliga i Ekdahls diktsamling, som innehåller dikter främst hämtade från olika morgontidningar och tidskrifter.
För mig var Lina Ekdahl ett förvånansvärt okänt namn innan jag läste Diktsamling, men hon är alltså en väletablerad poet och dramatiker. Jag fastnade för hennes poesi direkt. Den är lekfull och rolig, men självklart med en viss satirisk udd emellanåt. En del av dikterna har verkligen tillkommit som direkta kommentarer till aktuella händelser, som exempelvis en dikt som handlar om Sveriges försäljning av JAS-plan. Så väldigt politiskt är det dock inte, måste jag säga. Mest av allt är det helt enkelt underhållande, en ljuvlig diktsamling för den som älskar när författare leker med orden!
Nu blir det reklampaus! Inte för att jag får betalt för det här inlägget på något sätt, men jag skulle vilja tipsa om några roliga bokrelaterade grejer som sker i veckan!
Nästa vecka är det nämligen tre bokevenemang på gång i Umeå och flera av de går såklart alldeles utmärkt att ta del av hemifrån om man vill. Det är ju sådana tider, på gott och ont!
Bokveckan pågår hela vecka 11: 15:e–21:a mars med massor av intressanta arrangemang. Se Bokveckans hemsida för program – mycket är digitalt (och det mesta (allt?) är gratis)! Här är dessutom jag med på ett hörn. Studieförbundet Bilda kontaktade mig för ett tag sedan och frågade om jag var intresserad av att vara bokcirkelledare för en livesänd bokcirkel under Bokveckan. Svar: JA. Tisdag den 16/3 kl 19 sänder vi live! Det blir bokcirkelprat om Himlabrand och Bakvatten. Hoppas ni vill lyssna! Kolla in Facebook-eventet eller Bokveckans hemsida för mer information.
Känner mig redo för bokcirkel med Himlabrand och Bakvatten!
Littest har i år blivit en digital direktsändning. För 100 kr kan du ta del av hela programmet, som i år leds av Yukiko Duke och Po Tidholm. Jag har inte så mycket att jämföra med :), men jag tycker ändå att Littfest är Sveriges bästa och intressantaste bokmässa. Jag har lyssnat på SÅ många bra/intressanta/underhållande samtal under tidigare års Littfester. Kolla in Littfests hemsida för mer information om program och biljetter.
I Umeå har barnen sin egen Littfest: Barnens littfest. I år är den till delar en digital fest på skolor och förskolor, men det kommer också att öppnas ett virtuellt biblioteksrum och anordnas en digital skattjakt i centrala Umeå. Eftersom min sambo arbetar på Umeå stadsbibliotek (och är med på ett hörn i förberedelserna för skattjakten) har jag fått lite glimtar av vad som är på gång – och det ser verkligen snyggt ut. 19–21:a mars kommer mer information på hemsidan. Hade jag haft barn hade jag inte missat detta!
Det var det hela! Nästa år hoppas jag på fullsatta salonger, men i år får man helt enkelt gilla läget. Jag gläds också åt alla som för kanske första gången lyckas knipa en Littfestbiljett. De säljer ju annars slut innan programmet ens har släppts… I år är det obegränsat med biljetter. Passa på!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
