Jag är, liksom många andra, introvert och det är alltså ingen sjukdom, en funktionsnedsättning eller ett problem, utan det är ett sätt att vara som jag trivs bra med och som jag varken kan eller vill ändra på. Jag är inte ensam, jag är inte blyg, jag är inte socialt inkompetent, jag tycker bara att det är oerhört skönt att få vara för mig själv emellanåt. På samma sätt som extroverta behöver ha människor omkring sig för att få energi, på samma sätt behöver jag vara ensam för att ladda mina batterier. Det finns förmodligen ingen korrelation mellan att vara introvert och att tycka om att läsa böcker, men att läsa måste väl ändå ses som en introvert syssla, eller vad man ska säga? När jag är för mig själv har jag ofta böcker till sällskap i alla fall.

Jag har genom åren upplevt att många människor, förmodligen extroverta personer, inte alls förstår nöjet med läsning utan snarare ser det som sin plikt att rädda andra från denna obehagliga syssla. Kanske förknippar de läsning med läxor och som något man tvingades göra i skolan. Jag behöver väl i och för sig knappast påminna mina läsare om att läsning verkligen inte behöver vara något man gör för att man måste, utan tvärtom kan vara något man väljer att göra på samma sätt som att man kan välja att spela ett spel, se en tv-serie eller lyssna på musik en stund. För mig är det självklart, men jag har insett att det finns många som skulle behöva nå den här insikten och låta mig och andra läsa ifred. Alltså, naturligtvis är inte det här ett stort problem i mitt liv, men jag irriterar mig faktiskt över att folk som ser mig läsa garanterat inte tänker ”Där sitter en kvinna och läser en bok – vad avkopplande för henne!”, utan tänker ”men gud, vad tragiskt, där sitter en ensam tjej och läser! Fy vad hemskt!”. Jag hatar att bli klappad på huvudet. Jag skulle önska att läsning vore lite mer coolt, lite mer okej att välja framför andra tidsfördriv, lite mer okej att välja framför att prata hela tiden.

Priset tog ändå några amerikaner, som jag aldrig hade träffat förut, plötsligt slog sig ner vid mitt bord när jag åt lunch på universitet för ett tag sedan. Det är egentligen irrelevant att de är amerikaner, men det finns någon slags stereotypbild av extra utåtriktade amerikaner och i just det här fallet var det väl så. Jag äter sällan lunch ensam, men eftersom jag var ensam där och då, så tyckte jag att det var skönt att passa på att läsa. Jag läste till och med facklitteratur. Alla som har varit på ett universitet någon gång bör ha sett studenter läsa/plugga samtidigt som de t.ex. äter lunch. Det bör inte vara något konstigt, men de här amerikanerna såg omedelbart att de behövde rädda mig ur ensamheten och pratade därför bort hela lunchen. Och visst, även jag kan tycka att det är trevligt med småprat ;), men ärligt talat ger det mig inte speciellt mycket att prata om oväsentligheter med människor som jag troligast aldrig kommer att möta igen – någonsin. Som vuxen person i arbetlivet så har jag för övrigt inte hur mycket tid som helst att plöja ner i min läsning, utan jag är verkligen tacksam över de små luckor som faktiskt uppstår. Det var förmodligen den dagens läsning som rök där och då. Det var så konstigt. De här amerikanerna fick jättegärna dela bord med mig, men jag utstrålade inte på något sätt att jag ville mingla omkring, så varför gjorde de som de gjorde? Jo, för att läsning förknippas med t.ex. ”att inte ha NÅGONTING annat för sig att göra” och/eller ”att vara OÄNDLIGT ensam”.

Kollektivtrafik är också ett kapitel för sig. De senaste tio åren har jag nästan alltid tagit cykeln istället för bussen/tåget/whatever, men när det väl händer att jag ska åka någonstans med kollektivtrafiken kan det verkligen innebära att jag ser fram emot en lässtund. Jag vet inte vad andra gör när de pendlar/reser, men jag ser lästid framför mig. För mig är det då sällan välkommet om någon (främling) pratar sönder hela resan när jag har satt mig till rätta, gjort det bekvämt för mig och plockat upp en bok. Ändå har ungefär det här hänt massor av gånger.

Det finns en romantiserad bild av att man ska prata och umgås med varandra precis hela tiden. Idag snackas det om skärmtid hit och dit och folk förfasas över folk som stirrar ned i sina mobiler på tunnelbanan. Att använda mobilen har ungefär samma status som att röka, sola solarium eller titta på såpoperor. Man ska helt enkelt göra något bättre och mer värdefullt av sin tid och sitt liv än att försjunka i något i sin mobil. Synd! Själv läser jag gärna e-böcker på mobilen när jag är i farten. Jag är också övertygad om att snacket gick på samma sätt för typ 30 år sedan men att det då gällde t.ex. böcker. Vissa aktiviteter är bra att ägna sig åt, andra inte. Att socialisera överallt och alltid har alltid en särskilt statusfylld plats (förutom att prata för högt eller för mycket – det har en byfånestämpel eller leder tankarna mot att personen är psykiskt sjuk, påtänd eller full). När folk vill säga något hånfullt om svenskar så kommer det gärna upp att svenskar sitter en och en på bussen istället för att socialisera, som man gör i andra, bättre länder.

Men gud vad jag inte behöver prata med random människor på en buss! Hellre stirrar jag ner i min mobil och njuter av en e-bok. Ostört.