När jag var barn så var Trollkarlen från Oz en av mina absoluta favoritböcker och jag plöjde Oz-böckerna om och om igen (alla 14 delarna). Den världen betydde massor för mig; mina lekar och egna påhittade sagor tog verkligen inspiration från karaktärerna och miljöerna i L. Frank Baums klassiska barnböcker om den lilla flickan Dorothys äventyr i landet Oz. I vuxen ålder har samlaren i mig emellanåt krävt att jag budar på böckerna på nätauktioner så att jag kan ha dem hemma och titta på dem. Jag har tyvärr inte köpt ett enda exemplar. Nu har jag däremot fått göra en tidsresa tack vare Gregory Maguires fan fiction Wicked.
Maguire har alltså skrivit böcker som utspelar sig i Oz och där karaktärer från Baums böcker flimrar förbi. Wicked har ”the wicked witch of the west”, eller Elphaba Thropp, som hon egentligen heter, i huvudrollen och handlingen är förlagd till tiden innan och strax efter det att Dorothy kommer till Oz. Boken kretsar kring ont och gott. I Baums böcker är ”the wicked with of the west” ond. Maguire nyanserar den bilden och lanserar Elphaba som en missförstådd rättvisekämpe. Den som har läst böckerna vet vad Dorothy kommer att göra när hon träffar häxan, men jag kanske inte ska avslöja för mycket för den som inte vet hur boken kommer att sluta.
Trots att boken är baserad på barnböcker så är inte Wicked en berättelsen som riktar sig till barn, i min mening. Boken har en humor som ofta är rätt svart och berättelsen saknar inte inslag av sex och våld. Ärligt talat gillar jag att Maguire har gjort en mer vuxen Oz-bok. Jag hade förmodligen tyckt betydligt sämre om boken ifall författaren hade skrivit i precis samma stil som Baum själv; den typen av regelrätta fortsättningar är sällan motiverade, om ni frågar mig. Nu, däremot, bjuder Gregory på en nostalgitripp för vuxna Oz-älskare, vilket är väldigt kul. Jag älskade faktiskt den här läsningen! Maguires bok är underhållande och spännande och framförallt har det varit superhärligt att få göra ett återbesök i Oz och uppleva lite av den där magin som jag kände när jag var liten. Jag kan verkligen rekommendera Wicked till alla Oz-älskare.
Många har väl förresten kanske, liksom jag, sett musikalen Wicked, som har gått på Broadway sedan 2003. Det var efter att ha sett just den musikalen som jag köpte boken, men om jag ska vara ärlig så känner jag faktiskt inte igen supermycket från musikalen i den här läsningen. Jag tror att man har gjort en ganska stor omarbetning och gjort berättelsen mer barnvänlig när man har transformerat den till en musikal. Det känns som att musikalen fokuserar på bokens första delar, dessutom. Jag tycker att boken på många sätt är bättre, faktiskt.
I korthet
Rekommenderas för: Alla vuxna Oz-älskare som vill göra ett återbesök i landet Oz och lära känna ”the wiched witch of the west” och hennes kamp för rättvisa innan Dorothy plötsligt klampar in i berättelsen och ställer allt på ända.
Betyg: 5 flygande apor av 5.
Wicked och Son of a witch av Gregory Maguire
Om Gregory Maguire and Wicked
Gregory Maguire (född 1954) är en amerikansk författare som har skrivit en lång rad böcker för såväl barn som vuxna. Många av hans böcker spinner vidare på barnboksklassiker. Han är kanske mest känd för sina böcker som utspelar sig i Landet Oz. Gregory Maguire har en hemsida och en fansida på Facebook.
Utgivningsår: 1995 (den första utgåvan), 2008 (den här utgåvan, Barnes & Noble).
I samma volym: Son of a witch.
Antal sidor: 406.
ISBN: 9781435110304.
Läs även: Son of a witch, A lion among men, Out of Oz.
Baksidestext
”This unique volume combines two modern classics spun from the imagination of national bestselling author Gregory Maguire. Wicked, told from the perspective of Elphaba Thropp, the Wicked Witch of the West, gives the wildly entertaining prehistory of the Emerald City of Oz before the arrival of Dorothy, the Scarecrow, the Cowardly Lion, and the Tin Woodsman. The saga continues in Son of a Witch, the whimsical coming-of-age story of Liir, the Wicked Witch’s secret son. Beautifully designed and illustrated, this volume makes the perfect gift for lovers of modern fantasy literature.”
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Tom och hans sambo Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt blir akut sjuk. Förloppet är snabbt. Från den ena dagen till den andra är hon plötsligt döende i akut leukemi. Deras dotter måste förlösas med kejsarsnitt i ett försök att rädda mamman och barnet. Barnet klarar sig, men för Karin blir tillståndet allt sämre. Tom springer mellan neonatalavdelningen och intensivvårdsavdelningen där hans Karin vårdas. Det är en fruktansvärd situation. Som läsare kan man knappt andas för att det är så intensivt, så obegripligt. Malmquist skildrar inte berättelsen med långa utläggningar om känslor och tankar, utan låter berättelsen drivas av de handlingar som bokens Tom desperat utför. Det är fantastiskt skrivet. Det låter kanske inte så spännande eller dramatiskt att få följa Tom när han tar sig mellan avdelningarna, byter filtar, som han vill att mor och dotter ska ha för att känna doften av den andra, och samtalar med vårdpersonal och andra anhöriga, men det är verkligen dramatiskt. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är som en thriller, omöjlig att lägga ifrån sig. Samtidigt orkar man nästan inte läsa. Det som sker i boken är så jobbigt och överrumplande att det är svårt att ta in. Hur vore det egentligen att mista sin älskade och samtidigt bli förälder för första gången?
Tom Malmquist är en författare som vet precis hur fruktansvärd den här situationen är. Han har nämligen skrivit sin egen historia. Och som han har skrivit! Det här är sorgligt och vackert och perfekt berättat. Det känns så himla fint att ha fått ta del av den här berättelsen. Tack!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill tappa andan och bli omskakad av en sorglig och skrämmande berättelse om att förlora sin älskade och bli förälder samtidigt.
Betyg: 5 älskade barn av 5.
Om Tom Malmquist och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv
Tom Malmquist (född 1978) är en svensk författare. Han debuterade 2007 med diktsamlingen Sudden death. Sitt stora genombrott fick han dock med den självbiografiska romanen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, för vilken han bland annat har belönats med Dagens nyheters kulturpris.
Uppläsare: Björn Wahlberg.
Utgivningsår: 2015 (första upplagan, Natur & kultur), (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 317 (ca 9 h lyssning).
ISBN: 9789127141261, 9789188315021.
Andras röster: Anna Beskow, Bokstugan, Enligt O, Och dagarna går.
Baksidestext
”Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt insjuknar och måste föras till sjukhus. Barnet tas ut med kejsarsnitt och som i en mardröm springer Tom i kulvertarna under Karolinska sjukhuset, mellan intensivvårdsavdelningen och Neonatalen; mellan liv och död.
När han återvänder hem är det utan Karin, ensam med ett spädbarn och en chockartad sorg. Några månader senare dör också hans egen pappa, som han hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till.
”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” är en rå och vacker bok om ett år som förändrade allt. En berättelse om förlust, föräldraskap och det liv vi lever, ögonblick för ögonblick.”
Jag har förstått att bokförlaget En bok för alla fyller 40 år i år. Jag vet inte om de kommer att fira det på något särskilt sätt? För mig är EBFA i alla fall nostalgi på hög nivå och jag vill passa på att hylla detta förlag, som har gett mig så mycket.
För er som kanske inte känner till En bok för alla så är det alltså ett bokförlag som mellan åren 1976 och 2007 fick statsbidrag för att ge ut kvalitetslitteratur och för att jobba med läsfrämjande projekt. Förlaget har gett ut nyutgåvor av böcker som redan har publicerats av andra förlag och sedan har de sålt böckerna för en liten peng. Förlaget finns än idag, men med en krympt verksamhet. Nu för tiden verkar det som att de främst ger ut barnböcker och så sysslar de med projekt för läsfrämjande.
När jag växte upp så gick det att prenumerera på En bok för allas böcker och det gick att välja mellan paket med barnböcker, ungdomsböcker eller vuxenböcker. Det var som en liten julafton när paketen kom med överraskningar varje kvartal. Böcker fanns det massor av i mitt hem när jag växte upp. Vi var på biblioteket ofta och jag brukar lägga en stor del av min månadspeng på böcker, särskilt hästböcker (när jag var liten) och diverse pocketböcker (när jag blev äldre), men En bok för allas böcker minns jag med en särskild värme. Jag kan inte minnas att jag någonsin bad en bibliotekarie eller en lärare eller någon annan om hjälp med att hitta böcker att läsa. Det här var också en tid långt innan bokbloggar och podcasts blev vanligt och jag kände just ingen jämnårig som läste böcker. När jag tänker tillbaka så ser jag verkligen att det fyllde en funktion att jag fick En bok för allas urval av böcker. De ledde mig till läsupplevelser som jag garanterat aldrig hade hittat annars.
Merparten av mina böcker finns hos mina föräldrar, där också familjens alla bilderböcker finns. Jag vet inte när jag måste ta ansvar för mina egna prylar… 😮 Men just nu bor många av EBFA-böckerna inte hos mig och jag saknar därför möjlighet att fota mina älsklingar till böcker. Den mest lästa är i alla fall sannolikt Barnens versbok, som jag faktiskt har hemma. Ja, ni ser ju själva hur välläst den är.
Barnens versbok och Barnens ramsbok
Barnens versbok är alltså boken utan framsida. Barnens ramsbok finns också tydligt i minnet, men inte på samma sätt som versboken. Jag tyckte särskilt mycket om Barbro Lindgrens Mitt lilla barn.
Mitt lilla barn ur Barnens versbok
Och såhär 25 år senare är det roligt att notera att jag har använt boken som målarbok också. Här har jag t.ex. målat familjens katt:
Ur Barnens ramsbok
Jag önskar mig en nyutgåva av den här boken. Det vore roligt att ha en hel bok med framsida och allt, en bok som går att bläddra i utan att den faller i bitar.
Och katten… Vad jag saknar honom! <3 Kan knappt kolla på bilder utan att få lite ont i hjärtat faktiskt. Stora, röda katter är ett livsviktigt inslag i ett liv.
Katt <3 <3 <3
Men åter till böckerna. Annars börjar jag kanske gråta sakna röd katt-gråten! En bok för allas antologier är/ var överlag strålande. Vem minns Kärlek och uppror? Den boken har varit många tonåringars älsklingsbok och en inkörsport till poesin… 🙂
Kärlek och uppror en antologi sammanställd av Siv Widerberg och Anna Artén
Bland alla antologier så måste jag också nämna Barnens första bok, som finns hemma hos mina föräldrar, tror jag. Men många av er har den säkert hemma och vet precis vad jag pratar om. Antologierna Barnens första bok, Barnens andra bok och De små barnens bok har sålts i nästan 2 miljoner exemplar(!).
De återutgivna böckerna har också, överlag, varit kanon. Jag uppskattar också förorden, som böckerna brukar innehålla. Det har i många fall varit väldigt givande att få veta mer om författaren och att få ett sammanhang till berättelsen. Jag tycker att man borde kosta på sig förord oftare, faktiskt!
Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.
Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.
De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.
De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.
De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.
Betyg: 5 motorcyklar av 5.
Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul
”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”
Efter en paus lägger hon till:
”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.
”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”
Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.
Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”
Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.
”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul
Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.
”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”
1939 bryter kriget ut och Astrid Lindgren, som vid den här tiden inte hade debuterat som författare ännu och heller inte var en känd person, började skriva dagbok. Kanske var det hennes sätt att strukturera upp det som skedde i världen och ett sätt att försöka förstå. Trots att hon skrev för sig själv så skrev hon verkligen noga: hon har samlat tidningsurklipp och klistrat in och hon redogör för vad som sägs i tal och hur pratet går. Mestadels håller hon sig strikt kring krigets händelser, men visst är det också en personlig dagbok (och i en del fall: personliga åsikter). I Sverige märks kriget bland annat genom ransoneringar och Lindgren skriver naturligtvis också om den typen av vardagliga små problem som kriget ställer till. Hon skriver också om barnen och när det skakar till mellan henne och maken, Sture Lindgren, så går det inte att dölja det i dagboken. Under några mörka månader orkar hon knappt föra dagbok.
För oss som älskar Astrid Lindgren är det såklart otroligt spännande att få läsa hennes egen dagbok! Mellan krigsskildringarna får man en liten inblick i hur livet kunde se ut på Dalagatan, där de bodde, och när kriget börjar närma sig sitt slut så inleds också Lindgrens författarkarriär, vilket ju också är otroligt kul att få ta del av. Lindgren visste knappast själv vad som komma skulle. Debuten består av en flickbok som får andrapris i en tävling. Ja, och så redigerar hon ju den där boken om Pippi…
Primärt är det dock en bok om Andra världskriget, såklart, och som en skildring av Andra världskriget måste jag säga att den är fantastisk intressant. Det här är ju inte en efterhandsbeskrivning av stora händelser under Andra världskriget, utan det här är ett vittnesmål från en som var där och en skildring från när det händer. Lindgren kunde ju inte förutse nästa drag, nästa steg i kriget, utan försöker att sammanfatta det som hon tänker sig är det viktigaste just då. Boken ger också en fin bild av vad en vanlig svensk kanske oroade sig för och hur en vanlig svensk tänkte kring kriget. Det finns en oro över att Sverige ska dras in och det finns en ängslan för framtiden – när familjen flyttar till Dalagatan funderar Lindgren kring om det är ett så bra drag att skaffa sig en stor, dyr bostad i dessa tider.
Lindgren hade uppenbarligen ett stort intresse för sin omvärld, men hon hade också en viss insyn som andra kanske inte hade. Under krigsåren jobbade Lindgren nämligen med brevcensuren. Hon var alltså en av alla de som jobbade med att läsa igenom post, särskilt sådan som gick till eller från utlandet, för att undersöka innehållet. I några fall har hon rent av skrivit av dessa brev, som alla bär på hemska vittnesmål från kriget.
Krigsdagböcker är en mycket intressant bok ur historiskt perspektiv och ur perspektivet att den kretsar kring just Astrid Lindgren: en av vår tids mest uppskattade författare. Det är en mycket läsvärd bok! Det är också en mycket vacker bok, där man har lagt in generöst med inskannade sidor ur dagböckerna. Det känns fint att få bläddra omkring bland Lindgrens handskrivna texter. Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
I korthet:
Rekommenderas för: Alla som vill snoka i Astrid Lindgrens detaljerade Krigsdagböcker och är intresserade av hur livet kunde se ut i Stockholm under Andra världskriget.
Betyg: 5 ransoneringskuponger av 5.
Citerat ur Krigsdagböcker 1939-1945
”1 september 1939
O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Om Krigsdagböcker 1939-1945 och Astrid Lindgren
Astrid Lindgren (1907-2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump. Hennes böcker är översatta till mer än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med en lång rad hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.
”I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Under hela kriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under kriget. Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren. Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord.
Totalt är det 17 dagböcker som kommer ut i bokform. Astrid Lindgren är ständigt aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Vad många inte vet är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek.
I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.”
Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.
Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.
Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!
Jag brukar, som ni kanske vet, inte nödvändigtvis läsa de allra nyaste och mest aktuella böckerna. Tvärtom är jag ofta sen på bollen och jag väntar gärna med att läsa nya böcker tills jag har hört lite omdömen och sett några recensioner. Jag tycker sällan att det är värt att chansa och för mig känns det som en chansning att läsa helt nyutgivna böcker (undantaget är såklart om det är en riktigt favoritförfattare som är aktuell med någonting nytt!). Med den bakgrunden utsåg jag förra året ”Årets bästa bok 2012”. Sedan dess har jag läst många fler böcker som getts ut 2012… Hehe. Men i alla fall.
I år är det då rimligen dags att utse ”Årets bästa bok 2013”. En del av böckerna från 2013 läste jag faktiskt 2013, så då har jag ju åren hunnit gå. En del strålande böcker kanske inte är riktigt lika färska i minnet nu – och det är ju också ett slags omdöme. Omvänt kan en del böcker, som jag betraktade som ”medelbra” då, vara sådana som verkligen etsat sig fast i minnet. Men hur jag än vrider och vänder på det så är det framför allt 8 titlar som står ut från mängden.
Och de nominerade är…
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. En brännande, viktig och fantastisk bok om rasism. Boken följer Ifemelu, som lämnar Nigeria för att studera i USA. För första gången måste hon konfronteras med vad det kan innebära att vara mörkhyad – i hennes nya land möter hon dagligen rasism. En mångbottnad måsteläsning!
Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu. Skolan är över för de tre barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag. Nu måste de göra den obligatoriska militärtjänstgöringen. Med en enorm precision skriver Boianjiu om ledan och de närmast obefintliga drömmarna som man kan ha i Tel Aviv. Det är en fantastisk bok om att vara ung och barnslig – och att behöva konfrontera våld i vardagen.
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. En välförtjänt hyllad roman om olycklig kärlek. Ester trånar efter en man som både vill ha och inte vill ha en relation. Boken är en mycket analyserande och tänkvärd berättelse om kärlek och vad den kan göra med oss.
Expeditionenav Bea Uusma. Inte visste jag att jag var så intresserad av Andrées polarexpedition, men Uusmas detaljerade och underhållande fackbok är en riktig bladvändare. Hon vänder på varje sten för att försöka bringa klarhet i vad som egentligen hände expeditionsdeltagarna, som tragiskt nog omkom under expeditionen och hittades först 33 år senare.
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt. Två systrar förlorar sin mobror och får för första gången reda på att morbrodern levt tillsammans med en man och att han drabbats av aids. Både försöker att hantera sin sorg och sorgen över att förlora varandra – den äldre systern är på väg att bli vuxen och skaffa sig ett eget liv. En fantastiskt vacker bok om systerskap och sorg.
Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Den tredje och avslutande delen i Engelsforstrilogin – en fantastisk fantasytrilogi som utspelar sig i svensk bruksort. Det bästa är egentligen inte spänningen, även om den är en riktig bladvändare, utan de oerhört fina personporträtten och den pricksäkra skildringen av tonårsliv och att växa upp på en mindre ort.
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten. Det här är den avslutande delen i Malmstens loggbokserie. Här samlas bilder, texter och utdrag från Malmstens blogg. Det är en fin skildring av samtiden, men också en mycket berörande och vacker betraktelse om åldrandet. Mycket poetiskt och vackert komponerat.
Projekt Rosie av Graeme Simsion. En annorlunda och varm feelgoodberättelse om en man med autistiska drag och hans sökande efter kärleken. Han börjar använda sig av en komplicerad enkät för att sålla ut potentiella frukandidater. Det fungerar inte speciellt bra…
Och vinnaren är…
Americanah. Chimamanda Ngozi Adichie är en blivande Nobelpristagare och en viktig skildrare av Nigerias historia och hur de rasistiska strukturerna kan se ut i vårt samhälle idag. Alla borde läsa Adichie, både för det eleganta berättandet och de viktiga berättelserna. Americanah är hennes starkaste roman hittills och jag hoppas att det kommer många fler.
Det här året har verkligen varit ett fantastiskt år när det kommer till läsupplevelser. Den ena strålande boken har avlösts av den andra. Jag måste ha valt bra böcker i år. Eller om jag har läst med mer eftertanke? Kanske både och.
Jag tänker inte ens försöka att göra en topplista över de bästa böckerna 2015. Här kommer istället kortare summeringar över mina största läsupplevelser från året.
Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt är en tänkvärd och rolig djupdykning i ämnet ”det kvinnliga könsorganet”. Få satiriker är lika pricksäkra som Strömquist och även om jag inte alltid håller med henne i hennes åsikter så lyckas hon alltid väcka nya tankar hos mig. Jag tycker att Strömquist är en av vår tids viktigaste feministiska röster och Kunskapens frukt är hennes bästa album hittills.
En annan bra bok från året är Utan personligt ansvar av Lena Andersson. Boken är en uppföljare på den augustprisbelönade romanen Egenmäktigt förfarande. Återigen får läsaren följa Ester i hennes hopplösa kärleksproblem. Nu har Ester blivit ”den andra kvinnan”: föremålet för hennes kärlek är nämligen gift och vill inte skilja sig. Åren går och det är ett evigt givande och tagande. Med en enorm detaljrikedom och ett analyserande sätt beskriver Andersson detta olyckliga förhållande. En smärtsam bok!
När jag läste trilogin om Maj (Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris) trodde jag inte att någon annan bok kunde toppa den upplevelsen i år. Många har ju läst och älskat de här böckerna och jag kan bara sälla mig till hyllningskören. Med böckerna om Maj tecknar Sandberg ett stycke kvinnohistoria som är förvånansvärt fängslande att få ta del av. Böckerna kretsar kring Maj, som är hemmafru i Örnsköldsvik, med hennes oro över att passa in, att barnen ska ha det bra, att maken ska sköta sig och inte falla in i drickandet. Jag tycker så mycket om Maj att jag önskar att hon vore här, så att jag fick ge henne en kram.
Om du vågar av Megan Abbott är en ungdomsbok som jag inte hade några särskilda förväntningar på över huvud taget. Men oj, vilken bok! Boken kretsar kring Addy, en ung tjej som sysslar med cheerleading. När en ny coach kommer till laget så blir den informella ledaren plötsligt petad från sin lagkaptensroll. Hela laget börjar skaka. Många beundrar coachen, men andra är mindre nöjda. Addy är den som kanske kommer coachen närmast och då dras hon också in i någonting hemskt. Coachens hemlige älskare har hittats död. Var det ett självmord? Boken är spännande och klaustrofobisk och det är bland det bästa och snyggaste jag har läst om att vara tonåring och att vara helt dedikerad till ett intresse. En fantastisk bok!
Jag är inte en speciellt van poesiläsare, men när nu Bodil Malmsten har varit aktuell med sin första dikt på 20 år så var det givet att jag läste den. Och vilken dikt! I Det här är hjärtat skriver Malmsten om sorgen över att förlora en närstående och det är så gripande och vackert att det gör ont att läsa. En fantastisk liten bok!
More fire är en annan lysande roman från året. Boken är en ilsken beskrivning över hur kolonialismen har satt spår som fortfarande är som sår. I boken skriver Karolina Ramqvist om en ung tjej som befinner sig på Jamaica för att skildra landet i en dokumentärfilm. Det är en tankeväckande bok, men för mig imponerar den särskilt genom formen och språket. Det är en genomtänkt och välskriven berättelse – varje ord sitter där det ska.
En annan fantastisk bok är Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson. Boken kretsar kring en gäng tjejer som går på gymnasiet i Kalmar. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Folkesson skriver om uppväxt och vänskap och det är en hjärtskärande fin bok om hur livet blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna. Kalmars jägarinnor är fantastiskt välskriven och tight – det går att plocka ut meningar och stycken och läsa de fristående, som poesi. Perfektion!
Nu vill jag som sagt inte göra någon topplista, men om jag hade försökt så hade jag troligast haft Allt jag inte minns i topp. Allt jag inte minns är Jonas Hassen Khemiris senaste och jag, som älskar allt Khemiri har skrivit, kastade mig såklart över den här boken, som visade sig toppa mina höga förväntningar. Det här är sannolikt det mest välkomponerade och perfekt avvägda jag har läst i hela mitt liv. Khemiri skriver om stora känslor, som kärlek och sorg, väver in ett pricksäkert tidsdokument över vår tid, med rasism och papperslösa som lever under ovärdiga förhållanden, och ger också mycket av sig själv och sin egen sorg. Det är vackert, berörande, imponerande, roligt och sorgligt om vartannat.
Som så många andra har jag under 2015 läst och berörts av Martina Haags smärtsamma roman Det är något som inte stämmer. Haag har här övergett feelgoodgenren för att istället skriva en totalt hudlöst och öppen berättelse om att leva med ångest och att överleva det att bli lämnad. Jag vågade inte riktigt lita på att Haag skulle fixa den här genren, men oj, vad jag inte hade behövt oroa mig. Det här är helt bländande bra och insiktsfullt berättat. En fantastiskt fin och berörande bok!
Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.
I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.
Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.
Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).
Citerat ur Axels tid
”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”
Om Axels tid och Lars Lerin
Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.
Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.
I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.
Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
